WHW dag 4: Inverarnan-Tyndrum

Inverarnan-Crianlarich

Åh vad jag vaknade lite på fel sida den här fjärde och sista dagen på vår vandring! Dagen började i regn och jag hade fan ont överallt. Jag surade men höll käften. Men så kom solen samtidigt som vi klev högre upp längs branterna i Glen Falloch. Utsikten var magisk, gräset supergrönt och vi gick längs nititskt lagda stenmurar och bland kossor som stannat mitt på vägen för att äta.

Vi hade planerat att ta en avstickare ner till byn Crianlarich för lunch, men det visade sig vara ett helvete att ta sig ner. Stigen gick genom ömsom vacker lövskog, ömsom bland mäktiga granar och tallar, men lutningen var inget vidare för mina knän. När vi väl kom ner till byn hamnade vi på vandringens näst skummaste lunchställe, en liten pub där man kunde köpa toasts. Förutom oss hängde det ett par märkliga stammisar med talfel där, och allt var lite sådär urblekt och smutsigt.


Crianlarich-Tyndrum

Och sen skulle vi ju upp till WHW igen, upp genom den jävla skogen. Och ännu mera upp. Innan vi kom ner till River Fillan och St Fillan's chapel skulle vi först vandra upp från 500ft till 1000ft och sen ner till 500ft igen. Och förstås lite upp och ner mellan 500 och 1000ft däremellan. Detta på två miles. Ett helvete för mina trötta ben. Men vid en gammal fin stenbro när vi kommit ner från kullarna stötte vi ihop med några skottska damer som råkat hamna på samma pausplats. Efter lite banan och kaffe och ett fint samtal om midges, Åre och svenska mosquitos kändes livet lite lättare. Det var lite mer än tre miles kvar till Tyndrum, vårt slutmål, och energin kom tillbaka till mig. Tanterna och vi gick om och förbi varandra i omgångar den sista biten, och bytte några ord varje gång vi möttes. En fin avslutning på fyra dagars stundtals fantastisk, stundtals störtjobbig vandring.

Vi hade hört innan vi åkte att vi skulle ångra att vi hoppade av halvvägs och inte fortsatte upp till Fort William. Just där och då, när vi gått totalt över 9 mil enligt min Polarklocka, var jag inte sugen på att ta ett steg till. Men bara några timmar senare längtade jag efter att ta mig längre norrut. Jag visste ju att vyerna skulle bli mäktigare ju längre norrut man kom, och jag ville också klara av The Devil's staircase! Men det får bli en annan gång.



I väntan på tåget mot Glasgow

WHW dag 3: Rowardennan-Inverarnan

Rowardennan-Inversnaid

Tredje dagen på vår vandring skulle visa sig bli den roligaste, och jobbigaste. Dagen började med en liten besvikelse när vi insåg att vi inte kunde gå en alternativ sträckning av leden lite närmare stranden eftersom den tydligen var lite för igenvuxen. Men som tur var så var den "vanliga" sträckningen underbart fin den också. Vi vandrade genom skiftande skog och över en massa små vattendrag som sökte sig ner mot sjön längs den allt brantare sluttningen på vår högra sida.

Och under förmiddagen började jag fatta varför man rekommenderades att ha med sig en vandringsstav - mina knän och fotleder började kännas ömma efter all downhillvandring. Så jakten på den perfekta grenen tog sin början. Och Johan fick till slut användning av sin schweizerkniv när han täljde bort lite kvistrester...

Att det var en lite knepigare och backigare del av leden vi var inne på märktes på vårt tempo. Efter tre timmar och 13,5 kilometer anlände vi till världens skummaste hotell i Inversnaid där vi tänkte äta lunch. Det var helt öde förutom kanske fem andra vandrare. Personalen var sjukt märklig och gick runt och muttrade och sjöng för sig själva, och känslan var lite detsamma som hotellet i The Shining. Medan jag petade i min mat satt jag bara och väntade på att Jack Nicholson skulle dyka upp.

Inversnaid-Inverarnan

Efter lunchen på läskiga hotellet skulle vi gå i Skottlands egen Robin Hood - Rob Roys - fotspår. Leden slingrade sig längs stranden på Loch Lomond över stock och sten. Knepigt och helt underbart att vandra! Ägnade en halvtimme åt att klättra runt bland grottorna en mile från Inversnaid för att hitta platsen där Rob Roy enligt legenden gömde sig undan greve Montrose som jagade honom när Rob Roy inte kunnat betala tillbaka ett lån till Montrose eftersom Roys kompanjon stulit pengarna och stuckit. Vi hittade nog inte grottan, men det var kul att snurra runt en stund tillsammans med ett annat entusiastiskt amerikanskt par som klängde på stenarna.

Efter att ha ägnat två timmar åt att klättra runt sex kilometer längs den här otillgängliga delen av WHW kom vi till en av de sista strandbitarna av Loch Lomond som vi skulle se under vår vandring. Så då var det ju bara att slita av kläderna och hoppa i. Går man ett par dagar längs en sjö måste man ju för tusan bada! 15 grader gissar jag på att det var, och så förbannat skönt! Amerikanerna spontanapplåderade och skakade på huvudet åt de galna nordborna.

The Drovers inn

I Inverarnan skulle vi bo på Drovers inn, byggt 1705 och hemsökt. Skitfestligt hus, fast vi fick tyvärr inte bo bland spökena utan i en lite nyare del som låg på andra sidan vägen. Men vi hängde i baren och jag åt underbar veggiehaggis och testade nya whiskysorter.

WHW dag 2: Drymen-Rowardennan

Drymen-Balmaha

Fem miles från Drymen ligger WHW:s första lilla "berg" Conic hill på 1184ft. Peppade som tusan på att få typ klättra lite och kunna spana norrut längs The Way och få en uppfattning av vad vi skulle ägna oss åt de närmsta dagarna så gav vi oss iväg dag två efter att vår gulliga värdinna Gail släppt av oss och två amerikaner där WHW fortsatte utanför Drymen. Vägen gick genom planterad barrskog. Och spöregn. Och låga moln som vi till slut hamnade mitt inne i när vägen slingrade sig uppför genom myrar och hedar. Det var lönlöst att göra sista klättringen uppför Conic, så vi nöjde oss med att komma upp på sådär 1100ft på baksidan av berget.

På väg ner mot Balmaha lättade molnen då och då och vi fick en fantastisk utsikt åtminstone över Loch Lomond som vi skulle spendera en del tid bredvid de kommande två dagarna. Så jävla vackert!

Efter lite lunch fortsatte färden delvis längs stranden på Loch Lomond bort till Rowardennan. Amerikanerna vi bodde med i Drymen kallade platsen för "town", något som vår värdinna fnissade lite åt. När vi kom fram förstod jag varför. Rowardennan är i princip ett hotell och ett youth hostel. Och en härlig man som sköter en bar där vandringens första lagavulin inmundigades efter totalt 45 kilometer på två dagar.

WHW dag 1: Milngavie-Drymen

Milngavie-Dumgoyne

Glasgow svischade förbi. Vi anlände till Central station på lördagseftermiddagen och tog oss snabbt ut till den lilla sovande förstaden Milngavie där West Highland way börjar med ett litet monument och en flashig skylt. Första milesen gick längs parklika asfalterade gångvägar (och jag mötte första löparen redan efter typ nån kilometer! Älskar att möta folk som springer) men sen öppnade sig landskapet - och så gjorde också himlen. Det spöregnade mest hela tiden under förmiddagen så det blev till att fokusera blicken och koncentrationen på att hålla sig på fötter i regnet och leran. Vi flydde in på destilleriet Glengoyne bara någon kilometer från byn Dumgoyne och provsmakade whisky och kollade ner i koppartunnor som rymde massvis med liter whisky in spe.


Dumgoyne-Drymen

Sen blev det eftermiddag efter lite lunch i Dumgoyne - och solen gjorde entré! Vi gick längs den gammal järnvägen Blane valley railway som tidigare gick mellan Aberfoyle och Glasgow, över fält och genom skogsdungar.

Fram till sista två milesen hade vi inte stigit många höjdmetrar, men i närheten av Drymen kom vi in på en fin gammal liten väg som klättrade över kullarna och sen hamnade vi in i nån slags kohage. Drymen är en jättegullig liten by med sjuuukt god veggielasange blev vi varse lite senare. Men först försökte vi hitta vårt B&B som vi skulle bo på. Och av nån anledning (min idé såklart) bestämde vi oss för att promenera sista biten trots att vi kunde ringa vår värdinna så skulle hon hämta oss i Drymen. Vi lyckades förstås gå vilse sådär tre kilometrar, vilket inte var jätteroligt när vi redan vandrat 20 kilometrar från Milngavie...

Till slut ringde jag vår värdinna som avbröt mig med ett asgarv och ett "nononononoooo!" när jag förklarade att vi hamnat bortanför Drymen bridge som går över Endrick water någon mile söder om Drymen. Sen kom hon farandes i sin silvriga mercedes och installerade oss i ett fluffigt sovrum och kokade sen te som hon serverade oss i ett litet bibliotek där vi genast hittade ett backgammon. Och jag vann. Förstås.