Blodigt seedningslopp i Västgötaskogarna

Peppad innan start, i strålande solsken och alldeles lagom många minusgrader.

"Terrrängen är typiskt västgötsk med måttlig kupering som inbjuder till omväxlande och härlig skidåkning" - så beskrev Västgötaloppet banan inför gårdagens drabbning på Ulricehamns friluftsområde. När jag frustande och totalt utmattad passerat mållinjen och stod och bytte mina svettblötkalla kläderna mot torra dito och samtidigt spanade mot målet så såg jag den ena blodiga åkaren efter den andra komma i mål, och då konstaterade jag att inget kunde vara mer fel. Folk hade kört in i varandra, kört in i träd och publik och i bara största allmänhet kört omkull på de mest dödsföraktande vis i de brutala nerförsbackarna, och då är det kanske inte konstigt att blodet rinner från alla möjliga håligheter.

Måttlig kupering liksom! My ass. Nog för att jag inte är världens mest stabila skidåkare och gärna darrar lite extra i nerförsbackarna, men det här var liksom inte mänskligt. Och eftersom jag var sen i starten och hamnade typ längst bak i fältet så var spåren redan på första varvet (av två) helt mosiga och sönderkörda i kurvorna som tycktes avsluta varenda liten nerförsbacke, plus att de flesta åkare runtomkring mig var ännu darrigare än jag och tyckte att det var en bra idé att hålla stavarna i ansiktshöjd med spetsarna mot mig vart jag än vände mig.

Och då har jag inte ens nämnt uppförsbackarna...

Nåja. Jag hade ju ambitionen att inte köra för hårt, utan vara lyhörd för kroppens signaler så jag inte drog på mig nån form av överansträngningssjukdom igen. Och jag höll mig på rätt sida om väggen hela vägen. Vid 30k hade jag förvisso en dödsångestdipp och tänkte att nu är det slut på livet och det är lika bra att köra in i ett träd med huvudet före så det går över, och när det var tre kilometer kvar försökte jag öka sådär som man ska när det börjar närma sig slutet, men då var min kropp inte närvarande längre så jag fick finna mig i att bli omkörd. Men jag tog mig i mål ungefär exakt på den tid jag tänkt mig och som jag tyckte var rimlig att sikta på under de här förutsättningarna, så jag är nöjd ändå. 3.12.57 stannade klockan på, vilket inte seedar mig nånstans och det hade jag heller inte räknat med. Jag är bara så stolt över att jag genomförde loppet precis som jag hade tänkt!

Men för att hålla mig på jorden så konstaterar jag att samtidigt i Italien segrade Jerry Ahrlin i Marcialonga. Han åkte bara en halvtimme snabbare än jag, men å andra sidan körde han sju mil istället för mina fyra...