#jävligtjobbigjulkalender: Lucka 1 och 2

Med en uppmärksamhetstörstande och leksugen bäbis som dagligt sällskap gäller det att ta vara på tillfällena. Men det är inte det största hindret för att komma igång med träning efter en graviditet. Nä, största hindret för mig har varit min egen lathet. Trots att jag vet hur bra jag mår av motion och trots att jag vet hur mycket jag tycker om det så är det lätt att låta tillfället passera eftersom det är mycket mysigare att vara inomhus och dricka te.

Jag behövde således en liten välmenande spark i röven. Och den kom till mig i form av Saras julkalender. Nu har jag öppnat två luckor och modifierat dem efter min livssituation. Lucka nummer ett blev "träna core medan lussebullarna jäser" - i min variant "träna core med bäbis som vikt medan bäbis är tillräckligt långt ifrån senaste måltiden för att inte kräkas mig i ansiktet, och tillräckligt långt ifrån nästa måltid för att vara glad nog att stå ut med knasig morsa som gör konstiga grejer". Funkade helt okej i 10x2 minuter med lite annan förströelse emellan. Min lilla Krabba är en otålig varelse, det går inte att leka samma sak för länge minsann!

Och idag valde jag "spendera 30 minuter på det du gillar allra mest". I träningsvärlden är det förstås löpning. Så jag baxade ut mig och Krabban i Charioten och rullade runt på grusvägarna. Krabban kollade på träd en stund och sedan somnade hon sött. Och jag fick kämpa ihop min halvtimme plus lite till med några gåpauser här och där (till exempel i de värsta uppförsbackarna på grund av jobbigt och i de värsta nerförsbackarna på grund av ingen lust med framfall). Det är rätt tungt att komma igång med löpningen igen efter ett halvårs uppehåll, men hur jobbigt det än är så älskar jag varje sekund!

Plankan i sex minuter

För en knapp månad sedan fick jag för mig att jag skulle göra ett maxtest på plankan. Jag hade konstaterat att jag är en hösäck till löpare och ville ha testet som utgångspunkt för att förbättra styrkan i bålmuskulaturen den närmsta tiden.

På maxtestet klarade jag fyra minuter innan jag dog. Som mål satte jag först upp att dubbla den tiden på en månad, men sen fegade jag lite när Johan sa att det var omöjligt. Varför har jag ingen aning, jag brukar snarare bli taggad när folk säger sånt. Men hur som helst så mesade jag och satte sex minuter som mål istället.

Och nu har det snart gått en månad. Har jag tränat styrketräning under den tiden? Nä. Inte ett dugg. Lite löpstyrka efter ett intervallpass, och en omgång med plankor i olika varianter för ett par veckor sedan. Det är allt. Själva syftet med utmaningen gick ju därmed om intet, men bara för det så kan jag ju inte lägga ner hela grejen.

Har man lovat att man ska fixa sex minuters planka inom en månad så har man.

Så efter kampen med den kraftiga strömmen i Nissan under kvällens simpass var det dags. Inställd på att klara sex minuter gick jag upp på tå och underarmar. Redan efter två minuter började svetten bryta fram på ryggen och jag ångrade den uteblivna styrketräningen.

Men, återigen, har man lovat så har man.

Pustande och frustande kämpade jag mig igenom de kommande fyra minuterna, och när klockan visade sex minuter sjönk jag ihop i en svettblank, sorglig hög. Och där blev jag liggande och konstaterade att det här med att maxa på plankan är jobbigare än att cykla arton mil...

Så, jag klarade mitt mål, men sköt ändå utanför målet eftersom jag inte lyckades komma igång med styrketräningen. Så nu får jag fundera ut något lite mer finurligt trick för att få mig att komma igång...

Någorlunda rak va?

Hur länge klarar du att stå i planka?

Under gårdagens löptur funderade jag lite på hållning. Jag har en tendens att säcka ihop när jag springer långt, och jag har märkt att som cyklist är en stark mage och rygg nästan viktigare än starka ben. Och jag vet inte hur många gånger jag lovat mig själv att bli en lite flitigare gymbesökare utan att göra minsta ansats att hålla det löftet.

Som ett litet experiment för att se vad min coremuskulatur pallar så kastade jag mig ner i en planka när jag kom hem efter springturen. Och som vanligt med plankan så är det hur lätt och trevligt som helst tills det inte är det längre. Då är det förskräckligt och en näradödenupplevelse i kubik. Hela kroppen skakar och musklerna smärtar.

I fyra minuter och två sekunder stod jag där innan jag trillade ihop i en sorglig hög och inte klarade av att resa mig upp på en bra stund. Jag försökte till exempel gå upp i planka igen för att åstadkomma en bloggbild. Det var omöjligt.

Fyra minuter och två sekunder. Vad är det egentligen? Borde jag inte klara lite till?

Jag provade tanken att inom fyra veckor dubbla den tiden på min sambo. Han sa att jag inte var riktigt klok. Kanske har han rätt. Ja, han har nog rätt.

Såhär istället då:

Inom fyra veckor lovar jag att kunna stå i planka i sex minuter.

Varje vecka behöver jag alltså förbättra mig med trettio sekunder. Det här ska väl ändå gå?

"Okej Therese, kom igen, bara nån sekund för bildens skull..."

"...nehe det gick inte alls, men okej vila då för tusan!"

Jävlars vad stark jag känner mig!

Jag har varit på gymmet. Jag vet, en lite konstig sak att göra när det är soligt. Men jag kunde inte hålla mig borta. Jag ville liksom lyfta lite saker. Bestämde mig ändå för bodypump istället för att köra egen styrketräning, mest för att om jag hade kört själv hade jag nog bara tränat axlar. Och det gjorde jag ju senast jag styrketränade också, så det hade ju kanske inte varit optimalt.

Och jag vet inte om det var Pippi Långstrump-flätorna (som böjde sig mer och mer uppåt ju svettigare jag blev) eller om jag bara helt enkelt hade en bra dag - men jag kände mig stark som en oxe! Jag lade inte på sådär jättemycket mer på stången, men alla övningar gick jättebra, utfallen satt som de skulle och jag tror jag kommer ha fasansfull träningsvärk i mina hamstrings imorgon.

Att jag sedan kände mig som ett kylskåp och en stelbent och -ryggad löpare bland alla urviga yogatanter på bodybalancen efteråt kunde jag stå ut med. Man kan inte få allt här i världen. Och jag struntar ärligt talat i om jag klarar av att hålla händerna vid öronen i krigaren 1. Jag är i alla fall grym på att göra tricepspushups! Och på att springa en mil.

Vaddå mesintervaller??

Okej, jag erkänner. Jag gjorde mesintervaller. Sprang på fåniga tider. Kunde pressat mig lite hårdare. Men hallå! Det var första gången någonsin! Dessutom trotsade jag min egen fåfänga och sprang trots att idrottsplatsen var full med barn som var på friidrottsskola, och deras ledare som var i tjugonåntingåldern och superatleter.

Men jag sprang ändå lite mesigt. Bestämde 5.10-tempo på de två första tusingarna. 5.00 på åttahundringarna. 4.50 på fyrahundringarna. Och en futtig tvåhundring så snabbt jag kunde. Var inte alls slut när jag sprungit klart, utan kunde efter några deciliter vatten rätt behändigt jogga hem i 5.30-tempo. Kanske inte helt optimalt, jag erkänner. Men jag är nöjd ändå! Nästa gång ska jag revidera tiderna, för nu vet jag vad jag kan.

(Och roligast av allt - när jag bara hade tvåhundringen kvar sprang jag förbi kulstötningsgropen där ett gäng killar i tioårsåldern stod och hängde efter att ha sprungit 60 meter, och då hörde jag kommentaren "fy tusan vad länge hon springer, det skulle jag aldrig orka!". Lite skojigt och rörande att höra även om jag förstås sprang varken särskilt länge eller långt...)

Och när jag kom hem så slängde jag mig ner på marken och gjorde lite situps och armhävningar. Hepp!

Trött Therese

I planktagen

Jag är helt slut. Finns ingen energi gömd nånstans i min kropp. Försökte springa en mil, kom åtta kilometer. Försökte göra lite core, det blev en och en halv minut planka. Ibland vill man bara sätta sig i en grop nånstans och inte synas, inte göra nåt.

På bollen igen

Det är trist att vara osugen på att springa, men när man istället hamnar på en pilatesboll så känns det helt okej ändå. Återupptäckte mina favoritövningar - lårcurl med fötterna på bollen, och nån slags fällknivsliknande sak där man står på händer med fötterna på bollen och rullar in den mot magen. Fina grejer. Därefter lite bodybalance. Så hållningen och bålen har fått sig en genomkörare.

Skottland rusar för övrigt allt närmare. Och jag upptäckte att jag glömt att beställa nytt sjukförsäkringskort. Känns supersmart när man ska ut på strapatsresa med stor risk för att trilla ner i rotgropar och bryta både armar och ben. Jag får helt enkelt se till att hålla mig hel och hållen så ska det nog gå bra. Och om svininfluensan kommer farandes från södra delarna av Storbritannien så får man väl ducka helt enkelt.

Äntligen!

Före 5k runt Nissan...


...och efter 5k runt Nissan. Glad men jäääävligt trött.

Sådärja! Nu har jag äntligen vågat mig på att springa. Och helvete vad jobbigt det var. Jag kan förstås inte låta bli att springa fortare än jag borde, vilket innebar att efter 2,5 var jag helt slut och tvungen att sänka tempot rejält för att få ner pulsen. Gick till och med 300m. Och sen sprang jag resten i sådär 5.30-tempo. Kanske inte världens mest effektiva och välgenomtänkta pass, men det var skönt att veta att kroppen fungerar på ett ungefär som den ska igen.

Och så dagens core då: 80 sekunders planka. Helt enkelt. Direkt efter löpningen. Kände mig som en banan, eller kanske snarare som ett sladdrigt kolasnöre. Hade nog önskat mig två minuter minst, men det får bli en annan dag.

Anti-ostbåge

Igår bestämde jag mig för att haka på Snorkfrökens core-utmaning. Bättre hållning, starkare mage och rygg handlar det om!

I flera veckor nu har jag haft som mål att träna löpstyrka och då framför allt core i minst en timme i veckan. Det har gått sådär. Har som mest fått ihop 45 minuter, vilket ju är rysligt dåligt. Men när jag tänker på det kanske jag får vara lite mer vidsynt och inte bara räkna in ren styrketräning inriktat på core och coreklasser på gymmet. Minst en gång i veckan ägnar jag mig ju ut Bodybalance, och det om något innehåller ju bålstyrka. Hur som helst ska det bli bättring nu. Jag kommer aldrig bli en bra löpare eller skidåkare om jag inte har magen och ryggen med mig. Så nu tänker jag såhär:

* Det ska tränas core varje dag
* Jag behöver inte träna ett visst antal minuter, det kan räcka med en planka i en minut. Men det ska göras som sagt varje dag
* Utöver det här så ska jag minst en gång i veckan köra mer fokuserad bålstyrka. Det kan vara som del av ett gympass, som corepass eller kanske bodybalance. Men åtminstone under en längre tid och mer fokuserat

Hur svårt kan det vara liksom?

Core idag: En timmes bodybalance.