Träning med bäbis

Jaha, och hur går det här då? Jo, för det första har en megaförkylning lagt sig som ett blött duntäcke över den här familjen. Alla, inklusive bäbis, snorar. För det andra då? Ja, inte tränas det så mycket direkt. Men vardagsmotionen då? Jo, om inte annat lär jag snart ha armar som en kroppsbyggare. Sju kilo tunga tremånadersbäbisar som helst vill bli burna dygnet runt kräver sin kvinna. Eller sin sjal. Vad gör människor som inte sjalar sina barn?

Men jo! Vi har ju fått ytterligare tillökning i familjen! En Chariot CX1, det vill säga typ den optimala träningsvagnen, har jag hört. Vi har varit ute på en provtur, och jag är oerhört nöjd. Så fort sjukligheten släpper taget om oss ska vi ut igen.

Fast jag tänkte också försöka mig på det där fina "träna det du kan, det finns alltid tid för nånting" eller hur det nu brukar formuleras. Inspirerad av Sara:

Men hur i hela friden ska det gå? Jag kan knappt springa 5k till exempel nuförtiden. Jo, jag får väl modifiera det lite. 20 minuter backintervaller kanske får bli en helt sjukt backig barnvagnspromenad? Jag klurar nog ut något. Jag vill i alla fall att december blir månaden då jag hittar tillbaka till mitt tränande jag.

På väg mot ett lysande speciellt maraton

Medan många våndats och funderat över New York så har jag haft andra spexiga grejer att tänka på. På lördag sticker jag nämligen ner till Simrishamn för en speciell mara - Österlen marathon. Det är min ultraidol Fredrika Gullfot som dragit ihop ännu ett löparevent i den vackraste delen av Skåne, och det är som alltid samtidigt storslaget och litet och intimt. Starten går från byn Gärsnäs klockan 18, och sedan har vi sex timmar på oss att ta oss 4,2 mil bort till Simrishamn.

Men vänta lite här nu! tänker du kanske. Det är ju mörkt vid den tiden på dygnet såhär års! Jo, precis så är det. Men det fina i kråksången är att maran ingår i ljusfesten Österlen lyser, och vi kommer passera flera byar där det händer grejer under festen. Och även om pannlampa och reflexväst är obligatorisk utrustning så verkar det som att vi kommer få hjälp med upplysningen av banan i form av marschaller och facklor och sånt. Kommer bli supermysigt!

Mitt enda bekymmer just nu är det här med att just springa ett marathon. Jag vet att jag lyckades med det för ett par månader sedan, och då dessutom efter att ha simmat och cyklat lite. Men just nu känner jag mig så ur form som en löpare kan vara.

Men what the fuck. Jag ska ta mig från punkt A till B tillsammans med andra glada äventyrslöpare, och jag har sex timmar på mig. Det kommer bli en enda lång fest längs Österlens vägar!

Havet i Brantevik, en av byarna vi kommer passera på lördag.

Kalmar triathlon blir Ironmantävling

Skärmdump från ironmankalmar.com

Här sitter man i godan ro och arbetar med lite av varje och så får man ett litet meddelande på Facebook. Och två sekunder senare har man i princip bokat hotell och planerat för att göra av med hiskeligt mycket pengar på en liten tävling. Och fått fjärilar i magen. Och bitit ner alla naglar till nagelbanden.

Nu är det nämligen klart. Kalmar triathlon blir en Ironmandeltävling. Anmälan öppnar den 20 december. Gissa vem som kommer hänga på låset?

Häng med på välgörenhetslöpning genom Halland

Med darrande ben har jag idag lanserat en galen idé. Jag ljuger om jag säger att den inte är genomtänkt, för det är den. Jag har tänkt fram och tillbaka i två veckor. Men ändå. Den känns galen.

Vi springer så länge ni ringer, kallar jag det hela.

Jag och Susanne Johansson ska springa genom Halland på torsdag morgon, med start i Halmstad. Och vi gör det för ett gott ändamål - vi springer nämligen för Världens barn. Och hur långt vi ska springa beror på hur mycket pengar folk är beredda att skänka.

Varje år kampanjar Sveriges Radio och SVT för Radiohjälpens insamling till Världens barn, och bland annat har vi på P4 Halland ett insamlingstelefonnummer öppet under två veckor. Numret är 099-321 06, och varje samtal kostar 9.90 kr, varav 8.50 kr går till insamlingen. Och för varje samtal vi får in fram till och med torsdag så springer jag och Susanne tio meter. Och eftersom tio meter är ingenting vill vi ha många samtal!

Jag har ingen aning om hur mycket folk tänker ringa. Ni kan ju skicka oss till Göteborg om ni har lust! Allt jag vet är att vi är beredda att springa hela dagen!

Det hela kommer man kunna följa i direktsändning då och då under dagen. Och det går att lyssna via webben. Dessutom kommer det finnas en speciell blogg där vi kommer lägga ut bilder, och där det kommer ligga en länk till en karta där man ser var vi är hela tiden. Om man har lust att ansluta. Eller komma och ge mig mat. Jag kommer att behöva mycket mat.

Senast vi sprang ihop var när Susanne var på väg hem från Portugal. Då hann
jag med att vara med på en mil. På torsdag hoppas jag det blir längre!

Kliv utanför lådan för tusan, Therese!

Petra skriver om det då och då - om att kliva ur sin komfortzon och våga göra saker som man tycker känns lite läskiga eller knepiga. Även om jag älskar att dansa så tycker jag fortfarande att det är lite läskigt att kliva ut på ett dansgolv. Det är nog så att jag alltid tänkt att jag är smidig som ett större kylskåp, och det är ingen bra egenskap när man ska snurra runt och vara följsam i takt med musik.

Men på den senaste tiden har jag fått omvärdera den saken. Jag är inte alls osmidigast i världen. Eller, snarare, jag kan fejka smidighet genom den allt större kroppskontroll jag fått under åren som löpare och skidåkare. Det är liksom inte längre så att ena handen inte vet vad den andra foten gör, utan allt hänger ihop någorlunda.

Fast det är fortfarande massa saker inom träningsvärlden som jag känner mig lite nervös inför. En sak är konvent. Alla verkar åka på konvent i tid och otid. Är det inte bloggvärldens eget Blogger boot camp arrangerat av bland annat Sofia och Terese så är det Nikehelger hit och LesMillslördagar dit. Jag blir lite illamående av nervositet bara av tanken på att vara i enorma salar med massvis med folk och försöka följa instruktören. Inte trampa fel. Inte fara iväg åt fel håll. Inte snurra till fel ände av salen.

Men så skrev Sara att hon skulle hålla föreläsning i Sisjön under konventet av alla konvent (att döma av namnet i alla fall) - The Convention. Min första tanke var att ringa arrangörerna och fråga om jag kunde få betala en mindre summa och komma bara på föreläsningen och skippa klasserna. Min andra tanke var, skrämmande nog, att jag skulle anmäla mig till hela dagen och gå på läskiga klasser också. Jag kikade mig nervöst över axeln när tanken dök upp, som för att försäkra mig om att ingen hört vad jag hade tänkt. Klasserna heter saker som "Explore your highest possibilites" och "TRX balanced - action in the loop", och jag lovar, det här är rena grekiskan för mig. Här har ni tjejen som tycker att det är avancerat med de gamla Friskisklasserna jympa medel.

Så jag ångrade min andra tanke.

Men sen ångrade jag mig igen. Det får vara slut med lådtänkande. Jag är ju rätt så orädd i andra sammanhang, på jobbet till exempel, så varför inte när det gäller träning?

Så, den här tjejen ska gå på konvent. Men nu behöver jag hjälp. Här är schemat - vad ska jag satsa på för klasser? Personligen tycker jag att stenåldersgrejen och armytrainingen låter grymt. Men om jag ska söka mig inomhus, vad sjutton ska jag anmäla mig till då?

Tusingar och en ny utmaning

För någon vecka sedan såg jag en gigantisk rhododendronbuske i en trädgård, med superfina mörkt rosa blommor blandat med ett par kritvita. Då kom jag att tänka på rhododendronparken på väg ut mot Tylösand längs Prins Bertils stig. Under mina två tidigare försomrar som löpare har jag lyckats missa blomningen helt och fått nöja mig med att springa genom ett berg av tjocka, mörkgröna blad är jag passerat parken. Och det verkar inte som att jag kommer få se några blommor i år heller. Dagens löppass längs stigen nådde inte riktigt ända fram, inte ens halvvägs faktiskt. Men det var meningen också. Hade jag sprungit tusingar ända ut till Tjuvahålan och tillbaks hade det blivit långt många fler än de fem jag bestämt mig för att göra. Och jag gråter inte för det. Det fina med naturen är ju att den upprepar sig, så nästa år får jag en ny chans.

Jag fick hur som helst mina tusingar gjorda. Hittills när jag kört lite längre intervaller så har jag faktiskt fegat en del med tempot, tänkt att nä, jag orkar inte springa fortare än 4.55 per tusing. Men det är ju bara trams. Idag sprang jag istället i 4.40-4.45, ett tempo som jag tänker lära känna ordentligt den närmsta månaden om jag får vara hel och frisk. 4.45 (eller lägre!) är nämligen det tempo jag ska hålla på de två millopp jag ska springa i sommar.

Ett av mina två mål med löpningen den här halvan av säsongen är nämligen milen sub48.

Rätt okej utsikt trots att jag missade blommorna...

En springtur genom Halland, någon?

Bara för att benen löpvilar så behöver inte hjärnan göra det. Faktum är att jag sällan tänkt så mycket på löpning som den senaste veckan, vilket inte betyder lite. Jag tänker på löpning i stort sett hela tiden annars också, men de senaste dagarna har det varit extremt.

Anledningen till tänkandet är att jag är grymt sugen på att sjösätta ett litet projekt snart. Jag drömmer om att springa Hallandsleden från norr till söder - en sträcka på sisådär 38 mil som går på stigar och småvägar. Det får förmodligen göras i omgångar, kanske hälften på försommaren och hälften när turisterna dragit hem någon gång i augusti. Hur som helst, det finns verkligen tusen fantastiska ställen att äta och sova på i det här länet, och ännu fler vackra platser att springa genom. Jag tänker mig etapper på runt 3-4 mil om dagen i makligt tempo. Tid för att stanna och filosofera under bokträden i Åkulla och på klipphällarna i Bua om man har lust med det, liksom. Jag vill ge mig iväg nu!

Ekologiskt, närproducerat och vackert, det verkar vara ledorden för många små gårdar som man kan stanna till på. Underbart!

Glass är den bästa återhämtningen

Igår gick jag sidledes nerför trappor och önskade mig en rullator. Idag är benen lite trötta men gör inte ont. Har däremot en lite märklig känsla i höger trampdyna och fjärdetån. Påminner en aning om mitt onda från i höstas så jag har bestämt mig för att hålla mig från löpning på land åtminstone den här veckan. Jag lär av mina misstag från i höstas och låter mina fötter få välbehövlig löpvila. De är ju trots allt inte vana vid den här distansen på tävling, så jag ska inte stressa dem.

Istället ägnar jag mig åt seriös återhämtning. Vad sägs om italiensk glass med whisky på en solig bänk vid Nissan, tillsammans med en bok och all tid i världen? När man tar sig ett par ordentliga vilodagar (och då inte bara med paus från träning utan där man också försöker lugna ner det övriga livet) så finns det så mycket TID! Jag känner mig helt harmonisk! Jag njuter av min insats i helgen, och tänker fortsätta göra så i ett år eller så. I alla fall tills jag står på startlinjen på Lidingövägen igen. Jodå, för jag är anmäld till Stockholm marathon 2012!

Fram till dess har jag dock många mil jag vill springa. Exakt hur resten av löpsäsongen ska se ut tänker jag ägna de närmsta dagarna åt att fundera ut. Jag är sugen på att satsa lite mer på fart, kanske är det mitt milpers som ska putsas i sommar? Jag återkommer med det!

Sjukt stor glass som smakar whisky! Mina ben och fötter jublar! Och resten av mig också, för den delen.

Varvet all over again

I år hade jag lovat mig själv att njuta av min prestation i Vasaloppet och inte hetsa mig själv med nya utmaningar och mål direkt efteråt. Jag skulle ta en lugn vecka med alternativträning och sedan sparka igång maratonträningen så smått.

Men jag vore inte jag om jag lät bli att hoppa på en utmaning när den serveras på silverfat.

"Vill du springa Göteborgsvarvet och blogga om det på Sveriges Radios webb?"

Vad säger man?

Så nu har jag en startplats i Göteborgsvarvet trots allt. Jag som var kräksur efter förra årets Varv och inte ville springa en meter till längs den där blå linjen på Göteborgs gator.

Årets lopp är dessutom bara en vecka innan Stockholm marathon. Jag tänker att jag ska se Varvet som ett sista långpass innan maran, och inte hetsa. Men det är lätt att tänka och svårare att genomföra. Särskilt eftersom jag inte kommer vara ensam om att blogga om mitt Varv på Sveriges Radios webb. Vi kommer att vara ett gäng, och jag kommer inte kunna låta bli att tänka att jag ska vara SR:s bästa Varvetlöpare.

Strax innan målgång på Varvet 2010.

Det där loppet i maj (och det där i mars)

Det är den här veckan de börjar. 26-veckorsprogrammen inför Stockholm marathon. Och nånstans mellan 3.30 och 4.00 finns jag. Jojjomen. Det är Stockholm marathon jag ska springa i maj, som några av er redan har räknat ut.

Jag roade mig för ett tag sedan med att knappa in min miltid på Greg McMillans löptidskalkylator, och fick veta att jag borde kunna klara maran på 3.51.50. Obeaktat trängsel, kupering och väder, gissar jag. Jag har inte bestämt mig för om det känns som en tid att sikta på eller inte. Jag tycker att det är grymt svårt att räkna ut vilken nivå man befinner sig på, för det går så himla mycket upp och ner. Under vissa perioder känns det som att det där milloppet i somras då jag fixade sub 50 var rena turen, medan det andra dagar känns som att jag till och med har sub 45 i mig någonstans långt därinne.

Hur som helst finns det inte ens chans i världen att jag hakar på något av alla de där programmen ännu. Just nu kikar jag på youtubefilmer om Sandra Hanssons styrketräning, jag sneglar på Oskar Svärds träningsprogram inför Vasan och nojar lite över att jag inte kommit mig för att ge mig ut i snön med skidor under fötterna än. Jag kommer förstås ha tid till det senare i vinter, men svältfödd på snö som man är när man bor i den här delen av landet känns det nästan som en synd att inte utnyttja snön när den väl ligger där.

Nåja. Det ordnar väl sig. Det brukar ju det. Hur som helst har jag en klar och tydlig målsättning inför Vasaloppet 2011:

Jag ska ta mig till åttonde led!



Rollsborundan - eller dagen då rullskidorna stal mitt hjärta

Okej. Jag vet vad jag ska göra nästa år. Jag ska bli bäst i södra Sverige på rullskidor!

Men vi tar det från början.

Allt började bakom tre lastbilar. Där hade någon kritat upp sex streck som markerade startlinjer. Längst fram ungdomarna, bakom dem elitledet och därefter i fallande skala vi andra. Jag hade hittat mina tre konkurrenter, hejat på dem och försiktigt sådär som man gör kollat av formen och läget. En glad kvinna från IK Stern åkte sin första tävling, en Uddevalladam gjorde likaså men hade desto fler Vasalopp i ryggen, och en tredje, tystlåten ung tjej från OK Alehof fick jag aldrig riktigt koll på.

Rickard Bergengren till vänster och Mårten Svensson bredvid, mina coola rullskidskompisar som startade i elitledet! Foto: Privat.

Sen knölade det ihop sig. Alla de drygt hundra männen som skulle starta stökade för att komma så långt fram som möjligt och jag själv gjorde tvärtom. Är det nåt jag är rädd för i rullskidssammanhang så är det krockar - stavar som trasslar in sig, skidor som åker in i varandra, vingliga åkare som inte kan hålla armarna i styr i kurvorna. Isch.

Så gick starten. Jag hamnade såklart bakom en vingelpelle som aldrig tycks ha forcerat en kurva tidigare, och jag tvingades runda honom långt utanför för att undvika att få en stav i ögat, och redan där fick Uddevalla och Alehof en lucka. Jag försökte haka på dem så gott det gick, men fick fascinerat se hur de centimeter för centimeter stretade ifrån mig. Det var ett satans driv i deras stakning alltså!

Loppet gick på en flack rundbana med en vändplats om cirka 5,5 kilometer, vilket gjorde att jag både mötte och blev varvad av täten. Där i förstaklungan fanns bland annat min nyblivne skidklubbkamrat Marcus Jönsson och rullskidsgiganten Tobias Westman som senare skulle vinna loppet, och någonstans i andra och tredje klungan min rullskidsklubbkamrat Mårten Svensson och Rickard Bergengren från Björnstorps IF (trea respektive tvåa i Sydsvenska rullskidscupen, och Rickard är dessutom regerande dansk mästare i klassiskt!). Och jävlar vad de körde! Jag är så sjukt imponerad av rullskidåkare, det är så häftigt att se dem fara fram med sån enorm kraft, det ser liksom inte ut som att de har små hjul under fötterna, de flyger!



Rickard Bergengren längst till vänster. Foto: Ida Wickström/skidsport.com

Jag försökte hur som helst att knappa in på Uddevalla och Alehof under första halvan av loppet, men någonstans strax innan andra varvningen tvingades jag släppa dem (och det störde mig nåt ENORMT!) och ge mig den på att inte släppa förbi någon åtminstone. Kroppen svarade bra, och förutom en märklig krampkänning i vänster överarm efter en mil så kände jag mig bara i så otroligt bra form. Dubbelstakning är my thing när det kommer till skidåkning, det känns som att jag skulle kunna staka mig runt hela jorden om jag kände för det.

Sista varvet flög förbi, och sedan var det bara att försöka ta sig upp mot mål. OK Kungälv hade lagt målmattorna uppe på en höjd efter en trehundra meter lång backe, och det var många onda tankar som fladdrade mellan öronen medan jag kämpade mig upp där. Men jag hade en flåsande åkare bakom mig som jag skulle vinna över till varje pris, och det gjorde jag också.

Jag rullade över mållinjen som tredje tjej. Bakom mig hade jag således en tjej, men även fjorton killar. Kändes helt okej, särskilt med tanke på att jag inte direkt körde på nyaste materialet. Men okej är inte vad jag tänker nöja mig med, jag ska bli bäst! Det insåg jag redan i bilen på väg upp till Kungälv när jag lyssnade på hur Rickard pratade om hur han hade använt en kräftkniv för att komma åt med oljan inne i sina kullager. Jag vill också ha snabbaste hjulen, starkaste överkroppen och vara bäst i världen! Eller, jag nöjer mig med bäst i Syd- och eventuellt Västsverige nästa år.

I maj drar rullskidscuperna igång igen, och då ska jag min själ stå på varenda startlinje och jag ska spöa Fia Jobs och de andra med många rullskidslängder!

Efter dagens sliriga pass i solskenet på blankisiga vägar: Nästa års nya stjärna på rullskidshimlen!

Jag ska springa maraton

Efter mitt ultralopp i september tappade jag lite respekten för maradistansen. Innan har jag varit lite lätt skräckslagen för att springa marathon, för jag tänkte att jag skulle få prestationsångest och pressa mig själv alldeles för mycket. Men så känns det inte längre. Så samtidigt som jag började fundera över nästa års löpsäsong och vilka mål jag ska ha då (jag har nästan funderat färdigt och börjat skissa på en loppkalender...) så började jag sådär i smyg leta efter ett marathon nånstans på västkusten innan årsskiftet. Och till slut hittade jag det:

Luciamarathon i Bovallstrand!

Vem vill inte springa 42 kilometer bland granitbergen i vackra Bohuslän liksom? Så den 11 december kommer jag få min första officiella marathontid.

Inte riktigt Bovallstrand och inte riktigt rätt årstid - men det är Bohuslän. En fin sommardag på Hamburgö i Tanum.

Får man springa här?

Jag rekar lite. Har cyklat in genom porten i muren in till Fredriksskans IP och känner mig lite smått förvirrad. Trots att grinden var öppen känns det inte riktigt som att jag har lov att vara här. På gräsplanen håller en snubbe på att övar spjutkastning, en tjej står vid höjdhopparmattan och diskuterar med någon som skulle kunna vara en tränare och vid ena långsidan står ett gäng med likadana träningsoveraller och hänger över staketet. Löparbanorna är tomma och det rycker i mina tår av lust att ta mig an tartanen. Men inte ikväll. Idag har jag bestämt mig för att turistcykling är bästa sättet att varva ner efter en tung arbetsdag. Men till imorgon ska jag ha tagit ett beslut om jag känner mig modig nog att kliva in på de där banorna och köra intervaller.

Den 18 september springer jag ULTRA!

Jag har bestämt mig för var jag ska begå min ultraloppsdebut. Förra året i samband med att jag skulle springa halvmaran i Stockholm förra året så hängde jag i Uppsala på förmiddagen. Jag hamnade i stadsparken för att kolla på löparna som sprang en hiskelig massa varv runt parken och Studenternas under Uppsala monster tur. Det var det första ultraloppet jag var och tittade på, och jag blev superinspirerad. Allt verkade så fint ordnat och om man nu ska springa en rundbana tycker jag nog att det känns alldeles utmärkt att springa i fina Uppsala stadsträdgård.

Så, om kroppen är hel springer jag fem mil i Uppsala den 18 september!

Sub 2 på tredje halvmaran

Om en vecka springer jag och tretton andra SIF:are klubbmästerskap på halvmaran Prinsens minne här i Halmstad. Loppet går mestadels längs underbara Prins Bertils stig från Västra stranden och ut till Tjuvahålan och tillbaks. Känns grymt att få springa lopp på hemmaplan, och dessutom på en stig som känns som mitt eget vardagsrum.

Jag har gett mig den på två saker under detta mitt livs tredje halvmara - jag ska under två timmar och jag ska klå åtminstone en av klubbisarna som springer i samma klass som jag. Vi är bara tre tjejer och en av dem springer halvmaror på under 1:40 så henne har jag avskrivit från min konkurrentlista, men den tredje är bara marginellt snabbare än jag på milen och halvmaran, så det blir henne jag får jaga. Nu jävlar!

(För övrigt kan jag berätta att jag just bestämt mig för att ultraloppdebutera på riktigt snart. Så fort min mejl slutar krångla ska jag skicka iväg anmälan... Kommer bli grymt!)

NERVÖÖÖÖÖS!

Okej. Nu är det fjärilar i hela min mage. Sista passet innan Icebug 24 är gjort. Jag och Johan testsprang Galgberget idag med fullpackade ryggsäckar. Uppför backar och nerför backar. Och rätt mycket gång däremellan. Det var tungt och varmt. Vi försökte komma på lite strategier för hur vi ska tänka där uppe på fjället i 24 timmar. "Jamen det är ju bara att tänka att vi ska göra fyra löpträningspass på ett dygn. Skulle vi vara på ett träningsläger skulle det vara nästan normalt. Och så får det vara vila i form av gång några timmar emellan", sa Johan. Jojo. Fyra träningspass. De måste ju vara typ tre timmar långa och med typ två timmars vila mellan.

Och vet du, det ska regna. Hela dygnet.

Men vafan. Det är ju inget att hänga läpp över. Värre är isåfall att min vandringsryggsäck som jag tänkte ha på resten av resan när vi ska till Mo i rana och sen söderut i Norge har MÖGLAT! Äckligt. Jag måste ha en ny. Och det måste jag fixa imorn. Hjälp.

Världens bästa team!

Jag har för övrigt inte ens bestämt vilka skor jag ska ha på mig. Inov8 X-talon eller Salomon Pro 3D Ultra? Inovatesen har bra grepp, är lätta och torkar fort efter alla fjällbäckar vi springer genom. Men de sitter tight på foten och jag är rädd att efter tjugo timmar kommer jag ha blå tår och skavsår på varenda liten kvadratmillimeter. Salomonskorna är lite större och sitter grymt skönt. Greppet är förhållandevis bra, men inte som med Inovatesen. Dessutom är de tunga och när de blir blöta torkar de inte alls lika fort. Jag hade dem i Skottland förra året när vi vandrade, och jag kände mig ganska kall och blöt om fötterna när vi hade klafsat genom nåt vattendrag.

Så många val man måste göra! AAH!!

Nedräkning mot 24-timmarsäventyret

Mitt i all träningsvärk har jag kommit till en insikt. Jag sitter nämligen och lusläser allt som går att läsa om fjällrogaine, om bergsmarathontävlingar och så har jag just läst en intervju med fjolårets vinnare av Icebug24.

Insikten lyder: 24 timmar är en väldigt, väldigt lång tid. Jag tror att jag liksom glömt bort det i hastigheten innan.

Till detta kommer några underinsikter:

1. Jag har aldrig varit vaken ett dygn i sträck. Eller snarare, jag har aldrig varit vaken ett dygn i sträck efter att jag fyllt tjugo och blivit vuxen och slutat springa på festivaler där man tycker att öl är en bra frukostdryck.

2. Jag tror att jag ska orka springa massor i den där fjällmiljön. Det kommer jag ju aldrig i livet orka. Vilket leder till insikt nummer...

3. ...jag tror att det kommer vara en bit kaka att promenera i 24 timmar. Det kommer det ju aldrig i livet vara. Jag kommer få skavsår, jag kommer bli gnällig och mina knän kommer hata mig i varje nerförsbacke.

4. Jag tror att jag är lite nervös. Redan! Det är ju en hel vecka kvar till det stora äventyret!

OMFG. Jag längtar!

Hallands eget tjurrus

Bilder lånade från OK Lindéna

Den här veckan alltså! Den kommer bli så satans bra!! Ikväll ska jag leka fotbollsspelare, imorn ska jag springa röven av mig mot några vindsnabba sparringpartners på Sannarps IP, på onsdag ska jag och en klubbis testa militärträning och på torsdag ska jag lera ner mig totalt i Getinge! Jag har nosat rätt på ett litet lopp som OK Lindéna tidigare bara körde som en intern liten lektävling, men nu har de så smått börjat bjuda in klubbar runt omkring att delta. Vattenhinder är kutym, och grusvägar är undantag. Rätt in i skogen ska vi springa, som älgar. Över mossar och genom sly. Behöver jag säga att jag längtar?

Kampen om tiden

Jag och grymma Kenny. Kenny som sprang Kristins runde förra helgen. 50 miles. Och som den här veckan bara hade lite ont i knät...

Hur kan det vara så att tiden går fortare när man har roligt? Det är ju helt ologiskt. Tid är tid, en timme är alltid en timme och en helg är alltid en helg. Så borde det vara, oavsett vad man gör. Således borde den här helgen inte känts som en kvart. Men den bara flög förbi. Så många fina timmar, så mycket roligt. Härliga människor, underbar egentid med Johan, lite framtidsplaner och drömmeri. Och allt toppas med den där magiska söndagmorgonen på stranden.

Flygande (nåja...) löpning i sanddynorna. Varför hamnar jag alltid sist?

Sprallig (nåja...) joggvila efter 3x2min intervaller i sanden

Sprittande (nåja...) joggvila efter en minut ge-allt-ni-har-löpning i lössand

Karta, kompass och konstiga spetsar

Det är ingen idé att vänta när man kommer på nåt som man vill prova. Jag låg ju och funderade över skogen häromdagen, och då väcktes tanken på att testa orientering. Och det visade sig att Halmstad OK hade provapå-kväll just idag. Helt strålande! Ett gäng trevliga skogsmullar i likadana jackor hade samlats på Gipenområdet på Galgberget, och efter nån form av stafettlek som uppvärmning (käckt och lite småfånigt, jag gillar inte gruppaktiviteter där vuxna människor tilltalar alla, dvs barn och vuxna, med bebisrösten) var det dags att testa några sprintsträckor. Fem stycken till antalet i stegrande svårighetsgrad och distans. Jag ratade ettan och tvåan och kastade mig över den 1200 meter och 7 kontroller långa tredje kartan. Hade Johan i hasorna som förklarade att man får springa på vägarna om man vill, om man tycker att det känns som ett smartare vägval.

Jo, det kan man väl. Men jag ville ju springa över stock och sten!

Så jag höll mig undan vägarna och gjorde säkert åt helskotta fel vägval ur en orienterares synvinkel. Trasslade in mig i snår och snubblade omkull flera gånger när jag tvunget skulle springa över gropiga områden (inte visste väl jag att de där trekantiga spetsarna betydde grop! Men man lär så länge man lever) och hade the time of my life medan jag snavade mig igenom karta fyra och fem alldeles själv!

Så nu sitter jag och läser på O-ringens hemsida och funderar över hur vi ska kunna kombinera några kompassfyllda dagar i Örebro med våra fjälläventyr i Hemavan och Norge i sommar.