Rollsborundan - eller dagen då rullskidorna stal mitt hjärta

Okej. Jag vet vad jag ska göra nästa år. Jag ska bli bäst i södra Sverige på rullskidor!

Men vi tar det från början.

Allt började bakom tre lastbilar. Där hade någon kritat upp sex streck som markerade startlinjer. Längst fram ungdomarna, bakom dem elitledet och därefter i fallande skala vi andra. Jag hade hittat mina tre konkurrenter, hejat på dem och försiktigt sådär som man gör kollat av formen och läget. En glad kvinna från IK Stern åkte sin första tävling, en Uddevalladam gjorde likaså men hade desto fler Vasalopp i ryggen, och en tredje, tystlåten ung tjej från OK Alehof fick jag aldrig riktigt koll på.

Rickard Bergengren till vänster och Mårten Svensson bredvid, mina coola rullskidskompisar som startade i elitledet! Foto: Privat.

Sen knölade det ihop sig. Alla de drygt hundra männen som skulle starta stökade för att komma så långt fram som möjligt och jag själv gjorde tvärtom. Är det nåt jag är rädd för i rullskidssammanhang så är det krockar - stavar som trasslar in sig, skidor som åker in i varandra, vingliga åkare som inte kan hålla armarna i styr i kurvorna. Isch.

Så gick starten. Jag hamnade såklart bakom en vingelpelle som aldrig tycks ha forcerat en kurva tidigare, och jag tvingades runda honom långt utanför för att undvika att få en stav i ögat, och redan där fick Uddevalla och Alehof en lucka. Jag försökte haka på dem så gott det gick, men fick fascinerat se hur de centimeter för centimeter stretade ifrån mig. Det var ett satans driv i deras stakning alltså!

Loppet gick på en flack rundbana med en vändplats om cirka 5,5 kilometer, vilket gjorde att jag både mötte och blev varvad av täten. Där i förstaklungan fanns bland annat min nyblivne skidklubbkamrat Marcus Jönsson och rullskidsgiganten Tobias Westman som senare skulle vinna loppet, och någonstans i andra och tredje klungan min rullskidsklubbkamrat Mårten Svensson och Rickard Bergengren från Björnstorps IF (trea respektive tvåa i Sydsvenska rullskidscupen, och Rickard är dessutom regerande dansk mästare i klassiskt!). Och jävlar vad de körde! Jag är så sjukt imponerad av rullskidåkare, det är så häftigt att se dem fara fram med sån enorm kraft, det ser liksom inte ut som att de har små hjul under fötterna, de flyger!



Rickard Bergengren längst till vänster. Foto: Ida Wickström/skidsport.com

Jag försökte hur som helst att knappa in på Uddevalla och Alehof under första halvan av loppet, men någonstans strax innan andra varvningen tvingades jag släppa dem (och det störde mig nåt ENORMT!) och ge mig den på att inte släppa förbi någon åtminstone. Kroppen svarade bra, och förutom en märklig krampkänning i vänster överarm efter en mil så kände jag mig bara i så otroligt bra form. Dubbelstakning är my thing när det kommer till skidåkning, det känns som att jag skulle kunna staka mig runt hela jorden om jag kände för det.

Sista varvet flög förbi, och sedan var det bara att försöka ta sig upp mot mål. OK Kungälv hade lagt målmattorna uppe på en höjd efter en trehundra meter lång backe, och det var många onda tankar som fladdrade mellan öronen medan jag kämpade mig upp där. Men jag hade en flåsande åkare bakom mig som jag skulle vinna över till varje pris, och det gjorde jag också.

Jag rullade över mållinjen som tredje tjej. Bakom mig hade jag således en tjej, men även fjorton killar. Kändes helt okej, särskilt med tanke på att jag inte direkt körde på nyaste materialet. Men okej är inte vad jag tänker nöja mig med, jag ska bli bäst! Det insåg jag redan i bilen på väg upp till Kungälv när jag lyssnade på hur Rickard pratade om hur han hade använt en kräftkniv för att komma åt med oljan inne i sina kullager. Jag vill också ha snabbaste hjulen, starkaste överkroppen och vara bäst i världen! Eller, jag nöjer mig med bäst i Syd- och eventuellt Västsverige nästa år.

I maj drar rullskidscuperna igång igen, och då ska jag min själ stå på varenda startlinje och jag ska spöa Fia Jobs och de andra med många rullskidslängder!

Efter dagens sliriga pass i solskenet på blankisiga vägar: Nästa års nya stjärna på rullskidshimlen!

Jag kom tvåa!!

Jojjomen. Som andra kvinna i min klass rullade jag över mållinjen idag. Men det är nu du ska fråga hur många kvinnor det var som tävlade i D21 den här lördagen, och då tvingas jag svara att vi var bara två. Jaha, men då kanske det åtminstone blev spurtstrid...? Ja, om man kan kalla det för spurtstrid när jag kommer inrullandes ungefär fyrtio minuter efter vinnaren... Och ärligt talat så kan jag ju inte direkt jämföra mig med superkvinnan Fia Jobs som bland annat kom fyra på SM i somras och som trots att hon hade en dålig dag (som hon kallade det) kom i mål på 1.06...

Fast det grämer mig att jag missade mitt enda mål med dagens tävling - jag ville nämligen köra mina 21,1 kilometer snabbare än snabbaste rullskidssnubben i min klubb körde sina 41,5. Mårten hade siktat på runt 1.40 och jag var övertygad om att jag skulle klara mig när det var femhundra meter kvar till mål. Men då svischar en frustande Mårten förbi i hetsig kamp med två andra åkare om tredje platsen. En tanke flög genom mitt huvud om att jag skulle hänga på, men den släppte jag guskelov kvickt som ögat. Ett sånt försök hade slutat med en stav i ögat och krossade knäskålar. Nu kom jag hel och hållen över mållinjen och hade överlevt både nerförsbackar och regnblöta vägar. Fast lite surt är det ändå.

Nåväl. Till mitt försvar kan jag ju säga att jag hade inte alls såna där flashiga orangea eller gula tävlingshjul av plast utan istället tjocka, trögrullande träningshjul i gummi. Jag har inte hunnit bli materialjunkie i rullskidssvängen ännu. Men det lär väl komma om jag känner mig själv rätt.

Sen får vi se om jag hinner eller ens har lust att greja med det inför nästa tävling. För jo, en nästa tävling måste det ju bli. Förmodligen om två veckor, och förmodligen Rollsborundan - 17 kilometer klassiskt i Kungälv. Jag har fått blodad tand för det här med rullskidstävlande!

En rätt nöjd (och blöt) rullskidstävlingsdebutant

Dagens enda men - blåsor. Kom tillbaks förhårdnader från i vintras! Allt är förlåtet!.

Vasaloppet - the story

Först: Tack som fan alla som har peppat mig, trott på mig och följt mig under vägen fram till Vasaloppet! Ni betyder så himla mycket! Ibland har ni trott mer på mig än vad jag själv gjort, och det har hjälpt mig att ta mig upp ur svackor och fokusera igen. Tack, tack, tack!

Okej. Nu kör vi!

Men var börjar man? I bussen? Vid frukosten? På startlinjen?

Jag tror jag börjar i huvudet.

För vet ni vad, optimismen kom tillbaka. Med dunder och brak. Jag satt där bland fyrtiofem okända klubbkamrater i en fullpackad buss mellan Tranemo och Transtrand och kände mig redan som en vinnare. Jag tänkte på det senaste året och kunde inte riktigt fatta hur jag kunde få vara så lycklig. På grund av att jag av ren slump och kanske en aning idioti bestämde mig för att anmäla mig till långloppens lopp för ett år sedan så sitter jag här och har hittat så mycket glädje, kärlek och gemenskap. Och saker att göra som jag fullkomligt älskar.

Nummerlappsprovning. Konstigt att åka runt och skylta med en konkurrerande radiokanal, men vafan...

Nervös, visst. Lite orolig över att inte veta vad som komma skulle och om jag skulle orka, självklart. Men framför allt - glad och så himla peppad. "Det ska bli så jävla roligt att åka skidor i vackra omgivningar en hel dag!" var den tanke som snurrade i mitt huvud.

Vallning tillsammans med de jag bodde ihop med i Transtrand. Vi var sju åkare från klubben som bodde hos samma familj, varav fem inklusive mig var förstagångsåkare. Så himla roligt att kunna diskutera förväntningar med dem!

Rädslan och oron hade till stor del bytts ut mot upprymdhet, och när vi promenerade bort till starten på kvällen innan för att kolla in vasaloppsmässan ville jag bara att det skulle bli morgon så att jag kunde få ge mig iväg. Och efter en god natts sömn (tro det eller ej) så var det äntligen dags. Gröten åts med viss möda och sen kom plötsligt bussen och plockade upp oss. Tiden liksom rusade, det kändes som att jag knappt hunnit lämna skidorna i mitt startled förrän det var dags att kliva in i ledet igen och slita av överdragskläderna.

På väg mot starten!

Glad och peppad!

"Starten har gått!" ropade speakern. Och jag åkte. Inte. Först då, när mitt led inte kunde börja röra sig förrän efter ett par minuter, förstod jag hur fasansfullt många människor det stod framför mig. Som en människokorv eller människolemmeltåg som tagit betablockerare och blivit slött ringlade sig startfältet framåt.

Redan när jag kom fram till den före detta träddungen som delar fältet innan backen hade jag fått kryssa förbi tre ramlande åkare och passera två avbrutna stavar. Och sen började det. 45 minuters skidpromenerande som tog mig typ tre kilometer. Hamnade bredvid en snubbe från Pargas i Åbo skärgård bara ett par öar ifrån Houtskär där min farmor kommer ifrån och där jag tillbringat många somrar. Vi snackade Åland, färjor och djupfrysta Östersjöar. Snicksnackade lite med andra omkring mig och utbytte många utslitna klyschor angående backen. Sen kom 87 kilometersskylten och där och då bestämde jag mig för att åka nästa år. Det här var bara så fruktansvärt roligt!

Tog god tid på mig på kontrollerna, passade på att ringa upp redaktionen hemma i Halmstad och ge en liten rapport från inledningen på loppet i Smågan, drack och åt ordentligt och njöt av att titta på folk och sprida leenden omkring mig. Får man må såhär oförskämt bra och ha såhär nästan overkligt roligt?

Mångsbodarna kom och gick och sen kom solen. Kämpade med backarna upp mot Risberg i värmen och i en snö som började mjöla sig. Men sen gömde sig solen igen och det blev lite lättare. Upptäckte att jag hade bättre glid än jag förväntat mig, och dessutom en kropp som var mer en stakningsmaskin än en människa stundtals. Susade förbi människor med dåligt vallade skidor eller dåligt tränade människor som diagonalade på platten och kände mig urstark. Nådde Evertsberg och ordnade mitt eget Bergspris genom att spurta de sista metrarna in under porten. Kunde för mitt liv inte förstå varför dryga 300 personer (skulle det visa sig senare) valde att bryta just här med bara 43 kilometer kvar (jo, man blir lite lätt distansskadad när man sysslar med långlopp märker jag. "Bara" 43k. Det är ju längre än mina båda seedningslopp!). Vackra, vackra Evertsberg!

Sen sladdrade det på med kullerstensspår ner mot Oxberg (inte alls den vila som speakern i Evertsberg lovade, men nåja, det gick ju utför och jag gjorde några strålande snygga pareringar när folk framför mig trillade som korthus rätt över fyra spår på sina ställen). I Oxberg växte mitt skidåkarsjälvfötroende till nästan patetiska dimensioner - jag minns att jag tänkte att jag var skidåkardrottningen och borde krönas, att jag var oövervinnerlig och att de återstående tre milen var som en påse godis - inget kunde stoppa mig nu! Men då hade jag inte med sträckan Hökberg-Eldris i beräkningen. Satan i gatan vad tråkigt jag hade där. Trodde stundtals att jag skulle somna. Men sen kom Eldris - och kaffet. Det supersockrade kaffet som rann som guld ner i strupen.

Och vet du, sen var det mindre än en mil kvar! Och här någonstans fastnade leendet i ansiktet. Jag hade nog strålat rätt bra under stora delar av loppet, men nu fanns det liksom ingen hejd. Jag skulle klara det! Och jag skulle klara mig under tio timmar med god marginal! Känguruhoppstakande i ren glädjeyra plockade jag några placeringar, för att sedan bli omåkt av andra som liksom jag också upptäckte att det fanns energireserver att ta av när målet fanns så nära inom räckhåll. Aldrig har någon väl längtat så mycket efter att få se bebyggelse som här.

Och så kom det då. Upploppet. Hann med att ropa "fy fan, vilken grej!" till en tjej i spåret bredvid innan det var dags att plocka fram stakningsmaskinen igen. Hade funderat på en passande målgest under de sista två kilometrarna, men kom inte på något bättre än att falla ihop och kräkas, och det kunde jag ju inte göra, så därför blev det bara ett stort flin och armarna i luften.

JAG HADE GJORT DET! På tiden 09:05:38 passerade jag under Vasaloppsmottot, stolt som en tupp och med glädjetårarna sprutandes.

Och ja, det blir ett Vasalopp nästa år också.

Ulricehamn jag älskar dig!

Det slutade med ett vinnarleende. Men vi tar det från början.

D21:orna skulle starta i led 2. Först kom eliten och sen jag, plus såna som åkt Vasaloppet på placering <4000. Därefter kom resten. Pöbeln, såna som åkt Vasaloppet på sämre placering och motionärerna. Behöver jag säga att jag kände mig lite malplacerad? Jag beslutade att, trots tävlingsledningens höga tankar om mig, starta längre bak. Jag ville inte bli av med stavar och ben i starten när alla snabba löpare skulle hetsa för att komma före mig.

Nåväl. Skidorna var testade och fästet verkade bra. Glidet, som vi lagt extra omsorg vid, kändes okej, men var svårt att säga särskilt mycket om på den lilla uppvärmningssträcka jag körde. Jag klev in i mitt led, och där kom den. Tävlingslusten? Ånej, ångesten. En klump i halsen och helt fel målbilder i huvudet. Jag tänkte lössnö, myrar och Mullsjö. Ville helst av allt kliva av. Men rätt var det var så började folk röra på sig framför mig så det var bara att haka på.

Fem kilometer gick av bara farten. Sen kom bendödarbacken. Du vet den där backen som du inte önskar din värsta fiende. Benen malde på men mitt huvud var inte riktigt sig självt. Mantrat inom mig borde ha varit "jag är stark, jag är vältränad, jag klarar det här". Istället var det nåt litet troll som muttrade "kliv av kliv av kliv av!". Trollet hade överhanden ända tills första vätskan där funktionärerna talade om för mig att jag kört sju kilometer. SJU! Och jag som bara ville dö. Men det visade sig att de var lite fel på det, för rätt snart dök tiokilometersskylten upp. Och sen kom kicken, åkglädjen och självförtroendet. Jag mådde så jävla bra! Flytet fanns där, benen hade kraft och stuns i diagonalåkningen, och jag kände mig som den skiddrottning jag vill vara.

Fram till passeringen fick bjöd banan sen på en hel del kringelikrokar på en golfbana, och där fick stakningsmaskinen Therese verkligen lön för sin träningsmöda. Herregud vad glad jag var över alla mina stakningspass! Det kändes helt enkelt hur bra som helst, eller bara precis som det ska.

Vi åkte alltså två varv och totalt 42,2 kilometer, och det märkliga var att på andra varvet kändes den där biten mellan 5k och 10k inte alls lika plågsam. Backarna var ju likadana och mina ben borde ju rimligen varit lite tröttare, men det kändes som att jag hade fått blåbärssoppa injicerat i mina ådror eller nåt, för jag var inte det minsta trött. Kanske berodde det på att solen stod högt på himlen och värmde mina kinder, kanske berodde det på att jag var rätt ensam i spåret mestadels, med en klunga skidlöpare ett tjugotal meter framför, och några ett tjugotal meter bakom som jag hade där att hänga på och hålla avstånd till, men som aldrig störde min rytm.

Och sen kom golfbanan igen. Där möttes jag av entusiastiska barn som hejade och peppade och liksom sprang med på vissa sträckor. Helt underbart! Plus att utsikten var fantastisk över ängarna där solen sken genom tre perfekta minusgrader och över ett glittrande tjockt lager snö och en klarblå himmel.

Jag hade ett tidsmål för Ulricehamnsloppet. Jag ville så gärna komma under 3.40. När jag jämförde likvärdiga lopp i Vasaloppets seedningstabeller så var det nämligen strax över den tiden som den magiska gränsen för nionde startled låg. Men när jag kom till 40-kilometersskylten kastade jag en blick på klockan och satte nästan i halsen - höga 3.19! Det fanns ju till och med en chans att jag skulle komma under 3.30...! Jag ökade tempot en aning för att testa kroppen, och den svarade precis som jag ville - med att liksom jubla över fartökningen och ta mig de sista kilometrarna mot mål med långa, fina stakningstag och med en så bra åkning rent tekniskt att jag blev helt förvånad över mig själv. Men för tusan, ska man åka i mål så ska man göra det med stil.

Jag korsade mållinjen med ett leende den här gången, och var så full av lyckokänslor över loppet, spåren och omgivningarna att jag högg tag i första bästa funktionär och överröste honom med beröm och känslosamma beskrivningar om hur underbart jag hade haft det.

Jag är så stolt och nöjd över min själv och min insats. Har inte vågat uppdatera seedningstabellerna på Vasaloppets hemsida än, för jag vill kunna njuta av den här segerkänslan så länge det går om det skulle visa sig att min tid trots allt inte skulle räcka.

Och förresten, jag ramlade inte en enda gång i de krokiga nerförsbackarna. Inte ens när de slutade i en skarp sväng. Bara en sån sak liksom.

Stråkenloppet - den långa versionen

Sammanbiten strax innan start

...med fokus på långa.

Det började inte så bra. Jag var nervös som ett asplöv hela bilresan på väg till Mullsjö. Dessutom hade jag glömt min stora vattenflaska, så jag kunde inte fylla på vätska innan start som jag hade planerat. Vallandet gick dock bra och den sista timmen innan start var hur skön som helst. Jag hängde med mina löparklubbkamrater och hade det härligt.

Sen kom tävlingsdräkten på och med den kom också adrenalinet.

Starten gick och jag körde fast. Bokstavligen. Tänk dig en hjord bufflar med skidor på fötterna och stavar i händerna som stått utspridda på en äng och som sen ska in i smala fållor för slakt. Ungefär så kändes den första kilometern. Ett startfält på tjugo-tjugofem personer i bredd skulle manglas ner till fyra (dessutom snabbt obefintliga) spår. Efter en mindre backe som blev ett jätteprojekt att ta sig upp för med stavarna i behåll fortsatte helvetet i sisådär åtta kilometer, dvs fram till första vätskekontrollen. En jävla myr med små tallar i vägen överallt. Och snö som var så fluffig att stavarna försvann till armhålehöjd stundtals. Det gick inte att åka om, det gick inte att staka. Här nånstans gjorde jag min första omvärdering av mitt tidsmål. Från att satsa på 3.20 valde jag modesta 3.45.

En snabb mugg vatten, sedan lite utför och sedan... Helsikebacken. En saxbacke i fyra nivåer som inte gick att forcera annat än typ gående eftersom alla gick i bredd och det inte fanns ett snabbspår. Men jag höll mig vid hyfsat gott mod och när jag passerat nästa vätskekontroll dröjde det inte länge tills jag såg en skylt som talade om för mig att det var 2k kvar till varvningen. YEY!  En snabb koll på klockan när jag passerade upploppet: 1.58!!! Vad i helvete! Det här kommer ju aldrig att gå, hann jag tänka innan jag pressade mig själv till att tänka positivt. Okej, kanske blir det inte en sådär alldeles strålande tid, men under fyra ska jag väl ändå klara? Andra varvet borde ju rimligen gå fortare när jag inte måste harva bakom tio miljoner bufflar i åtta kilometer?

Åka, åka, åka. Stakningen gick lite, lite bättre några kilometer. Men alldeles för snabbt började jag leta kilometerskyltar, och de kom inte ofta. Var femte kilometer verkade vara det vanligaste. Det kändes som en evighet innan jag passerade 26k. Men där, just där, tog min kropp slut. Törsten överföll mig och jag kunde inte tänka på något annat än apelsinjuice. De följade tre kilometrarna var ren plåga. Girigt kastade jag mig över vattnet och sportdrycken när jag till slut kom fram, och det kändes som att jag fick liv injicerat i benen. Och det höll i sig. I två kilometer. Sedan orkade inte min kropp mer. Jag fick kämpa för att hålla tillbaks tårarna, för det gjorde så ont, så ont. Mest av allt i själen tror jag, för det är fan tungt att inse att man inte är oövervinnerlig.

Men det var trots allt inte det värsta, att kroppen tog slut alltså. Det värsta var det som hände vid 36k - för där tappade jag huvudet. Jag hade ingen motivation kvar, inget pannben. Alla tidsmål var borta, jag ville inte ens komma i mål. Jag ville bara överleva. Och det var också efter att kroppen och huvudet tagit slut som jag började trilla omkull till höger och vänster. Det kändes liksom inte som att något höll ihop längre.

Jag minns att jag tänkte när det var två kilometer kvar att "jag måste skynda mig, stackars mina bilkompisar som säkert varit i mål flera timmar, de står ju där och fryser!". Det var nog det som drev mig att fortsätta. Annars kanske jag hade suttit på en stubbe utanför Ryfors fortfarande vid det här laget.

Jag åkte över mållinjen på 4.07, gråtandes.

Jävla Stråkenlopp. Jävla pannben.

Men om tre veckor åker jag skidmaraton igen, då i Ulricehamn. Och då ska du få se på fan! Då knäcker jag den här tiden på ren ilska.

En glad bronsmedaljör!

Bild lånad från akulla.se, tyvärr föreställer den inte gårdagens lopp

Igår gjorde jag tävlingsdebut i skidspåren. Den officiella tiden är ännu inte klar, men jag kom i mål som glad trea. Av tre startande i D21-klassen... Men för tusan, jag körde ett rätt okej lopp, 5,6k på nånstans runt 25-28 minuter, jag hade underbart glid och okej fäste och rusade förbi ett par killar i H16-klassen i saxbacken och jag ramlade inte en enda gång. Enda lilla irritationsmomentet var väl att jag kunde köra två varv till efter loppet utan att känna mig trött, och jag var sugen på ett tredje. Jag har verkligen ingen aning om hur hårt jag orkar köra utan att avlida halvvägs. Hade säkert kunnat fortsätta några varv till, och det betyder ju att jag inte använde alla mina krafter i loppet. Men det är väl sånt man lär sig.

Jag har hursomhelst fått blodad tand, så jag kör deltävling två i den så kallade Hallands tour de ski den 27 januari, och den avslutande jaktstarten den 17 februari. Kommer bli grymt kul!

UPDATERING: När resultaten publicerats till slut visade det sig att jag åkte på 25.06! Jag är en sån skiddrottning!