Spralliga ben på röd tartan

Det är mycket "sista" just nu. Snart är det ju bara en vecka kvar till årets sjukaste, viktigaste och roligaste grej - Ironman Kalmar. Och därför är det en del grejer som ska prickas av. Sista intervallpasset till exempel. Egentligen fullständigt onödigt formmässigt sett skulle jag tro (man blir inte snabbare på IM-maran en vecka senare bara för att man springer ett gäng fyrahundringar liksom...), men för hjärnan och känslan var det oerhört viktigt.

Så, medan regnmolnen tornade upp sig ovanför Halmstad i förmiddags tuffade jag runt i ensamt majestät på Sannarps IP. Åtta fyrahundringar uppdelat i två set, följt av sex tvåhundringar. Skulle varit fyra, men jag var så exceptionellt sprallig att jag sprang två till av bara farten. Benen kändes pigga och vaderna oförskämt fräscha. Vad jag längtar efter att få kriga på Kalmars asfalt!

Taggad...

...åhå, nån verkar ha förberett banorna åt mig...

....fast nä, det fick bli intervaller utan startblock. Men man blir lika trött för det! Fast ärligt talat, såhär i OS-tider blir man ju sjukt sugen på att springa mer bana! 200 meter känns som värsta roliga distansen, kanske nåt att träna för längre fram...?

Stockben och smärta (och en jädra massa orienterare)

När jag och löparvännen Elisabeth hade sprungit två fyrahundringar igår och stod och pustade i en minut innan den tredje stannade en tränare från IFK Halmstad bredvid oss och undrade vad vi sprang. "Fyrahundringar", sa jag. "Shit. Hur många?" "Tio." "Åh herregud. Jobbigt!" sa han och gjorde stora ögon.

Kanske tränade han bara sina adepter i typ spjut och tyckte att allt som innebar att man måste springa fort var hemskt, kanske tyckte han att vi såg ut som några som aldrig skulle klara 10x400m. Jag vet inte. Jag blev hur som helst taggad.

Sex varv senare, inför den näst sista repetitionen, skrek mina ben av smärta. Jag hade mjölksyra upp till hårfästet och trodde att jag skulle kräkas. Värmen som belägrat Halmstad har kommit plötsligt, och att springa banintervaller i stekande sol som årets första riktiga värmepass var kanske inte helt smart. Gav mig ut på nionde varvet. Överlevde. Hoppades ha en gnutta kraft kvar så jag kunde orka med en liten spurt på slutet på sista, men icke. Benen var som stockar, de levde knappt längre.

Jag och Elisabeth föll ihop som urkramade trasor på gräset efter sista varvet och hela jag brann. Av törst, av smärta. Kollade varvtiderna och konstaterade att jag gått som en klocka. 1.28 som bäst. 1.32 som sämst. Nu har jag inte sprungit fyrahundringar sedan Digerdöden härjade ungefär, och att jämföra med tider från tidigt 1300-tal känns ju något irrelevant. Så jag konstaterar bara att jag är ruskigt nöjd med hur jag genomförde passet, och att det är grymt att ha någon att jaga när man springer banintervaller. Då fegar man inte.

Elisabeth spexar efter att vi hämtat andan.

Idag har jag slipat på min simteknik i bassängen, och resten av dagen har jag frotterat mig med orienterare. Alla O-ringare utom eliten har vilodag idag, eliten springer istället stadssprint. Orienterare är de coolaste idrottare jag vet. Urstarka och snabba, och dessutom skarpa i huvudet. För mig är det helt obegripligt att de klarar av att springa så fort och samtidigt läsa kartan. Riktigt roligt var det hur som helst att se Annika Billstam springa i mål som segrare, och att se Tove Alexanderssons superspurt som gav henne fjärdeplatsen och totalledning i O-ringen.

 

Publik i Norre katts park

Löpare samsades med vanliga flanörer i stan

Annika Billstam som vann med tre sekunder över norskan Anne Margrethe Hausken Nordberg.

Helena Jansson kom sexa.

Tove Alexandersson tjurrusade in på en fjärdeplats.

Och hela stan var full med folk som tittade! Jätteroligt!

Uppjoggen som aldrig ville ta slut

Du vet hur det kan vara med intervaller. Man går och gruvar sig. Vet att imorn är det dags. Man vet att det kommer göra ont och vara allt annat än behagligt under tiden. Men känslan efteråt...!

Jag har blivit förhållandevis bra på att skrämma iväg mig ut på mina intervallpass (när jag nu väl springer några...), men nu har min hjärna upptäckt ett nytt sätt att förhala det hela - nämligen genom att aldrig påbörja den första fartökningen.

Vad tusan?!

Här har man liksom lagt upp en plan. Tänkt att efter tolv minuters uppjogg i sakta mak så ska det klickas på klockan och första tusingen springas. Men plötsligt har det gått en kvart. Sjutton minuter.

Kom igeeen!

Bråkar med hjärnan och kommer överens om att när klockan når arton minuter då jädrar.

Och tro det eller ej, men jag kommer iväg. Och även om det inte är behagligt att springa tusingar följt av tvåhundringar, allt med hyfsat kort joggvila, så är det njutningsfullt. Havet är stilla på min vänstra sida, himlen ovanför är alldeles klarblå, hundarna jag möter är snälla, underlaget är mjukt och snällt mot mina ben och jag är pigg.

5x1000m i uppskattad (eller kanske önskad...) tävlingsfart på milen + 5x200m i maxfart senare är jag färdig. Vaderna är trötta och förtjänar omsorg och stretch, och jag är stolt och nöjd med att ha genomfört exakt det jag hade lovat mig själv att göra. Och som en liten bonus fick jag imponerade tillrop av ett litet gäng unga tonårskillar i handbollsoutfits som väl förmodligen var ute på lite egen fysträning, beordrad av tränaren. Nån av dem kläckte ur sig ett "wow" när jag susade förbi på min sista tvåhundring...

Nästa gång ska jag dock ha en lite klarare strategi när det gäller uppjoggen. Här ska inte hållas på och mesa och dra ut på det hela.

En slitande och lite sned löpare mellan tusing tre och fyra. Kortärmat och kortbenat. Nu finns det ingen återvändo. Långtightsen kommer inte på igen förrän på andra sidan den här sommaren.

En rödsvettig gasell

Det finns saker man minns och saker man glömmer. Ett exempel på det senare är vad det gör med löpekonomin och -tekniken att springa snabbt. Ut med bröstet, fram med höften och upp på fotbladen. Jajjamen. Jag var som en gasell igår. Åtminstone kände jag mig som en. Om det inte var för att banintervaller är så satans jobbigt skulle jag nog springa det varje dag.

Mindre gasellik var jag dock efter passet när jag behövde ta igen mig lite på den röda tartanen innan hemjogg:

Svettig och trött.

Nåväl. Igår löpintervaller, idag långpass på cykel. Jag har packat en minitermos kaffe, och när jag tittar ut genom fönstret skiner solen. Livet är gött.

Jenny Hansson: "Jag ska försvara fjolårssegern"

Jenny Hansson går in som tvåa på Marcialonga 2012. Foto: Magnus Östh/Team Exspirit.

Idag möter du kvinnan som fått titta på teamkompisen Susanne Nyström lite snett nerifrån från silverplatsen på pallen under flera av säsongens långlopp. Kanske är det på söndag hon får kliva högst upp igen...?

Under förra årets Vasaloppsvecka slog Jenny Hansson till med sin första vinst någonsin i Tjejvasan. Och i Vasaloppet när hon ändå var i farten. Båda gångerna med Team Exspirit-kompisen Susanne Nyström strax bakom.

- Förra året var jag stark, rent generellt. Och så hade jag ett tävlingsuppehåll just innan Vasaloppsveckan, så jag var riktigt sugen på att tävla. I år ser säsongen inte riktigt likadan ut, säger Jenny.

Och hittills i år har det varit omvända roller i många av långloppen i Ski classics. I lördagens Tjejvasa spurtade Jenny om tredjeplatsen mot Sara Lindborg medan Susanne just spurtat ner Sofia Bleckur och tagit hem segern.

- Jag fick slita rejält från start i lördags. Känslan i kroppen var inte alls på topp, men jag vet att det finns en högre kapacitet i kroppen. Men jag är nöjd med att jag kunde placera mig så bra trots en dålig dag, säger Jenny.

Hon och Susanne hade gemensamt tagit beslutet att köra hela loppet med blanka skidor. Det var båda två eller ingen, eftersom taktiken var att hjälpas åt och dra på de flackare partierna där de kunde ha nytta av bättre glid jämfört med åkare med klister under skidorna.

- Vi har pratat länge om att staka hela Tjejvasan eftersom ingen hade gjort det tidigare. Även om vi inte kunde använda oss av vår taktik fullt ut eftersom jag hade en sämre dag än Susanne så var det häftigt. Och trots att jag inte kunde gå för fullt så kunde jag ändå gå ifrån de traditionella åkarna uppför, fast jag stakade och de diagonalade.

Experimentet kommer dock förmodligen inte upprepas på Vasaloppet på söndag. Jenny tror inte att hon eller särskilt många andra kvinnor har tillräcklig överkroppsstyrka för att loppet skulle gå fortare med enbart stakning jämfört med om hon vallat fäste. Och hon vet, för hon har ofrivilligt fått staka de nio milen för några år sedan.

- Det var så skiftande förhållanden och temperatur under loppet, så fästet var dåligt. Men så vill jag inte ha det igen. Jag måste bli starkare i överkoppen först. Speciellt i Lundbäcksbackarna vill man gärna diagonala.

Att det ofta är just Susanne Nyström som Jenny fightas om segern med är kanske inte så konstigt. De sporrar varandra på träningarna och kan lyfta varandra till att bli bättre skidåkare. Och på träning är de vänner. Men en kilometer från mål händer det något.

- Då är vi genast konkurrenter... Men samtidigt är jag glad för hennes skull. I lördags när jag fick höra att Susanne och Sofia låg där framme och jag kände att jag själv inte kunde slåss om segern så valde jag att inte hjälpa till att jaga ifatt dem heller. Då hade vi riskerat att få med en större klunga och då kanske det hade blivit svårare för Susanne att vinna. När jag hörde att det var hon som tog hem segern före Sofia blev jag förstås väldigt glad.

På söndag är det dock allt eller inget som gäller. Jenny hoppas på fina, snabba förhållanden, och hon tänker försvara sin seger från förra året.

- Susanne har lite väl många segrar under säsongen, det börjar bli dags för mig att vinna nu, säger Jenny och skrattar.

I morgon kommer sista delen i miniserien om coola tjejer i Vasaloppsspåret på söndag. Då möter du en 21-åring som siktar högt och som om du frågar mig kommer slåss om segern i Vasaloppet om sisådär fem-sex år.

Malin Ewerlöf Krepp: "Jag känner mig som en glad motionär"

Malin Ewerlöf Krepp som vi är van att se henne - springandes. Foto: ewerlov.eu

Först ut i min miniserie med tjejer i Vasaloppsspåret på söndag är Malin Ewerlöf Krepp. Som löpare har hon massvis med meriter i bagaget, men som vasaloppsåkare är hon rookien i gänget.

När startskottet går för Vasaloppet på söndag morgon heter en av de knappt 16000 åkarna Malin Ewerlöf Krepp. Det är andra gången i livet som hon tar sig an de nio milen mellan Sälen och Mora, men första gången som hon kör "riktiga" loppet.

- Jag har drömt om det länge, och när en kompis skulle åka så hakade jag på. Sen hoppade han av typiskt nog, men det gör inte så mycket. Jag är glad att jag blev indragen i det här, säger Malin.


Även om Malin Ewerlöf Krepp för de flesta är känd som medeldistanlöpare med bland annat svenskt rekord på 800 meter och 1500 meter så är det inte första gången hon ställer sig på ett par skidor. Redan som liten åkte hon en hel del, och skidåkningen är något hon inte vill vara utan.

- Jag har alltid älskat längdåkning som träningsform. Det finns i blodet hos mig, jag har det i mig sedan barnsben.

Bäst trivs hon när det är riktigt kuperat, när kroppen och hjärtat får kämpa lite.

- Jag gillar när det är tufft, när jag får upp pulsen rejält. Och så är det skönt att få komma rakt ut i naturen, ensam. Det är avkopplande, lite som terapi. Jag kan tänka fritt, och gillar att vara ute ensam och åka.

Men på söndag är hon allt annat än ensam. Och den stora mängden människor både skrämmer och peppar henne.

- Jag fasar för att tävlingsdjävulen ska sätta klorna i mig bland alla människor. Tänk om man vill ta sig fram så fort som möjligt och så är det en massa folk i vägen. Det är nog det som jag kommer få tygla och kämpa med mest tror jag...

Vad ser du mest fram emot på söndag?

- Starten! Alla de där människorna som man sett så många gånger på tv och fått rysningar. Att stå där vid startlinjen och känna adrenalinpåslaget. Och så ser fram emot att komma i mål också förstås.

Men hon ser inte Vasaloppet som en tävling. Den stora skillnaden är förstås att det inte är ett löplopp. För även om hon lagt elitlöparkarriären på hyllan så ligger det fortfarande en hel del prestige i att springa lopp, och hon har vissa mål och krav på sig själv. Men inom skidåkningen är det inte så. Det finns inga krav på prestation.

- Det är skönt att få känna sig som en i mängden, som en glad motionär. Jag är som vem som helst.

Nästa kvinna ut i min lilla serie porträtt av tjejer i spåren på söndag är kvinnan som jag helst av allt ser högst upp på prispallen...

Ett superbra sätt att hitta motivationen

Det är lätt att glömma hur effektivt det är att bara koppla av hjärnan emellanåt. Erik, en av mina klubbkamrater, hade i all anspråkslöshet planerat en uppstart på skidsäsongen i form av ett miniträningsläger den här helgen, och i fredags bestämde jag mig för att haka på. Kollade på schemat och bestämde mig för att göra precis som Erik sa utan att knota. Var det tio intervaller stavlöpning/skidgång uppför en slalombacke så var det, liksom.

Nu, drygt sex träningstimmar senare, varav de flesta ren kvalitet, sitter jag helt nöjd på rumpan och bara längtar efter nästa träningspass. Vi har stavsprungit de där intervallerna uppför slalombacken, simmat 50-metersintervaller tills axlar och rumpa skrek om nåd, sprungit superpasset 4x4 minutersintervaller på 90-95 procent av max (fast med minimal löpträning de senaste veckorna bestämde jag mig för att lägga mig strax över tröskeln istället, kändes som en lagom uppstart...) och avslutningsvis kört långpass på rullskidorna. Eftersom jag är långsammast i världen fick jag köra mina dryga 36k alldeles ensam medan de andra rullade 56k i en hastighet som för mig är tävlingsfart, och jag ljuger om jag säger att det var lätt. Shit vad kroppen värkte efter alla mördande intervaller. Jag slet mig framåt och tyckte att hjulen rullade segare än vanligt. Stannade för en vätske- och bananpaus hemma hos löparvännerna Anette och Lasse som bor lägligt längs vägen, och bet sen ihop och plockade fram jävlaranammat för att klara sista 15 kilometrarna. När jag rullade in i stan var det knappt styrfart på mig, och jag vinglade till varenda gång jag behövde stanna för ett rödljus.

Men nu efteråt mår jag bättre än på länge. För att inte tala om hur bra jag mådde under alla träningspassen, kanske undantaget de sista femton kilometrarna på rullisarna då. Det är stor lycka att ha så många bra träningskompisar! Och när motivationen tryter är det verkligen super att låta någon annan bestämma och bara koppla bort den där rösten som säger "amen hallå jag är tröööööött låt mig sitta hemma och uggla", för väldigt ofta mår man bättre av att komma ut och slita häcken av sig på en löparbana.

Och ja just det, höften och rövblåmärket har gett vika. Det syns fortfarande som en osmickrande böld, men det går att springa. Jag är så nöjd! Nu jävlar är jag på gång igen!

Nästan hela gänget som inledde helgen i vår närmsta slalombacke. Liten, men naggande. :)

Tio intervaller uppför var det som gällde.

Jag har inte sprungit med stavar sedan förra hösten och blev verkligen helt slut.

Vi avslutade med att springa uppför i lag om fyra som samtidigt
försökte få med sig en fotboll upp till toppen.

Sned och slut

Jag tog en bild på mig igår efter 5x1000m + 10x200m. Jag ser verkligen mer död än levande ut, precis som jag kände mig. Det var ett helt sjukt pass! Jag hade kräk i halsgropen, noll kontakt med benen och det svartnade för ögonen. Imorse var det svårt att kliva ur sängen och det är först nu jag börjar känna mig normal.

Det gjorde ont, men samtidigt gott. Nu väntar jag bara på effekten.

Tre veckors snabbhetsträning

Med fasa har jag så smått insett en konsekvens av att jag inte tog mig under 48 minuter i lördags - det innebär nämligen att jag måste springa sådär fasansfullt fort igen om inte alltför lång tid. Jag försöker intala mig själv att det inte kommer bli riktigt lika jävligt på Falkenbergs stadslopp den 30 juni som det var i lördags, men det är alltid jävligt att springa så snabbt man kan på en mil. Även om det finns grader i helvetet så är det ett helvete oavsett.

Nåja. Med det sagt så får jag väl erkänna att det inte är något som avskräcker mig precis. Det känns snarare kittlande och sjukt roligt. Och jag har ju faktiskt tre hela veckor på mig att bli starkare och snabbare!

Jag tänkte börja idag. Inspirerad av Miranda ska jag alldeles strax ut och köra 5x1000m + 10x200m. Ett riktigt köttarpass som jag kommer ångra bittert medan jag håller på, men som kommer vara helt fantastiskt när det är över.

Tusingar och en ny utmaning

För någon vecka sedan såg jag en gigantisk rhododendronbuske i en trädgård, med superfina mörkt rosa blommor blandat med ett par kritvita. Då kom jag att tänka på rhododendronparken på väg ut mot Tylösand längs Prins Bertils stig. Under mina två tidigare försomrar som löpare har jag lyckats missa blomningen helt och fått nöja mig med att springa genom ett berg av tjocka, mörkgröna blad är jag passerat parken. Och det verkar inte som att jag kommer få se några blommor i år heller. Dagens löppass längs stigen nådde inte riktigt ända fram, inte ens halvvägs faktiskt. Men det var meningen också. Hade jag sprungit tusingar ända ut till Tjuvahålan och tillbaks hade det blivit långt många fler än de fem jag bestämt mig för att göra. Och jag gråter inte för det. Det fina med naturen är ju att den upprepar sig, så nästa år får jag en ny chans.

Jag fick hur som helst mina tusingar gjorda. Hittills när jag kört lite längre intervaller så har jag faktiskt fegat en del med tempot, tänkt att nä, jag orkar inte springa fortare än 4.55 per tusing. Men det är ju bara trams. Idag sprang jag istället i 4.40-4.45, ett tempo som jag tänker lära känna ordentligt den närmsta månaden om jag får vara hel och frisk. 4.45 (eller lägre!) är nämligen det tempo jag ska hålla på de två millopp jag ska springa i sommar.

Ett av mina två mål med löpningen den här halvan av säsongen är nämligen milen sub48.

Rätt okej utsikt trots att jag missade blommorna...

Fladderarmar

Stavarna fick vila en liten stund också, medan jag slipade på diagonaltekniken.

Alltså. Jag har kört 7x400m stakningsintervaller idag. Med pulstoppar på mediokra 83 procent av max och en snittpuls på intervallerna på någonstans runt 75 procent känner jag att jag inte riktigt gjort mitt jobb. Men armarna orkade inte. Märkligt det där, när hjärtat och alla stora muskler har hur mycket krafter som helst kvar, och så står och faller allt med ett par slöa extremiteter. Tur att det är långt kvar till snöskidsäsongen.

Mygg och ahaupplevelser

"Har du åkt ända från Halmstad och hit? Nu på morgonen?!"

Jodå. Och därmed tror jag att jag har gjort min längsta biltur någonsin för ett träningspass. Igår klev jag upp i ottan för att ta mig söderut längs E6:an och in i en fantastisk bokskog utanför Malmö. Men kan man åka långt för att dricka öl, gå på konserter och umgås med folk så kan man åka långt för att dricka vatten, springa intervaller och umgås med folk. Typ samma grej fast mycket roligare. :)

Efter en uppvärmningssväng runt 2-kilometersslingan var vi ett tjugotal löpare som kastade oss in i Saras planerade intervallpass. Femhundringar runt slingan, med en minuts vila efter varannan, och styrkestationer efter de andra två. Mina postmaraben var som lyktstolpar och jag fick slita ordentligt för att hålla någon slags fart på detta mitt första kvalitetspass sedan Stockholm. Men den riktiga kampen var inte den mot benen, den kampen fightades istället mot myggen. Plankan och enbensknäböjen blev väldigt instabila och vingliga när den ena handen hela tiden var tvungen att flaxa runt och vifta bort en ettrig liten blodsugare som var på väg att bita sig igenom tightsen ända ner till benpiporna... Är det det man kallar för funktionell träning?

Ankgång. Jobbigare än man kan tro. Bild lånad från Daniel.

Efter två varv på slingan och alltså åtta femhundringar och fyra stationer bestämde jag, Anna och Malin oss för att det fick räcka och joggade ner. Snabba Anna sprang ju också maran för två veckor sedan, och det var på nåt vis skönt att höra att jag inte var den enda som inte fått de där fyra milen ur benen ännu...

Jimmy pratar om vilken betydelse vadernas utseende har. Kenyanvader, bullvader eller tvådelade vader, det är frågan? Bild lånad från Anna.

Efter jordgubbar, lunch och lite solhäng kom sedan Jimmy Palm från Naprapatlabbet och pratade träning och löparskador. Heureka! Tack vare honom fattar jag numera varför jag får håll i axeln, jag har fått en möjlig orsak till mitt höftonda och ett sätt att lösa det på, jag förstår varför man måste styrketräna som löpare, och på vilket sätt, och jag har plötsligt fått en helhetsbild av hur min löparkropp fungerar. Fantastiskt!

Vi ser inte jättetrötta ut, så jag skulle tro att det här är före eftermiddagens pass... Malin, Daniel, jag och Anna. Bild lånad från Anna.

När Jimmy snackat klart var det dags att sparka igång den där löparkroppen igen och ge oss ut på ett lätt distanspass i Torups backiga terräng. Eller ja, lätt och lätt. Springer man ihop med snabbfotingar som Sara, Malin, Anna och Daniel så går det fort. Efter att jag flåsat fram att jag behövde sänka tempot lite så sackade jag och Daniel efter de andra. Sköna Daniel som utan större problem kunde snacka när vi tog oss upp och ner för alla backar längs 7-kilometaren fick underhålla mig, själv försökte jag prata när det var platt. En av alla fina saker med att springa med just honom var att han kan terrängen som sin egen ficka, så då kunde han tala om när backarna kom och hur jävliga de skulle vara, helt perfekt!

Sååå, var det värt bilresan? Lätt att det var! Rolig träning, många nya bekantskaper med härliga människor och nya kunskaper, tänk om man kunde få ha det såhär varje lördag!

Tusingar med spykänslor

Det finns två saker som mina intervallpass måste uppfylla för att jag ska tycka om dem:

1. De måste innehålla ojämnt antal repetitioner. Rent mentalt är det så mycket bättre att efter en avklarad repetition aldrig ha exakt hälften kvar, utan alltid lite mer eller lite mindre. Springer jag fem repetitioner så kan jag tänka efter två att snart har jag bara hälften kvar, och när jag sedan gjort den tredje har jag plötsligt sprungit MER än hälften. Det gillar jag.

2. De måste vara längre än tre minuter. Annars känns det inte värt. Eller snarare handlar det väl om att om man ska springa typ fyrahundringar så måste man springa så förbaskat många och det är tufft, men om man ska springa femminutare så gör man fem stycken, och det är liksom lite mer överkomligt, även om den totala tiden är typ samma. Dessutom - ju längre intervaller desto lägre tempo. Det säger ju sig självt att det är härligare att ligga i mitt miltävlingstempo på långa intervaller än att spurta på korta.

Med det sagt så borde dagens tusingar passat mig som handen i handsken. 5x1000m i 4.55-5.00-tempo med 90sek vila. Och faktum är att bortsett från ett par olika stegar så är tusingar det bästa intervallpasset jag vet. Särskilt på grusstig i lagom backig terräng. Mina ben släpade sig fram på sista tusingen, och i munnen hade jag en otrevlig smak av gammal mat (även kallat kräk). Du hör ju! En perfekt eftermiddagssyssla, dedära tusingarna.

Tjällossning och utanjackapremiär

Under mina senaste löppass har mitt huvud varit skönt befriat från tankar. Jag har mest funderat på om det skulle vara möjligt att installera någon form av stänkskärm på hälkappan på skorna så man slapp bli helt lersprejmålad över hela baksidan. Det pågår nämligen tjällossning på mitt favoritberg och jag har haft lera upp till anklarna idag. Men å andra sidan har jag sprungit årets första pass utan jacka! Förvisso med väst och långärmad tröja, men ändå.

För övrigt måste jag säga att det här med att börja följa ett träningsprogram kan vara det smartaste jag gjort. Sedan förra veckan springer jag i princip enligt marathon under 4.00 från jogg.se, och det var längesen jag kände mig så peppad och motiverad att springa. Jag modifierar förstås lite efter mina egna förutsättningar, men det är skönt att ha ett upplägg att luta sig mot och skönt att slippa fundera ut passande intervallpass. Den här veckan vill programmet till exempel att jag springer sjukt långa intervaller, och bara två stycken. I tröskelfart. Det hade jag aldrig kommit på. 2x12 minuter med 3 minuters vila. Jag skötte mig utmärkt när jag tog mig an det här passet idag, och gick som en klocka. Nöjd!

Västklädd löpare!

Som en klocka var det ja. Skärmdump från Garmin connect.

Botemedel mot oinspiration

Igår ville jag knäcka stavarna och repa mina skidor till oigenkännlighet. Varje staktag var ett helvete och jag ville helst av allt blunda bort allt det fula omkring mig. För det är varken särskilt vackert eller inspirerande att åka långpass (det blev inte ens ett långpass för vi hann inte åka längre än 90 minuter, och jag var inte särskilt ledsen över det...) varv på varv på ett konstsnöspår där underlaget är mer brunt än vitt och där omgivningarna är i den där äckliga vårvinterfasen då all växtlighet ser ut som något katten släpat in och pissat på. Och det är inte särskilt roligt att behöva åka en timme enkel väg för att överhuvudtaget komma till det där bruna spåret. Jag var bara oerhört trött på hela grejen och önskade mig långt bort från vallakladd, bakhala isklumpspår och förhårdnade fingrar.

Men det var igår.

Idag var det nya tag och ett annat spår. I Åkullas fantastiska bokskogar i Varbergs inland ligger Hallands andra konstsnöspår, och där skulle det köras intervaller idag. Hela spåret är 2,7k långt, och 600 meter av dem ligger som en liten blindtarm runt en så kallad stadion. Platt och härligt. Som gjort för en tvåminuters stakningsintervall. 2x5x600m med 45 sek vila och 2 min setvila var planen. Och förutom när jag fastnade bakom folk som inte hade vett att flytta på sig utan glatt åkte i bredd i värsta mormorsfarten så körde jag varje varv på 2.14-2.15 och kände mig som en klocka. Varvet inleddes med en raka i motvind, och ungefär halvvägs på varje varv var jag så slut att jag ville avlida. Precis som det ska vara alltså. Men sen kopplades den där reservkraften in som alltid tycks finnas nånstans under intervallpassen, och jag lyckades hålla farten uppe och humöret på topp.

Efter 6k nervarvning i makligt tempo kändes kroppen mör men lycklig och jag insåg att det finns sätt att råda bot på brun snö och gråvädersdepp - lite tempo för tusan! Distanspass är aldrig roliga när man inte har kul sällskap eller något fint att titta på. Men släng in lite intervaller och du blir fokuserad och får tunnelseende. Inte en chans att den bruna snön får plats i huvudet då.

Oinspirerande miljö på Ätrans konstsnöspår...

Svårare att ge allt på skidorna

Läste just Ingmaries inlägg om vikten av en coach. Sen såg jag rubriken på MarathonMias tisdagstusingsinlägg, och när jag lade ihop det hela bara svindlade det till i hela huvudet. Jag vill också ha en coach! Och jag vill också springa tusingar! Eller egentligen vilka intervaller som helst. Jag vill ha mjölksyra sprutande ur öronen, bli en våt fläck på asfalten, vila och sen vara fitforfight, börja om, spruta mjölksyra, bli våt fläck, vila, börja om...

Skidåkning i all ära, men det är extremt svårt att pressa sig till det yttersta på skidorna. Jag funderade häromdagen på hur man gör för att bli mjölksyrad på samma sätt i överkroppen när man åker skidor som man blir i benen när man springer, men tvingades inse att jag är en kyckling när det gäller att GE ALLT på snön. Det är alldeles för svårt att ta i när armarna blir spaghetti, och alldeles för enkelt att ge upp.

Men det kanske får bli ändring på det. Nästa vecka far jag till Mattila över trettonhelgen, och då ska det stakas av bara helvete.

Snöpulsbackintervall på julafton!

95 sekunders kamp med hjärnan

Det är märkligt med intervaller. Vid startlinjen och de första femton sekunderna på varje intervall känner jag mig oövervinnerlig. Jag vet att jag kan springa i mål och att jag kan göra det så fort som jag vill. Men så springer jag femton sekunder till och plötsligt börjar jag räkna ner istället för att tänka storartade tankar om mig själv. Jag vet att jag har kapacitet att springa 2x3x400meter med ett snitt på 1.35 på varje intervall, jag vet att jag inte kommer dö och jag vet att benen bär. Men redan efter en tredjedel av tiden flackar blicken och jag märker att hjärnan börjar leta efter ursäkter. "Men gör det inte lite ont i vaderna?", "Borde det inte kännas på ett annat sätt i låren?", "Varför gör jag det här, egentligen? Jag ska ju bli uthållig, inte snabb!" tänker hjärnan och försöker sten för sten bryta ner min benhårda övertygelse om att jag faktiskt älskar banintervaller. För det gör jag ju. I alla fall under femton sekunder av varje intervall. Men det är ett jäkla jobb att försöka stå emot hjärnans manipulerande och mixtrande och bara springa vidare. Men lyckan är lika stort varje gång jag passerar mållinjen utan att vika mig.

(Och jo, man får springa på Fredriksskans IP. Bara man står ut med friidrottande tonåringar som släpar fötterna efter sig och gärna ställer ifrån sig sina skor här och där på banorna...)

Den vackra, röda tartanen som mina fötter älskar... Bilden är lånad från kalmar.se

Såhär ska tusingarna springas!

Före intervallerna...

Jag är rätt dålig på att springa långa intervaller. Jag älskar mitt banpass där jag kör 2x3x400 meter + 2x3x200 meter, men längre än så blir det sällan. Tusingar har jag försökt mig på några gånger, men inte gillat dem alls.

Förrän idag.

Egentligen var det tänkt att jag skulle jogga bort till Sannarps IP och köra fyrahundringar, men hela min kropp protesterade mot att springa asfalt bort till banorna, så jag tänkte om och hamnade på Galgberget istället. Där har Halmstad Garnison snyggat till slingorna den senaste tiden, bland annat har de fyllt i de olika slingornas färger och märkt ut kilometrarna ordentligt på femman. Tacksamt för en som bara sådär får för sig att springa tusingar...

För plötsligt stod jag där efter uppjoggen och slog igång klockan och sen rusade jag (nåja) till nästa kilometermarkering. Den fina, kuperade slingan var helt perfekt att kämpa med! Jag lade ribban ganska lågt och ville hålla mig under 4.50min/km, och lyckades med råge. Runt 4.40 i snitt, snabbare när kilometern innehöll nerförsbackar såklart, och något långsammare när det var tunga uppförsbackar som skulle bemästras. Och det var så roligt! Efter varje intervall ville jag bara springa vidare, och så fortsatte det i sex omgångar. Sen tog benen slut.

Men de där långa intervallerna ska helt klart springas på stigar där det finns många backar, då blir de allra roligast!

...och efter intervallerna...

Se! Bambi rullar igen!

Sviiiisch!! Jag är så snabb att inte ens fotografen hinner med... Eller inte. :)

För en vecka sen tänkte jag jättestort. Jag utmanade Johan på att dra två mil rullskidor i ottan ut till IP där söndagslöpträningen med klubben som vanligt skulle hålla till. Sen hade tränar-Eskil lovat långa intervaller på det, och sen ville jag ha med mig Johan hem på rullisarna också. Alltså totalt fyra mil på rullisarna och en och en halv timme kvalitetslöpning i mitten.

Nånstans här tänkte jag lite knasigt.

Jag har nämligen inte stått på mina rullskidor sedan i höstas. Och jag tycker verkligen att rullskidor är nåt av det jobbigaste man kan göra. Min balans är urusel och jag kompenserar det hela tiden genom att spänna fötterna och vaderna, och det gör att jag blir helt slut från knäna och ner ganska fort. Så jag reviderade det hela. Det fick bli bil ut till löpträningen och rullskidor hem. Så efter att tränar-Eskil peppat oss igenom en serie långa intervaller (6-4-2 / 5-3-1 / 6-4-2 / 3-2-1 minuter med ca 90sek intervallvila och 3min setvila för den som är intresserad - det vill säga 39 minuters effektiv löpning!!! Helt grymt bra och roligt!) och efter lite fika och lite snack om träningsläger, bergslöpning och fjällvandring var det bara att kliva upp på rullskidorna och bli Bambi igen.

Och det är bara att konstatera: Mina armar har vant sig av med skidåkningen. De fattade inte vad jag höll på med när jag ville att de skulle samarbeta med min mage och staka mig framåt. Jag blev trött som en gnu efter några hundra meter och ville vila. Så det blev ett tvåmilspass i snigelfart i form av korta "intervaller" med stakning och däremellan lite lallande framåt med någon form av diagonalåkning. Jag testade balansen genom att åka utan stavarna och då och då, och det känns som att det nog kommer ordna sig det här. Men det är inte rullskidorna jag längtar till när det gäller skidåkningen om man säger så... Men ska man bli en skiddrottning även 2011 och lyckas förbättra vasaloppstiden så är det bara att bita i det sura äpplet och staka på. Nu ska tricepsarna drillas!

Världens bästa skidcoach

En utmattad löpare/rullskidåkare efter ungefär totalt fyra timmars träning...

Det var lite smutsigt och regnigt idag och har man inga stänkskydd ser man ut såhär efter två mils rullskidor

Snigelkungen kör intervaller

Två gånger 3x400 meter. Två gånger 3x200 meter på det. Allt med sandvandringstunga ben från dagens sändning i Mellbystrand, ben som dessutom fortfarande känner sig lite matta efter söndagens strapatser. Men jag kände mig trots allt som kung över Sannarps IP! Kämpade tills jag fick blodsmak i munnen i värmen, och då spelar det ingen roll att jag ser ut som en snigel jämfört med träningskompisarna, eller jämfört med duktiga halmstadorienteraren och hässelbylöparen Erik Johansson som körde blixtsnabba trehundringar samtidigt som oss.

Nu tänker jag gå och lägga mig och sova som ett barn.