Blodigt seedningslopp i Västgötaskogarna

Peppad innan start, i strålande solsken och alldeles lagom många minusgrader.

"Terrrängen är typiskt västgötsk med måttlig kupering som inbjuder till omväxlande och härlig skidåkning" - så beskrev Västgötaloppet banan inför gårdagens drabbning på Ulricehamns friluftsområde. När jag frustande och totalt utmattad passerat mållinjen och stod och bytte mina svettblötkalla kläderna mot torra dito och samtidigt spanade mot målet så såg jag den ena blodiga åkaren efter den andra komma i mål, och då konstaterade jag att inget kunde vara mer fel. Folk hade kört in i varandra, kört in i träd och publik och i bara största allmänhet kört omkull på de mest dödsföraktande vis i de brutala nerförsbackarna, och då är det kanske inte konstigt att blodet rinner från alla möjliga håligheter.

Måttlig kupering liksom! My ass. Nog för att jag inte är världens mest stabila skidåkare och gärna darrar lite extra i nerförsbackarna, men det här var liksom inte mänskligt. Och eftersom jag var sen i starten och hamnade typ längst bak i fältet så var spåren redan på första varvet (av två) helt mosiga och sönderkörda i kurvorna som tycktes avsluta varenda liten nerförsbacke, plus att de flesta åkare runtomkring mig var ännu darrigare än jag och tyckte att det var en bra idé att hålla stavarna i ansiktshöjd med spetsarna mot mig vart jag än vände mig.

Och då har jag inte ens nämnt uppförsbackarna...

Nåja. Jag hade ju ambitionen att inte köra för hårt, utan vara lyhörd för kroppens signaler så jag inte drog på mig nån form av överansträngningssjukdom igen. Och jag höll mig på rätt sida om väggen hela vägen. Vid 30k hade jag förvisso en dödsångestdipp och tänkte att nu är det slut på livet och det är lika bra att köra in i ett träd med huvudet före så det går över, och när det var tre kilometer kvar försökte jag öka sådär som man ska när det börjar närma sig slutet, men då var min kropp inte närvarande längre så jag fick finna mig i att bli omkörd. Men jag tog mig i mål ungefär exakt på den tid jag tänkt mig och som jag tyckte var rimlig att sikta på under de här förutsättningarna, så jag är nöjd ändå. 3.12.57 stannade klockan på, vilket inte seedar mig nånstans och det hade jag heller inte räknat med. Jag är bara så stolt över att jag genomförde loppet precis som jag hade tänkt!

Men för att hålla mig på jorden så konstaterar jag att samtidigt i Italien segrade Jerry Ahrlin i Marcialonga. Han åkte bara en halvtimme snabbare än jag, men å andra sidan körde han sju mil istället för mina fyra...

Efterlängtad skidåkning

Det var två veckor sen sist. Jag är alltid lite orolig att min kropp ska ha glömt bort hur man gör när jag inte skidat på ett tag, skitlöjligt. Det gick bra idag, trots att jag blev frånåkt av en sån där gubbe som åker Vasaloppet på sju timmar på sån där rutin som man skaffar sig efter tjugo års starter.

Jag ljuger om jag säger att jag känner mig redo för ett fyramilslopp på söndag, men det man saknar fysiskt får man ta igen mentalt! Det är bara att sätta hjärnan i positivitetsladdaren och ge sig fan på att det ska gå.

Långfärdsskridskodrottningen. Eller inte.

Jag är på lite dåligt humör idag, av olika orsaker. En av orsakerna är att det snart är två veckor sedan jag gjorde något som fick hjärtat att jobba lite extra. Jag är stolt över att jag följer min tillbakaeftersjukdom-plan någotsånär, i alla fall delen om ingen konditionsträning innan fredag, men det är fruktansvärt frustrerande att varken springa eller åka skidor när kroppen är pigg och huvudet behöver luft som strömmar igenom allt trassel i hjärnan.

Idag har jag i alla fall provat långfärdsskridskor. Det hela skedde i direktsändning, med lite för stora skor, lite för många mikrofoner i händerna och lite för otymplig ryggsäck på ryggen för att det skulle kännas bekvämt. Men jag gjorde mitt bästa för att använda mig av mina skejtkunskaper och glida fram där på isen. Jag varken dog eller trillade i någon vak, så det hela får väl anses som lyckat.

Men nu kliar det i hela kroppen. Imorn får jag åka skidor igen. Jag har lovat mig själv att ta det lugnt och inte stressa kroppen. Men fan vet om det kommer gå. Jag vill flyga fram, snabb och pigg som en vintervind.

Mina fellow skridskoåkare, i femte vik i Varberg.

Som en kossa

Man borde blogga in action, skriver Sofie idag. Efter passen känns ju det mesta så himla bra, endorfinfylld som man är. Det skulle bli ärligare om man bloggade under tiden som man sprang runt och kände sig klumpig och otränad.

Hade jag bloggat under mitt yogapass ikväll hade jag nog inspirerat er alla att aldrig nånsin i hela era liv testa yoga. Jag var en urkass yogaelev. Ofokuserad och lika rörlig som Ferdinands morsa. Det är konstigt det där, med dagsform alltså. Ena dagen kan jag ha urkass balans och trillar omkull bara jag tänker tanken på att lyfta ena foten upp från mattan. Andra dagar kan jag balansera på lilltånageln i en kvart. Och vissa dagar är mina lårbaksidor så korta att jag tror att de ska snäppa bara jag andas för djupt, andra kan jag stå i hunden i världens snyggaste v-form med så raka ben att knävecken nästan blir konvexa.

Idag var den där ena dagen. Och nu sitter jag ju trots allt här, lite endorfinknarkad och sådär varm och lugn i kroppen som man ändå blir av yoga. Tänk dig hur illa det var, egentligen, och hur jag hade berättat om det om jag bloggade in action.

Kanske är tur att man inte får ta med sig datorn in i yogasalen.

Mads Ousdals liv som Northug

Bild lånad från nrk.no

Det är inte bara Erik Segerstedt som kämpar på med skidformen just nu. Norska skådisen Mads Ousdal har också en jobbig träningsperiod framför sig. Han ska nämligen träna som Petter Northug. Konceptet är detsamma, Mads ska träna som Northug under ett antal veckor inför VM i Holmenkollen och videoblogga om det på NRK:s hemsida. Och de har redan varit igång ett tag så det finns en hel del kul att kolla på. Jag gillar särskilt videon där gamla skidskyttelandslagstränaren Audun Svartdal tränar Mads i skejt - det är något väldigt bekant med den där osynkade treans växel och den där smidiga omkullkörningen i slutet...

I kommentarerna till träninsgprogrammen grymtas det om att intensiteten är för låg och att vilken motionär som helst tränar mer än Mads väntas göra. Mads får till exempel räkna sina teaterföreställningar tre gånger i veckan som "konditionsträning"... Men redan vecka två höjs intensiteten ett par snäpp och mängdmässigt tränar Mads i princip två pass dagligen förutom under veckans enda hela vilodag. Spännande hur som helst. Undrar vem som får det jobbigast, Erik eller Mads?

Vad säger Northug själv om det hela då? Jo, att Mads valt rätt två månader under året att träna som honom - de här månaderna är nämligen de månader då han tränar minst och slappar mest...

Pånyttfödd på gymmet!

Idag kände jag mig lite som en praktikant på mitt gym. Jag struntade i mina program och körde istället lite som föll mig in. Jag sneglade på folk omkring mig och härmade sånt som såg roligt ut och testade även ett par helt nya grejer som jag hittat på Dinträning.se och som var oväntat jobbiga för nedre delen av magen. Hur roligt som helst! (Apropå Dinträning.se så snubblade jag över en övning som gjorde mig grymt sugen på att sätta ihop ett träningspass där man använder en kompis som vikt, motstånd och medhjälpare i största allmänhet - nämligen brutalbänk. Kul va?)

För övrigt gick jag runt hela dagen med fjärilar i magen över att äntligen få träna igen. Jag hetsade upp mig så hemskt att jag till slut blev helt nervös och trodde att jag skulle ha tappat varenda liten muskel sedan jag stod där bland hantlarna och skivstängerna sist. För att peppa mig gick jag och köpte nya handskar. Totalt onödigt, men de stärkte den lilla nervösa gymråttan inuti mig och jag tror dessutom att det var dem som fick mig att ta två kilo tyngre hantlar på tricepsövningarna...

Åh, jag känner mig så inspirerad! Imorn ska jag träffa en av de bästa instruktörerna på mitt gym som ska hjälpa mig att sätta ihop ett lite mer fokuserat styrkepass för mina längdskidåkningsmuskler. Pepp!!

Så onödigt, men ack så roligt. :)

Återhämtning: Första hjälpen

Liksom igår tänker jag spendera förmiddagen framför Vinterstudion. Kan man inte åka själv så får man väl njuta av att se på när andra gör det.

För jag tränar inte idag. Jag tränade heller inte igår, och inte i fredags. Trots att jag är feberfri sedan i torsdagskväll och känner mig pigg och kry.

Jag har nämligen bestämt mig för att den här gången ska jag inte rusa iväg. Jag ska vänta ut sjukdomen ordentligt.

Det händer saker i huvudet när kroppen säger ifrån. Jag blir liksom generad. Det är pinsamt att ha så dålig självkännedom att man hela tiden kraschar. Det är pinsamt att tvingas avbryta ett planerat träningsschema, pinsamt att ha målsättningar som man inte kan uppnå när man inte kan träna som man vill eftersom man hela tiden blir avbruten av sjukdomar eller perioder av dålig motivation.

Under den här senaste sjukveckan har jag funderat en hel del, och analyserat hösten och vintern. Och det finns många saker jag skulle gjort annorlunda nu såhär i efterhand. Det är förstås lätt att vara efterklok och hålla på att ångra sig, men det tänker jag inte göra. Jag tänker istället lära mig av mina misstag.

Som jag ser det har jag brustit på framför allt tre saker:

Jag har varit dålig på att periodisera min träning. Istället har jag tränat ungefär likadant hela tiden, med följden att jag varken utvecklats eller haft särskilt roligt. Samma intensitet och samma mängd. Du hör ju.

Jag har varit dålig på att vila. Och den slutsatsen kan tyckas konstig eftersom jag faktiskt haft väldigt många vilodagar den här hösten/vintern jämfört både med samma tid förra året, och jämfört med motsvarande period under löpträningshalvåret. Men jag har inte varit så bra på att ta tillvara vilan. Jag har vilat ofokuserat, och mest eftersom jag inte haft lust att träna. Och när jag verkligen har haft behov av att vila har jag struntat i det.

Jag har inte lyssnat när huvudet sagt stopp. Under perioder har jag varit fruktansvärt omotiverad, och jag har struntat i att fundera ordentligt över varför det blir så. Problemet är inte att jag varit osugen på att försöka att uppnå mina mål, men jag har haft som en mental spärr nrä det gäller träningen. Och jag har trott att jag ska kunna klättra över den spärren om jag bara tränar vidare, men motståndet har bara vuxit.

Och de här tre delarna av träningshelheten ska jag rätta till under den närmsta tiden, har jag tänkt. Mer om det senare.

Nu har jag hur som helst en liten första hjälpen-plan för att jag ska komma ur den här sjukperioden helskinnad och inte trilla tillbaks. Och den planen innehåller mer vila än en tidigare version av mig själv hade tyckt varit nödvändigt. Den kommande veckan ska jag träna lugnt och försiktigt, och vänta med konditionsträning till på fredag:

Måndag: Styrketräning med fokus på mage, axlar och triceps. Nedvarvning med simning.
Tisdag: Yoga
Onsdag: Styrketräning med fokus på ben och mage/rygg.
Torsdag: Evt yoga, annars simning.
Fredag: Löpning, lätt distans 5-8k, alternativt skidåkning 10-12k.
Lördag: Helvila och skidvallning.
Söndag: Västgötaloppet, 42k.

Jag har funderat fram och tillbaka på Västgötaloppet, som är ett av två seedningslopp jag tänkt köra inför Vasaloppet. Jag har inte som målsättning den här säsongen att seeda upp mig, utan loppen är tänkta att ge mig lite tempo över en längre distans utan att jag nödvändigtvis måste köra slut på mig. Och om jag kan köra Västgötaloppet på det viset så kommer jag inte oroa mig för återhämtningen (som kan bli lite för lång om kroppen inte är redo för att köra hårt, och i värsta fall kan jag fortfarande ha lite nedsatt immunförsvar och drabbas av nya förkylningar). Alternativen är att gå ner till halva distansen, eller att inte köra alls. Och det sistnämnda har jag inte lust med. Jag får se till att bestämma mig för att hålla mig på mattan.

Nu ska jag tillbaks till fornstora toppformsdagar!!

Avundsjuka och favoritäventyrare

Om jag var avundsjuk på Erik Segerstedt innan så är det inget mot vad jag är nu efter att ha sett första avsnittet av Mitt liv som Hellner. Jag skulle ge ganska mycket för att få göra det där fystesterna och för att få tekniktips från Per Elofsson.

En intressant sak från testerna förresten är att när de testade maximala syreupptagningsförmåga så hamnar Eriks testvärde långt över snittet för killar i hans ålder, och som testledaren säger "Skulle han gå ner fem kilo i vikt skulle värdet hamna i paritet med tjejerna i skidlandslaget". Och Erik påstår sig inte träna särskilt mycket. Antingen ljuger han, eller så råkar han bara vara en av alla dem som har tur. Eller som var väldigt aktiv som liten och som därför skapade goda förutsättningar för en pigg och glad kropp i resten av livet redan då.

Men jag har fortfarande inte fått nåt svar på varför just Erik Segerstedt hamnade i de där pjäxorna. Nåja, jag ska inte gnälla...

En annan sak som jag konstaterar idag är att min just nu favoritäventyrare Andreas Lindén har lagt skidorna på hyllan. Eller i husbilen. Ski of Sweden har kastat in handduken:

"Vi sitter och väntar på Andreas i husbilen, han kommer in. Han sätter sig ner i ren frustration för han har åkt länge idag igen men kommer ingenvart, skidorna är slitna och vi har 160 mil fågelvägen kvar. "Jag kommer att komma upp, men det kommer dra ut på tiden" säger Andreas, tid som vi inte har tänker vi direkt. Det blir ganska tyst i husbilen ett tag och alla kollar på varandra, ingen vill avbryta men det går en känning i luften att det blir väldigt svårt att genomföra."

skriver de på Facebooksidan.

Tänk om de hade startat en vecka tidigare med sitt äventyr! Då hade snön legat kvar, de hade inte behövt sicksacka lika mycket genom södra Sverige och skidorna hade inte gått som smör. Men men. Jag hoppas på att de gör ett nytt försök!

Varför förtjänar Snygg-Erik att ha Per Elofsson som skidtränare?!

Vad skådar mitt norra, feberdimmiga öga?! (Jo, jag är sjuk. Igen. Det är därför det är tyst här. Så fort jag blir tillräckligt frisk för att orka ta in vettigare information än sådan om forna Idoldeltagare så ska jag börja fördjupa mig lite mer i Idrottarens återhämtningsbok som jag börjat glutta lite i när febertermometern rasslade iväg, och fundera lite över vad jag gör för fel för att bli sjuk om och om igen...)

Varför ska Erik Segerstedt aka Snygg-Erik från Idol 2006 bli tränad av Per Elofsson under sju veckor?

Jag må vara lite feberyr och det kanske gör mig extra missunnsam, men det skiter jag i. Tillåt mig upprepa min fråga:

Varför i hela friden ska, av alla människor i hela den här världen, just Snygg-Erik från Idol 2006 få följa Marcus Hellners träningsschema med hjälp av Per Elofsson under sju veckor innan VM? Vad har han gjort för att förtjäna det?

Om jag kommer kolla på svtplay.se när serien drar igång?

Självklart.

Om jag kommer gilla det?

Förmodligen.

Om jag kommer sura lite över att det inte var jag som kom tvåa i nån jäkla tonårsmusiktävling på tv och därför inte blivit erbjuden att få träna i sju veckor tillsammans med Per Elofsson?

Definitivt.

Bambi på skejtskidor

Jag ska aldrig mer i hela mitt liv klaga på Justyna Kowalczyk. Nog för att det retar mig att någon som åker så fult om och om igen besegrar snyggåkare som Charlotte Kalla, men jag ska aldrig mer klaga. Inte efter att jag provat själv.

Efter dagens klassiska distanspass bestämde jag mig nämligen för att leka lite med min ihopplockade skejtutrustning. Hittade fyrans växel rätt omgående, men trean var ett mysterium. Hur gör man för att inte falla huvudstupa? Efter lite trix hittade jag även tvåan, och det var där jag började förstå Kowalzcyk. Den där puckelryggen liksom bara kommer automatiskt! För att inte tala om pulstopparna. Det var ruggigt jobbigt att skejta, och jag upptäckte muskelgrupper jag inte hade den blekaste aning om. Imorn och på tisdag förväntar jag mig en helvetisk träningsvärk i låren och rumpan.

Utanför pallen på Tjejmilen

En sak som är skit med taskigt fäste är att det inte går att diagonala. Men en sak som är bra med att ha dåligt fäste är att då får man staka istället. Och du läser just nu en blogg skriven av en stakningsgud!

Äh, ursäkta mig. Jag är bara lite segerrusig trots att jag inte hade något alls att göra med tätstriden i dagens skidtävling på mina hemmaspår utanför Simlångsdalen. Jag kom förmodligen flera minuter efter segrarinnan, resultaten är inte publicerade ännu så jag vet inte så noga. Men jag är så fruktansvärt nöjd med min fjärdeplats ändå!

Det föll en decimeter snö i natt, och spårarna hade gjort ett riktigt bra jobb. Fina spår som höll ihop bra, och stavfästet kan man inte klaga på. Jag fick sällskap under de första sju kilometrarna av juniorkillen Oskar Madsstuen som åkte damloppet eftersom han visst skulle iväg och träna sedan, och han hade i sin tur sällskap av sin pappa Björn Madsstuen som åkte lite uppvärmningsvarv. Och gissa om det stärkte mitt självförtroende när Björn (som  brukar åka Vasaloppet sisådär 30-40 minuter sämre än segraren och som senare segrade i herrklassen på det här loppet på den magnifika tiden 33.40 över 11,4 kilometer...) på sin sköna norska ropade efter mig att jag såg "urstark ut". För övrigt så blev hela den här tävlingsdagen en liten familjehistoria eftersom segraren i mitt lopp hette Ulrika Madsstuen...

Nåja, jag stakade på även i uppförsbackarna, och även om jag skrek av frustration när jag fick tjuvsläpp de få gånger jag försökte mig på att diagonala så kommer jag ur den här tävlingen stärkt som skidåkare. Nu har jag siktet inställt på att ta in på Ulrika och de andra starka halländska tjejerna till nästa säsong. Jag ska upp på pallen!

Starten har gått!

Johan - silvermedaljör i herrklassen!

Björn Madstuen - segraren i herrklassen.

Ski of Sweden: Smygehuk - Skyrup via omvägar

Ibland går det inte riktigt som man tänkt sig. Andreas Lindén och hans team Ski of Sweden hade en rutt som de planerat efter upp från Smygehuk via Lund och Hallandsåsen och sedan vidare längs Hallandsleden. Men genom Skåne längs Skåneleden fick de bita i det sura äpplet och inse att inte ens världens galnaste (?) skidåkare klarar att forcera alla hinder som dyker upp.

- Det var massa hagar och grindar och grejer i vägen hela tiden, så vi fick tänka om och välja småvägar istället för leder, berättade Simon Gustavsson, en av Andreas medhjälpare när jag pratade med honom för en stund sedan.

Gänget kom till Hässleholm sent i går kväll/natt, och nu på morgonen lämnade de Skyrup i Hässleholms kommun efter att Andreas åkt 35 mil. Och det är alltså inte 35 mil raka vägen genom Skåne direkt. Allt tar längre tid än beräknat, teamet har haft problem med strömförsörjningen i den husvagn de har med sig och skidorna slits av det taskiga underlaget.

- Vi är inne på andra omgången skidor nu. Det är ju grus överallt, säger Simon.

Men teamet håller modet uppe även om det inte går som de har tänkt sig.

- Ja Andreas är glad och på bra humör. Planen just nu är att ta oss upp till Ljungby och hitta en gammal banvall att åka längs med. Men vi får se, vi får ta det som det kommer, säger Simon.

Något slitna skidor... Bilden är lånad från Ski of Swedens Facebooksida.

Och jag kan inte göra annat än önska dem lycka till!!! Första gången jag läste om det här äventyret var i början av december på Andreas Lindéns blogg, och då var det mest i stil med "alltså det här borde man ju typ kunna göra", jag trodde faktiskt aldrig att han skulle komma iväg. Men det gjorde han! Jag håller alla tummar.

Ski of Sweden: Smygehuk-Treriksröset på 10 dagar

Du vet. Man sitter och filar på sina personliga utmaningar. Tänker att nu jävlar har jag lagt ribban högt. Sen hör man om boråsaren Andreas Lindén och hans superklassiker och blir lite imponerad. Eller ja, mycket imponerad. Men man knotar på bland sina egna utmaningar och tänker inte mer på det.

Förrän Andreas Lindén dyker upp i ens sinnessfär igen. På skidor genom Sverige. Han ska köra Smygehuk-Treriksröset på 10 dagar. Det är 19 mil om dagen. Just nu befinner han sig i trakterna kring Lund förstod jag när jag ringde och snackade med teamet nyss. Vad har han kvar då? Mååånga mil hur som helst. Jag är helt mållös och hoppas så att han lyckas. Det vore verkligen så himla häftigt.

Titta vad brevbäraren kom med!

Jag har ju tänkt bli sydsveriges bästa rullskidåkare någon gång i framtiden. Och det kan man inte bli om man bara åker klassiskt. Så idag tog jag mitt första steg mot att bli en hejjare på skejt. Jag fick nämligen pjäxor på posten. Woho!

Som Pippi Långstrump

Under frukost nummer två idag funderade en kollega till mig över det här med alla vintercyklister. Folk som ger sig ut på isgatorna utan någon som helst självbevarelsedrift och cyklar järnet utan att blinka. Och som överlever, som kommer till jobbet utan minsta halkincident och som rycker på axlarna när man frågar hur sjutton de gör det.

Han tänkte att det var som med Pippi. Långstrump, du vet. Hon cyklade ju utan hjul, och det gick bra ända tills någon sa att det inte gick. Då trillade hon till marken och cykeln (den utan hjul) föll i bitar under henne.

Jag gillar hans tanke. Igår var det lite likadant för mig. Jag sprang en mil (första löppasset på två veckor!!! Har du hört något så galet? Jag som kallar mig löpare) på gator och trottoarer, långsamt förvisso, men jag hade inte en tanke på att jag skulle kunna trilla omkull. Förrän jag girade runt en snubbe i en kurva. "Har du spikskor på fötterna eller? Hur kan du annars springa i den här blixthalkan?" ropade han. Jag vände blicken ner i backen och konstaterade att inga spikskor växt ut på mina fötter sedan jag kollade sist, och då blev jag varse den våldsamma isbildningen under mig. Herremingudjesusjagdör. Jag halkade till lite lätt och funderade över mina alternativ - börja trippa och tro att jag ska dö, eller köra på som innan och tro att det kommer gå bra? Jag körde på det sistnämnda. Och jag lever.

Jag har inga broddar. Inga spikskor. Jag funderade ett tag på om Inovatesen var ett bra alternativ om jag nu skulle parera halkan på något sätt. Men nä, de är alldeles för tunna, att springa med dem på hårt underlag är en plåga. Jag tror jag kör på "allt går, bara man inte tror motsatsen".

Jag kom till Mattila

Jag kom till Mattila i en febertopp. Yr, varm och ynklig.

Jag kom till Mattila med en dröm om många mil i gräddigt vita skogar. Ensam med naturen, skidorna och mina egna andetag.

Jag lämnade Mattila efter långt färre mil än jag önskat. Fortfarande lite ynklig, men mest glad, nöjd och med en stor saknad i hjärtat. Det ljudlösa lugnet och den opretentiösa råheten. Jag saknar dem.

Jag lämnade Mattila. Men jag åker tillbaks en annan gång.

På toppen av en 300 meter lång backe med 44 meters höjdskillnad från toppen till botten. Plus att jag under två kilometer innan backen tagit mig uppför åtminstone 80 höjdmetrar till...

En av alla vackra myrar jag fick skida runt. Det blev totalt upp mot sju mil runt myrarna och uppför alla backar. Inte illa med tanke på att jag tog det lugnt.

Timrade små stugor på bästa Finnskogsmanér. Fint ska det vara minsann!

Solnedgång strax innan ett av två pannlamppass. Det var så tyst att jag kunde höra mitt hjärta slå.

Kvällsnöje.

2010 - det här är vad jag minns

Innan jag började fundera över den här lilla årskrönikan så tänkte jag att man kan dela upp mitt 2010 i två delar: Före Uppsala och efter. Det gick liksom bra till och med Uppsala monster tur, sen blev det lite sisådär.

Men nu har jag faktiskt fått revidera den tanken. 2010 har haft sina upp- och nergångar, och jag har inte kunnat springa som jag velat under hösten och vintern - men jag har ju å andra sidan gjort en himla massa annat!

Det här är vad jag minns bäst:

Vasaloppsuppladdningen
Under januari och februari åkte jag otroliga 60 mil skidor. Det trodde jag verkligen inte när snön så försmädligt smälte bort på julaftonsmorgon. Det blev långa pass, snabba pass, uschliga pass och såna som var helt magiska. Ett härligt bloggläger i Orsa, vidriga Stråkenloppet som knäckte mig totalt, självförtroendekicken Ulricehamnsloppet som fick mig att tro på mig själv igen, och sen...

Vasaloppet
Underbart, fantastiskt och något jag vill göra varje år för all framtid. Jag åkte med ett leende hela vägen (förutom möjligen Hökberg-Eldris, för där var jag så uttråkad att jag ville avlida) och kände mig som en kung.

Värmen
Sen kom löparsäsongen igång igen så smått. Jag oroade mig för att inte hinna komma i mitt livs form till Göteborgsvarvet, men det skulle visa sig vara en onödig oro. Det var nämligen så hett den där dagen i maj att det inte hade spelat någon roll vilken form jag var i. Ett fruktansvärt lopp som jag nog aldrig tänker springa igen. Men när kroppen väl hunnit vänja sig vid hettan en dryg månad senare så krossade jag mitt milpers och kom under 50 minuter för första gången i mitt liv. Trots ett rätt taskigt genomfört Varbergsloppet lyckades jag nå mitt mål, och det är ett av 2010 års höjdpunkter, helt klart.

Ryfjället
Sista timmarna i juli och de första i augusti tillbringade jag i hällregn sydöst om Tärnaby. Jag och Johan var ett av fyrtio lag som kämpade för att hitta så många kontroller som möjligt i fjällterrängen under fjällrogainen Icebug24. Det var det värsta vädret i tävlingens historia, och jag hade mitt livs hemskaste ögonblick mitt i natten uppe på Ryfjället, 1400 meter över havet. Det regnade på tvären, jag såg knappt handen framför mig och vi orienterade fel till en brant som stupade rätt ner under våra fötter. Jag kommer aldrig glömma den dödsrädslan som tog över min kropp då. Men vi gick tillbaks, gjorde om, gjorde rätt och kom ner välbehållna. Tävlingen bröt vi efter 16 timmar, trötta men stolta över vad vi ändå lyckats åstadkomma.

Min första ultra
När jag sammanfattade 2009 drömde jag lite i slutet på texten om att 2010 skulle innehålla ett ultralopp. Och så blev det! Jag tog mig an 50k på Uppsala monster tur i slutet på september och precis som under Vasaloppet hade jag bara så fruktansvärt roligt hela tiden. Jag var så lycklig över att jag hade en så fantastisk kropp, och det var så förbannat roligt att få hänga med alla härliga ultralöpare som antingen sprang eller var med och supportade under loppet. UNDERBART!

Skadorna
Men ultraloppet passerade inte spårlöst. Jag drog på mig något som kallas för Mortons tå, vilket innebär att en nerv hamnade i kläm mellan tredje och fjärde tåbenet. Där snackar vi smärta. Så ont att tårarna rann stundtals. Stötvågsbehandling sattes in och jag skaffade inlägg till mina löparskor. Inlägg som jag inte hunnit vänja mig vid ännu faktiskt. Jag minns också Prinsens minne en månad innan Uppsala monster tur, ett lopp jag sprang med fotsmärtor på grund av illasinnade skavsår och dessutom en höft som betedde sig helt obegripligt. Trots smärtan kom jag i mål på pers, och med hjälp av rehabövningar och mer fokus på styrka och rörlighet under hösten har jag inte känt av höften på senare tid.

Rullskidorna
När jag ställde mig på rullskidor första gången i mitt liv under andra halvan av 2009 var det med mycket knot och stön. På sin höjd såg jag på rullskidandet som ett komplement och ett nödvändigt ont för att bli så bra jag kan på snöskidåkning på vintern. Men hösten 2010 hände det något. Eftersom jag inte kunde springa som jag ville på grund av min tå så knäppte jag allt oftare på rullisarna. Och plötsligt hade jag åkt två lopp! Jag var inte längre rädd för att ramla och slå ihjäl mig, och jag hade lärt mig älska rullskidåkningen. Och jag älskar den så mycket att jag står fast vid mitt beslut att satsa på att bli sydsveriges bästa rullskidåkare. När det kan bli av vet jag inte, för redan under nästa säsong kommer jag nog ha svårt att nå upp till den nivån. Men kanske 2012...?

Ultraintervallerna
Ett dygn av löpning, rullskidåkning, umgänge med världens härligaste klubb, kamp, smärta, glädje och kärlek. Jag kommer aldrig glömma dygnet den 13 november.

Snön
Det kom snö i Halland i slutet på november. Vänner till mig åkte skidor innan första advent! Helt galet. Själv fick jag otåligt vänta till den femte december på grund av att jag var lite krasslig, men vilken total lycka det var att kunna ge sig ut i spåren igen!

Så, 2010 bjöd på en grym skidsäsong, en hyfsad löpsäsong med ett par pers och sen en fin rullskidssäsong på grund av eller tack vare min Mortons tå. Att tån sen förstörde årets sista löparmånader försöker jag låta bli att tänka på. Jag älskar löpningen, och under 2011 ska jag återerövra Halmstads löparspår!

En riktig jävla skitperiod

Det är rätt tyst här på bloggen. Och det beror på att jag har en riktig skitperiod. Hela december har jag varit lite småsjuk, och lite för matt för att känna någon ork att träna när jag väl varit frisk. Och nu ikväll börjar jag känna mig sjuk igen.

Det finns inget som är lika knäckande som att bli sjuk gång på gång. Även om jag vet att det inte är något problem att komma tillbaks efter sjukdom så är det störigt när träningsrytmen blir störd om och om igen.

Jag kommer inte åka dåligt på Vasaloppet på grund av sjukdagarna. Jag kommer inte tappa särskilt mycket i kondition eller styrka. Men jag blir less och tappar intresset.

Usch.

På onsdag är det dessutom tänkt att vi ska resa upp till Mattila och åka skidor hela dagarna. Det vill jag inte missa. Jag kan inte tänka mig något värre än att vara på semester (eller träningsläger kanske man ska kalla det...) och ligga i en sjuk liten hög och inte kunna göra något.

Ganska glad trots allt under dagens korta stakningspass.