Något tar slut, något annat börjar.

2012 börjar rinna mig ur händerna. Det har varit ett grymt år på många sätt, med helt otroliga upplevelser. Men det har också varit ett år som avslutas med många tunga månader när jobbet krävt mer av mig än nånsin förr, och då jag balanserat mycket nära en avgrund av total utmattning. Jag trodde att det skulle bli bättre framåt november-december, men det har det inte blivit. Därför känns det rätt skönt att lägga 2012 till handlingarna och blicka fram mot 2013. Kanske lättar det då, kanske finns det lite mer tid och utrymme för annat.

Men innan 2012 blir 2013 hinner jag med lite till. Säsongens första skidresa närmar sig. Imorn sticker vi norrut och testar Vasaloppsspåret. Jag längtar.

Riktiga löpare springer på julafton, eller hur var det nu? Här trippade jag i alla fall fram på tidig julaftonseftermiddag.

Ringrostiga skidåkare med en släng av förvirring

Det är plusgrader och klisterföre ute. I skidåkarbilen som kommit halvvägs på sin sju mil långa färd till skidspåret utspelas följande dialog:

Therese: "Jag tror vi glömde varmluftspistolen. Det blir svårt att få ut klistret då".

Johan: "Skit också."

En stund senare:

Johan: "Fick jag med mig mina pjäxor?"

Therese: "Ingen aning. Du höll på att greja med några handskar som låg bredvid skidskorna i alla fall".

Johan: "Jag fick inte med mig mina pjäxor".

Therese: "Skit också".

Framme vid skidspåret öppnar Johan och Therese bagageluckan och stirrar på innehållet i bagageutrymmet.

Therese: "Vi har inte med oss vallan".

Johan: "Amen! Skit också".

Det blev trots allt ett skidpass den dagen. Som tur är finns det utrustning att låna vid konstsnöspåret i Ätran så Johan kunde klämma ner sina stackars fötter i ett par skidskor från förra århundradet. Klister hittade vi också, och varmluftspistoler är för veklingar, eller för såna som vill komma ut snabbt i spåret.

Jag skyller glömskan på ringrost. Innan den här skidsäsongen är slut kommer vi dock ha utarbetat en perfekt rutin för projektet "åka skidor i Halland en normalvinter" - det vill säga "packa bilen med alla grejer (obs! Alla!) som behövs, åk sjukt långt bort till ett konstsnöspår, åk skidor som bara satan fram till klockan har passerat rimlig läggdagstid för en människa som stiger upp i ottan för att gå till jobbet, åk hem, packa ut allt igen och se för satan till att skidorna inte sprider klister överallt". Vi kommer kunna göra allt det här med vänsterhanden. Du kommer kunna väcka mig mitt i natten och viska "konstsnöspår" och jag kommer kasta mig upp och sno ihop allt som behöver komma med i bilen innan du hinner säga blå extra.

Från årets första skiddag! Blå himmel! Lycka! Och alla grejer var med den gången... :)

The return of the runner

Fem saker som hinner hända under drygt fem veckors löpvila orsakad av dels en känning i vaden, dels av taskig motivation:

1. Det blir kallt
2. Det börjar snöa
3. Det blir varmt och börjar regna
4. Snön smälter och blir slask
5. Det blir kallt och all slask fryser - ergo hela världen blir glashal

Tre saker du hinner glömma bort under drygt fem veckors löpvila:

1. Var dina löparskor är
2. Hur viktigt det är att kissa innan du ger dig ut
3. Hur fruktansvärt lycklig löpning kan göra dig om du verkligen, verkligen vill springa

Med ett stort leende på läpparna sprang jag iväg i eftermiddags. Det är skönt att vara löpare igen!

Sega och starka pepparkakor

Jag sitter här och tappar hoppet om mänskligheten litegrann. Folk säger så jäkla dumma saker och drar för korkade slutsatser och debatten blir så låg i kommentarsfält, på facebook och överallt. Och när det blir så känns det så himla fattigt med en blogg om träning. Därför skriver jag inte så mycket här. Jag har inte tid. Det är för mycket annat att tänka på, för många diskussioner att engagera sig i.

Men jag måste bara visa en sak. Ända sedan i augusti har jag längtat litegrann efter att det skulle bli december. Vid lucia skulle jag sätta pepparkaksdegen, och sen skulle den komma fram. Pepparkaksformen. Vi snackar the pepparkaksform. Kolla bara:

Formen...

...degbitar...

...och färdiga kakor!

Ack skidåkarmuskler, var tog ni vägen?

Det här med att skjuta upp saker. Jag borde sluta med det. Tanken på Vasaloppet 2013 är en sån sak. Jag har liksom låtit den tanken stanna nånstans långt bak i huvudet och ägnat mig åt andra prylar. Som att dansa. Och cykla.

Den här helgen har däremot gått i skidåkningens tecken. Efter torsdagens jublande lekåkning längs havet i strålande sol så blev det liiite mer allvar. Ordentligt iordninggjorda skidor med blåextra på fästzonen, varm saft i vätskebältet och tidig uppstigning för avfärd mot Ätrans hyfsat kuperade spår var det som gällde igår. Det var vackert som en dag, solen sken och snön glittrade. Men jäklar vad jobbigt! Först ville jag skylla min dåliga uppförsåkning på taskigt fäste, men till slut fick jag erkänna att anledningen till att jag inte fick fast skidorna i de långa, lite brantare upförsbackarna var att jag tappat typ all teknik och all kraft under sommarhalvåret. Jag som trodde att cyklingen skulle ha gett mig världens starkaste ben, men icke.

Idag har solen gömt sig och vinden varit riktigt bitig. Spåren på Halmstad GK i Tylösand var fina, men helt igenblåsta på sina ställen. Jag åkte och tänkte att jag låg i täten på Vasaloppet ett riktigt jävligt väderår med ständigt snöfall och att jag var den starkaste åkaren och att det var därför jag fick spåra i nysnön hela tiden - ingen av mina medtävlare orkade gå upp och dra. Det blev två mil ren stakning eftersom jag struntat i att lägga på nytt fäste, och efter de två milen var jag helt slut i överkroppen och min skidåkarstolthet var lite krokig.

Påminn mig nästa höst att det här med att bara åka tio mil rullskidor under hösten inte är den perfekta förberedelsen inför skidsäsongen!

Fina spår i Ätran

Gårdagens skidåkargäng, minus Jesper som står bakom kameran.

Dagens lilla gäng. Johan, jag och Henrik. Och jag ser ut som om jag vore tolv centimeter lång.

Äntligen! Vinterns första tur på skidorna!

Vi har haft snö på västkusten i ganska många dagar, men det dröjde ända till idag innan jag hann sickla bort skyddsparaffinet på ett par skidor och ge mig ut. Å andra sidan var det här en dag med blå himmel, strålande sol och alldeles lagom många minusgrader, så det var inte precis fel dag att välja.

Eftersom jag var för lat (eller för ivrig) för att kladda med fästvalla så blev det skejtskidorna som fick äran att inviga vintern. Och eftersom jag inte behövde några spår bestämde jag mig för att ta en tur längs havet. Västra stranden badade i sol, och förutom tre-fyra flanörer med tillhörande hundar så var jag i ensamt majestät. Snön var allt annat än packad så jag sjönk djupt ner då och då, och jag tror att mina stackars gamla lånade skejtskidor fick sig en och annan ny repa. Men vad gör väl det!

Nu längtar jag efter välpreparerade klassiska spår och efter att känna hur fästet biter i uppförsbackarna, jag längtar efter lagom hård skejtbädd där jag kan få sväva fram med långa, svepande skär. Shit vad jag har saknat skidåkningen!

Skidåkning med utsikt!

Peppad skidåkare. :)

Bland skivstänger och hantlar

När jag är less på att springa får jag istället dille på styrketräning. Och eftersom jag aldrig kan göra saker lagom stillsamt utan istället har en tendens att snöa in på två-tre stycken roliga övningar som jag kör mängder av tills jag lessnar och kommer på två-tre nya så har jag nu blivit besatt av frivändningar.

Jag kör nåt som jag tror kallas för hängfrivändning, det vill säga jag börjar högre upp än man "ska". Istället för att utgå från en position med böjda knän och stång i knähöjd så står jag med ganska raka ben och stången i lårhöjd. På så sätt jobbar jag mer med rygg, skuldror och axlar än med låren. Låren får sitt i alla knäböj istället. Frivändningar är kanske den roligaste skivstångsövningen som finns. Explosivt och snyggt.

Svettig men stark!

Lite muskler på axlarna har jag fått den senaste tiden i alla fall. Kan nog vara användbart i skidspåren i vinter.

Tuff cykling och spikar överallt

När väderprognosen lovar 18 meter i byarna och regn så skiljs agnarna från vetet. Således var vi en rätt liten klunga som samlades för några timmars cykling imorse. Så liten att vi slog ihop 9:30-gänget med elitmotion, det vill säga de som tänker cykla Vättern på sju respektive åtta timmar. Det betyder i regel att subbarna får en lite lättare tur när de får vänta in oss motionärer på toppen av varje backe, medan vi motionärer får det desto tuffare. Särskilt idag när Peter som lagt rundan tycktes ha inlett en kärleksrelation med varenda uppförsbacke i Halmstad kommun...

Nåja. Backe upp och backe ner i nästan två timmar och jag hamnade stundtals riktigt långt efter när backarna dessutom gick på grus. Grusvägar alltså. Jag undrar när jag ska bli kompis med dem.

Efter en kaffe och en lussekatt hängde jag på gänget som skulle ta kortaste vägen hem, och där någonstans slog väderprognosen in. Det där med 18 sekundmeter alltså. Man minns inte hur det känns förrän man hamnar rakt mot vinden igen. Kombinerat med västkustspecialaren "vågrätt regn" i sin allra kallaste och vassaste form blev den sista timmen på cykelturen nästan lika tuff som de två första.

Men det fina med cykling i kallt spikregn och vildsint motvind är att det känns som att vattnet i simbassängen håller 40 grader efteråt. Den lilla halvtimmen simning värmde och mjukade upp varenda liten söndercyklad muskel i min kropp. Underbart.

Och för att göra det hela ännu bättre så har jag inspirerad av Ingmarie plockat fram den gamla spikmattan igen. Med Sigur Rós i högtalarna och piggar i hela ryggen låg jag och njöt av den lugnande och varma känslan som dyker upp i hela kroppen efter en stund. Om det inte vore för att det är dags att gå och sova snart så hade jag nog aldrig klivit upp från den där mattan.

Nu är jag mer än redo för en ny vecka!

Vassa små rackare som gör underverk.

Det skulle ju va' dans, dans, dans!

Undrar hur många gånger de senaste åren jag sagt nåt i stil med "ja jag är smidig som ett kylskåp och nån vidare taktkänsla har jag ju inte heller så det där med dans är kanske inte min grej alltså...". Skitsnack. Jag är som jag är, smidig eller osmidig, och det roligaste som finns just nu är att dansa. Jag har blivit helt besatt. Roligast är buffliga och tunga rytmer där man får bullra runt med attityd. Och salsainspirerade grejer.

Ikväll har jag provat en ny dansklass ihop med Ingmarie som bjöd med mig till flashiga Form där jag faktiskt aldrig tränat innan. Det var riktigt festligt om man bortser från ett par förvirrade ögonblick när vänster sida knappt visste vad höger sida sysslade med... Det var kanske lite väl många olika låtar och det gick lite väl fort ibland, jag tycker det är ännu bättre när det är färre låtar och man verkligen får chans att fatta koreografin så det blir lite ordning. Men förtusan, det var dans! Och jag fick hänga med Ingmarie! Verkligen en superbra början på helgen.

Bild: Ingmarie.

Born to run?

Jag har inte tagit ett löpsteg på två veckor. Det gör verkligen ingenting. Jag gör annat istället. Jag längtar faktiskt inte ens efter att springa. Då och då undrar jag om jag inte är helt less på löpningen. Kanske till och med på all den här träningen över huvud taget. All prestation. Jag har nog med sånt på jobbet. Där finns det inget som heter "tillräckligt bra". Allt kan alltid bli lite bättre, lite roligare, lite smartare. Jag kan alltid bli bättre, roligare, smartare.

Men så tänker jag på den fantastiska kvällen på Österlen för några veckor sedan. Österlenmaran. Reflex- och pannlampetåget som gick från by till by. Det magiska månskenet. Löpning utan prestation. Då känner jag plötsligt en längtan. En längtan efter att hitta lugnet i rytmiska fotsteg längs stigar och asfalt, långt bort från tider att passa, prestationskrav och tillkämpade leenden.

Klädd för nattmarafest. Foto: Benet.

Det här tror jag på

Livet är jävligt emellanåt. Och då gäller det att ha strategier - dels för att överleva men också för att göra livet roligt. Det här är mina:

Jag tror på att låta kroppen känna att den lever. I lördags cyklade jag så hårt och på toppen av min egen förmåga att jag fick andnöd två kilometer innan vi skulle stanna och fika. Det var längesen jag tog i så mycket på cykeln. Det kändes bra.

Jag tror även på att kliva utanför sin lilla låda. Jag har till exempel börjat dansa igen. Som triathlet kanske inte dans är det första man tänker på som träningsform, men shit vad bra jag mår när jag går på en dansklass!

Framför allt tror jag på att omge sig med människor som får en att må bra. Jag ringer lite extra ofta till min familj och snackar strunt när jag mår dåligt till exempel. Och igår paddlade jag omkring i bassängen med min bästa exilhalländska som är på besök i stan. Jag är fortfarande inte överens med min högervad så den får löpvila ganska mycket. Och vattenlöpning har en tendens att tråka ut mig om jag ägnar mig åt det själv. Men tillsammans med Ingmarie bara försvann tiden. Det kändes riktigt bra.

Nästan sextio cyklister från framför allt min egna klubb CK Bure träffades för ett gemensamt distanspass i lördags. Det var en riktigt mäktig känsla att ge sig iväg i en så stor klunga! Foto: CK Bure.

Men vad sysslar jag egentligen med?

Den senaste tiden har jag fått se en husdröm försvinna i fjärran. Jag har slitit röven av mig på jobbet med en totalkrasch som resultat (och nu är det diverse lappa-och-laga-insatser igång, jag älskar trots allt mitt jobb så det här ska nog ordna sig). Jag har stundtals varit på en plats i mitt huvud där jag hatar att vara. Livet har kort sagt varit rätt skitigt.

Jag försöker få ordning genom att koncentrera mig på små, små praktiska saker. Som att hälsa på hos snälla klubbkompis Per i hans garage där det finns verktyg och pryttlar i mängder, lämpliga att använda för att byta kedja och justera alla möjliga små grejer på racern inför vintervilan. Och när jag ändå var igång passade jag på att ägna en lång, noggrann stund åt att byta styrlindorna igen.

I helgen ska jag och nya tvåhjulingen, en cyclocross från Wilier, ut på äventyr igen. Ordentliga distanspass både lördag och söndag. Jag längtar efter många timmar som en liten pusselbit i en stor, varm klunga. När livet är skitigt är sammanhangen viktiga. Jag kanske inte är världens mest sprudlande människa, men jag behöver värmen och närheten. Och i min klunga får man vara hur konstig man vill, alla får plats.

Styrlindebyte pågår. 

Per stirrade på mina kransar och när han frågade när jag rengjorde sist skämdes jag. Rengjorde? Hur menar du nu?

Jag och min nya tvåhjulade kärlek

På väg!

Igår rullade vi drygt sju mil tillsammans. Snart ska vi ut på åtta till. Jag är redan kär.

Förlåt mig, ty jag har syndat!

Jag skäms. I flera månader har jag blundat varje gång min blick råkat falla på undersidan av mina cykelskor. De där klossarna alltså. Pew. Jag rodnar bara jag tänker på dem. Maken till slitnare prylar får man leta efter. Idag när jag ändå var på Cykelmagneten i Falkenberg och köpte en blank och vacker skönhet på två hjul (exakt vad berättar jag en annan gång) så passade jag på att krypa till korset och be om ett par nya klossar. Kolla bara!

Före...

...och efter!

Österlen Marathon - en natt jag aldrig glömmer

Det här med att jaga tider. Jag tror jag lägger ner det. Istället önskar jag att livet alltid kunde bestå av upptåg i stil med helgens nattmara på Österlen - galna happenings där gemenskap och fest är viktigare än vilket pers som helst.

Det spelar ingen roll att pannlampan pajjade efter åtta kilometer. Då fick jag ju chansen att hänga och snacka strunt med Lotta och Mathias som lyste upp min väg ända till halvmaramålet i Borrby dit min rescue team-superhjälte Håkan fixat fram en ny pannlampa åt mig. Och det spelar liksom ingen roll att min högervad började bråka (ja, igen. Jag borde verkligen ringa naprapat-Gabriel och ta tag i mitt liv) efter knappt tre mil. Då fick jag ju chansen att möla i mig några extra gelehallon vid vätskekontrollen i Skillinge innan jag gå-joggade vidare tillsammans med snälla Cecilia som gjorde mig sällskap hela vägen in i mål. Vi sprang längs magiskt månupplysta vägar längs havet mellan Skillinge via Brantevik in i Simrishamn, och det var en smått overklig upplevelse att komma in i ett knäpptyst Brantevik där hela vägen genom byn var upplyst med marshaller.

Jag kommer aldrig glömma den här fina kvällen och natten på Österlen. Fredrika, Mikael och de andra i nystartade löpargänget Crisp team hade gjort ett mäktigt jobb med att ordna världshistoriens första Österlen Marathon. På bara några veckor fixade de allt - bansträckning, logistik, medaljer, finishertröjor och efterfest. Och allt detta för bortåt 130 startande löpare. Jag tror inte att de i sin vildaste fantasi hade kunnat föreställa sig att så många äventyrssugna löpare från olika delar av landet skulle hörsamma ropet i diverse sociala medier om mörkermaran med reflexväst och pannlampa som obligatorisk utrustning. Men det gjorde vi. Och det är nog fler än jag som redan bokat in nästa års lopp i kalendern.

Vissa var mer kreativa än andra när det gällde att hitta på sätt att lysa upp längs banan.

Arrangörerna!

Som värsta ravefesten under uppvärmingen.

På väg mot ett lysande speciellt maraton

Medan många våndats och funderat över New York så har jag haft andra spexiga grejer att tänka på. På lördag sticker jag nämligen ner till Simrishamn för en speciell mara - Österlen marathon. Det är min ultraidol Fredrika Gullfot som dragit ihop ännu ett löparevent i den vackraste delen av Skåne, och det är som alltid samtidigt storslaget och litet och intimt. Starten går från byn Gärsnäs klockan 18, och sedan har vi sex timmar på oss att ta oss 4,2 mil bort till Simrishamn.

Men vänta lite här nu! tänker du kanske. Det är ju mörkt vid den tiden på dygnet såhär års! Jo, precis så är det. Men det fina i kråksången är att maran ingår i ljusfesten Österlen lyser, och vi kommer passera flera byar där det händer grejer under festen. Och även om pannlampa och reflexväst är obligatorisk utrustning så verkar det som att vi kommer få hjälp med upplysningen av banan i form av marschaller och facklor och sånt. Kommer bli supermysigt!

Mitt enda bekymmer just nu är det här med att just springa ett marathon. Jag vet att jag lyckades med det för ett par månader sedan, och då dessutom efter att ha simmat och cyklat lite. Men just nu känner jag mig så ur form som en löpare kan vara.

Men what the fuck. Jag ska ta mig från punkt A till B tillsammans med andra glada äventyrslöpare, och jag har sex timmar på mig. Det kommer bli en enda lång fest längs Österlens vägar!

Havet i Brantevik, en av byarna vi kommer passera på lördag.

Mjuk, len och mätt. Det är jag det!

Hela jag luktar havtorn och jag har ätit helt himmelsk salmalax, äppelkompott och kungsflundra. Inte tillsammans förstås, men ja, du fattar. Och huden är helt varm och mjuk efter att ha blivit marinerad i varma källor och arombastur. Jag har tillbringat det senaste dygnet på Sankt Jörgen park på Hisingen i Göteborg, ett galet snyggt hotell med en prisbelönt spa och riktigt schysst mat. Fast vi lyckades tajma vårt besök med typ en av fyra dagar under året då de håller spaavdelningen stängd för storrengöring, så igår kväll när vi hängde runt i poolerna var spaet  i princip som smutsigast... Well, det var inte direkt något jag märkte.

Efter en lång frukost, lite huvud- och ansiktsmassage och en sväng på gymmet under förmiddagen åkte vi hem. Och jag känner mig nog allt lite mer harmonisk och lugn efter det här dygnet. Det är som en omstart, en välbehövlig sådan. Nu känner jag mig hyfsat redo för en kall vinter och en typiskt stressig period på jobbet.

 

 

 

 

Varning! Starka bilder!

Jag fattar inte hur det här går till. Jag har ju bara satt fast simglasögonen så hårt jag behöver för att de ska sitta ordentligt och inte fara av när jag forsar fram i bassängen. Skulle de sitta lösare skulle de förmodligen hamna runt midjan efter ett par simtag. Men ändå ser jag ut såhär när jag kliver upp efter nån timme. Jag får passa mig så jag inte skrämmer slag på tanterna som är de enda som simmar samtidigt som mig tidigt på fredageftermiddagarna. What to do?!

 

 

Snart lika stark som Therese Johaug

Jag trodde att det som Rasmus Henning kallar för "danish special" var det jobbigaste man kunde göra. Jag hade fel.

Ikväll har jag provat en ny styrkeövning som Johan påstod att Therese Johaug brukar pyssla med. In med fötterna i öglorna på TRX:n, upp i planka på raka armar. Och sen ska du bakåt/ner på armbågarna i en rörelse samtidigt som du behåller den där raka fina kroppen. Och så upp igen. Låter det lätt? Det är det inte. Klicka fram till 5.15 i den här videon så ser du hur det ska gå till. Jag hade förstås inte minsta extra vikt, det räckte gott och väl med min egen kroppsvikt.

Urjobbigt. Men snart är jag lika stark som Johaug och Björgen. Det är inte kattskit.

Upp...

....å ner.

Sista turen på racern?

När jag pratade med en meteorolog i morse så lovade hon drastiskt sjunkande temperaturer den kommande veckan, i alla fall om man jämför med helgens vårtemperaturer som jag njöt av bland annat på racern ner till Båstad och hem igen igår. Jag börjar se slutet på racersäsongen, och början på en ny era - vintercyklingseran! Wilma har skrivit ett fantastiskt bra inlägg om allt du behöver veta inför en vinter på cykeln, och jag tänker följa hennes råd till punkt och pricka. In my dreams. Jag tänker följa dem med måtta och med hänsyn till min plånbok. Men en vintercykel ska i alla fall införskaffas så snart som möjligt. Jag är så jäkla peppad! Kom vintern!

Nej, det är inte svinto på min rygg, det är mitt hår. Jag måste klippa mig snart. Foto: Mats Carlsson.

Per J, vår alldeles fantastiska draghäst igår. Jag blev rätt matt efter fikastoppet i Båstad och fick slita för att orka dra nånting alls på väg hemåt igen. Då var det skönt när Per kunde och orkade ta långa förningar och hjälpa sina kompisar hem. Tack för det! Foto: Mats Carlsson.

Lerbad och äventyrslöpning utanför lådan

Om man löptränar för att springa triathlondistanser mellan 10 och 42 kilometer på flacka asfaltsbanor så kanske det känns logiskt att ägna sig åt att springa just flackt och asfalt. Men det kanske är det dummaste du kan göra om du vill hålla som löpare. Och framför allt djävulskt tråkigt.

Flera gånger idag tänkte jag att varje lördag borde vara som den här. Nästan två och en halv timmes löpning för mig och ett gäng av mina halmstadtriathleter under ledning av Stefan som inte bara är triathlet utan även orienterare. Vi sprang över stock och sten, genom lerpölar och mindre träsk och bland sprakande höstfärger i Skedalaskogen vid Ön, den skog som stundtals är som en John Bauer-skog, och stundtals som värsta bokträdsorgien. Några passade på att bada i lerpölarna när vi ändå skulle springa genom dem, och medan vi sprang så insåg vi dessutom att den här platsen, med den fantastiska skogen och en sjö med många små vikar och uddar, är perfekt för en spring- och simtävling. Hallandsversionen av Ö till ö, kanske något för nästa sommar...?

Efter typ tre miljoner höjdmeter och drygt två mil var det dags för bästa belöningen - varm choklad och ostmackor. Nästan som när man var liten och var på utflykt.

Jag lyckades för övrigt med bedriften att halka på en av alla små träbroar som går över små bäckar i skogen, så nu har jag ont i ljumsken. Och dessutom ont i en vad. Och i ett knä. Jag hoppas verkligen att allt det här bara är helt normala små smärtor som beror på ett tufft terrängpass och inte början till några skador. Men jag har rullat runt på min skumgummirulle en stund, och även om det smärtade så var det inte så illa som förra gången jag hade löparknä så jag håller tummarna. Och lovar att sätta igång med styrketräningen igen...

Martin, Mathias och Emma, och bakom Anders på mtb. Och nånstans där bakom finns Björn och Stefan, och förmodligen har Conny redan sprungit förbi.

Conny och Mathias passade på att bada i lerpölarna. Varför de valde leran istället för Toftasjön som höll sexton grader idag har jag ingen aning om.

Jag badade bara upp till knäna. Och Inov8-skorna fick bekänna färg!

Utsikten vid fikat. Helt okej.

VM-guld till Lisa Nordén!

 

Om jag hade legat matförgiftad på sjukhus natten innan en tävling hade jag definitivt inte kommit till start. Men så är jag inte elittriathlet med guldvittring heller. Jag fattar inte var Lisa Nordén får sin kraft ifrån. Men jävlar vilken kvinna.

Just idag är jag inte stark

Det här med att rycka upp sig. Se de ljusa sidorna i livet. Tänka på det som är positivt och roligt.

Vilket skitsnack.

Jag vet inte hur du fungerar, men det finns inget mellanläge hos mig. Antingen är jag högt uppe bland molnen eller så är jag långt ner under marken. Orden "trevligt" och "lagom" existerar inte i min värld.

Och jag gillar det. Jag gillar att livet svänger. Det är kanske inte alldeles fantastisk när jag är i de allra djupaste dalarna, men å andra sidan är topparna det som gör livet värt att leva. Och om alternativet skulle vara nåt slags medel-blaha så är jag inte intresserad.

Men det där med att rycka upp sig. Jag tror inte på det. Jag tror på att vara där man är, oavsett om det är långt ner eller högt upp. Ta vara på dina känslor, oavsett om de är mörka eller ljusa. Och om det för stunden känns som att det bästa är att ligga i soffan och käka choklad och grina en skvätt så är det kanske just det du ska göra. Imorgon är en annan dag. Då kanske det känns roligare. Eller så gör det inte det. Men ingen känsla är dålig, och jag tror att det är bättre att acceptera att det finns miljoner jobbiga, fantastiska, märkliga eller sköna känslor och känna att det är okej att ha alla dem i sig, än att gå runt och tänka att man borde rycka upp sig. Vad händer om du inte klara av att rycka upp dig? Är du en dålig människa då?

Nej.

Du är mänsklig.

Oh no! Vasaloppet ökar risken för att dö av hjärtstopp! Eller?

Igår låg jag i godan ro och kollade lite nyheter på mobilen innan jag skulle somna. Och plötsligt snubblar jag över en nyhet om att Vasaloppet på något sätt ökar risken för död till följd av hjärtstillestånd. Oh my lord, tänkte jag och avanmälde mig givetvis genast från alla ansträngande aktiviteter inom överskådlig framtid.

Eller inte.

Snarare störtade jag upp från sängen och rusade ut till Johan och höll ett långt, argt brandtal. Inte för att han nödvändigtvis behövde höra det talet, men det var den publik jag hade tillgänglig just då.

Det finns två problem med den här typen av nyhetsrapportering:

För det första är den hårdvinklad. Och för det andra... Nej förresten. Jag ångrar mig.

Det finns ett problem med den här typen av nyhetsrapportering.

Den är felaktig.

Såhär. Sätter man en rubrik som säger att risken för hjärtstillestånd ökar när man åker Vasaloppet (som det stor på Ekots förstasida, innan man klickade sig in på nyheten) så måste man ha täckning för det i texten. Då kollar vi:

Ett gäng uppsalaforskare har kollat upp hur många hjärtstopp som skett under Vasaloppet åren 1922-2010. Av 926 350 åkare drabbades 20 personer av hjärtstillestånd. 15 avled.

Forskarna menar att det här innebär ett fall av hjärtstopp per 300 000 timmar ute i skidspåret, att jämföra med ett på tio miljoner levnadstimmar som är frekvensen av hjärtstillestånd utslaget på hela Sveriges befolkning. Och alltså är risken större bland Vasaloppsåkarna.

Jag vet inte jag.

Samtidigt säger forskarna att det inte är Vasaloppet per se som är orsaken till hjärtstoppen. Nej, de tjugo personer som drabbades av hjärtstillestånd under loppet hade alla någon sjukdom i hjärtats kranskärl eller själva hjärtmuskeln. Kan man då verkligen använda de där skidtimmarna som jämförelse när man ska kolla frekvensen i relation till befolkningen i stort?

Men om vi tar den här grejen med att antalet hjärtstopp i Vasaloppsspåren har ökat under 2000-talet då? Det måste väl ändå stämma?

Jo, det gör det. Det är bara det att samtidigt har antalet åkare ökat ordentligt i loppet. Och det säger även forskarena i alla artiklar som behandlar ämnet.

Sverker Nilsson, tidigare Svenska friidrottsförbundets landslagsläkare, suckade när jag pratade med honom om det här imorse. Han menar för det första att visst, med tanke på den belastning som kroppen utsätts för under hård fysisk ansträngning så kan man säga att risken för hjärtstillestånd ökar. Men samtidigt så minskar risken för att hjärtat ska stanna under resten av dygnets timmar för den som är fysiskt aktiv. Och dessutom säger han - samla ihop random lika många människor som deltar i Vasaloppet på en och samma plats för säg en rockkonsert under lika lång tid som Vasaloppet pågår och du har en ökad risk för hjärtstillestånd bland dessa personer. Dessa personer som liksom bara står rakt upp och ner. Också en typ av fysisk ansträngning.

Alltså: Risken att drabbas av hjärtstillestånd om du åker Vasaloppet eller motsvarande hård, fysisk ansträngning, är högre om du samtidigt har en sjukdom i hjärtat. Samtidigt är totalrisken för att drabbas av hjärtstillestånd mindre för dig som är fysiskt aktiv eftersom ett vältränat hjärta är ett starkt hjärta. Du vet, fysisk aktivitet leder till bättre hälsotillstånd överhuvudtaget och allt det där. Men det blir väl inte riktigt lika sexiga rubriker av det.

För övrigt, om jag får tro och tänka litegrann, så skulle jag vilja påstå att ett skidåkande hjärta inte bara är ett starkt hjärta. Det är också ett lyckligt hjärta. Såhär härligt kan det nämligen vara att skida runt i nysnö!

Sökes: Hänsyn och självinsikt

De senaste dagarna har jag funderat en del. På hänsyn och respekt. Och på självinsikt. Ibland har jag en ryslig brist på den senare. Som när jag drar iväg på racern i en rasande fart och tror att jag ska snitta över trettio alldeles själv i sju mil. Jag kroknar förstås när jag vänder mot vinden och inser att jag haft medvind i tre mil.

Men det är fler som saknar självinsikt. Jag förstår till exempel inte vad långsamma bröstsimmare har att göra i snabba banan i simhallen. Det finns oceaner av plats utanför just den banan, så det är helt obegripligt att de väljer att plaska omkring just där. I normala fall tycker jag att man ska låta bli att jämföra sig med andra, det spelar liksom ingen roll hur snabbt alla andra springer/cyklar/simmar utan det viktiga är din egen utveckling och är det någon du ska jämföra dig med så är det gårdagens version av dig själv. Men det finns undantag. Till exempel är det lämpligt att fundera lite över om du verkligen hör hemma i snabbsimbanan om du ideligen blir omsimmad av simmare som gör två längder medan du knappt gör en. Självinsikt!

Och sen var det det där med hänsyn och respekt. Vi är många som samsas om löpspår, skidspår, cykelvägar och gator. Du och dina femtielva småbarnsmorsekompisar får gärna gå i bredd med era rymdfarkostliknande barnvagnar i löpspåret, men då måste ni ha uppsikt både framåt och bakåt och vara beredd att flytta på er om någon kommer springande. Samma sak gäller löpare som av någon anledning springer där det är meningen att man ska cykla mtb eller rida. Håll uppsikt och tänk på att stigen egentligen inte är gjord för dig!

På landsvägar får vi cyklister vara lika mycket som ni bilister. Vi gör vårt bästa för att hålla oss så samlade och tighta som möjligt, du borde göra ditt bästa för att köra trafiksäkert och inte äventyra vare sig ditt eget eller våra liv.

Och sen ska vi bara inte tala om hundägare som trampar sönder skidspåren. Än så länge är det inte snö så jag ska försöka låta bli att elda upp mig över den grejen. Kanske har det hänt något med mänskligheten så att vi slipper den plågan i vinter.

Jag hör att jag låter som en surtant. Men så får det vara. Allt jag önskar är bara lite ömsesidig hänsyn. Okej?

Titta vad jag hittade på min lilla löptur idag! Ett gammalt grustag som numera är naturreservat och som man får springa och cykla runt i om man vill. Många fina backar att erövra stavlöpandes i höst!

Oduschad och mätt på raw chokladpudding

Jag har alldeles för mycket fritid. I alla fall har jag det när jag inte spenderar åtta-tio timmar i veckan på en cykel eller i ett par löparskor. Vad gör alla icketränande människor hela dagarna?

När man är däckad av förkylning är det egentligen inga problem. Då orkar man ändå inte göra någonting av all den där tiden. Men när man börjar bli frisk, då är det något helt annat. Igår till exempel. Då ägnade jag alldeles för mycket tid åt att googla nya frisyrer. Sånt har jag aldrig tid med annars, och anser mig inte behöva tid till det heller.

Igår lyckades jag kanalisera nästanfrisk-rastlösheten i något ganska konstruktivt, i alla fall om man tycker det är konstruktivt att hitta på nya saker att äta som smakar choklad. I flera dagar har jag hört om folk som gjort chokladpudding rawfoodstyle, och som den chokladjunkie jag är så kunde jag inte låta bli att prova. Ungefär såhär till två rätt stora portioner:

En avokado

Lite honung

Nån deciliter vatten

Några matskedar kakao

Några valnötter, typ en deciliter kanske

Fyra färska dadlar

Eftersom jag lyckats bränna upp min mixer häromdagen när jag provade att göra rawfoodbrownies (sa jag att jag är en chokladjunkie?) så fick jag använda handkraft. Nötterna hackade jag i en kvart för att få dem så finhackade som möjligt, och själva blandandet skötte jag med en gammal hederlig vevvisp (föregångaren till elvisp - två vispar som snurrar likadant som på en elvisp fast det hela drivs med en liten handvev! Mycket bra grej). Det blev fluffigt men med lite småbitar i. Och förstås alldeles fantastiskt gott. Johan fick en av portionerna, och han slickade nästan skålen.

En annan sak som händer under sjukdom är att jag i vanlig ordning glömmer bort att duscha eftersom jag inte tränar. Fast jag säger som Anna som häromdagen konstaterade att det bästa med att vara sjuk är att man slipper att duscha så ofta. Sen får man bara hålla tummarna för att sjukdomen inte varar i flera veckor, då kommer det väl börja växa mossa på tårna.

Egentligen ska man säkert inte ha grädde till om det ska vara äkta rawfood. Det skiter jag i. Grädde är det godaste jag vet, så grädde och ett par bananskivor fick det bli!

Trialcyklister släng er i väggen!

Det här är det festligaste cykelklippet jag sett på länge! Jag undrar hur många däck han gjorde slut på för att kunna få ihop de här fem minuterna.

Förkyld? Stanna hemma! Eller?

Idag är en sån där fantastisk dag då jag egentligen borde älska hösten. Krispigt kyligt ute, lite vind som rufsar runt bland de gula löven som ligger utströsslade på trottoarerna och sådär hög och klar blå himmel som bara en oktoberdag kan åstadkomma.

Men just nu är jag ynklig. Förkylningen från helvetet har drabbat mig och det är således otroligt, otroligt synd om mig.

Eller nä. När jag beklagade mig nyss för en kollega så sa han typ "va, så länge vi har jobbat ihop har du väl aldrig varit sjuk!" så jag kanske inte ska klaga. Även om han förstås inte har helt rätt. Jag låg i princip däckad många dagar i januari 2011 till exempel. Men okej, jag är sällan sjuk. Fast de senaste dagarna har huvudet varit gröt, näsan tjock och kroppen har gått in i nåt slags slomotionmode. Ingenting fungerar som vanligt. Bara att gilla läget, vila, dricka mycket vatten och vänta ut det här snorandet.

Det är lustigt det där förresten med hur man letar orsaker till att man blir sjuk. I torsdags, dagen innan jag började känna de första små symptomen, spenderade jag hela dagen i en direktsändning utomhus. De regnade och var kallt som satan. Och på kvällen sprang jag kenyanska intervaller ihop med klubben och sen stod jag och babblade alldeles för länge ute i kylan efteråt. Genast går min hjärna igång och tänker "aha! Där har vi det" Dumma jädra Therese som går runt och fryser, klart hon blir förkyld då!". Fast jag vet att nerkylning inte har det minsta med förkylning att göra. Jag har helt enkelt haft förkylda människor omkring mig och blivit smittad. Krångligare än så är det inte.

Vilket leder mig till nästa fundering. Jag läste nyss Petras "öppna brev" på Maratonbloggen - en uppmaning till alla förkylda människor att stanna hemma från jobbet och sluta springa runt ute i verkligheten och hosta loss. På sätt och vis håller jag med. Jag fattar inte varför feberyra och i princip däckade människor inte stannar hemma och kurerar sig istället för att springa runt och sprida förkylningsvirus till människor omkring sig. Men det finns ju grader i helvetet, och det finns omständigheter som inte går att råda på. Imorse hade jag gärna lagt en extra kudde under huvudet, snytit mig en gång till och snörvlande somnat om igen istället för att kliva upp innan tuppen, sätta mig i en bil och köra till Kungsbacka för en fem timmar lång och ganska slitsam radiosändning. Men vem skulle jag ringa och väcka i svinottan och skicka iväg istället?

Nu är jag inte förkyldare än att jag klarar av att fungera hyfsat normalt idag. Jag håller mina eventuella nysningar långt borta från andra människor och jag gör så gott jag kan för att inte sprida mitt virus vidare. Ett virus som för övrigt smittade som mest i typ onsdags, innan jag ens visste att jag skulle bli förkyld.

Suck. Jag ser fram emot den där dagen då snoret plötsligt inte rinner längre och då hörseln inte går omvägen via näsan så att allt som folk säger omkring mig fastnar i snoret en kvart innan det når min hjärna. Det är så mycket enklare att fungera i samhället när man hör vad människor säger.

Jag misströstar för övrigt inte. Efter regn kommer sol, har jag hört. En förkylning är ju som värst i tre-fyra dagar och även om den är riktigt segdragen så brukar den ha klingat ut helt efter ett par veckor. Det är ju inget alls i sammanhanget.

Prioriteringar och bläckfisksyndromet

Jag läser runt på bloggar och hör hur det mullrar bland tränande människor omkring mig. Säsongen planeras. Det görs maxstyrketester, test av syreupptagningsförmåga och läggs upp träningsplaner ihop med grymma PT:s och tränare.

Det är lätt att ryckas med i glädjeyran och peppen. Men för min del gäller det att tänka efter före just nu. Vill jag verkligen träna sådär strukturerat som jag inbillar mig att jag vill? Hur ser mitt övriga liv ut det kommande året? Det och många fler frågor måste jag försöka svara på innan jag kastar mig in i planerandet.

Det känns som att två olika slags träningspersonligheter slåss inuti mig. Den ena vill ha struktur och ordning och köra en stenhård satsning mot Ironman 2013. Den andra vill flyga fram på träningsendorfiner och aldrig ha struktur och tråkigt. Träna det som känns festligt för stunden och lägga ner det här med press att prestera.

Samtidigt umgås jag med storslagna idéer och tankar kring cyklingen. För någon månad sedan drömde jag om en tempohoj att susa fram med i vår, ett fartvidunder som skulle ta mig till nya nivåer i min triathlonsatsning. Men de senaste dagarna har jag istället börjat fundera på att satsa lite mer seriöst på cyklingen och hålla mig till linjehojen även inom triathlon. Kanske istället satsa på en ännu bättre linjecykel att trimma in i vår och sedan testa att tävla lite framåt sommaren. Jag har fått en sån sjuk cykelpepp den senaste veckan tack vare engagerade och positiva klubbkamrater som ser potential i mig på ett sätt som jag aldrig överhuvudtaget funderat över själv.

Och mitt i allt det här finns Vasaloppet. Peppen inför skidsäsongen kommer och går. Jag var ute på ett pissblött och tungt rullskidpass häromdagen och kände mig bara helt trött på hela grejen. Varför måste jag ha fingrarna i alla jäkla syltburkar som jag kan hitta? Jag är som en förbannad bläckfisk emellanåt, en bläckfisk som har tentaklerna ute i varenda liten vrå där det kan tänkas finnas lite svett och endorfiner att hämta.

Samtidigt vet jag att jag kommer älska skidåkningen när det väl faller lite snö. Och det är ju variationen jag älskar. Jag tycker om att ha en kropp som är stark på alla möjliga sätt och som kan hantera i princip varenda träningsform jag ger mig på.

Men någonstans måste jag prioritera. Och exakt hur jag ska göra det har jag inte kommit på ännu. Men jag vet att jag måste låta det ta lite tid. Ironman Kalmar är många månader bort. Vasaloppet kan jag åka på vilja och rutin. Ingenting springer ifrån mig. Än är det ingen ko på isen, men det vore bara väldigt skönt att veta vad jag vill. Jag får helt enkelt fundera lite till.

Häromdagen gjorde jag för övrigt comeback på gymmet efter en lång frånvaro. Det kändes, kan jag lova!

Krasch, bom, bang!! "Vad fasan var det?"

Alltså. Om du nånsin har stått på ett par rullskidor så vet du att det där med att bromsa kan vara lite trixigt. Du vet också att man inte precis vänder på en femöring med de där hjulförsedda, fullkomligt livsfarliga manickerna. Lägg till regn och blöta löv och du har en formidabel dödsfälla. Så känns det i alla fall emellanåt.

Idag blev allt det här väldigt tydligt för mig. Jag hade äntligen masat mig ut i friska luften och rullade fram i makligt tempo. Och när jag åkte längs en nyasfalterad sträcka med ganska mycket blöta löv traskade det upp en varelse ur diket och ställde sig mitt på vägen. Och den flyttade sig inte!

Innan jag hann reagera hade jag kraschat rakt in i en - fasan.

Av någon anledning finns det massvis med fasaner i den här stan. Och de är helt långsamma och korkade. Och uppenbarligen döva. Det är liksom inte så att en rullskidåkare kommer smygande.

Stackars fasan. Jag blev livrädd och den blev förmodligen ännu räddare. Den for upp som ett skott och såg först ut att vilja ge igen på rullskidåkaren som stört hens eftermiddagspromenad, men verkade ångra sig och flaxade iväg. Jag hoppas att den inte fick för svåra men.

Själv tänker jag se mig väldigt noga för nästa gång jag ger mig ut, och ser jag en fasan så får väl jag skutta ner i diket, för den kommer förmodligen inte göra det.

En rullskidåkare, en annan gång. Utan fasan.

Badasscykling

Tio grader och en väderprognos som lovade mer regn än uppehåll. Det är såna här dagar som agnarna skiljs från vetet. Vissa cyklister stannar hemma, andra ser det som en utmaning och ser fram emot att få kämpa lite extra.

När klockan slog tio och den lilla, gröna Bureklungan rullade iväg konstaterade jag att i det här gänget är jag förmodligen både den med minst antal cyklade mil och den med lägst tempo i benen. Men vafan. Det är bara att köra.

Lade mig sist tillsammans med Jonas och medan övriga klungan tog femminutersförningar i medvinden så låg vi längst bak och jag fick en hel del värdefulla tips om hur jag kunde förbättra min cykelteknik. Kändes lite läskigt att cykla i klunga igen, jag har vant mig av med det under Ironmanträningen då jag fokuserat på långa, ensamma pass för att träna min mentala kapacitet, men till slut vågade jag ligga hyfsat nära i alla fall.

Efter det obligatoriska fikastoppet drog regnet igång ordentligt, och jag peppade upp mig och bestämde mig för att följa med runt och då drog vi igång en belgisk kedja. Jag hängde med några varv, men så kom en förrädisk liten backe och jag knäckte mig totalt. Sista milen fick jag kapitulera och lägga mig längst bak igen och då var det en kamp bara att ligga på hjul och inte tappa alltför mycket.

När jag bromsade in hemma stannade klockan på knappt nio mil på 2.50, det vill säga ett snitt på nästan 32km/h. Jag är helt slutkörd, men så fruktansvärt glad. Det här kan vara det roligaste cykelpasset på länge. Det är nästan så jag börjar fundera på att skaffa en vintercykel bara för att kunna cykla typ jämt...

Det är inte bara punkteringar som gör att man måste stanna ibland. Krister bangar inte ett cykelpass bara för att han har jour på jobbet, men då måste han svara i telefon ibland... Foto: Erik.

Alla dagar skulle vara Ironmandagar

Titta på de här fem minutrarna triathlonporr och erkänn att du också vill vara där 2013. Jag börjar fan grina när jag kollar. Och längta till våren. Vilket ju är helt sjukt. Först ska ju den här vintern besegras, och jag tänker njuta av varenda ögonblick på skidorna och i löparskorna. Men sen. Åh. Fantastiska, underbara triathlon. Jag är tammefan kär i dig.

Dagens godaste: Hemmagjord äppelkräm

Ibland drömmer jag om att flytta ut på landet och börja odla saker. Det hela faller på sin egen orimlighet, jag är nämligen inte odlartypen. Jag gillar tanken, men i praktiken är jag alldeles för otålig för att vänta på resultatet, och dessutom för vimsig för att komma ihåg att sköta om mina plantor.

Men utanför mitt nuvarande hus finns ett äppelträd som jag liksom fått på köpet. Och jag råkar ha en sambo som tycker om att plocka äpplen. Det leder till att jag flera gånger i veckan får äta en av få saker som jag redan vid första tuggan längtar till när jag får äta igen, nämligen hemmagjord äppelkräm (en annan sån sak är stekt strömming med rårörda lingon. Kanske världens godaste mat. Varför fattade jag aldrig det när jag gick i grundskolan och fick det typ en gång i veckan?)! Ett gäng äpplen, lite vatten och potatismjöl, kanel och en skvätt honung kokas ihop och sen är det klart! Serveras med fördel ljummen med ekologisk mjölk utan en massa tillsatt A-vitamin.