Lycka till alla maralöpare!

Jag fick just frågan om jag är lite ledsen över att inte vara i Stockholm. Vad svarar man på det?

Klart jag är ledsen. Det är urtrist. Jag hade verkligen velat springa. Men det går inte att springa på det sätt jag vill med den här kroppen idag, och den tanken har jag vant mig vid så sakteliga.

Jag fyller min dag med cykelturer istället. Och cykelmekande. Och grillande. Det kommer bli en fin lördag.

Men alla ni som om några timmar ställer er på Lidingövägen utanför Stadion i väntan på att få ge er iväg ut på Stockholms gator - lycka till och kör hårt! Låt inte vädret knäcka er! Ni kommer få en fantastisk dag, det är jag övertygad om.

Fan alltså. Jag längtar till och med efter det här: Golgatavandringen efter målgång. De där trapporna ner till ÖIP alltså!

Jag är i mål!

Västerbron var en piss i rymden. Gärdet och Djurgården däremot! Berättar mer sen.

Längtan och kära återseenden

Om jag hade fått bestämma skulle vi sprungit maraton nu och inte om jättemånga, långa timmar. Jag har varit tokpeppad ända sedan jag klev av tåget på Stockholms central. Sova? Bah! Jag har energi nog för att hålla igång en mindre stad!

När vi satt och käkade pasta på Östermalms IP för några timmar sedan och regnet öste ner kändes det sådär hoppfullt inför imorn. Men nu lovar varenda väderprognos halvklart till mulet, uppehåll och nånstans runt 15 grader imorn, så det är väl bara att hålla tummarna.

Jag tror att min största utmaning imorn blir att inte gå ut för hårt. Den där 5.42-farten som jag borde hålla för att komma i mål inom fyra timmar är svår att hålla när man är pigg och adrenalinrusig. Men jag har ingen lust att vägga för att jag inte hade vett nog att hålla igen första varvet runt stan, särskilt inte när det som väntar sen är en ödslig mil runt Gärdet och Djurgårn. Fick rådet att mentalt dela in loppet i tre delar - först starten till Stadion, därefter milen runt Gärdet-Djurgårn och när det är över då är det bara pyttiga 14k runt stan kvar. En piss i rymden!

Som vanligt känner jag mig hyfsat obekymrad inför det här äventyret. Visst känns det läskigt och spännande, men det finns liksom inte i mitt huvud att jag inte ska lyckas ta mig i mål. Jag är inte minsta orolig. Det enda jag tänker på är bara hur fantastiskt det ska bli att bäras fram av en glad publik, hur roligt det ska bli att springa genom den här vackra staden och hur mäktigt det ska bli att rusa in på löparbanorna på Stadion.

Nu gäller det bara att få ner kroppen och hjärnan i nåt slags vilomode. Pausknapp, någon?

På Östermalms IP hittade jag Benet, Leif och Håkan som jag lärde känna i Skåne för en månad sedan. Och nu har de lärt mig allt jag borde veta om Stockholm marathon. Tog en sväng in på Stadion och kände på löparbanorna och längtade och sen kolhydratsladdade vi med kärleksmums och bullar.



Utanför expot sprang jag ihop med energiknippet Miranda också. Svårt att bli annat än glad av den tjejen!

Snart färdigladdad!!

Nu är det slut med tramset! Här maratonladdas det för fullt. Jag ägnar mig dock inte åt några carboloadexperiment, det gick alldeles utmärkt utan på Vasaloppet och då går det nog bra den här gången också. Jag äter inte heller mängder av pasta eller annan bulkig kolhydratsmat. Jag kan inte riktigt förstå vad det ska göra för gott. Jag äter som vanligt, kanske någon sillbit eller banan extra, och litar på att jag samlar på mig lite mer energi än annars eftersom jag tränar såpass lite under veckan.

I eftermiddag springer jag tre snälla kilometrar för att hålla igång benen, sen yogar jag loss lite spänningar och avslutar det hela med en lång bastu. Imorn blir det vila och tågresa upp till Stockholm tillsammans med Christopher McDougalls Born to run som jag sparat på tills nu.

För övrigt gillar jag väderprognosen just nu. Växlande, 13 grader och inget regn. Kan nästan inte bli bättre.

Om du vill få syn på mig ute på banan på lördag så får jag väl ta och avslöja hur snabbt jag ska springa så du vet när du kan vänta mig. Under hela våren har jag tränat för att springa maran på fyra timmar. Kändes alldeles för kaxigt till en början, och jag tänkte lite blygsamt att nä, 4.30 får räcka som mål. Men nä, för tusan. Jag har tränat bra, jag kan springa på fyra timmar. Bannemig.

Så här ser jag ut på lördag! Fantastiska Gococo-strumpor, favorit-Asicsen och klubblinne.

Maratonbubblan

Det märks i mitt huvud att det snart är dags för försommarens största grej. Jag får tunnelseende och svårt att koncentrera mig på särskilt mycket. Men om någon säger något om löpning och maraton, eller något som låter som att det skulle kunna handla om löpning och maraton eller om någon överhuvudtaget pratar om något och jag inbillar mig att det handlar om löpning och maraton, då spetsas mina öron och jag blir oerhört fokuserad. 

Jag är i bubblan.

I vanliga fall brukar jag tycka som Sofie - att det här med lopp är rätt jobbigt eftersom man ju måste vila både innan och efter, och vila är jobbigast i världen. Eller i alla fall tråkigast. Men just nu njuter jag. Jag skulle kunna vila i all evighet.

Igår återhämtningsjoggade jag med klubben (mest eftersom jag ville vara med och äta tårta efter träningen för att fira att vår lilla klubb är så grym och hade sjutton löpare på Varvet - sjutton löpare som gjorde strålande resultat allihop) och kände av en del småskavanker under tiden. Fem kilometer i terräng och på gräs, med och utan skor och lite löpskolning på det fick vara nog. Lite är det väl som Anna skriver - plötsligt känns allt. Hur mår egentligen min högerfot? Är Morton där igen och hälsar på? Och vaderna, är de inte lite konstiga? Jag tror inte att det är något fel på mig, jag tror bara att jag är nervös.

Det här är liksom veckan då man vill att allt ska klaffa. Jag vill inte ha några nätter i rad då jag ligger vaken och oroar mig över stort och smått. Jag vill inte ha stressiga lunchtimmar och tvingas slänga i mig maten. Jag vill inte att jobbet ska hänga som ett mörkt moln över huvudet på mig när jag går hem för dagen. Jag vill sova gott, vila middag, äta god mat och ta det lugnt. Jag vill helt enkelt ha semester. Kan någon ordna det åt mig?

Hallå! Maxim?!

Det sägs ju att man ska testa allt man tänker sig att man ska äta och dricka under ett lopp på träning före så man vet hur kroppen kommer att reagera. Och det här har jag varit superduktig på. Innan mitt första Vasalopp till exempel så körde jag med Enervit som skulle finnas vid kontrollerna i olika former för att se vad som hände. Mådde strålande. Och efter det har det liksom råkat sig så att alla lopp där jag ansett mig behöva sportdryck har haft Enervit i muggarna. Men nu, när jag äntligen kommit mig för att ögna igenom PM:t för Stockholm marathon, så har jag insett att maran använder Maxim. Som jag aldrig någonsin tidigare smakat. 

Så vad tusan gör jag nu? 

På Göteborgsvarvet är det också Enervit som gäller. Ska jag hoppa över Enerviten då och ta med mig eget vätskevälte med Maxim stället, och hoppas på det bästa? Går det åt helvete så är det ju ändå bara två mil det handlar om, det är inte katastrofalt. Men att få ont i magen under Stockholm marathon känns inte riktigt som drömscenariot.

Det jag hört om Maxim är att den är lite elakare mot magen, och att folk brukar spä ut den mer än vad tillverkaren rekommenderar, för annars får de magknip. Men min erfarenhet från sportdryck på lopp är att det inte direkt är superkoncentrerad dricka man får förstås.

Åh, det var inte riktigt det här jag ville börja fundera över en dryg vecka innan Stockholm marathon!

En månad kvar till Stockholm

Tiden går rasande fort. Om en månad står jag på startlinjen på Lidingövägen i Stockholm och hackar förmodligen tänder av nervositet. Jag har då 4,2 mil framför mig på mitt livs första marathonlopp, och förhoppningen är att jag ska stå där färdigtränad och så redo som jag kan vara.

Sååå, vad har jag att säga om min maraträning hittills?

Jo, som jag påpekat tidigare är det här med program the shit för mig. Jag har varit mer fokuserad än tidigare när jag tränat inför lopp, och i stort sett alla pass har blivit av.

Grundprincipen i mitt träningsprogram är att varje vecka innehåller ett intervallpass och ett långpass, och minst ett par distanspass upptill. Ett par veckor ersätts långpasset av ett lite längre tröskel- eller tempopass. Och hittills har jag fått ihop två tremilslångpass, något jag känner mig mycket nöjd med. Första tremilaren var fantastisk till sista halvmilen då jag höll på att dö, andra gången jag provade kändes bättre.

Känslan såhär långt är att jag höjt min lägstanivå rätt ordentligt när det gäller löpningen. Mitt "nötartempo" är lite snabbare efter den här vårvintern jämfört med för ett år sedan, och jag känner mig starkare på intervaller i mitt miltävlingstempo till exempel.

Nu är det alltså en månad kvar. Fyra hela veckor och en helg. Och nu börjar jag avvika från mitt träningsprogram eftersom jag råkat halka in på massa roligheter som Valborgshelgens ultraäventyr i Skåne till exempel. Sånt går ju inte att tacka nej till bara för att det står i träningsschemat att man ska springa tre mil med sista milen i tävlingsfart just på lördag.

Såhär är min plan, i alla fall:

Vecka 17
Måndag: Orienteringstävling - CHECK
Tisdag: Yoga - CHECK
Onsdag: 4x(90/60/30 sek)-intervaller - CHECK
Torsdag: Afrodans + yoga
Fredag: VILA
Lördag: Skanör-Skivarp, ca 53k
Söndag: Skivarp-Brösarp, ca 55k

Vecka 18
Måndag: VILA
Tisdag: Vårruset, 5k. Springandes förmodligen, men här ska inte persas nåt (även om jag känner att med min nuvarande form skulle jag kunna springa 5k på åtminstone under 24min) om inte kroppen känns hundra.
Onsdag: VILA
Torsdag: Orienteringsträning + evt styrka
Fredag: Evt lätt distanslöpning ca 10k, annars vila.
Lördag: Långpass ca 25k, sista milen i tävlingsfart. Alt orienteringstävling.
Söndag: Långpass ca 25k, sista milen i tävlingsfart. Alt orienteringstävling.

Vecka 19
Måndag: VILA
Tisdag: Tusingar alternativt snabbdistans + yoga.
Onsdag: VILA
Torsdag: 4x(90/60/30 sek)-intervaller + orienteringsträning
Fredag: VILA
Lördag: Långpass. 30km Lugnt från början. Mellan 20-25km, tävlingsfart 5:42 min/km. Mellan 25-30km överfart 5:34 min/km eller snabbare.
Söndag: Yoga.

Vecka 20
Måndag: Lätt distans 10k.
Tisdag: Styrka + yoga.
Onsdag: Lätt distans 8-10k med några fartökningar sista halvan av passet.
Torsdag: Orienteringsträning.
Fredag: VILA
Lördag: Göteborgsvarvet, 21,1k. I min planerade marafart, så inga rekordtider direkt. Men nånstans mellan 1.55-2.00 tänker jag mig.
Söndag: VILA

Vecka 21 - marathonveckan
Måndag: Lätt distans 5k
Tisdag: Yoga
Onsdag: Lätt distans 5k + 1k i marafarten.
Torsdag: VILA
Fredag: Evt 3k mkt långsam löpning med ett par fartökningar.
Lördag: STOCKHOLM MARATHON. Hjälp.

Fokuserad för ett år sedan. Lika fokuserad nu, även om jag inte har nån bild på det... Foto: Johan Davidsson.

Långpasslördag!

24 november. Tre och en halv månad. Så lång tid är det sedan jag sprang lika långt som jag gjort idag. Så gissa om jag är nöjd! Det spelar ingen roll att dagens långpass är nästan en mil och över en timme kortare än de pass jag brukade kalla långpass i somras, för nu är jag på gång igen!

Den skada jag drog på mig i början på hösten förra året gjorde mig rätt skraj ett tag. Jag tappade löpsuget, och fick heller inte springa förrän skadan hade läkt. Nu var det ju egentligen inte hela världen, eftersom jag istället lärde mig älska rullskidåkningen, och när vintern sen väl kom så var den vit och fin och jag fick återigen chansen att tillbringa många timmar på mina skidor. De löppass jag hann med mellan varven (efter att jag fått behandlig hos en naprapat och dessutom skaffat inlägg) hjälpte mig mest att underhålla löpmusklerna, jag blev inte precis en bättre löpare under vintern.

Så nu står jag här. Det är mitten på mars och drygt två månader till mitt livs första Stockholm marathon. Och nyckeln till att överleva loppet är långpassen. Jag har fortfarande ett starkt och fint hjärta tack vare skidåkningen så konditionen är det inget fel på. Men min kropp måste lära om och vänja sig vid löpningen igen. Så därför skyndar jag långsamt. I min värld betyder det ungefär det här:

16 kilometer på 95 minuter: Aningens för snabbt för att kvala in som lätt löpning i rätt pulsspann, men jag skyller på att jag är som en kalv på grönbete. Några korta ruscher en tredjedel in i passet, för att väcka musklerna och påminna kroppen om hur man springer högt och snyggt hann jag med också.

Dagens lilla runda. Skärmdump från Garmin connect.

Dagens underlag, i alla fall på delar av rundan.

Det där loppet i maj (och det där i mars)

Det är den här veckan de börjar. 26-veckorsprogrammen inför Stockholm marathon. Och nånstans mellan 3.30 och 4.00 finns jag. Jojjomen. Det är Stockholm marathon jag ska springa i maj, som några av er redan har räknat ut.

Jag roade mig för ett tag sedan med att knappa in min miltid på Greg McMillans löptidskalkylator, och fick veta att jag borde kunna klara maran på 3.51.50. Obeaktat trängsel, kupering och väder, gissar jag. Jag har inte bestämt mig för om det känns som en tid att sikta på eller inte. Jag tycker att det är grymt svårt att räkna ut vilken nivå man befinner sig på, för det går så himla mycket upp och ner. Under vissa perioder känns det som att det där milloppet i somras då jag fixade sub 50 var rena turen, medan det andra dagar känns som att jag till och med har sub 45 i mig någonstans långt därinne.

Hur som helst finns det inte ens chans i världen att jag hakar på något av alla de där programmen ännu. Just nu kikar jag på youtubefilmer om Sandra Hanssons styrketräning, jag sneglar på Oskar Svärds träningsprogram inför Vasan och nojar lite över att jag inte kommit mig för att ge mig ut i snön med skidor under fötterna än. Jag kommer förstås ha tid till det senare i vinter, men svältfödd på snö som man är när man bor i den här delen av landet känns det nästan som en synd att inte utnyttja snön när den väl ligger där.

Nåja. Det ordnar väl sig. Det brukar ju det. Hur som helst har jag en klar och tydlig målsättning inför Vasaloppet 2011:

Jag ska ta mig till åttonde led!



Marathon och målsättningar

Jag väntar ut halsontet och håller tummarna för att det bara var en liten sån där kullerbytta som kroppen ibland gör för att störa ordningen och jävlas lite. I så fall är allt säkert tillbaks till normalt i morgon igen.

Har spenderat dagen med att fundera över mål och mening. För tillfället känner jag mig mer som 19 år än 26, det finns liksom ingen styrsel och ordning. Jag har lite drygt sju månader framför mig av trygghet, efter det väntar avgrunden, eller kanske äventyret beroende på hur man väljer att se det. Sju månader med säker anställning, sen är jag i fritt fall eller bara fri. Jag försöker välja det senare i båda fallen. Och det passar rätt bra att ägna årets tråkigaste och hemskaste månad åt att fundera över vad jag tycker bör ske efter de där sju månaderna.

Och medan jag promenerade längs Themsen i helgen slog det mig att det kanske är så att jag ska skaffa mig ett ordentligt jävla mål med min löpning också. Som London marathon. Har funderat lite på var jag ska göra maradebut. Kommer förmodligen inte bli Stockholm 2010 eftersom det är så tätt inpå Göteborgsvarvet, och frågan är om det ens är realistiskt med en mara överhuvudtaget 2010. Så då får jag väl sikta på 2011. Men vilken mara ska det bli? Har hört fina saker om Berlin till exempel. London vore fint, men är väl omöjligt att debutera på eftersom det är så många som slåss om platserna. Så, vad säger ni? Var ska jag springa 42 kilometer 2011?

Maraton nästa?

Filosoferade lite med en kompis om vad som ska få mig ur den här håglösheten. "Ett nytt lopp att sikta på kanske?" sa hon. Och när jag kommer hem ligger det en inbjudan till Stockholm marathon 2010 på hallmattan. Ska jag se det som en utmaning?

Maratoninspirerad!

Läser bloggar både på Funbeat och på andra ställen om folk som sprungit maran. Och jag blir lustigt nog så jävla peppad! Det spelar ingen roll att folk skriver att de har ont, att livet var ett helvete efter 30k och att de trodde att de skulle dö - jag blir ändå sugen på att springa. Egentligen är det rätt sinnessjukt. Jag, som för kanske ett halvår sedan tyckte att folk som sprang marathon var helt rubbade, vill testa en mara! Kanske ska jag ge mig på det nästa år? Fast jag kanske ska se till att överleva Vasaloppet först.

Hur som helst så är jag sjukt sugen på att ge mig ut och springa just nu. Men det går inte eftersom jag måste göra massa saker idag som jag har struntat i den senaste veckan. Nåja. Det är ju en dag i morgon också. Och om mindre än en vecka blir det lopp igen, den här gången ute i de västgötska skogarna! Har ingen aning om hur man beter sig inför såna saker, jag tänker i alla fall springa ungefär som vanligt den här veckan, det är ju ändå bara 10k det handlar om på lördag. Så måndag blir det ett 10k-pass i strax under 6.00-tempo, på onsdag långpass ca 90min och på torsdag 4-5k lite snabbare och lite styrka. Och så vanliga pump+balance på tisdag. Vila på fredag. Kommer bli en underbar vecka!