Ringrostiga skidåkare med en släng av förvirring

Det är plusgrader och klisterföre ute. I skidåkarbilen som kommit halvvägs på sin sju mil långa färd till skidspåret utspelas följande dialog:

Therese: "Jag tror vi glömde varmluftspistolen. Det blir svårt att få ut klistret då".

Johan: "Skit också."

En stund senare:

Johan: "Fick jag med mig mina pjäxor?"

Therese: "Ingen aning. Du höll på att greja med några handskar som låg bredvid skidskorna i alla fall".

Johan: "Jag fick inte med mig mina pjäxor".

Therese: "Skit också".

Framme vid skidspåret öppnar Johan och Therese bagageluckan och stirrar på innehållet i bagageutrymmet.

Therese: "Vi har inte med oss vallan".

Johan: "Amen! Skit också".

Det blev trots allt ett skidpass den dagen. Som tur är finns det utrustning att låna vid konstsnöspåret i Ätran så Johan kunde klämma ner sina stackars fötter i ett par skidskor från förra århundradet. Klister hittade vi också, och varmluftspistoler är för veklingar, eller för såna som vill komma ut snabbt i spåret.

Jag skyller glömskan på ringrost. Innan den här skidsäsongen är slut kommer vi dock ha utarbetat en perfekt rutin för projektet "åka skidor i Halland en normalvinter" - det vill säga "packa bilen med alla grejer (obs! Alla!) som behövs, åk sjukt långt bort till ett konstsnöspår, åk skidor som bara satan fram till klockan har passerat rimlig läggdagstid för en människa som stiger upp i ottan för att gå till jobbet, åk hem, packa ut allt igen och se för satan till att skidorna inte sprider klister överallt". Vi kommer kunna göra allt det här med vänsterhanden. Du kommer kunna väcka mig mitt i natten och viska "konstsnöspår" och jag kommer kasta mig upp och sno ihop allt som behöver komma med i bilen innan du hinner säga blå extra.

Från årets första skiddag! Blå himmel! Lycka! Och alla grejer var med den gången... :)