Totalt jävla mörker (och en snöplig andraplats)

Det här är historien om när jag kunde ordnat en dubbelseger till Simlångsdalens IF.

Tränar-Eskil sprang såklart ifrån konkurrenterna snabbare än någon hann säga lervälling och kom i mål tre minuter ifrån det femtonåriga banrekordet. I damklassen var det jag eller Anita som skulle visa var skåpet skulle stå och utklassa tjejerna från Vindrarp SK och Förslöv. Och jag drog förstås iväg som ett skott och trodde att jag var Ulrika Johansson. Vi sprang på en kuperad elljusslinga på toppen av Hallandsåsen och jag hade just tagit mig helskinnad ner för alla lövsliriga backar och uppför en vägg och hade kanske femhundra meter kvar på första varvet när det plötsligt blev mörkt. Totalt jävla skitmörkt. Nån hade glömt att ställa om klockan till vintertid, så lamporna trodde att det var dags att släcka ner. Så det var ju bara att stå still och vänta på att bli upplyst. Efter vad som kändes som en evighet sprakade lamporna igång igen och jag kickade igång maskineriet.

Vid det laget hade en tjej hunnit ikapp mig och vi följdes åt under kommande varv. Jag drog ifrån i uppförsbackarna (tack Eskil för alla backintervaller och alla kuperade slingor du hittar åt oss varenda söndagsträning!) och i nerförsbackarna, medan hon knaprade in på mig när det var lite plattare. Vet inte vad det säger om oss som löpare mer än att vi uppenbarligen har olika starka sidor. Men vid fyra kilometer när väggbacken kom igen så tyckte mina lårbaksidor att det var dags att lägga ner. Inte en chans i världen att du springer uppför det där vertikala helvetet! tycktes de skrika åt mig och jag fick gå i rask takt istället. Sen strejkade låren en stund till på toppen och tjejen såg sin chans och tog den förstås. Och jag hade inget att sätta emot. Jag fick igång mig själv och hade hela tiden tjejen inom synhåll, men tyvärr inte inom räckhåll. Men jag konstaterade att det inte var hela världen och gjorde istället mitt bästa för att springa så bra jag kunde sista varvet.

Jag kom i mål på 43 minuter, ganska exakt en halvminut efter tjejen jag jagade. Och vid målgången fick jag höra att hon var den enda tjejen som gått i mål före mig. Jag kom alltså tvåa. TVÅA! Hade jag vetat vad det var jag missade när hon sprang förbi mig hade jag nog haft ett bättre förhandlingsläge med mina lår och tagit upp kampen på ett bättre sätt. Det grämer mig. Fan vad jag hade velat vinna!

I'm a ultralöpare, yes I am!!

Vad kan man säga? Jag sprang i mål på Uppsala monster tur efter 5 timmar och 32 minuter, som fjärde bästa tjej och som sexa totalt av alla som sprang 50 kilometer.

Shit.

This is my story:

Ni vet hur det är. Första gången man gör nånting har man ingen aning om nånting. Man kan försöka förbereda sig på allt och tro att man vet, men i ärlighetens namn så har man ingen aning. Jag kunde till exempel aldrig föreställa mig hur det skulle kännas att passera 42,2-skylten, jag kunde aldrig tro hur helt bortkopplad kroppen blev för varje kilometer som gick efter 30k och jag kunde aldrig tro att jag skulle börja sjunga mitt i allt. Eller dansa.

Kl 06.45: Starten och målet. 20 gånger skulle jag passera de där mattorna under dagen...

Jag hade funderat en hel del på hur jag skulle tänka under loppet. Hur skulle jag mentalt dela upp distansen för att den skulle kännas begriplig och genomförbar? Det visade sig inte vara några som helst problem. Jag har tydligen en grej för att dela allt med två och sen känns allting överkomligt. Således tänkte jag redan efter en mil att "oj då, nu är det ju bara knappt två halvmaror kvar, det är ju ingenting!", och sen fortsatte jag så när jag ens funderade över hur mycket jag hade kvar att springa. För det tänkte jag sällan på. Jag roade mig med att få löv i ansiktet, med att lyssna på tre bra P3 dokumentärer och med att tänka på chips. Jag studerade löpstilar, blev omsprungen och sprang om, jag fnissade åt skylten "Fart dödar!" som satt upptejpad under varvets sista halva och jag hade så jävla roligt.

Kl 09:17: Jag och coola klubbkompisen Rikard (som i detta nu fortfarande springer runt runt i stadsparken i jakten på de 10 milen!)

Benen liksom sprang av sig själv, jag har aldrig varit med om något liknande. Jag som aldrig sprungit under längre tid än tre timmar konstaterade förvånat att när jag närmade mig tre mil nånstans efter tre timmar och en kvart så behövde jag inte tänka längre på vad jag gjorde. Kroppen hade fått eget liv.

Marapasseringen!!

Och sen kom den då till slut. Skylten som talade om att jag sprungit 42,2 kilometer. Jag struttade förbi nånstans runt 4.40 och blev så glad att jag skrek högt när jag passerade varvningen 200 meter senare att jag minsann sprungit maraton för första gången i mitt liv!!! och då fick jag stående ovationer från alla underbart fina ultramänniskor som ägnade hela dagen åt att supporta oss andra.

Bara tre varv kvar då. TRE VARV!  7,5 kilometer. En piss i rymden. Plötsligt märkte jag att jag liksom dansade fram. Trippade på tå, steppade lite liksom. Och sjöng. Visserligen inte riktigt för full hals utan mer som man gör när man försöker tyda noter och liksom nynnar. På Independent woman av Destinys child av alla låtar man kan välja. Nåja.

Jag minns förresten att jag tänkte att när jag nått 42,5 kilometer, då får jag gå korta sträckor om jag vill. Men när jag väl nådde dit så fattade jag inte hur jag hade tänkt - gå liksom?! Visserligen blev det några gåsteg vid varje varvning när jag åt och drack lite, men under alla fem milen gick jag inte nån annanstans än just vid varvningen. Och det, mina vänner, är jag själv rätt imponerad av! Jag satte ju ett praktfullt distansrekord idag, från knappt 30k sammanhängande på träning och 21,1k på tävling till 50k, och då kunde man ju tänka att kroppen för att orka med skulle behöva vila lite då och då. MEN ICKE!

Nu är den min! Beviset på att jag blivit ultra!

Sista varven gick som i trans och på upploppet rasslade jag iväg i 5.10-tempo. Jag var så himla glad när jag passerade mållinjen så det går inte att förklara. Jag, nybörjarlöparen (nåja) som drömt om ultra sedan mitt första löpsteg typ, jag har äntligen passerat gränsen!! Och det gjorde jag på 5.30!!!

Åländska tvåorna i herrklassen på 100km Emil Söderlund och Markus Karlsson kommer i mål, hand i hand efter 9.16. Strax efter kom damsegraren Anna Grundahl, IF Linnea, på 9.19. Herrklassen vanns av Daniel Nilsson, FK Studenterna, på imponerande 7.23.54!! I damer 50k vann fantastiska löparen Gloria Vinstedt på 3.44.43

Anna Grundahl springer i mål

Bryter ihop och kommer igen. Nästa år!

Jag var lite sugen på att skriva ett surt inlägg om allt som gick fel i lördags. Berätta ingående om hur SJ med ett signalfel och en truck lyckades ordna en mäktig försening på resan upp, berätta i detalj om vad som hände vid 9km och som fick mig att känna mig som en sjukt orutinerad löpare och dessutom gnälla lite över mitt högerben som visst alltid ska hålla på och spöka.

Men jag skiter i det. Jag konstaterar istället att de första fem kilometrarna var ren löparlycka. Trots trängseln hade jag skitkul och benen svarade helt strålande på en fart som dock förmodligen var väl hög vissa stunder. Jag hade också strålande tider från milpasseringen fram till en märklig bro som liksom gungade på Södermälarstrand. Och från kilometer nummer 18 till mål njöt jag av känslan av att ha klarat att hålla modet uppe och kämpat vidare trots att jag trodde att jag skulle dö i Tantolunden. Som jag redan skrivit ser jag loppet som en seger för mitt pannben. Nästa år ska jag få ordning på omständigheterna också, och då ska jag besegra Stockholms gator på ett lite snyggare sätt. (För hur det än är så är det inte kul att sitta och studera mellantider, kilometertider och placeringar och inse att det inte är vackra siffror man stirrar på...) Och ja, jag är redan anmäld till 2011 års lopp. Stockholm halvmarathon verkar bli en tradition för mig.

För övrigt var det lite en känsla av "alla var där" i Kungsan. Sprang på Sofie en stund innan start och fick äntligen träffa denna coola långlöpare som liksom "råkade" persa på loppet. Och vid startfållorna just innan startskottet gick sprang jag helt oväntat ihop med Annika och Frida. Roligt!

Just innan start... Laddad! (Bilden är lånad av Annika)

Ett lopp jag helst av allt vill glömma

Det var det där med smärttåligheten va. Planen var ju att skita i att det gjorde ont och bara köra.

Jag trodde att jag skulle kunna ignorera stortåleden och knölen på insidan av min högerfot (som plågat mig med skavsår och ont bra länge nu), jag trodde att jag skulle kunna tänka bort höftontet (som i sin tur verkar vara en konsekvens av den dumma fotsmärtan som jag omedvetet försökt kompensera genom att springa snett), men det gick inte. Det gick verkligen inte.

Det sorgligaste av allt är att det gick så bra i början. Jag gick ut lite, lite för hårt och höll 4.50 första tre kilometrarna, men sen hittade jag ett tempo som det kändes som att jag skulle kunna hålla för alltid - runt 5.06-5.08. Nånstans runt sex kilometer kom höftontet och sa hej och jag konstaterade att det inte kändes nåt vidare men att det inte var någon fara. Blev förbisprungen av SIF-Kajsa och bestämde mig för att haka på och se hur länge det skulle hålla. Inte så länge, visade det sig. Vid åtta kilometer hade även foten bestämt sig för att börja jävlas, och då blev livet inte särskilt trevligt längre. Varje nedslag med högerfoten kändes som ett knivhugg och jag började mumla massa svordomar och kände hur psyket började svika mig. Sög i mig energi från alla söta barn som ville highfivea och försökte leva på känslan i låren och resten av benen som sa mig att det här tempot klarar jag, det är mitt perfekta halvmaratempo just nu.

Passerade halvtidsmattorna på 53:30 men förstod att under 1.50 var jag inte löpare nog att klara idag, andra halvan av loppet skulle gå betydligt långsammare.

Vid 12k var jag tvungen att ta en första gåpaus utöver vätskekontrollerna. Jag bestämde mig för att en kort smärtvila i form av gång var motiverad då och då, annars skulle jag inte ta mig i mål. Istället ökade jag farten när jag väl sprang, för orken var det inget fel på idag. Ägnade mig åt detta sätt att ta mig fram när en snubbe med alldeles för tighta kläder sprang förbi mig: "Meh, jag har ju din rygg, då kan du ju inte börja gå!" ropade han. Så jävla skitnödigt och fånigt av honom att säga så, tänkte jag och började springa igen. Sprang om och förbi den tighta snubben och gick en kortis till efter ett par kilometrar. Han kom i fatt och slängde ur sig "Är det intervallträning du sysslar med eller?!". Då började jag nästan grina av ilska. Satansförbannadeidiot. Sprang en bit till strax bakom honom och övervägde mina möjligheter. Skulle jag springa om honom nu eller på upploppet? Han skulle helt klart inte gå i mål före mig i alla fall. Nä, fan att han skulle. Jag susade förbi med så lätta steg jag kunde och försökte få min rygg att se pissförbannad och snabb ut, och sen pinnade jag på tills jag hade honom långt bakom mig.

Hittade till slut skylten för 18 kilometer, bestämde mig för att gå i några sekunder och började se slutet på det hela. Men jag måste ha sett ut som att jag helst av allt ville dö, för plötsligt fick jag en klapp på axeln och nån sa "det är inte långt kvar nu, vi klarar det här!". Jag blev helt varm i hela kroppen och sprang i fatt killen med de snälla orden för att tacka honom. Hängde med honom en bit och berättade om Simlångsdalens IF och om allt som gör ont i min kropp, han berättade om sina löpardrömmar och om hur mycket han tycker om att springa långsamt och långt. Vi drog varandra framåt och han kämpade på bra i mitt tempo som han erkände är alldeles för snabbt egentligen. Till slut släppte han mig med ett leende och jag tackade honom för hjälpen, för bannemig om det inte är han, den räddande ängeln i vit t-shirt och bredaste leendet som fick mig att öka tempot och faktiskt ta mig springandes i mål.

Jag ramlade över mållinjen på 1.51.51 till slut. Klart under tvåtimmarsmålet (vilket ju var rätt väntat) och dessutom långt under mitt eget hemliga mål på 1.55. Däremot fick jag se mig slagen av både Anette och Kajsa som är mina vindsnabba klubbkonkurrenter på halvmaran. Men det gjorde inte så mycket idag. Huvudsaken var att jag tog mig i mål.

Nästa gång har jag rättat till min fotknöl, fått ordning på höften och blivit en riktig löpare igen.

16 timmar och 30 sekundmeter

Strax före bussen gick till starten

Det här är historien om hur 24 timmars fjällrogain blev 16 timmar, och om hur Johan räddade oss från att störta nerför en dimhöljd brant norr om Ryfjället.

Redan vid starten började regnet. Bara till att plocka fram regnskydd och grejer.

På tre stora kartor hade vi alltså ritat in trettio kontroller. De var poängsatta efter svårighetsgrad och om man lyckades ta allihop skulle man tillryggalagt omkring 13 mil fågelvägen. Och där inte höjdmetrarna medräknade... Vår tanke var helt klart att hålla oss till de lättare kontrollerna. Vår styrka är helt klart orienteringen, det märktes rätt fort. Trots att andra löpstarka lag lämnade en kontroll före oss så kunde vi nå nästa samtidigt, för att vi valde bättre vägar. Det kändes rätt häftigt.

Första kontrollen - efter en klättring på över 300 höjdmeter...

Jag har aldrig tidigare varit i fjällterräng på sommaren och var egentligen ganska oförberedd på hur den skulle te sig. Men så fort vi kom upp på kalfjället kände jag mig som att jag hamnat i mitt rätta element. På samma sätt som jag älskar havet och framförallt bohuskusten med dess karga klipplandskap på älskar jag fjällmiljön med dess kantiga och buttra utseende!

Hjortron!

Ren!

Vi tog oss uppför toppar, nerför toppar och genom sly och skit. Regnet kom och gick de första timmarna, och sen bestämde det sig för att stanna. Med undantag för tio minuter här och där efter klockan 18 regnade de i stort sett hela tiden. Vinden tilltog och blev värre och värre ju högre upp vi kom. Men det var många fina stunder också, innan helvetet brakade lös. Vid den lilla toppen som kallas Horisonten hittade vi regnbågens slut och en vacker utsikt, och på bergskammen vid Stråhtietjåkka värmde solen en kort stund.

Vi hittade lite snö också

Toppen du ser till höger i bilden skulle vi runda på utsidan, på andra sidan fanns ytterligare en topp och sen nådde vi vårt delmål, vår fjärde kontroll.

När vi tagit femte kontrollen siktade vi på Ryfjället, en ganska kämpig topp att komma upp på. Vi hade rätt gott om tid innan skymningen skulle komma, men dessvärre hann dimman och vinden före. I byarna måste det ha varit upp mot 30 sekundmeter stundtals, det var riktigt obehagligt att känna hur vinden grep tag i hela kroppen och ville svepa ut en nerför branterna. Samtidigt såg vi inte mer än tio-tjugo meter framför oss, så vi gick på kompassriktningen och hoppades på att hitta ett bra stråk att ta oss nerför berget på. Att nå toppen och plocka kontrollen var bara inte att tänka på i det där vädret.

Men plötsligt såg det inte alls ut som det borde omkring oss. Vi skulle ha Ryfjället på vår vänstra sida och en ganska brant men ändå framkomlig lutning på vår högra sida att ta oss ner för. Men i dimman såg vi hur marken bara försvann till höger. Johan insåg att vi hade orienterat fel och hamnat i en hiskelig brant som vi inte kunde ta oss ner för annat än med livet som insats. Bara att försöka ta sig tillbaka i motvinden och det horisontella regnet och göra om, göra rätt. Jag har faktiskt aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Känslan av att okej, jag kommer förmodligen överleva, men jag är ändå bara ett feltramp ifrån att ramla nerför ett stup var riktigt läskig. Men vi nådde platt mark, Johan tog ny riktning, räknade steg för att hålla reda på om vi hade kommit rätt och till slut hittade vi till den framkomliga brant vi tagit sikte på först.

Vid halvtid, det vill säga runt kl 2, hade vi traskat nerför i flera timmar genom sly och skog. Vi nådde E12an och bestämde oss för att ta den till Tärnaby och tältlägret där tävlingsledningen bjöd på varm mat och möjlighet att vila i uppvärmda tält. En nätt liten sträcka på 16 kilometer åtminstone... Dit kom vi klockan 6 på morgonen efter en svajig och ond vandring på asfalt. Fötterna värkte, knäna skrek och axlarna ville inte vara med mer. Men så fort vi stannade för att vila kroppen frös vi arslet av oss i den kalla vinden och det envisa regnet. Bara att knata på, således.

Och när vi satt där, i det varma tältet med en sojakorv i handen så kände jag att nu jävlar, nu är det nog. Mina fötter håller inte för minst två mils vandring till Hemavan och målet. Särskilt inte som att det bara skulle vara en transportsträcka, några små turer upp på fjället för att plocka kontroller var det inte frågan om.

Jag var (och är) så stolt över att vi tog oss ner från Ryfjället med livet i behåll, och att vi klarade två tredjedelar av tävlingstiden. Jag är nöjd med vår insats, och har varit med om många magiska stunder och många helvetesögonblick. Ungefär som det brukar vara när man utmanar sig själv...

Men om det blir ett nytt försök nästa år, det tvivlar jag på.

26:e bästa kvinna!!!

Nu har de äntligen publicerat resultatlistorna från Varbergsloppet. Och jag kan konstatera att med min tid 49.24 placerar jag mig som 26:e bästa kvinna!! Av 282 fullföljande. Helt galet!!! Förra året sprang jag in på en 111:e plats...

På militärträningen häromdagen pratade jag med några om omöjligheten att någonsin vinna ett lopp (det kommer ju aldrig hända, det fattar till och med jag), men det här känns bannemig som att jag har vunnit!

Värme, PB och ett skrapat knä

Köttsår - ett sånt har jag inte haft sen jag började skriva min ålder tvåsiffrigt...

När jag vaknade imorse var jag väldigt glad att det inte är idag jag ska springa en mil så fort jag kan. För även om det var varmt igår så var det i alla fall inte 32 grader och åskkvavt...

Igår sken solen genom ett välkommet soldis, svalkande vindar nådde mig i skuggan vid foten av Varbergs fästning där starten och målet gick. Dagens plan gick i stort sett ut på att försöka hålla ett jämnt tempo några sekunder under 5.00min/k, och när det gällde förberedelserna så var det allra viktigaste för mig att dricka ordentligt innan loppet, och dessutom se till att få i mig salt och vitaminer så att jag inte skulle kollapsa. Förra årets lopp spökade i bakhuvudet, då hade jag superkul under själva loppet men sen blev jag sjuk och jag gissade på vätske- eller saltbrist.

Och plötsligt stod jag där i startfållan. Folk framför började röra på sig och jag försökte hitta mitt tempo. Det är sannerligen inte lätt. Jag är inte van vid att hålla de här hastigheterna och gick ut alldeles för hårt. Första två kilometrarna gick på ca 4.45 var, och  jag kände tendens till syra i benen i uppförsbackarna. Försökte hålla igen och försökte hitta en rygg att hänga på.

Men ju fler kilometrar som gick desto mer kändes det som att jag inte skulle lyckas göra ett bra lopp. Låg hela tiden en bra bit under en kilometertid som skulle räcka till sub 50, men min kropp kändes inte bra i värmen. Stannade till vid vätskekontrollerna och såg till att svalka av huvudet och dricka ett par muggar, men den ojämna farten kombinerat med värmen gjorde att jag fick lite andnöd. Plötsligt slutade benen springa och jag upptäckte att jag gick. Fick ner pulsen ett par slag och återupptog springandet.

Fortsättningsvis var hela loppet bara en enda kamp mot pannbenet. Jag upptäckte att det var väldigt mycket mjukare än jag trodde när det kommer till såna här korta distanser. Det var först när det återstod 2,5k som jag kunde plocka fram jävlaranammat och bestämma mig för att nu får det räcka med självömkan, nu ska jag i mål och det ska gå fort för jag såg sekundrarna ticka iväg och det skulle vara så snöpligt att komma i mål på typ 50.05. Hittade nåt slags flyt, såg en tjej som stannade till och började gå och jag hojtade till henne att det bara är två kilometer kvar och vi har nästan medvind, kom igen! och sen hamnade mitt ansikte alldeles för nära marken. Jag trampade snett på asfaltskanten och gjorde en tjusig actionfilmrullning och försökte skydda alla vitala delar från medlöpare och den stekheta och varma asfalten. Konstaterade att jag skrapat knät lite, reste mig upp och sprang vidare muttrandes. Helvetehelvetehelvete. Lade in sista växeln, spurtade och kände blodsmaken i munnen... och så var det över. 49.24 sa klockan och jag stapplade fram till vattnet, medaljerna och bananerna. Tackade min publik och kikade ner på benet. Där rann blodet i strid ström och jag knallade bort till sjukvårdarna. Där låg solstingade och avsvimmade människor i drivor och jag skämdes lite över att behöva be om ett plåster...

Vad har jag då lärt mig? Jo, jag måste träna mer i 4.50-fart. Jag måste lära mig hur den hastigheten känns. Jag måste träna mitt huvud i den hastigheten. Jag måste lära mig bita ihop och inte känna efter, även när det går fort.

Efter målgång

Jag gjorde lite grann av ett skitlopp, dåligt upplagt och allt det där, men jag klarade mitt mål och idag mår jag strålande.

Sub 50!!!

Vet inte exakt vilken tid det blev, runt 49.30 enligt klockan. Berättar mer imorn. Men jag är så jävla nöjd!!!

Vattenlöpning 2.0

Precis innan start...

Jag har krupit upp i soffan med en varm kopp te och väntar på att kroppsvärmen ska återvända. Och du skulle bara veta hur förbannat roligt jag har haft!

...efter första doppet, Kajsa som nummer fyra och jag som nummer fem...

Mitt ute i skogen utanför Getinge mellan Halmstad och Falkenberg stod vi på en brygga, jag, mina två klubbisar Kajsa och Anita och ett tjugotal andra löpare. När starten gick var det liksom bara att kasta sig ner i vattnet och vadspringa upp på stranden, och sen bar det av. Banan skulle springas i två varv, och den gick som i en labyrint fram och tillbaks i skogen och ner i nån förbannad grop där vi vände och sprang tillbaks. Den sköna vilan som man fått i nerförsbacken ner i gropen fick man sota för sen när man skulle uppför alla backarna igen...

...snart dags för varvning, bara femhundra meter kvar...

Och plötsligt var sjön där igen. Bara på't igen, upp på bryggan, ner i vattnet, vadlöpning och sen upp och sparka igång kroppen.

...ner i vattnet för andra gången...

Och det var förbannat tungt att komma igång. Fick lite draghjälp av SIF-Mats som sprang med mig en bit och peppade, och det behövdes verkligen. Jag kunde inte tro att jag bara sprungit tre kilometer, benen var sega som efter tjugo... Men det var ju bara att kämpa vidare. Skogen skulle bemästras! Men mitt i allt snubblade jag och trampade lite illa med högerfoten och tvingades gå för att kolla av så att det inte var nåt allvarligt. Den verkade hyfsad, så jag trampade igång igen. Kände mig vilse i slyn och kunde inte för mitt liv komma ihåg att jag sprungit där tidigare, vilket jag ju bevisligen gjort bara några minuter innan...

...imålsprungen, nybadad och ofräsch och redo för Tjurruset Karlstad!

I sista backen stod Anita och Mats och hejade och jag bet ihop och tuggade vidare...bara femhundra meter genom skogen kvar, kom igen Therese! Skuttade över grenar och granruskor och så den där sjön igen...tredje gången och det var som att vada i betong. Och så uppförsbacken mot målet där snabb-Kajsa stod och väntade och hejade... Men jag klarade det, med foten i behåll! Och jag älskade varenda sekund i skogen. Grusvägarna kunde jag varit utan, men de var bra att vila lite på.

Och vad gjorde vi direkt efter målgång? Kastade oss i sjön förstås, med kläder och skor och allt på. Det börjar så smått bli en vana...

Det här gav verkligen mersmak. Så nu funderar jag på att hänga på snabb-Kajsa och tränar-Eskil till Karlstad i september och lera ner mig på Tjurruset.

Göteborgsvarvet 2010 - en besvikelse

Före...

Klockan är snart ett och det är dagen efter. Känslorna just nu är mest frustration och tomhet. Jag vet att det kommer vändas till revanschlusta snart, jag känner redan hur det kryper litegrann i huvudet och jag funderar så smått på att fylla i anmälningsformuläret inför nästa års lopp. Men just nu tillåter jag mig själv att vara lite ledsen över att det inte gick som jag ville igår.

Det har som du kanske märkt varit lite upp och ner med löpglädjen för mig den senaste tiden. Men jag hittade en positiv känsla under de senaste dagarna, och inför starten igår kändes kroppen och hjärnan redo, jag ville verkligen komma under två timmar, eller snarare under 1.55. Det var målet. Nervositeten var på plats, nästan lite väl närgången faktiskt. Jag oroade mig över lite för mycket saker, saker som jag annars brukar känna "äsch, det löser sig" inför. Jag var hela tiden lite, lite sen till allt. Men jag hittade mitt startled i god tid, hann stå och tjöta lite med folk, träffade en av mina klubbkompisar och ultraförebilder Rikard Kelloniemi medan jag värmde upp och hann snacka lite ultradrömmar och Norge med honom, och fick lite goda råd av erfarna Varvslöpare som peppade mig. Det kändes helt enkelt strålande i startögonblicket.

Men det var trångt, jävligt trångt. Redan innan Älvsborgsbron började folk gå i bredd så att det blev svårt att ta sig förbi, och jag snittade en kilometertid på 5.50 på första femman. Urkasst. Problemet var bara att när jag insåg det så grottade jag ner mig i hur mycket snabbare jag skulle behöva springa resten av loppet nu, och hur jobbigt det skulle bli, istället för att rota fram jävlaranammat i mig och ge mig fan på att bli den där snabba, starka urmänniskan som jag vill vara.

Och det blev värre. Vid 10-nånting kilometer fick jag krampkänning i baksida lår, och efter det kändes benen som stumma stockar en bra bit. Fick i mig vatten och energidryck och hämtade mig något, åtminstone fram till Göta älvbron. Där hade jag lovat mig själv att få gå en liten, liten bit för att få igång benen igen. Det skulle jag inte gjort. Jag skulle ha plockat fram mina mantran, jag skulle ha odlat pannbenet och jag skulle ha förträngt de tunga benen. För när benen väl fick gå så ville de inte göra annat. Hasade mig fram småspringandes upp till Avenyn och förbannade varenda människa som stod omkring och hejade och ropade "kom igen, det ser bra ut, kämpa på!". Ser bra ut?! Skojar ni?! Jag kände mig slagen, knäckt och urkass. Inte precis bästa känslorna för att lyckas på ett lopp...

Men så fick jag tag i en av alla de där vattendränkta tvättsvamparna vid Poseidon, och plötsligt vände något i kroppen. Jag fick ork, kraft och lust igen (det kan förstås ha berott på Enerviten som jag klämde vid läppstiftet och som kickade in just då...) och hämtade upp mitt löpsteg och sprang riktigt bra genom Vasastan och upp förbi Skanstorget. Linneplatsen passerades och jag hade äntligen, äntligen hittat känslan igen. Surt som fan förstås att det kom de sista två-tre kilometrarna... Jag försökte rusa förbi så många som möjligt på slutet, kryssade mellan alla yra höns som gick i bredd på den lilla gångbron över Dag Hammarskiöldsleden och såg tydligen riktigt stark ut sista biten berättade vänner som stod och hejade. Kändes lite som en revansch på nåt sätt.

Upploppet...

Pinnade på och nådde upploppet och kostade på mig ett leende och en segergest när jag kom över mållinjen. Men egentligen var jag mest bara besviken, ledsen och arg. 2.06. Vad är det för tid? Och var kom de där stockbenen ifrån?

Om en stund och en omgång Alfapet ska jag ge mig ut och återhämtningsjogga. Sen ska jag fundera över vad jag ska göra för att bli bättre nästa gång. Jag har trots allt ett pers på Stockholm Halvmara att ta mig an om jag har lust. Dit är det elva-tolv veckor, och på den tiden skulle jag kunna satsa som fan. Om jag har lust.

En stund efter målgång...stolt över att jag kom i mål, men inte nöjd.

Ett härligt formbesked (eller nåt)

Vem hade trott att jag skulle fullkomligt krossa mitt tidigare kvartsmarapers? Eller min bästa tid på milen för den delen? Ja inte jag i alla fall. Vilket väl säger mer om min egen självuppfattning än nåt annat. Jag hade verkligen inga förhoppningar om några tider, tänkte mest att det var bra att jag var med för det räcker med deltagande för att flyttas fram några led på Varvet. Och så går det såhär! Grymt roligt.

I föga inspirerande miljö, snålblåst och jävulskap skulle loppet springas. Spenderade knappt två timmar på Frihamnspiren efter att jag hämtat ut min nummerlapp, i ett stort tältliknande schabrak till byggnad där det var så kallt att tänderna skallrade. Kände mig verkligen inte minsta sugen på att ge mig ut och slå några rekord. Men så började det närma sig start och då kom solen! Kastvindarna från nordväst kändes mindre plågsamma plötsligt, och långsamt väcktes löparlusten i mig. Jag sorterade in mig i startfållan på en plats där jag kanske egentligen inte borde vara med tanke på mina ambitioner, nämligen bland alla som tänkte springa under 55 ca. Kanske hade jag ändå en omedveten aning inom mig om vilken kapacitet jag hade? Hittade snabbt en rygg att hänga på, och innan jag visste ordet av var första varvet avklarat. Varvade på 26.40 ca, och blev lite orolig. Hade jag gått ut för hårt? Skulle jag orka?

Ja, det skulle jag.

Passerade löpare efter löpare, gnetade vidare i ett jämnt tempo. Sprang om min rygg och hittade snabbt en ny, lite bättre. Han sprang lite snabbare än jag trodde jag skulle klara, och det var precis vad jag behövde. Bestämde mig för att hänga på till varje pris, så när låren började kännas stumma när det var nån kilometer kvar så var det inget jag egentligen ägnade någon tanke. Jag skulle ju bara hänga efter den där killen, det var inte svårare än så.

När jag kom in på upploppet försökte jag springa liiiite fortare, mest för känslans skull. Kom väl knappast upp i någon svindlande hastighet, men det var med stolthet jag susade över mållinjen efter 53.05 minuter som 207:e dam av drygt 600.

Mest nöjd är jag med:

- Mitt sätt att disponera mina krafter. Gjorde en negativ split och även om jag inte dog på mållinjen och kände mig helt tömd på krafter, så var jag tillräckligt trött för att känna att jag sprungit nära toppen av min förmåga.
- Min satsning. Även om jag inte trodde alltför mycket om mig själv så fegade jag inte ur. Jag hade kunnat gå ut mycket långsammare, hållt ett 5.30-tempo och varit nöjd med det. Men nej, jag körde på, bära eller brista. Jag vet att det alltid finns lite mer att ta av även om jag tror att jag ska dö. Jag är glad att jag vågade lita på den förvissningen.

Nu längtar jag till slutet på maj! Det ska bli roligt att springa halvmara igen.