Jag vill också springa mara!

Ni skulle bara veta hur avundsjuk jag varit på alla er som erövrat Stockholms gator under helgen. Jag har läst den ena berättelsen mer fantastisk än den andra och känt löplusten och springglädjen liksom explodera i hela kroppen. Och så har jag längtat efter den där känslan av att vara oövervinnerlig, av att klara precis allt. Jag längtar efter det nästan outhärdliga pirret innan start, efter det plågsamma och smärtsamma mittemellan när man tror att man ska dö fast man vet med hjärnan att man kommer klara det eftersom alla de där slitiga timmarna i löpskorna under året har lagt en så jävla bra grund. Och jag längtar efter att få göra segertjut när jag passerar mållinjen som en vinnare!

Maraton låter helt galet i mina öron. Det låter galnare än att springa så långt jag hinner på ett halvt dygn. Jag vet inte riktigt varför det är så. Men just därför rycker det lite extra i utmanartarmen på mig. Jag vill verkligen springa ett maraton. Snart. Kanske inte förrän nästa år egentligen, men inom en någorlunda snar framtid. Men jag sitter här och känner mig så himmelens feg. Jag vågar inte bestämma mig. Bestämmer jag mig så innebär det ju att jag måste börja träna målmedvetet. Det betyder att jag måste satsa. Att jag måste fundera över vilken målsättning jag ska ha och fundera ut hur jag ska göra för att ta mig dit. Jag måste prioritera. Jag måste bestämma mig för att jag vill satsa, och att det ska få ta tid från annat som jag vill göra.

Och vet du, allt det här känns läskigt. Men jävligt roligt också när jag tänker på det!