Mot Simlångsdalen!

Om drygt två timmar ska jag stå på en startlinje 19k inåt land. Måste snabba på lite.

Längtan

Det känns som att jag går i väntans tider. Jag har så mycket att se fram emot att jag liksom inte kan njuta av stunden. Den här veckan har det handlat mycket om lördag. Då ska jag springa tre mil igen. Och inte vilka tre mil som helst - jag ska ge mig ut tidigt på morgonen för att springa två mil mellan Halmstad och Simlångsdalen, och sedan ska jag avsluta det hela med en mil på en tävling som min klubb ordnar. Jag tilltalas av tanken att ta mig dit för egen maskin, det får mig att känna mig urstark. Och dessutom är jag inte sådär jättenoga med att springa ett snabbt millopp, så det får bli 8k i min tänkta marafart och sedan 2k nerjogg på slutet. Kanske med en lite spurt på upploppet...

Blickar jag ännu längre framåt så jag är så himla lycklig över att kunna följa med på värsta superultraäventyret i Skåne under Valborgshelgen. Elva mil på två dagar från Skanör till Brösarp, och en massa god mat och sköna människor. Kommer bli helt fantastiskt!

Och så längtar jag just nu alldeles väldigt efter Stockholm marathon. Jag försöker verkligen njuta av den känslan, för den dyker upp så sällan. För det mesta är jag bara nervös och tror att det kommer gå åt helvete. Men nu längtar jag.

Men en liten sak från dagens intervallpass (som sprangs enligt 4x(90-60-30sek) med 60-45-30sek vila) som är värd att notera - trekvartstightspremiär! Snart kan man plocka fram korttightsen.

Lyckohopp på Kap Verde. Snart kommer de där tightsen på även här hemma.

Åtta saker om mig

Medan jag låg och latade mig på en strand förra veckan fick jag en bloggaward och fina ord av John. Tack för det!

Awarden uppmanar mig att berätta åtta saker om mig själv. Så här kommer åtta grejer som ni förhoppningsvis inte redan vet om mig!

1. Jag är kvartsfinlandsvensk. Eller något åt det hållet. Både mormor och farmor kom som krigsbarn från svenskfinland under 1940-talet. Jag tillbringade därför många sommarveckor som liten i Åbo skärgård där vi hade ett sommarhus och massa släktingar. Numera är huset sålt tyvärr, och jag har inte varit i Finland på några år. Jag saknar landet och vill gärna vara där mer i framtiden.

2. När jag var mindre drömde jag om att bli modedesigner. Jag och en kompis ritade egna modetidningar och senare började jag sy kjolar och klänningar i mängder. Numera hinner jag knappt titta på min symaskin.

3. Jag har en cremevit Vespa 50 från 1979 stående i ett garage. Det är min andra vespa, tidigare hade jag en röd av samma årgång. Jag hade gärna levt i London 1965-1975 och hängt på modsklubbar och dansat till northern soul. Lite av den varan fick jag i Göteborg när jag bodde där och stan hade en väldigt livlig mods- och soulscen.

4. Jag är vegetarian och har varit det sedan jag var 14 år, av den enkla orsaken att jag inte tycker om kött. I omgångar har jag varit allt från vegan till fiskätare. Just nu äter jag ofantliga mängder fisk efter att jag i höstas fick en vansinnig craving efter kallrökt lax.

5. Jag när en liten dåligförlorar-gen som jag skäms över. Den dyker bara upp i ett visst sammanhang, nämligen när jag tränar/tävlar ihop med min sambo. Jag tycker av någon anledning att det är lite orättvist att han är så snabb och bra, jag tränar ju så mycket mer än vad han gör. Att han sysslat med uthållighetsidrott på ett helt annat sätt under sin uppväxt än vad jag har gjort hör liksom inte hit... På Prinsens minne förra året (ett riktigt skitlopp för mig den gången) så blev jag sur när jag insåg att medan jag sprungit in på 1.51 med stora plågor trots gedigen träning så hade han bara sådär med ett enda långpass i ryggen (som jag harade honom runt på dessutom!) tagit sig i mål på 1.44. Skämmigt, men sant. Att jag blev så sur alltså.

6. Jag är livrädd för att åka bil. Köra bil är helt okej, för då har jag koll på läget. Men när jag sitter bredvid någon som kör så tycker jag att livet är sjukt jobbigt. Dessutom hatar jag att flyga, eller i alla fall att lyfta och landa. Jag är en liten transportfegis helt enkelt.

7. I min bokhylla samsas Gender trouble av Judith Butler och Vägrandets dynamik av Gilles Dauvé med Pappan och havet av Tove Jansson (och flera andra Mumintitlar) och Harry Potter-böckerna.

8. Jag älskar att titta på fotboll som enligt mig är en väldigt tilltalande sport rent estetiskt, men ishockey däremot tycker jag att man borde utrota från jordens yta. Maken till tråkigare och fulare sport får man leta efter.

I awarden ingick också att skicka den vidare till åtta bloggare som jag gillar. Men eftersom jag tog sådan tid på mig att komma hem och registrera att jag fått den här lilla utmärkelsen så känns det som att den nog gått runt ett tag i bloggosfären, och många bloggar jag tycker om har redan fått den. Därför skickar jag inte vidare. Men en liten hint om vilka bloggar jag tycker om får du om du kikar i länklistan en bit ner till höger!

Best of Kap Verde: Havet, havet och havet

Det finns inte mycket som slår en morgonjogg på en tom sandstrand längs med ett turkosblått hav. Jag insåg tyvärr det lite för sent, och envisades med att springa på vägar ute i öknen istället. Men jag fick i alla fall två fantastiska mornar vid havet, och dessutom ett kort men tufft intervallpass i sanddynerna en tidig kväll.

Jag älskar havet, i alla dess former. Men Atlanten utanför Kap Verde kan vara det bästa havet jag någonsin vistats vid. Rent, vackert, tångfritt och manetfritt. Och med vågor att leka i och surfa på. Underbart.

Best of Kap Verde: Blodigt långpass 2.0

Som föresats den här semesterveckan hade jag att följa mitt träningsprogram någorlunda. Därför stod det som vanligt långpass på schemat på lördagen.

Efter en lyxig frukost och lite vila gav vi oss iväg. Ungefär sju kilometer bort, längs en ganska vindutsatt väg, låg Sal Rei, den enda lilla staden på ön Boavista. Dit skulle vi springa. I enorm motvind kom vi tre kilometer innan jag trillade i diket. Jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle springa längst ut på vägkanten när vi fick möte av en lastbil eller om jag skulle hoppa ner i diket så jag gjorde ingenting, jag snubblade istället. Resultatet blev två blödande knän och en trasig handflata. Men skam den som ger sig! Det blev allt varmare ju längre vi kom, men ganska snart kom vi fram till den lilla staden. Vi jagade runt efter ett apotek med sårsprit och hittade det till slut i ett hål i väggen. Några kilo solkräm och lite sightseeing senare påbörjade vi hemfärden längs samma väg som vi kom. Halvvägs mötte vi en åsna, annars var det inte många som gjorde oss sällskap i den starka solen.

När vi väl kom tillbaks till hotellet hade vi sprungit knappt två timmar och knappt 18k. Då var jag såklart som vanligt tvungen att springa lite till. Man kan ju inte stanna på 1.59 och 17,8 liksom.

Doppet i havet efter den där löpturen var kanske den skönaste någonsin...

Best of Kap Verde: Dansen

Jag skulle kunna vara jordens mest osvängiga person. Varje gång jag försökt mig på att träna dans i någon form har jag frustrerat konstaterat att det liksom inte är min grej. Fast jag verkligen gillar att dansa i andra sammanhang.

Men så hände Kap Verde.

När solen stod som högst varje dag under veckan dök det upp ett helt gäng mäktigt bra dansare som jobbade på hotellet, och med deras hjälp fick vi bland annat prova funana, en kapverdisk pardans som liknar bugg med det man gör med överkroppen, fast som innehåller väldigt mycket mer höfter och galna grejer med benen. Dessutom dansade vi olika sydamerikanska och spanska danser där man skulle rulla på höfterna mer än vad min svenska, stelopererade hjärna och kropp egentligen ville. Men det var så sjukt roligt! Så nu tänker jag dansa loss så ofta jag kan.

Funana

Nån slags spansk dans. Rodnande lägger jag upp klippet nedanför, titta på egen risk!

Hemma igen och ett kärt återseende

Halmstad visar sig från sin bästa sida lagom till jag kom hem från min Atlant-ö - soligt och massa plusgrader. Så idag har jag sprungit längs världens bästa stig, Prins Bertils stig, för första gången i år. Och faktiskt för första gången sedan i somras. Vackert som en dag, som vanligt. Och jag sprang över tre mil av bara farten.

Just nu röjer jag bland alla fina bilder från den där ön jag var på fram till sent i torsdags. Snart kommer du få en liten topplista över ö-livets höjdpunkter.

Tylösand en lördag i april.

Värmeträning på Kap Verde

I år är inte året då jag tänker komma värmeoförberedd till Göteborgsvarvet och Stockholm marathon. Ni kommer inte hitta mig avsvimmad i ett dike när den där märkliga försommarhettan får för sig att dyka upp lagom till att det är dags att tävla.

Jag ska nämligen träna värmetålighet på Kap Verde med start i morgon.

Eller ja, jag ska åka på semester, och nu försöker jag bara övertyga mig själv om att det är bra idé att springa på lika bra på semestern som jag skulle gjort hemma. Det här är vad jag ska göra allra minst:

Ett långpass på cirka 21-25 kilometer med fem kilometer tröskel mitt i.
Ett intervallpass - 8min tröskel, 3x3min i 5.00min/k-tempo, 8min tröskel. Plus upp- och nerjogg.
Två distanspass a 10k i lätt distanstempo.

Ett par morgonjoggar vore trevligt att hinna med också.

Vad tror du? Kommer jag fixa det här bland alla palmer, all vit sand och all fantastiskt god mat? För att inte tala om alla böcker man kan läsa, alla sovmornar man kan ta och alla paraplydrinkar man kan häva i sig.

Ge mig styrka.

Kap Verdisk strand. Bild lånad från fritidsresor.se

Två timmars löpning med blodsmak

Ibland känner man sig rätt hård. Som i lördags. Jag föreställer mig hur bilisterna jag mötte brast ut i ett "Wow! Vilken hårding!" eller kanske något ännu lite mer överväldigat när de såg min frustande uppenbarelse.

Jag sprang nämligen och spottade blod.

Hårdheten var dock bara på ytan. Jag sprang inte intervaller igen, jag sprang långpass. I smärtsamt vacker vårsol studsade jag fram med uppkavlade ärmar, glad som en lärka över att det var varmt och över att jag ätit bra frukost i lagom tid så jag inte hade äggen i halsgropen medan jag sprang.

Men när man springer långpass måste man ju dricka ibland. Och jag hade med mig ett vätskebälte med små flaskor med sådan där snabbkork som man drar ut och liksom sprutar vatten ur. Jag öppnade en flaska, drack och skulle sedan stänga den igen genom att sätta korken mot läppen och trycka ihop det hela.

Då fastnade jag.

En läpp som sitter fast mellan en kork och en flaska är inte en glad läpp. Blodet sprutade (eller rann kanske är mer korrekt) och verkade inte ha några som helst intentioner att sluta. Det rann nerför hakan och det rann in i munnen. Följaktligen fick jag spendera den närmsta timmen blodspottandes med en hård blodrännil (nåja...) från mungipan ner till hakspetsen.

Visst anar man lite blod i mungipan...?

Fredagsfirande

Är det inte vackert så säg! Det tar vi helg på.

Orientering eller yoga?

Jag är inne i ett flow av sällan skådat slag. Jag vill göra ALLT! Ikväll finns möjligheten att antingen välja core och yoga på gymmet, eller egen styrketräning och orienteringsträning med Halmstad OK. Hur göra?!

Å ena sidan längtar jag efter yoga med min favorityogi som bara genom att finnas till gör mig lugn och tillfreds med livet. Å andra sidan vill mina fötter inget hellre än kliva ner i mina X-talons och leka skogsmulle i ett par timmar. Det är dessutom något med den där kartan och kompassen som får mig att känna mig som världens lyckligaste löpare.

Apropå världens lyckligaste löpare förresten. Jag har funderat en hel del över det här med vad jag har för mål med träningen. För tillfället är det ju Stockholm marathon jag siktar på, med ett hastigt påkommet Göteborgsvarv strax innan. Och så ska jag ju bli sydsveriges bästa rullskidåkare. Men på sätt och vis känns det här inte som mina viktigaste träningsmål. De är saker jag ägnar mig åt för stunden, och som motiverar mig just nu.

Istället har jag mer och mer landat i tanken att målet med min träning är njutning. Jag skiter egentligen högaktningsfullt i om jag lyckas komma under fyra timmar på maran, eller om jag springer halvmaran på 1.45 eller 2.00. Men om jag får tillbringa tid i min favoritskog, om jag får springa backintervaller tills jag får blodsmak i munnen av ingen annan anledning än att jag har lust att springa just backintervaller och om jag får yoga för att jag njuter av det och inte för att det är bra för en löpare med smidighetsträning, då mår jag bra. Det finns ingen anledning att stressa ihjäl sig för att uppnå träningsmålsättningar. Jag är ingen elitidrottare, jag är en lycklig motionär.

Orientering i favoritskogen i höstas.

Tjällossning och utanjackapremiär

Under mina senaste löppass har mitt huvud varit skönt befriat från tankar. Jag har mest funderat på om det skulle vara möjligt att installera någon form av stänkskärm på hälkappan på skorna så man slapp bli helt lersprejmålad över hela baksidan. Det pågår nämligen tjällossning på mitt favoritberg och jag har haft lera upp till anklarna idag. Men å andra sidan har jag sprungit årets första pass utan jacka! Förvisso med väst och långärmad tröja, men ändå.

För övrigt måste jag säga att det här med att börja följa ett träningsprogram kan vara det smartaste jag gjort. Sedan förra veckan springer jag i princip enligt marathon under 4.00 från jogg.se, och det var längesen jag kände mig så peppad och motiverad att springa. Jag modifierar förstås lite efter mina egna förutsättningar, men det är skönt att ha ett upplägg att luta sig mot och skönt att slippa fundera ut passande intervallpass. Den här veckan vill programmet till exempel att jag springer sjukt långa intervaller, och bara två stycken. I tröskelfart. Det hade jag aldrig kommit på. 2x12 minuter med 3 minuters vila. Jag skötte mig utmärkt när jag tog mig an det här passet idag, och gick som en klocka. Nöjd!

Västklädd löpare!

Som en klocka var det ja. Skärmdump från Garmin connect.

Favoritmuskel (och min träningsväska)

John och Sofie är kloka löpare. De gillar sitt hjärta. Det gör jag också, men för tillfället har jag, och har egentligen haft hela vintern, en helt annan favoritmuskel. En muskel som inte ser mycket ut för världen men som betyder desto mer för en skidåkare, nämligen triceps. Känns nästan lite löjligt att tycka om en så liten muskel så mycket. Det gick till och med så långt att jag stod på kvällarna under vintersäsongen och specialstuderade mina armar från olika vinklar framför spegeln när jag borstade tänderna. Har triceps inte blivit liiiite större månntro...?

Och det roliga i kråksången är att det inte tar slut bara för att det är vår och jag byter skepnad till löpare - för jag tänker ju bli rullskidåkare på riktigt också. Så all tricepsskåderi är fullständigt sanktionerat även framöver! Har man starka armmuskler ser man dessutom bättre ut naken, eller i linne för den delen. Och det kan inte ett hjärta skryta med.

Apropå att träna armmuskler så var jag på gymmet igår och gjorde just det. Gjorde ungefär som vanligt, det vill säga lade på lite mer vikt när jag körde triceps, gjorde fler reps på hantelrodden än förra gången, glömde ta med mig hänglås till skåpet... Igår var nämligen en ovanlig dag. Jag hade med mig träningskläderna till jobbet och gick direkt till mitt gym, för om jag inte hade gjort det hade jag aldrig tränat igår. Då hade jag fastnat hemma och fått ingenting gjort. Till saken hör att jag bor i princip vägg i vägg med mitt gym, så jag brukar gå dit ombytt och duscha hemma. Så jag har ingen rutin på det där med att packa en träningsväska. Därför glömmer jag saker, och speciellt hänglås till skåpet. Det har lett till att jag numera har en fin liten samling hänglås hemma, och den samlingen bara växer och växer. Och fråga mig inte varför jag inte bara går hem och hämtar det förbannade låset när jag nu märker att jag har glömt det, för det har jag inget bra svar på.

En del av samlingen. Borde alltid ligga i min träningsväska, men gör det ack så sällan.

Stoppa pressarna! En jätte"nyhet"!

I januari-februari någon gång fick jag ett nervöst infall och började äta extra c- och b-vitamin för att jag out of the blue fick för mig att det skulle hålla mig frisk till Vasaloppet. Jag brydde mig inte om att kolla upp om det var sant eller inte, och nu i efterhand kan jag bara konstatera att jag höll mig frisk. Om vitamintillskotten hade någon som helst betydelse kommer jag aldrig få veta, och i ärlighetens namn tror jag att de hade marginell betydelse, eller nä, snarare ingen betydelse.

Jag gillar inte kosttillskott. Om jag måste välja mellan mat och inte mat när jag ska ha i mig näring så väljer jag helst av allt mat. Och nu visar det sig att när Livsmedelsverket kollat innehållet i över fyrtio olika tillskott (framför allt bantningspreparat och prestationshöjande medel) så innehåller de flesta hälsofarliga substanser. Men ärligt talat, för mig känns det inte jättenytt att det inte är superbra att trycka i sig tillskott när det finns mat. Men det kanske bara är jag.

Succéorienteraren är i mål

Jag är tillbaka från skogen. Men jag vet inte riktigt om det jag sysslade med kan sorteras in under "låta bli att springa vilse i strandskogen". Jag var totalt borta åtminstone tre gånger och fick fråga var sjutton jag var på kartan (man får göra det när man springer öppen klass och inte har några orienteringskunskaper tänker jag...). Folk var så snälla och visade mig och förklarade massa saker som jag inte begrep.

Förresten, vad kallar man det när man får för sig att man är tillräckligt bra för att springa medelsvår, lång bana fast man aldrig tidigare sprungit utan skugga? Hybris, kanske?

Jag kom hur som helst i mål efter 1.50. Då hade jag hittat mina elva kontroller och sprungit åtta kilometer. Snubben som sprang min bana snabbast sprang på ungefär en tredjedel av tiden... Men så var jag nästan sist i mål också. Först blev jag jätteförvånad när ett helt gäng ropade "heja Therese!" när jag kom springandes mot målet, men sen tittade jag mig omkring och såg att hela TC var i princip tomt på folk. Då insåg jag att de som hejade var funktionärer som hade stenkoll och som stod och väntade in oss fyra som fortfarande var kvar ute i skogen...

Men tro inte att jag känner mig nerslagen! Ånej, jag är snarare superpeppad. Jag klarade att hitta alla elva kontroller själv (förutom en då, som jag och en liten kille hjälptes åt med - fast han snackade massa skit och sa att han skulle förvilla mig och tyckte att jag skulle ställa mig bakom en tall och blunda tills han sprungit iväg till nästa kontroll. Fast då jämförde vi kartor och insåg att vi sprang olika banor och då tyckte han att vi kunde hjälpas åt och hitta den där förbannade höjden i slyskogen) och jag kan bara bli bättre!

Jag vet att jag håller kompassen på fel håll, men såhär såg i alla fall terrängen ut.

Färdig!

Glad fejkorienterare!