Det blev kväller

Att ge sig iväg och åka ytterligare en mil på skidorna klockan halv fyra i snöfall och en antydan till dimma var kanske inte helt smart. Jag trodde verkligen inte att det skulle bli mörkt så fort. Men efter sex-sju kilometer började det bli knepigt att se spåren framför mig. Urbota korkat. Jag harvade mig fram i rätt god fart, jag känner ju trots allt de där spåren utan och innan. Men jag såg älgar och björnar bakom varenda träd. Tänk va, om det plötsligt stod en ilsken älg ett par meter längre fram! Fy satan. I början på året minnns jag att jag läste om nån skidåkare som hade åkt in i en älg. Så kan man ju inte hålla på. Det känns förvisso rätt osannolikt - älgen borde liksom bli rädd och rusa iväg. Men ändå. Jag borde kanske öva lite på att stanna. Stoppsvängar på längdskidor.

Fast mest fascinerad är jag över att jag överhuvudtaget tänker på älgar och björnar. När såg jag en björn senast liksom?

Nu far jag till Stockholm och kollar på Jan Malmsjö. När jag kommer tillbaks till mina skidor och min snö här på västkusten är det nytt år och då är det dags att sammanfatta det gamla. 2010 har gått kvickt som ögat!

Snöig skidåkare innan det blev mörkt.

Svårare att ge allt på skidorna

Läste just Ingmaries inlägg om vikten av en coach. Sen såg jag rubriken på MarathonMias tisdagstusingsinlägg, och när jag lade ihop det hela bara svindlade det till i hela huvudet. Jag vill också ha en coach! Och jag vill också springa tusingar! Eller egentligen vilka intervaller som helst. Jag vill ha mjölksyra sprutande ur öronen, bli en våt fläck på asfalten, vila och sen vara fitforfight, börja om, spruta mjölksyra, bli våt fläck, vila, börja om...

Skidåkning i all ära, men det är extremt svårt att pressa sig till det yttersta på skidorna. Jag funderade häromdagen på hur man gör för att bli mjölksyrad på samma sätt i överkroppen när man åker skidor som man blir i benen när man springer, men tvingades inse att jag är en kyckling när det gäller att GE ALLT på snön. Det är alldeles för svårt att ta i när armarna blir spaghetti, och alldeles för enkelt att ge upp.

Men det kanske får bli ändring på det. Nästa vecka far jag till Mattila över trettonhelgen, och då ska det stakas av bara helvete.

Snöpulsbackintervall på julafton!

264 mil skidor!

Häromdagen satt jag och klickade lite i min träningsdagbok för året och konstaterade nöjt att jag åkt runt femtio mil skidor (det vill säga både på asfalt och snö) under hösten och vintern. Det är nämligen ganska många fler mil än förra året, och med tanke på att december 2010 bjudit på fler sjukdagar och annat strul än förra årets december så är jag riktigt nöjd.

Men det finns ju alltid de som är värre. Som superveteranen Evald Karlsson från mina hemtrakter. Han ska åka sitt femtionde Vasalopp i mars, och hittills i år har han åkt 54 mil på snö och 210 mil på asfalt. Det är ju helt galet!! Jag vill också vara pensionär.

Efter juldagsskidåkning på nytt spår. Bakhalt och jävligt, men jag hade i alla fall en ny superfin skidjacka!

God julaftonsjogg!

Riktiga löpare springer på julafton har jag hört. Så nu har vi pulsat runt i skogen, och dessutom druckit kaffe kokat över öppen eld. God jul på er mina fina läsare, hoppas ni har en lika härlig dag som jag!

Lemlästad

När jag kom hem idag efter 15 kilometer i skidspåren fick jag slita av mig kläderna, sätta fingrarna mellan benen och ringa sjukvårdsupplysningen. Det kan väl aldrig vara riktigt att pekfingrar ska vara vita...? Nä, precis. Fortsätt använda låren som värmealstrare, sa sjuksköterskan, och om de inte slutat se vita och döda ut om en halvtimme så kan du börja oroa dig.

Det gick som tur var över under ett hiskeligt stickande och bultande. Färgen liksom steg upp ur fingrarna och käkade upp varenda liten vit millimeter. Tänk om det tänker bli sjutton minus på Vasaloppet?

Nåja. Frånsett halvdöda fingrar (och kärva spår som gav mig noll glid) så lägger jag ännu en magisk dag till handlingarna. Jag känner mig bortskämd. Blå himmel, minusgrader och en halvmeter snö på mina breddgrader, ska det verkligen vara såhär?

Lyxliv och ett Vasalopp innan jul!

Den här helgen har jag åkt nästan fyra mil på mina Fischer. Igår kämpade jag mig fram 17 kilometer på VR45 i nydragna spår i all nysnö. Jämför man med förra helgens glidarpass på stenhårda, supersnabba isspår så var det som natt och dag. Samma puls trots nästan en minut lägre tempo... Men jag kunde inte annat än instämma i en av mina skidåkarvänners glädjetjut när vi stakade oss fram i den mjuka, fluffiga vintervärlden - det var så sagolikt vackert att ögonen tårades. Mina axlar var dock fulla av mjölksyra redan efter fem kilometer efter mitt axel- och armpass på gymmet i fredags, så jag ägnade stor del av tiden åt att teknikträna diagonalåkningen.

Och så idag då. Vi vaknade till ännu mer snö (hur är det här möjligt egentligen?! Hur mycket snö kan vi få?) och gav oss iväg tidigt, tidigt till spåren. Men vi kom nästan före skoter-Kenneth så vi fick vackert skrota runt i värmestugan tills han kommit iväg och packat slingan så vi kunde ge oss iväg och spåra.

Så kom vi på den goda idén att ge oss ut på milen. Eftersom snön föll innan tjälen hade satt sig så är det ett himla meck att åka runt på myren. Skotrarna kör ner sig i det blöta, och det hinner aldrig frysa eftersom det bara kommer mer och mer snö. Så där var det bara att ta fram alla benmuskler man hade och snöpulsåka. Att ta hjälp av armarna var det liksom inte fråga om, för eftersom det inte gått att packa snön sjönk stavarna flera decimeter på sina ställen. Men vilken känsla! Ett tyst, vitt landskap där vi i princip bröt ny mark. Längdskidåkningens motsvarighet till puder liksom.

Jag åkte två varv och började stöna och grymta på slutet på sista varvet, du vet sådär som man gör när man är i slutet på ett riktigt långt lopp och när hjärnan slutat kommunicera civiliserat med resten av kroppen via nerverna utan istället försöker tala benen tillrätta genom diverse djuriska läten. Jag var helt slut. Ljumskarna och rumpan brände efter att i princip ha fått jobba konstant i två mil och balanssinnet hade checkat ut. Det är en himla skillnad att åka i rälsspår och att spåra själv - det är lika vingligt som rullskidåkning men mycket jobbigare eftersom man dessutom måste kämpa lite mer för att få fäste.

Men för tusan, det var en helt UNDERBAR skiddag! Rena lyxlivet, skidåkning både lördag och söndag!

Dessutom kan jag konstatera att med helgens knappt fyra mil har jag nu åkt ett Vasalopp under de senaste dagarna. Det är nio mil mer än jag hade åkt vid den här tiden förra året!

En vanlig syn på myren idag - en diagonalåkande Therese

Jag hittade ett par rullskidor i skoterboden. Tänk att ta sig fram på de här antika prylarna! Wessmanskidan, tror att det var den första rullskidan.



Mina underbara, fantastiska hemmaspår!

Spårning pågår!

Det är så fantastiskt mycket snö på min hemmamyr så klubbens spårskotrar hinner inte med. Så nu är vi ute och skidar upp milspåret! Det är vackert som ett vykort och man blir hungrig som en älg.

I väntan på mr Frisk

Oj vad det blir konstigt när man är sjuk. Är man van att träna minst fem dagar i veckan blir det alldeles fasligt mycket tid över när man inte kan träna. Vad gör folk som inte tränar med all den där tiden?

Två andra saker jag kan konstatera efter tre dagars superförkylning:

1. Man kan ju tro att när man gör av med mindre energi ska man bli mindre hungrig. Så funkar inte jag. Jag äter som en häst när jag är sjuk.

2. Jag blir en äcklig, otvättad slusk när jag är sjuk. Och det beror inte på att jag är sängliggande och inte orkar tvätta mig, utan på att jag glömmer bort att duscha. Hur ska man komma ihåg att duscha när man inte tränar?

Jag jobbar hur som helst hårt på att bli frisk. Halsontet kom och gick i tisdags och är numera helt borta, men det blir ingen konditionsträning förrän tidigast i morgon.

Snuvad på träningen

Jag sitter och känner mig duktig. På riktigt duktig, inte duktig som i "åh vad duktig du är som tränar så mycket", en kommentar som Ulrika träffande jämförde med att påstå att man är duktig för att man ligger på soffan och kollar på tv-serier. Duktig är man inte när man gör något man älskar. Duktig är man när man gör något man tycker illa om men som man med förnuftet förstår är bra för en.

Och idag är jag duktig. Och vuxen. Jag tränar nämligen inte eftersom jag är snuvig och skrapig i halsen. Och jag har inte minsta lust att orsaka följdsjukdomar bara för att jag är en idiot som inte har vett nog att vila när kroppen säger ifrån. Jag ska springa och åka skidor i resten av mitt liv, vad gör en enda liten extra vilodag då? Det är jävligt vuxet att ha kommit till den insikten.

Det har liksom inte alltid varit så. Det fanns en tid i mitt liv då en oplanerad vilodag vände upp och ner på min tillvaro. Det var den tiden då jag levde på gymmet och liksom studsade när jag satt på min kontorsstol på jobbet eftersom jag hade så svårt att vara still. Visst, jag kan sura lite över att bli sjuk eller ha ont nånstans och behöva vila nu också, men av helt andra skäl. Förut var jag den som gick och gick och gick när alla på arbetsplatsen utrustades med stegräknare i nån slags stegtävling - jag skulle förmodligen gått dygnet runt om jag hade kunnat lösa det där med sömnen på något sätt. Och jag skulle inte ha promenerat för att det var det roligaste man kunde göra, utan för att det blev som ett tvång.

Men den tiden är över. Jag tycker om mig själv och min kropp alldeles för mycket för att ramla dit igen.

Så jag vilar. Vilar och väntar ut halsskrapet. Och längtar efter helgen. Då har det förmodligen fallit några centimeter snö till över mitt län, och det är dags att plocka fram kallvallan och visa att den här tjejen har ambitionen att klättra ett antal hundra placeringar den 6 mars nästa år.

27 kilometer i perfekta förhållanden

Jag finner faktiskt inte ord för den här dagen. Perfekta spår, sex minus, strålande solsken och 27 kilometer. Jag var i himmelriket, och jag är så tacksam över att vi fått vinter på riktigt även i år.

Eder Vasaloppsbloggare i full fart. Eller ja, på väg att komma upp i nån slags hastighet efter en backe snarare...

Mina skidåkarpartners som liksom jag klev upp i ottan för att njuta av fantastiska spår på världens vackraste myr.

Jesper har lika coola pjux som jag...

Marängsnö och Vasaloppstvivel

Finns det något bättre sätt att avsluta arbetsveckan på än att åka en och en halv mil i vintervädrets motsvarighet till John Bauerskogen? Hemmaspåren var delvis rätt blöta ute på myrarna, men på de ställen där de var bra var de riktigt, riktigt fina, som att åka på maräng. Jag lyckades hamna bakom klubbens fantastiska spårare, så jag fick åka i nygjorda spår. Lite trögt gick det som vanligt innan spåren hinner sätta sig, men det gjorde verkligen ingenting. Det blir liksom inte vackrare än såhär.

Och nånstans efter fem kilometer kom jag dessutom på hur det var man gjorde när man åker skidor. Jag hittade frånskjutet och trycket i benen, armarna hittade rätta läget och magen kopplade hur den skulle bete sig för att på bästa sätt hjälpa mig framåt.

Men som alltid när jag är ute och harvar i snön eller på rullskidor så funderar jag då och då över hur sjutton det gick till när jag åkte nio mil mellan Transtrand och Mora. Nio mil är ingen piss i havet. Och när det vissa dagar känns som en oerhörd ansträngning att åka en och en halv mil är det lätt att börja tvivla på att det ens är genomförbart att köra nio mil. Men jag har ju gjort det en gång redan, så det ska väl gå igen.

För övrigt sitter jag hemma idag och har inte varit i Bovallstrand. Jag skulle ju dit hade jag tänkt, och springa Lussemara. Men jag har inte hittat tillbaks till min långlöparform ännu, och därför kändes det lite onödigt att springa 4,2 mil just idag, i slask, blask och halka. Det kommer fler lopp!

Vackert så det förslår

Nya pjuxen var på, funkade hur bra som helst!

Men det var lite blött på myrarna, och då ser stavarna ut såhär till slut. Man får se det som lite extra styrketräning när man får släpa på lite extra vikt...

Som att åka på en gräddtårta!!

En halv boll och ankgång

Jag vet inte vad det är med mig och min nyvunna kärlek till gymmet. Kanske handlar det om något så simpelt som att det är skönare att vara inomhus än utomhus just nu och då gillar jag läget och tvingar kroppen att älska att vistas bland svettlukt och spänniga män som lyfter tyngre än de orkar och som därför liksom kastar ifrån sig skivstänger till höger och vänster när de inte orkar hålla längre?

Eller så har jag bara kommit till sans och slutat vara så himla obstinat.

Hur som helst så har jag kommit på vad man ska göra om man vill vagga fram som en anka i ett par dagar efter senaste gymbesöket - mängder av statiska utfall med främre foten på en uppånervänd bosu, varvat med lika många mängder knäböj på den dära bosun. Jag har så överjävligt ont i mina lår att det känns som att jag ska avlida just nu. Och det lär ju bli värre imorn enligt lagen om träningsvärk. Dessutom väntar jag på träningsvärken i axlarna och mellan skulderbladen, eftersom för ovanlighetens skull var det folk bland skivstängerna och de fria vikterna när jag var där, och då gjorde jag fler frivändningar och skivstångsroddar än jag planerat med en tyngre skivstång än jag annars hade tagit. Man måste ju impa lite när man kan. Eller snarare, det är svårare att fega när andra tittar på.

Bosun är mitt nya favoritredskap, lätt. Ge mig en medicinboll också och jag är i himmelriket.

Fånig, spänning gymbild. Jag var i princip ensam bland bollarna och mattorna, och då kan man hålla på så här.

Bragdguldet till stafettkillarna!

Woho! Visst ska bragdguldet gå till Marcus Hellner, Johan Olsson, Daniel Richardsson och Anders Södergren! Det var verkligen ett fantastiskt lopp, med ett fantastiskt lag som tog första stafettguldet på herrsidan sedan nån gång på slutet på 1980-talet. Ååh, jag bara ryser när jag tänker på loppet...Södergren som drog ifrån på tredje sträckan, Hellner som höll ifrån och kunde söndagsåka över mållinjen och en Northug som hur han än stakade järnet inte kunde bli bättre än tvåa. Underbart!!!

Bild lånad från svd.se

Ska könet bestämma vilken distans man får tävla på?

Nu har jag just läst igenom alla kommentarer hittills på Maratonbloggen om Petras "kupp" där hon och två kompisar sprang utklädda till killar i tävlingsklassen över 10k på första deltävlingen i Bore cup i Bälinge utanför Uppsala. Enligt inbjudan finns det nämligen ingen tävlingsklass för kvinnor på 10k på det loppet, oavsett hur arrangörerna försöker (bort)förklara sig bland kommentarerna genom att säga typ "jamen M21 är ju samma sak som "men open class" internationellt, och det är ju en klass som är öppen för alla, kvinnor som män". Faktum kvarstår - det finns en tävlingsklass som bara är öppen för kvinnor, och den går över 5k, och en tävlingsklass för män (och även för de kvinnor som har koll på att M21 betyder "men open class" och att de får vara med och springa där också...) och den går över 10k.

Och nu är jag helt matt.

Jag tyckte hela grejen var rolig. Jag funderade faktiskt på något liknande när jag skulle köra ÖFK-spåret i rullskidor i höstas och det inte fanns en tävlingsklass för damer på längsta distansen, och tvärtom ingen tävlingsklass för killar på korta distansen. Men uppenbarligen finns det folk som inte kan stå ut med att tjejer ifrågasätter den rådande ordningen utan tvunget ska gnälla och tycka att man ska hålla sig på mattan. Argumenten som dyker upp är sorgligt ouppdaterade och gnälliga. "Jamen då borde vi väl plocka bort könsuppdelningen på mästerskapen också då" tjuras det. Say what? Okej, så bara för att man tycker att det är löjligt att man inte ska få välja distans att tävla på utifrån kapacitet utan utifrån kön i en löpartävling på motionärsnivå så ska vi plocka bort klasser på stora mästerskap? Det känns ju eh...logiskt?

Det handlar ju inte om att alla ska tävla mot alla, och att vi alla ska bli några könlösa varelser (som ju tycks vara värsta mardrömmen för en del män när det handlar om jämställdhet och - ve och fasa! - feminism), det handlar BARA om att inte sorteras in i fack utifrån kön. Hur svårt kan det vara att välja att låta kvinnor och män vara lika mycket löpare och springa lika långt? Ge mig ett enda litet argument som motiverar varför det inte ska finnas tävlingsklasser på båda distanserna för män och kvinnor?

Äntligen!

Jag har varit ute på snö idag! Du må tro att jag är lycklig.

Känner mig ynklig

En sak som är bra med att ta hand om sig själv, det vill säga, om man tränar, äter och sover bra, är att man blir sjuk mindre ofta. Jag har till exempel bara varit riktigt sjuk en enda gång på de senaste två åren (min arbetsgivare måste tycka att jag är en riktigt bra investering...). Men idag har jag tagit ut min tredje sjukdag någonsin.

Jag ligger hemma och tycker helt vansinnigt synd om mig själv. Däckad av nån mystisk trötthetssjukdom som började med feber och illamående. Nu har jag bara ont överallt och känner mig ynklig.

Och det som är så typiskt är att man när manväl blir sjuk så blir man det när det finns tusen roliga saker att göra. Som att hänga med på årets första skidträningsdag på fina spår som Ätrans IF gjort i ordning, eller springa, rusa, krypa, skutta och åla uppför tio trappor. Eller bara åka några varv på SK Hyltes fina, kuperade elljusspår. Den här helgen var liksom helgen då jag skulle kunna njuta av att göra precis vad jag ville. Hälsa på familjen. Njuta av snön.

Ja, du hör ju. Ynklig är vad jag är. Suck.

Jag vill vara här, NU!

November, och vi avslutar sagan snart

Det blev visst december. Och jag kan konstatera att innan det hände hade vi fler natursnöskidspår i det här länet än vad vi haft i slutet på november på massor med år. Galet! I helgen kanske jag får prova ett av dem.

Nåväl. År 2010 är snart slut och jag lägger den elfte månaden till handlingarna, en månad som bjudit på mer löpning än på länge. Den har också innehållit en hel del rullskidor innan vägarna blev ofarbara. Men den har också varit tung mentalt, jag har haft svårt att motivera mig att göra särskilt mycket. Igår fick jag för övrigt ett brev från en överläkare som gav mig en hint angående orsaken, det är visst så att mitt hb-värde är löjligt lågt visade det sig på senaste blodgivningen. Kanske läge att kolla upp det ordentligt.

Hur som helst. This is my November:

Träning totalt:
36 timmar fördelat på 22 dagar
8 vilodagar

Löpning:
18 pass - varav 3 pass i vattnet, 3 med stavar och 1 tävling
Totalt: 130,1 km på land

Rullskidor:
7 pass - varav 1 tävling
Totalt: 103,3 km

Övrigt:
12 pass - varav 9 yogapass och 3 styrketräningspass
Totalt: 10 timmar och 25 minuter

I princip har löpningen och rullskidåkningen bytt plats den här månaden. I oktober åkte jag rullskidor i 17 timmar och sprang i 8, i november var det exakt tvärtom. Alternativträningen har jag också gillat den här månaden. Jag är väldigt nöjd med att ha prioriterat yogan så mycket som jag gjort, och jag är glad att jag har hittat en styrketräningsform som jag verkligen tycker om. Tack för det, Daniel!

Om december blir som jag vill blir det många timmar i skidspåren, och många fler roliga styrketräningsövningar för mina armar och axlar att kämpa med.

Snart är det dags att se ut såhär igen när man tränar!

Det där loppet i maj (och det där i mars)

Det är den här veckan de börjar. 26-veckorsprogrammen inför Stockholm marathon. Och nånstans mellan 3.30 och 4.00 finns jag. Jojjomen. Det är Stockholm marathon jag ska springa i maj, som några av er redan har räknat ut.

Jag roade mig för ett tag sedan med att knappa in min miltid på Greg McMillans löptidskalkylator, och fick veta att jag borde kunna klara maran på 3.51.50. Obeaktat trängsel, kupering och väder, gissar jag. Jag har inte bestämt mig för om det känns som en tid att sikta på eller inte. Jag tycker att det är grymt svårt att räkna ut vilken nivå man befinner sig på, för det går så himla mycket upp och ner. Under vissa perioder känns det som att det där milloppet i somras då jag fixade sub 50 var rena turen, medan det andra dagar känns som att jag till och med har sub 45 i mig någonstans långt därinne.

Hur som helst finns det inte ens chans i världen att jag hakar på något av alla de där programmen ännu. Just nu kikar jag på youtubefilmer om Sandra Hanssons styrketräning, jag sneglar på Oskar Svärds träningsprogram inför Vasan och nojar lite över att jag inte kommit mig för att ge mig ut i snön med skidor under fötterna än. Jag kommer förstås ha tid till det senare i vinter, men svältfödd på snö som man är när man bor i den här delen av landet känns det nästan som en synd att inte utnyttja snön när den väl ligger där.

Nåja. Det ordnar väl sig. Det brukar ju det. Hur som helst har jag en klar och tydlig målsättning inför Vasaloppet 2011:

Jag ska ta mig till åttonde led!



Tidsbrist och crossfit

Var tar tiden vägen?! Jag har aldrig någonsin tidigare upplevt att jag inte hinner med vardagens basala saker (äta, jobba, träna, sova), men just nu skulle jag gärna ha några extra timmar per dygn. Och om jag hade de där extra timmarna skulle jag springa två mil till per dag. Eller vaddå, vem försöker jag lura? Två mil "till", det låter ju som att jag redan spinger och vill springa lite till. Så är det ju inte. Jag rör mig knappt ur fläcken. Det bara kommer dumheter ivägen.

Men när tiden inte finns, då får man bli effektiv och träna så varierat som möjligt när det väl finns möjlighet. Ikväll betydde det crossfit, eller vad man nu ska kalla det när man improviserar ihop ett litet träningskoncept med styrketräningsövningar varvat med långa intervaller. Och för att löpningen inte skulle bli för tuff för min medlöpare som är rädd om sina benhinnor så blev det inte så många kilometrar, men desto tuffare tempo i den här kölden.

Ungefär såhär:

1. Löpning: 3k uppvärmning
2. Rygglyft (2x12) och statiska utfall (2x12 per ben)
3. Löpning: 1,5k i ca 4.45-4.50-tempo
4. Skidarmhävningar (2x12) och knäböj (3x12)
5. Löpning: 1,5k i ca 4.40-4.45-tempo
6. Raka situps (2x12) och armhävningar (2x12)
7. Löpning: 1k nervarvning

Allt som allt 55 minuter rolig träning, och tufft för mina ben som inte känt på fart sedan i somras. Jag gillar't!

Sånt här kan man också syssla med när tiden väl dyker upp...

Wassberg tjurar i GP

Min kärlek till skidåkningen och skidvärlden känns ibland helt besinnings- och urskiljningslös. Häromdagen var det en kollega till mig som kallade längdskidåkningen världens mest oglamourösa sport - och jag tände på alla cylindrar. Vaddå oglamourös?! Det är ju världens bästa idrott! Fast sen lugnade jag ner mig och kom fram till att jag skiter väl i glamouren, det är ju det snoriga och slitsamma jag gillar. Och inte bara gillar, utan totaldyrkar. Jag har tidigare skrivit om boken "Ur spår!: Snor, svett och svenska skidkungar", och där porträtteras just den där snorige, buttre skidåkaren som sliter som ett djur i spåren. Det är som jävligt tjurigt att åka skidor. Löpning är på något vis lite mer tillrättalagt, och liksom gladare.

Jag kom att tänka på allt det här när jag läste den här intervjun med Thomas Wassberg. Tjurskallen kryper fram inte bara mellan raderna, utan också i klartext. Underbart! Jag vill också vara en sur skidåkare som far fram som en ångvält i spåren och vinner över alla finnar och norrmän!

Wassbergsskägget himself.

Stavlöpningen som försvann

Den här dagen alltså. Inget har gått som jag hade tänkt. Yogamattan ligger oanvänd på golvet, löparskorna står i hallen och undrar var jag blev av, och stavarna står i ett hörn och längtar ut. Det var ju stavlöpning följt av en halvtimmes balans och stretch som var planen!

Men jag lever, även om det är knappt. Jag gillar inte när saker inte går som jag hade tänkt. Men idag var det verkligen bara att dra det djupa andetaget och gilla läget. En krånglande bil ställde hela min plan på huvudet, och det var ju ärligt talat ingenting jag kunde göra något åt.

Istället ägnade jag kvällen åt att ruinera mig på skidutrustning. Om en vecka (när min storlek kommit) är jag ägare till ett par pjäxor som är dubbelt så dyra som alla andra fotbeklädnader jag någonsin köpt, men de satt som moln på fötterna och det faktum att det inte var någon så kallad motionärsmodell utan riktiga racerprylar gjorde att jag inte kunde motstå köpet. Jag kommer att bli såååå snabb!

Alpina RCL - mina nya vänner i spåret!

Iskallt och tungt

Jag är ute på löptur. Det är hiskeligt kallt och benen är inte så pigga. Ett skitmilpass, skulle man kunna säga.

Jämförelsespöket

Idag insåg jag en självklarhet - jag behöver inte vara värst jämt. Jag behöver inte ens vara värst ibland. Jag har tydligen, har jag insett, väldigt lätt för att ramla i fällan att börja jämföra mig med allt och alla. Någon springer och åker både klassiskt och skejt på rullskidorna många timmar under en förmiddag - jag reagerar med tanken "det där vill jag också göra", någon springer ett maraton på skoj på träning - jag reagerar med "åhå, fan, det skulle man göra" eller någon springer tio mil på tävling - jag tänker förstås att "jajjamen, det där ska jag också göra, och jag ska inte göra det om ett år, jag ska göra det nu!".

Inte jättekonstigt egentligen. Det är väl grymt att bli taggad av att folk omkring en eller i bloggvärlden gör coola saker. Det är bara det att jag är så förbannat dålig på att skilja på möjligt att göra nu, och möjligt att göra men kanske i framtiden. Det leder till att jag tror att jag kan mycket mer än jag kan, och när jag sen inte riktigt lever upp till mina egna förväntningar så blir det knas i huvudet. Och det var en annan aspekt på det här som jag insåg idag - nämligen att jag gör upp alldeles för stora planer eftersom jag tror att jag är lika vältränad/stark/galen som alla andra. Jag tänker: rullskidor i eftermiddag - jamen då åker jag väl typ fyra mil, lätt som en plätt. Fast jag aldrig åkt fyra mil rullskidor sammanhängande någonsin i hela mitt liv! Varför blir det så i huvudet? När jag tänker på de där fyra milen blir jag först peppad, men sen lite håglös, jag vill ju egentligen bara ut och ha rullskidsfest utan press, inte tänka att jag ska åka fyra mil och därmed basta.

Så det var med den insikten färsk i huvudet som jag rullade iväg österut med en vag idé om en runda att staka mig runt, en runda som kunde förlängas både en och tre gånger om jag hade lust. Det hela slutade med drygt två mil och en glad Therese med mjölksyra i axlarna.

De lovar snö på väderprognosen. Jag fick sådan vinterlängtan att jag fick hjärtsnörp. Tänk att det såg ut såhär på mina breddgrader i början av året!

Jag började även tänka på skidresorna. Som här, Grönklitt på träningsläger i januari. Åååh vad jag längtar tillbaks!

På rull igen!

Jag har ingen aning om hur långt jag tänker åka idag. Därför är lilla pannlampan med - om jag känner för ett maraton eller så. Jag känner mig taggad, äntligen!

Operation: Hitta motivationen

När allting känns tråkigt och onödigt finns det bara tre saker att göra.

1. Tänk nytt och gör saker du inte brukar göra.

För min del betydde det att ta mig an gymspöket tillsammans med Daniels cirkelträningsprogram. Och, tro det eller ej, jag hade sjukt roligt! Jag ville bara krama den där pilatesbollen av ren glädje när jag var klar. Hittade nya favoritövningar för armar och axlar och kände mig riktigt, riktigt stark.

2. Träna ihop.

Jag stämde träff med klubbkamraten och vesselsnabba Anette i bassängen. Hon har en hälsena som spökar lite, och vi har pratat ett tag om att sprattla runt där i vattnet tillsammans. Och vilket superpass det blev! 8 x 90 sekundersintervaller på ungefär 85 procent uppdelat i två set, och precis som när man springer fyrahundringar på bana så är det ett helvete sista minuten på varje intervall när mjölksyran sprutar genom öronen, men samtidigt går återhämtningen mellan varje intervall fort och man kan påbörja varje 90-sekundare med pigg kropp. Vi avslutade med några varv med hantlar i händerna och jag fick ytterligare en bra styrketränings-ahaupplevelse inför vintern. Det var riktigt, riktigt tufft!

3. Vila.

Idag skulle jag sprungit långpass. Men jag tror att den här motviljan och motivationsdippen delvis beror på trötthet. Och jag satsar inte på elitnivå och behöver inte träna mig genom alla motgångar, jag får vila. Dessutom hittade jag en oöppnad karta järntabletter från förra veckans blodgivning, och något säger mig att det också kan ha med min dåliga känsla i kroppen att göra...

Dagens vila innebär också att jag kan hänga hela förmiddagen framför Vinterstudion. Kom igen nu Hellner!!

Bild: Aftonbladet.se

Kan man verkligen göra allt?

Jag brukar leva efter devisen att "allt går bara man ger sig fan på det". Det finns inget som är omöjligt, saker är bara olika lätt eller svårt.

Men nu har jag hamnat i en extrem motivationsdipp. Jag ser inte riktigt någon mening med att ge mig ut och springa, eller dra några mil på rullskidorna. Att hänga på gymmet ska vi bara inte tala om. Det enda som verkligen känns vettigt och bra är yogan.

Fast samtidigt känns det inte alls bra att hoppa över springandet och rullskidandet. Då känner jag mig konstig. Jag behöver mina endorfinkickar, men ibland är det förbannat svårt att få sig till att ge sig ut och hämta dem. Och det känns inte längre på riktigt som att jag är kapabel att göra allt.

Beror det på kylan och det uschliga mörkret? Eller vad är problemet?

Uppvaknande

Är man knäpp om det första man tänker på när man vaknar på morgonen är eftermiddagens långlånga rullskidspass och kvällens yogapass? Och om man dessutom vaknar med ett stort leende? Rullskidorna står skinande rena och duschade i badrummet, stavspetsarna väntar på slip och jag håller en nervös blick på väderprognosen. Det var svinkallt när jag klev utanför dörren imorse och frosten låg på gräsmattorna, så risken finns att det fortfarande råder blixthalka i eftermiddag. Men ingenting kan stoppa mig idag!

Bakfull?

Du ser lite bakfull ut, sa Johan tidigare idag. I all välmening förstås, och det var nog inte alls menat så illa som det lät. Jag tror att ordet han sökte var löparbakis. Eller, för den delen, rullskidsbakis. För jo, jag har nog inte alla hästar hemma idag. Lite småblek i ansiktet, en blick som irrar lite fram och tillbaks och ett huvud som har svårt att fokusera. Kanske beror det på helgens fysiska urladdning som trots att den inte känns fysiskt kanske har satt sig på skallen, men jag tror faktiskt att min smått apatiska look idag har mer att göra med att jag har hamnat i trans. Liksom efter varje träningsläger jag varit på under det senaste året så har jag fastnat i tanken "alltså tänk att man kan ha det såhär helt underbart fantastiskt, tänk om man alltid kunde ha dagar som bara kretsade kring att äta, sova, träna och umgås med likasinnade långdistansnördar på ett totalt opretentiöst och avslappnat sätt... vad livet skulle vara fulländat då".

Jag känner mig fullkomlig i min löparoutfit tillsammans med min klubb. Ingenting kan rubba mina cirklar när jag springer längs stigarna runt Simlångsdalens IP. Jag älskar varenda minut ihop med det gänget, tillsammans med dem är jag liksom bara mig själv, inte den högpresterande journalisten, inte den slåknutpåsigsjälv-iga arbetsledaren och inte den vardagsstressiga unga kvinnan som aldrig tycker att hon räcker till. Där duger jag, där räcker jag till.

Kalla det verklighetsflykt om du vill, jag kallar det verklighetslängtan. Längtan efter att den bästa sortens tillvaro ska spilla över på resten av livet.

För övrigt kan jag numera stå i skulderstående. Varje yogaklass för med sig nya uppenbarelser! Bild: Lånad från webben

Dagen efter

Men vafaaaaan.

Den tanken vaknade jag med imorse. Jag låg stilla någon minut och kände efter i varenda liten del av kroppen - var den hel, kände jag mig okej, kunde jag resa mig - och konstaterade att jag mådde prima. Aldrig mått bättre.

Ska det vara såhär?!

Genast kom förstås tanken att jag hade kunnat fortsätta i natt. Men sen skärpte jag ihop mig och bestämde mig för att det hade jag inte alls kunnat. Jag var inte riktigt riktig i huvudet efter sjätte intervallen, hade jag gett mig ut igen hade jag förmodligen trampat snett och hamnat i ett dike och inte blivit hittad förrän det var dags för vårstädning längs Simlångsdalens gator.

Efter lite frukost sitter jag nu och känner mig rätt stolt ändå. Stolt över att jag var klok och valde rullskidorna framför löpning igår - min fot hade inte hållit för åtta mils löpning. Stolt över att jag inte bara fick till mängd på rullskidspassen, utan även ett par stycken med god kvalitet särskilt i dubbelstakningen. Stolt över att jag pannbenade mig fram med sex träningspass under 16 timmar - trots att det kändes motigt laddade jag om och gav mig ut. Här hade jag förstås hjälp av det tjugotal andra SIF-löpare som från och till var med och sprang, det var grymt peppande att vara så många som kämpade. Stolt över att jag aldrig vek ner mig när det kändes lite tungt ute på vägarna, för i ärlighetens namn kändes det aldrig sådär nu-gör-det-ont-på-riktigt-tufft, utan bara åh-jag-känner-mig-lite-trött-tufft, och då ska man inte vika ner sig. Alla pass jag gjorde genomförde jag som jag tänkt.

Så, i all enkelhet vill jag bara konstatera:

VI ÄR SÅ JÄKLA GRYMMA!

Inte bara jag då alltså, utan alla som på ett eller annat sätt deltog i ultraintervallerna runt om i landet igår. I min klubb var det flera stycken som  för första gången sprang ultradistans, och häftigast av alla var supersnabbatränar-Eskil som snittade nånstans runt 43 minuter på varje intervall, om inte mindre, och som sprang sista milen helt ensam när vi andra hade packat ihop och lagt oss på kudden.

Jag känner mig helt löparhög, trots att jag knappt sprang nåt själv. Men det är bara så himla häftigt när folk gör såna här prestationer!

Fyra tappra - Krister, Anette, Lasse och Roger.

Super-Eskil!

En av alla ultrarävar i klubben - Kenny.

Anette - snabb som en vessla, och supercool som sprang sex mil igår!

Innan andra starten, då hade skaran fått ett par tillskott och tappat en löpare sedan första intervallen.

Kl 18 dök min Uppsala monster tur-kompis Rikard upp. Vi ställde oss mycket frågande till hans outfit - det var ju spikregn och bara några få plusgrader ute!

Finito

De här skorna och dess ägare springer inte ett steg till. Jag höll på att vingla ner i diket och stuka foten, och plötsligt var det inte roligt längre. Men jag är stolt och glad över mina sex intervaller och sju mil!

Halvvägs!

Elfte budordet: Du skall icke tro att du kan hålla jämna steg med världens snabbaste Eskil ens när du har hjul under fötterna. Jävlar vad jag har fått staka! Hittills visar klockan en mil löpning och nästan fyra mil rullskidor. Innan natten är över ska jag ha gjort åtminstone en mil till på hjul och tre med löparskorna.

Motvind!

Andra intervallen blev på rullisar. I en fasansfull motvind! Nu tittar vi på Spirit of marathon och äter godis... Än så länge känns allt mest roligt, men jag förväntar mig att efter tredje intervallen kommer det bli tufft.

Första intervallen klar!

Vi är tio tappra själar som startade klockan sex imorse. Snabbast var förstås tränar-Eskil, själv hade jag ett helvete med min rumpträningsvärk. Nu är det frukost, men snart är vi på det igen!

När kommer nervositeten?

Det är visst så att jag är usel på att följa mina planer. Tanken var att jag inte skulle träna något efter i tisdags när jag sprang några kilometer ihop med Johan, jag tänkte ju vila mig i form inför i morgon. Men sen kom jag ju på att det var stavlöpning med klubben igår och då tänkte jag att jag kan ju ta det lite lugnt och verkligen tänka på att använda armarna mer än benen. No shit.

Så nu sitter jag här, femtielva backar med sprättsteg senare och undrar vad som hände. Jag har förbannat ont i rumpan, och jag kan bara tänka mig hur träningsvärken kommer ha utvecklat sig till klockan 6 i morgon bitti. Nåväl, det är väl bara att tugga i sig att man är en idiot.

För övrigt har jag inte förberett någonting inför i morgon. Förutom att köpa lite Enervit. Jag vet inte vad jag ska ha för kläder (eller hur många olika tröjor jag behöver), jag har inte bestämt mig för vilka sovpryttlar jag ska ta med mig till klubbstugan där vi kommer hänga mellan intervallerna och jag känner mig i största allmänhet alldeles för lugn för att det ska vara normalt. Jag borde vara uppstissad och sur!

Men jag har bestämt att jag inte kommer springa alla åtta milen. Jag kommer springa när det är mörkt och rulla i dagsljus, så det blir tre pass på rullskidorna och fem mil med löparskorna. Tror det blir fin balans.

En glad löpare från i vintras. Hur stor är chansen att jag ser såhär glad ut klockan 3 på morgonen på söndag tro?

Att safea eller inte, det är frågan

Det är med skräckblandad förtjusning jag tänker på helgens åtta mil. Liksom Anna har jag på något sätt lyckats förtränga under den senaste tiden att vi faktiskt ska springa de där åtta milen. När man tänker på det på det sättet så känns det här projektet som typ det dummaste jag har bestämt mig för att göra. Särskilt med tanke på den senaste tidens sporadiska löpträning på grund av min knasiga tå. Jag har just fått mina formgjutna inlägg, men dem kommer jag inte hinna gå och springa in innan lördag så att jag kan springa alla milen med dem, och jag har inte en aning om hur min fot kommer reagera på att springa så långt utan inlägg. Sedan september har jag ju inte sprungit ett enda långpass, varken med eller utan pelotter eller inlägg, så jag vet ingenting om hur kroppen reagerar på längre distanser än en mil.

Och det här har fått mig att börja fundera på att ha en backup-plan. Ska jag ta med mig rullskidorna för säkerhets skull, om foten trilskas efter några mil? Eller ska jag till och med strunta i att vara med i tävlingsklassen på lördag och köra dagsljusmilen på rullskidor istället?

Eller kommer en backup-plan bara göra att jag mesar ur fast jag egentligen skulle klara av att springa alla åtta milen?

En person jag inte skulle vilja möta i spåret....

...är helt klart den här bruden:

Bild: Laholms tidning

Hallåååå?! Vild, galen och töntglad på Vallåsen. Herregud. Nåja. Det var ju roligt att springa, så det kanske inte är så konstigt att jag ser muppig ut.

Ikväll sprang jag sista passet innan ultraintervallerna på lördag. Jag börjar bli såå peppad! Mina klubbkamrater har ritat två olika rundor som vi ska springa, en i dagsljus och en som lämpar sig bättre när det är nattsvart, det finns en plan för utfodring av oss löpare och vi har till och med en hjälte som kommer att fixa med tvätt och sånt om det behövs!

Undrar när det kommer börja kännas helt idiotiskt med de här intervallerna? Redan innan lördag, eller kanske inte förrän klockan 15 på lördag eftermiddag när den fjärde milen ska springas? Just nu känns det mest spännande och festligt.

Rollsborundan - eller dagen då rullskidorna stal mitt hjärta

Okej. Jag vet vad jag ska göra nästa år. Jag ska bli bäst i södra Sverige på rullskidor!

Men vi tar det från början.

Allt började bakom tre lastbilar. Där hade någon kritat upp sex streck som markerade startlinjer. Längst fram ungdomarna, bakom dem elitledet och därefter i fallande skala vi andra. Jag hade hittat mina tre konkurrenter, hejat på dem och försiktigt sådär som man gör kollat av formen och läget. En glad kvinna från IK Stern åkte sin första tävling, en Uddevalladam gjorde likaså men hade desto fler Vasalopp i ryggen, och en tredje, tystlåten ung tjej från OK Alehof fick jag aldrig riktigt koll på.

Rickard Bergengren till vänster och Mårten Svensson bredvid, mina coola rullskidskompisar som startade i elitledet! Foto: Privat.

Sen knölade det ihop sig. Alla de drygt hundra männen som skulle starta stökade för att komma så långt fram som möjligt och jag själv gjorde tvärtom. Är det nåt jag är rädd för i rullskidssammanhang så är det krockar - stavar som trasslar in sig, skidor som åker in i varandra, vingliga åkare som inte kan hålla armarna i styr i kurvorna. Isch.

Så gick starten. Jag hamnade såklart bakom en vingelpelle som aldrig tycks ha forcerat en kurva tidigare, och jag tvingades runda honom långt utanför för att undvika att få en stav i ögat, och redan där fick Uddevalla och Alehof en lucka. Jag försökte haka på dem så gott det gick, men fick fascinerat se hur de centimeter för centimeter stretade ifrån mig. Det var ett satans driv i deras stakning alltså!

Loppet gick på en flack rundbana med en vändplats om cirka 5,5 kilometer, vilket gjorde att jag både mötte och blev varvad av täten. Där i förstaklungan fanns bland annat min nyblivne skidklubbkamrat Marcus Jönsson och rullskidsgiganten Tobias Westman som senare skulle vinna loppet, och någonstans i andra och tredje klungan min rullskidsklubbkamrat Mårten Svensson och Rickard Bergengren från Björnstorps IF (trea respektive tvåa i Sydsvenska rullskidscupen, och Rickard är dessutom regerande dansk mästare i klassiskt!). Och jävlar vad de körde! Jag är så sjukt imponerad av rullskidåkare, det är så häftigt att se dem fara fram med sån enorm kraft, det ser liksom inte ut som att de har små hjul under fötterna, de flyger!



Rickard Bergengren längst till vänster. Foto: Ida Wickström/skidsport.com

Jag försökte hur som helst att knappa in på Uddevalla och Alehof under första halvan av loppet, men någonstans strax innan andra varvningen tvingades jag släppa dem (och det störde mig nåt ENORMT!) och ge mig den på att inte släppa förbi någon åtminstone. Kroppen svarade bra, och förutom en märklig krampkänning i vänster överarm efter en mil så kände jag mig bara i så otroligt bra form. Dubbelstakning är my thing när det kommer till skidåkning, det känns som att jag skulle kunna staka mig runt hela jorden om jag kände för det.

Sista varvet flög förbi, och sedan var det bara att försöka ta sig upp mot mål. OK Kungälv hade lagt målmattorna uppe på en höjd efter en trehundra meter lång backe, och det var många onda tankar som fladdrade mellan öronen medan jag kämpade mig upp där. Men jag hade en flåsande åkare bakom mig som jag skulle vinna över till varje pris, och det gjorde jag också.

Jag rullade över mållinjen som tredje tjej. Bakom mig hade jag således en tjej, men även fjorton killar. Kändes helt okej, särskilt med tanke på att jag inte direkt körde på nyaste materialet. Men okej är inte vad jag tänker nöja mig med, jag ska bli bäst! Det insåg jag redan i bilen på väg upp till Kungälv när jag lyssnade på hur Rickard pratade om hur han hade använt en kräftkniv för att komma åt med oljan inne i sina kullager. Jag vill också ha snabbaste hjulen, starkaste överkroppen och vara bäst i världen! Eller, jag nöjer mig med bäst i Syd- och eventuellt Västsverige nästa år.

I maj drar rullskidscuperna igång igen, och då ska jag min själ stå på varenda startlinje och jag ska spöa Fia Jobs och de andra med många rullskidslängder!

Efter dagens sliriga pass i solskenet på blankisiga vägar: Nästa års nya stjärna på rullskidshimlen!

4 minus och över 100 åkare

Det är svinkallt i Kungälv. Vi har rekat banan och konstaterat att man får akta sig för isfläckar. Som vanligt är det inte många tjejer som kör, men desto fler killar. Som jag har förstått det är det ett grymt startfält. Nu jäklar kör vi!