Prioriteringar och bläckfisksyndromet

Jag läser runt på bloggar och hör hur det mullrar bland tränande människor omkring mig. Säsongen planeras. Det görs maxstyrketester, test av syreupptagningsförmåga och läggs upp träningsplaner ihop med grymma PT:s och tränare.

Det är lätt att ryckas med i glädjeyran och peppen. Men för min del gäller det att tänka efter före just nu. Vill jag verkligen träna sådär strukturerat som jag inbillar mig att jag vill? Hur ser mitt övriga liv ut det kommande året? Det och många fler frågor måste jag försöka svara på innan jag kastar mig in i planerandet.

Det känns som att två olika slags träningspersonligheter slåss inuti mig. Den ena vill ha struktur och ordning och köra en stenhård satsning mot Ironman 2013. Den andra vill flyga fram på träningsendorfiner och aldrig ha struktur och tråkigt. Träna det som känns festligt för stunden och lägga ner det här med press att prestera.

Samtidigt umgås jag med storslagna idéer och tankar kring cyklingen. För någon månad sedan drömde jag om en tempohoj att susa fram med i vår, ett fartvidunder som skulle ta mig till nya nivåer i min triathlonsatsning. Men de senaste dagarna har jag istället börjat fundera på att satsa lite mer seriöst på cyklingen och hålla mig till linjehojen även inom triathlon. Kanske istället satsa på en ännu bättre linjecykel att trimma in i vår och sedan testa att tävla lite framåt sommaren. Jag har fått en sån sjuk cykelpepp den senaste veckan tack vare engagerade och positiva klubbkamrater som ser potential i mig på ett sätt som jag aldrig överhuvudtaget funderat över själv.

Och mitt i allt det här finns Vasaloppet. Peppen inför skidsäsongen kommer och går. Jag var ute på ett pissblött och tungt rullskidpass häromdagen och kände mig bara helt trött på hela grejen. Varför måste jag ha fingrarna i alla jäkla syltburkar som jag kan hitta? Jag är som en förbannad bläckfisk emellanåt, en bläckfisk som har tentaklerna ute i varenda liten vrå där det kan tänkas finnas lite svett och endorfiner att hämta.

Samtidigt vet jag att jag kommer älska skidåkningen när det väl faller lite snö. Och det är ju variationen jag älskar. Jag tycker om att ha en kropp som är stark på alla möjliga sätt och som kan hantera i princip varenda träningsform jag ger mig på.

Men någonstans måste jag prioritera. Och exakt hur jag ska göra det har jag inte kommit på ännu. Men jag vet att jag måste låta det ta lite tid. Ironman Kalmar är många månader bort. Vasaloppet kan jag åka på vilja och rutin. Ingenting springer ifrån mig. Än är det ingen ko på isen, men det vore bara väldigt skönt att veta vad jag vill. Jag får helt enkelt fundera lite till.

Häromdagen gjorde jag för övrigt comeback på gymmet efter en lång frånvaro. Det kändes, kan jag lova!