Därför började jag yoga och såhär gör jag

Att jag överhuvudtaget gav yogan en chans från första början är tack vare en kvinna som heter Kristina. Hon ledde ett antal klasser som jag gick på för nåt år sedan, och hur löjligt det än kan låta så blev hon lite av min idol. Hon spred ett lugn omkring sig, pratade med så mild röst och hade ett så stillsamt leende att jag inget hellre ville än vara i närheten av henne och göra krigare. Sen hände det en massa saker och jag glömde bort yogan sådär som man gör ibland när man har annat skoj för sig.

Men så i slutet på november förra året gick jag på en av hennes klasser igen. Med tindrande ögon gick jag därifrån. Jag gick på en till. Och så ytterligare en. Och på den tredje hamnade jag på mattan närmast en vän från förr, en vän som jag tänkt på och saknat och som det kändes helt osannolikt att jag skulle träffa på där och då. Det kändes som att livet gav mig en hint om något den där kvällen - stanna upp, se dig omkring och fundera över dina val! tror jag att livet försökte säga mig.

Hur som helst.

Efter de där tre klasserna för Kristina började min kropp längta efter mer, och jag bestämde mig alltså för att testa det där med att yoga varje dag för att se vad det kunde göra med sinnet. Allt jag hade då var en vag idé om hur man sätter ihop en yogaklass, och en ganska medioker dvd från Casall som heter Poweryoga. Den innehöll tre program, 10, 30 respektive 40 minuter långa. Den körde jag om och om igen några dagar tills jag tröttnade. Med hjälp av tips från yogisar omkring mig landade jag till slut tack vare Anna i att prova på Josephine Selanders yoga-dvd:er. Fast jag började med en bok, hennes första som heter Våga yoga. Jag studerade hennes varianter av olika asanas och tog med mig boken och min matta överallt för att kunna yoga när andan föll på.

Mina favoriter!

Under ett par veckor levde jag sen ihop med Josephines två dvd:er Våga yoga och Dynamisk yoga. Den första består av program med mer grundläggande och enklare positioner och flöden, den andra är lite trixigare med lite balansgrejer som jag kämpar med. Och nu är jag framme vid en punkt då jag faktiskt känner mig tillräckligt trygg i min yoga så jag kan yoga alldeles ensam, utan stöd av någon annan. Jag älskar mina timmar på mattan, antingen i total tystnad eller med Sigur Rós svagt i bakgrunden. Skivan Takk... från 2005 har blivit synonym med yoga för mig, har du inte testat att sträcka ut armarna längs horisonten och sjunka ner så långt det går  i en virabhadrasana utan att benen ger vika under dig till den dramatiska Saeglópur så gör det.

Trialcyklister släng er i väggen!

Det här är det festligaste cykelklippet jag sett på länge! Jag undrar hur många däck han gjorde slut på för att kunna få ihop de här fem minuterna.

Dagens godaste: Hemmagjord äppelkräm

Ibland drömmer jag om att flytta ut på landet och börja odla saker. Det hela faller på sin egen orimlighet, jag är nämligen inte odlartypen. Jag gillar tanken, men i praktiken är jag alldeles för otålig för att vänta på resultatet, och dessutom för vimsig för att komma ihåg att sköta om mina plantor.

Men utanför mitt nuvarande hus finns ett äppelträd som jag liksom fått på köpet. Och jag råkar ha en sambo som tycker om att plocka äpplen. Det leder till att jag flera gånger i veckan får äta en av få saker som jag redan vid första tuggan längtar till när jag får äta igen, nämligen hemmagjord äppelkräm (en annan sån sak är stekt strömming med rårörda lingon. Kanske världens godaste mat. Varför fattade jag aldrig det när jag gick i grundskolan och fick det typ en gång i veckan?)! Ett gäng äpplen, lite vatten och potatismjöl, kanel och en skvätt honung kokas ihop och sen är det klart! Serveras med fördel ljummen med ekologisk mjölk utan en massa tillsatt A-vitamin.

Historien om Susannes och Runes löptur - nu i tryck

För ett år och en knapp månad sedan hade en av världens mest inspirerande och snälla människor, Susanne Johansson, just sprungit in under målportalen hemma på Frennarps bygata i Halmstad. Hennes löparpartner Rune Larsson hade då några mil kvar till sitt hem i Trollhättan. Tillsammans hade de sprungit över 360 mil under 71 dagar hem från Portugal.

Och nu finns deras äventyr nerskrivet i en alldeles rykande färsk bok - "Löparäventyret - På småvägar genom Europa".

Under resans gång förde de dagbok, och det är dagboksanteckningarna som nu dag för dag, ibland genom Runes ögon, ibland genom Susannes, som berättar deras historia. Vid en bläddring genom boken fastnar jag både här och där, vid saker jag hört Susanne berätta och skrattar gott åt igen, vid bilder från tuffa uppförsbackar som slet på Runes senor på smalbenet, vid citat från Susannes familj inför resan... Mamma Bodil, en tuff åländska vad det verkar, var en av få som tyckte det lät som en spännande äventyr. Ena tvillingsonen dömde ut det hela:

"Det är inte löpning, mamma. Löpning går inte så sakta. Sånt är för misslyckade löpare som inte kan springa fort. Det är för människor som inte har något liv."

Så sa Erik när Susanne berättade om sina funderingar. Men längs vägen är det barnen som hjälper Susanne när det blir svårt. Sönerna har skrivit "nödfallsbrev" till sin mamma, att öppna och läsa när det känns tungt. När jag läser breven i boken tårar sig ögonen.

Åh, det är så mycket känsla i Susannes och Runes berättelse! Det är en historia som inte bara handlar om löpning, det handlar om hjärta, om livsförändringar och om kärlek. Om allt det där som livet består av, fast koncentrerat i några dagboksanteckningar.

Om du inte har fått möjligheten att höra Susanne eller Rune berätta om resan, så läs boken! Den som inte blir sugen på ett eget äventyr efter det har nog inga äventyrsgener.

(PS - en intervju med Susanne gjord av mina kollegor finns här också, om du hellre hör henne berätta!)

Dokumentär om stakningsteknik

Om man blev bra på skidåkning bara av att studera teknik på film så skulle jag vara mästare nu. Jag har ägnat en lång stund åt att glo på olika youtubeklipp för att reda ut hur det egentligen är med den där stakningen. Å ena sidan säger folk att man ska sätta i spetsarna så nära bindningen som möjligt. Å andra sidan säger andra att nä, det viktiga är att du sätter i stavarna rakt uppifrån och ser till att hänga ordentligt med överkroppen.

Hur som helst. Medan jag satt där i godan ro och youtubade så snubblade jag över en helt märklig trailer som du kan se här ovanför. Hallå, är det liksom sant? Har någon på riktigt producerat 49 minuter dokumentär om enbart stakning? "Den största filmproduktionen om stakning som någonsin gjorts". Jo jag tackar jag.

Och av någon märklig anledning känns det helt rimligt att klicka hem ett ex. 49 minuter om stakning till fredagsmyset? Oh yes. Give me!

Mina bästa tips

Det tipsas ju hit och dit i träningsbloggvärlden. Man får tips om hur man tränar effektivast, hur man bygger muskler snabbast och hur man gör för att hålla för ett marathon. Till exempel.

Jag vill förstås inte vara sämre. Så här är de - mina supertips för att livet som rullskidåkare ska bli så bra som möjligt:

1. Slipa stavspetsarna. Särskilt när du ska ut och åka på köldhård asfalt i Halmstad en helt vanlig onsdagkväll i januari. De tio minuter du sparar på att låta bli att slipa rullar snabbt iväg medan du kämpar med trubbspetsar mot stenhård, kall asfalt som i sin tur gör sitt bästa för att sabba rullet på dina skidor.

2. Ställ inte skotorkmaskinen i köket. I alla fall inte om du har tänkt använda den till dina rullskidpjäxor. Värme + inpyrd svett = inte hallondoft som sprider sig i hela lägenheten.

Ja, det var väl ungefär det. Lycka till!

Mycket seriös rullskidåkare.

Glöm inte lyssna på P4 ikväll!

Grymma Daniels historia i P4 Dokumentär ikväll. Kl 22.05 ska du slå på radion. Och kan du inte lyssna ikväll är det bara att följa länken och lyssna i efterhand eller ladda ner podden.

Radiodokumentär om Daniel

Foto: Sofie Erman.

Jag har stundtals världens bästa jobb. Eller vänta, jag har världens bästa jobb. Och de senaste veckorna har jobbet bland annat inneburit att jag fått jobba med en dokumentär om min fantastiska vän Daniel som jag gissar att flera av er som läser min blogg känner till redan. Daniel fick diagnosen MS för några år sedan, men om man inte vet om det kan man verkligen inte tro det. Diagnosen var det som fick honom att börja löpträna för drygt tre år sedan, och numera springer han maraton snabbt som en vind.

På söndag kan du höra P4 Dokumentären "Spring för livet". Kl 22.05 är det som gäller, eller så kan du lyssna via webben.

Här hittar ni mig idag

Jag är ute på de halländska vägarna och springer järnet för Världens barn tillsammans med Susanne Johansson. Följ oss på vår blogg! Och ring oss vidare om du vill, numret är 099-321 06. Det kostar 9.90 och 8.50 går till Radiohjälpens insamling för Världens barn. Vi springer 25 meter per samtal.

Häng med på välgörenhetslöpning genom Halland

Med darrande ben har jag idag lanserat en galen idé. Jag ljuger om jag säger att den inte är genomtänkt, för det är den. Jag har tänkt fram och tillbaka i två veckor. Men ändå. Den känns galen.

Vi springer så länge ni ringer, kallar jag det hela.

Jag och Susanne Johansson ska springa genom Halland på torsdag morgon, med start i Halmstad. Och vi gör det för ett gott ändamål - vi springer nämligen för Världens barn. Och hur långt vi ska springa beror på hur mycket pengar folk är beredda att skänka.

Varje år kampanjar Sveriges Radio och SVT för Radiohjälpens insamling till Världens barn, och bland annat har vi på P4 Halland ett insamlingstelefonnummer öppet under två veckor. Numret är 099-321 06, och varje samtal kostar 9.90 kr, varav 8.50 kr går till insamlingen. Och för varje samtal vi får in fram till och med torsdag så springer jag och Susanne tio meter. Och eftersom tio meter är ingenting vill vi ha många samtal!

Jag har ingen aning om hur mycket folk tänker ringa. Ni kan ju skicka oss till Göteborg om ni har lust! Allt jag vet är att vi är beredda att springa hela dagen!

Det hela kommer man kunna följa i direktsändning då och då under dagen. Och det går att lyssna via webben. Dessutom kommer det finnas en speciell blogg där vi kommer lägga ut bilder, och där det kommer ligga en länk till en karta där man ser var vi är hela tiden. Om man har lust att ansluta. Eller komma och ge mig mat. Jag kommer att behöva mycket mat.

Senast vi sprang ihop var när Susanne var på väg hem från Portugal. Då hann
jag med att vara med på en mil. På torsdag hoppas jag det blir längre!

"Allt bara gör ont!"

Jag ska alldeles strax iväg på mitt livs första simskolepass. Jag kan som bekant inte crawla. Men jag känner mig väl förberedd efter att ha provat simmössan och glasögonen. Jag har aldrig hållt i såna prylar förr, och allt kändes väldigt litet. Johan tyckte dessutom att det var en bra idé att föreviga det hela på film... Så här är den - filmen om att sätta på sig ett par simglasögon! Oscarsgalan nästa...?

Men Myrtl då?

För en tid sedan (mer exakt fem veckor...) lovade jag en utvärdering av Myrtl routine som jag tänkte testa för att se om min höft blev bättre av det. Jag skulle köra övningarna efter varje pass i två veckor var tanken.

Och jävlar vad jag har varit ihärdig! Okej, det har inte blivit av efter precis varje pass, men efter tre fjärdedelar i alla fall. Oavsett om jag sprungit, rullskidat eller gymmat. Har jag varit svettig har jag gjort Myrtl, ungefär.

Men jag insåg rätt fort att två veckor inte direkt var en ocean av tid. Jag behövde hålla på lite längre för att kunna märka nån skillnad. Dessutom åkte jag till Gotland mitt i allt och lekte cykelturist, så då blev det inte tid att hålla på och utvärdera. Men nu kommer den, det ni alla har väntat på - min dom över Myrtl!

Faktum är att min höft mår riktigt, riktigt bra just nu. Jag är fortfarande stel på vissa ställen i benen och jag tror att jag behöver kolla med en naprapat om det är något jag kan göra något åt och i så fall hur, men jag har inte ont. Jag har sprungit på som vanligt under perioden, till och med lite tuffare än jag är van vid, och det har gått bra. Jag jobbar förvisso aktivt med mitt löpsteg och löpposition, men jag tycker att det går lättare och lättare att hamna rätt på en gång, det vill säga fram med höften och rak och fin överkropp. Tidigare har jag tappat den fina hållningen efter ett tag eftersom höftpartiet varit svagt. Jag märkte faktiskt ganska fort en rätt stor skillnad i styrka. När jag började med övningarna var jag helt sned och det jag kunde göra med lätthet med min vänstra sida var tungt som tusan på högersidan (den onda då alltså). Men efter ett par veckor hade det i stort sett jämnat ut sig!

Nu kan jag förmodligen inte tacka just de här övningarna för allt. Under den här tiden har jag nämligen också gjort ett nytt styrketräningsprogram med nya, roliga övningar som är sjukt tuffa mot säte, ben och mage. Klassiska löparmuskler alltså. Det har förmodligen också gjort sitt till.


Men jag tror ändå på Myrtl. Därför tänker jag fortsätta med övningarna som prehab även i fortsättningen Kanske 2-3 gånger i veckan.

Spring till Halmstad med Susanne!

Rune, Gudrun och Susanne.

Nu på söndag den 19 juni räknar Susanne Johansson och Rune Larsson med att komma fram till Halmstad som ju är Susannes slutmål på deras långa löpning genom Europa. Rune springer väl vidare hem till sig i Trollhättan vad jag förstår. I alla fall. Rätt många löpare i Halmstadtrakten kommer att springa med sista biten hem till Frennarp där Susannes familj fixar någon form av välkomstgrej, och det är bara för vem som helst att haka på!

Senaste jag har hört är att flera tänker möta upp vid Trönninge kyrka längs Ginstleden som de kommer komma springandes på. Därifrån är det en dryg mil kvar. En mil. Fatta. En mil av fyrahundra. Helt galet.

Hur som helst. Jag kommer lägga upp mer info om hur, var och när här på bloggen, men du kan även kolla in Halmstad OK:s hemsida där sönerna Kalle och Erik håller oss underrättade. På kartan nedanför ser ni vart kyrkan finns!

Tryck här för att lyssna på en intervju med Susanne i P4 Halland igår morse!


Visa större karta

Stoppa pressarna! En jätte"nyhet"!

I januari-februari någon gång fick jag ett nervöst infall och började äta extra c- och b-vitamin för att jag out of the blue fick för mig att det skulle hålla mig frisk till Vasaloppet. Jag brydde mig inte om att kolla upp om det var sant eller inte, och nu i efterhand kan jag bara konstatera att jag höll mig frisk. Om vitamintillskotten hade någon som helst betydelse kommer jag aldrig få veta, och i ärlighetens namn tror jag att de hade marginell betydelse, eller nä, snarare ingen betydelse.

Jag gillar inte kosttillskott. Om jag måste välja mellan mat och inte mat när jag ska ha i mig näring så väljer jag helst av allt mat. Och nu visar det sig att när Livsmedelsverket kollat innehållet i över fyrtio olika tillskott (framför allt bantningspreparat och prestationshöjande medel) så innehåller de flesta hälsofarliga substanser. Men ärligt talat, för mig känns det inte jättenytt att det inte är superbra att trycka i sig tillskott när det finns mat. Men det kanske bara är jag.

Spring för Världens barn!

På söndag 10 oktober kl 14 är det vid Påskbergsdammen i Varberg man ska vara. Då hjälper jag till att arrangera ett välgörenhetslopp för att samla in pengar till Radiohjälpens insamling för Världens barn. Loppet går 5,5 kilometer genom vackra Varbergsmiljöer och du kan springa, gå eller stavgå.

Deltagaravgiften är 100 kronor (eller mer, du avgör själv) och alla pengar går oavkortat till insamlingen.

Kom dit vettja!

Tjurskalleskidåkaren och Norgehån

Marcus Hellner. Ingen enstörig och tjurig skidåkare som behöver psykologhjälp. Bild lånad från hd.se

Jag håller på och läser "Ur spår!: Snor svett och svenska skidkungar" och är helt fascinerad. Författarna är sjukt glada i bilden av urskidåkaren som en stor buffel, enstörig och tjurig, det märker man redan i förordet. Och sen har jag förstås inte kommit längre än till halva kapitlet om Sixten Jernberg, och som jag förstår det så blir texterna lite bättre sen. Men hur som helst så gillar jag på nåt sätt den där hanguppen på tjurskalleskidåkaren. En man (för det är bara män som porträtteras, och det är tydligen i en manlig form som skidåkaren ska stuvas in) som liksom inte pratar särskilt mycket med andra människor annat än i form av grymtningar, och som betvingar bistra mil i snålblåst och iskyla. Stakar sig fram även om stavarna går av och någon sätter en yxa i knät.

Och fram till typ början av 1990-talet funkade väl den där svenska, sura enstöringsskidåkaren och vi tog massa medaljer. Sen tog norrmännen över. Lillebrorsan blev guldlag och storebrorsan hamnade på efterkälken. Och det här verkar sitta som en vagel i ögat på oss svenskar, eller kanske snarare på svenska sportjournalister. Det är liksom alltid roligt att håna och hetsa norrmännen, och de verkar tycka samma sak åt andra hållet. Nu ska bannemig vårt unga, glada och vänskapliga längdlandslag ta medaljer, och att Norge tror att de ska ta 31 medaljer tycker Gunde bara är trams. Norrmännen å sin sida tar det hela med ro och anser att vi har lillebrorskomplex numera.

Och jag kan inte låta bli att tycka att det är roligt. Nu senast hånar visst svenskarna norrmännen för att de tar till psykologhjälp för att hålla rätt på längdåkarna och deras mentala spöken. Svenska laget har inga psykologer. De har däremot fem miljoner ledare och tränare som kan stå till tjänst. Och som Marcus Hellner säger:

– Psykolog...? Nä, jag åker skidor.

Och Anders Södergren:

– Jaså, de kanske börjar bli nervösa...

Som upplagt för en skidorgie

Bild lånad från svt.se

Oh, det ser ut att bli en skön skiddag idag. Snart ger jag mig iväg till Bäckavattnet för lite stakträning, och ikväll lär jag sitta klistrad framför framför SVT1 kl 21. Missa inte Johan Canderts dokumentär om skidlandslaget!