Ånglok och rumpor

Man snackar ju ibland om att man ska visualisera hur man uppnår sina drömmar, eller i träningssammanhang hur man gör det perfekta intervallpasset eller vad det nu kan vara.

Själv jobbar jag ännu mer konkret med bilder just nu. Igår stakade jag varv på varv på ett av våra konstsnöspår här i Halland, med en enda bild fastnålad framför ögonen - nämligen en bild på ett gammalt ånglok. Jag har nämligen kommit på att när jag tänker på ett ånglok så blir min kropp urstark. Jag föreställer mig att jag är som de där medarna som sitter mellan hjulen, som rör sig i oavbruten, jämn takt. Lika jämnt ska min kropp arbeta. Jag jobbar på att nöta in en speciell vinkel i armbågsleden, och en framåtfällning som kommer exakt samtidigt i varje stavtag. Jag vill ha stakningen i muskelminnet.

Ångloket symboliserar alltså stakningsmaskinen. Men vad tänker jag då på när jag diagonalar?

Jo, Anders Södergren. Eller närmare bestämt Anders Södergrens rumpa. Bättre tyngdöverföring och höftrörelser har jag då aldrig sett. Om jag tänker tillräckligt på Anders Södergrens rumpa, tänker sådär mycket så jag tror att det är min rumpa som är Anders Södergrens rumpa, då kommer jag bli grym på att diagonala.



Snösmältning pågår. Snart finns det knappt minsta isfläck kvar i min stad. :(



Jag hör hemma här

Trots mitt lite smådåliga lopp i söndags så räcker min tid med god marginal till åttonde led i Vasaloppet. Jag kan alltså konstatera att Västgötaloppet inte var en isolerad lyckoträff, utan jag hör hemma där bland de andra 1599 personerna som står där i åttan. Jag har fortfarande inte kommit på vad jag ska sikta på i Vasaloppet i år nu när jag redan är där jag ville vara. Kanske är sjunde led inte onåbart?

Ett tack

Egentligen är det rätt fantastiskt. Jag har åkt 21 mil under den här veckan, något som tagit mig totalt 18 timmar. Vissa pass innehöll en hel del teknik och färre kilometrar, andra var rena distanspass där farten var hög. Veckan har innehållit en hel vilodag, och en dag med bara 6k. Drygt 20 mil har alltså fördelats på fem dagar, vilket ger i snitt fyra mil per dag. I normala fall skulle jag tränat otroligt mer varierat, och absolout inte mer än hälften så mycket. Men min kropp känns otroligt pigg och glad idag!

Tack kroppen för att du gör det mesta som jag ber dig om! Du är otrolig!

Mission completed

När Fredrik Byström från Sollefteå SK körde in som förste man mellan målflaggorna på Orsa ski marathon idag var jag redan ute på andra varvet. Jag klarade således mitt uppdrag - att inte bli varvad.

Annars var det inte mycket som gick rätt under det här loppet. Jag ägnade det första varvet åt att fundera på om jag skulle bryta vid varvning, men när jag väl nådde skidstadion hade jag lyckats övertyga mig själv om att ett brutet lopp på grund av seghet inte kommer vara sådär jättekul i morgon. Jag hade till och med fått mig själv att tro att kroppen kändes pigg och glad och att 21 ytterligare kilometrar skulle bli en baggis. Så blev det inte riktigt. Jag körde andra varvet tio minuter långsammare än första, och hade en näraväggenupplevelse någonstans runt 30k. Men jag höll mig på rätt sida efter att ha överlagt med mig själv och kommit fram till att jag inte behövde stressa. I mål skulle jag komma ändå, och jag behövde ju faktiskt inte bry mig om tider och resultat. Det enda jag behövde tänka på var att trycka ner varannan fot så gott det gick i de mjuka, sladdriga spåren när det gick uppför, och leta fram varenda liten magmuskel på de platta partierna.

3.41.08 stannade klockan på när jag passerade mållinjen, och även om det är en tid jag gärna hade putsat tio minuter på så känner jag mig rätt nöjd ändå. Ibland önskar jag att jag hade lite mer tävlingsinstinkt och jävlaranamma, och kunde bita ihop när folk börjar köra förbi mig. Men istället lunkar jag på i mitt eget tempo och bryr mig bara om mig själv. Det spelar ingen roll hur många jag har före eller efter mig, bara jag kan känna att jag gjort mitt bästa. Och det tycker jag oftast att jag gör. Men kanske är mitt bästa ännu bättre om jag kunde väcka tävlingsdjävulen till liv nånstans därinne...?

Nu längtar min kropp efter vila, och det ska den få. Imorgon lämnar vi det här paradiset och far hemåt.

Skidåkning - en surdeg?

Ibland funderar jag över hur sjutton det kommer sig att jag fastnat så för löpning i ett första skede och skidåkning som en följd av det. Jag har aldrig varit en uthållighetsidrottare, jag hatade vinteridrottsdagarna i skolan och jag har aldrig direkt gillat naturen. Förrän nu. En tidig ålderskris? Eller är jag bara precis som alla andra i den urbana medelklassen?

Såhär säger i alla fall idéhistorikern Sverker Sörlin, vars bok "Kroppens geni" som jag just i princip sträckläst, som svar på frågan "varför ser vi en så stark längdskidåkningstrend just nu?" i en intervju i DN:

"Som jag ser det handlar om trendkänsliga personer, främst ur medelklassen, som önskar markera sitt oberoende. Man checkar ut från vardagsstressen, spänner på sig pjäxorna och utövar en sport med starkt symbolvärde. I en tid där allt ska gå fort, där vi upplever en enorm splittring och fragmentering av vår omvärld, där allt i slutändan kan sorteras ned i ett kort twitterinlägg blir längdskidåkning liksom långkok eller surdegsbakning en handling i motsats. Man tar sig ut i spåren och kan efteråt berätta om upplevelsen, men i samma andetag som detta görs visar personen en slags trohet mot en gammal kultur där ”allt fick vara på riktigt”. Att ägna sig åt en sådan här sak ger status, man markerar sig mot andra."

Jag skriver nog under på det mesta av det där. Gör du?

En psykologisk kamp

Ibland gör man saker mer för psykets skull än för den praktiska betydelsen. Som det här med valla. Imorse tog vi sovmorgon och efter frukost knallade vi ner till vallaboden och påbörjade det metodiska arbetet med att fixa i ordning morgondagens tävlingsskidor. Efter att det gamla fästet åkt bort och belagen rengjorts med en omgång grundglider påbörjades diskussionen om hur bästa glidet skulle uppnås. Högfluor eller lågfluor? Vilken temperatur? Nysnö eller gammal? Inte transformerad väl? Kanske en blandning? Johan hävdar att två tredjedelar kall HF för nysnö och en tredjedel lite varmare HF för gammal snö är grejen. Genast börjar Eskil fundera över hur mycket det påverkar glidet om man blandar in en tiondel annan glider i den kalla LF han bestämt sig för...

Tre timmar senare är vi klara (förstås efter att först ha dividerat lite om fästet och kommit fram till att förutom grund och ett par lager grönt så är det blått som gäller i fyra tunna, fina lager). Och jag tror inte att den där tiondelen gul HF eller vad det nu var har så stor praktisk betydelse. Men om (eller när) man glider ifrån i en nerförsbacke kan man tänka på den där tiondelen och känna sig som att man är lite smartare än de andra, och den känslan kan vara det som gör skillnaden. Ett skidlopp är ännu mer en kamp med pannbenet änett löplopp, tycker jag. I ett skidlopp är det så mycket material inblandat, och att bli frånåkt i nerförsbackarna betyder inte bara att man får jobba mer fysiskt för att hålla samma tempo som de andra, det betyder också att psyket får sig en knäck. Och där någonstans börjar kampen.

Nåväl. Skidorna är färdiga och vi har just haft pastaparty. I morgon klockan elva påbörjar jag min alldeles egna speciella kamp. Jag ska köra fyra mil på tävling efter en vecka med fler träningstimmar och fler skidmil än på länge. Jag har ingen aning om hur kroppen kommer att reagera i morgon, och mitt huvudsakliga mål är att inte bli varvad av vinnaren...

Viloeftermiddag med Vasaloppstouch

Efter knappt två och en halv mil på sega ben imorse är det nu vila som står på schemat. Och vi har förstås tagit oss till Vasaloppsmuseet...

14 mil and counting!

Allra längst ner på Hällbyspåret. Därefter väntade en nedrans massa uppförsbackar, och många av dem ska åkas ett par gånger på lördag när det vankas seedningslopp...

Det är lite sådär med nätåtkomsten uppe på Grönklitt, men med skidåkningen är det kanon! Nio mil klassiskt har det blivit de senaste tre dagarna, och fem mil skejt. Skejt är min nya favoritgrej! Det går faktiskt oväntat bra. Jag har till och med hittat treans växel, det du!

Men det finns såklart de som är värre. Skidvännerna jag har med mig i stugan säger att de ska ge sig ut på ett lugnt litet pass och kommer tillbaks tre timmar och fem mil senare... De åker uppför slalombackar, kör med hjälp av rå benstyrka kuperade spår utan att nånsin växla ner till tvåan och sen springer de ett par mil på det. Och jag gillar't!

Idag har vi nördat oss och filmat oss själva, så ikväll blir det popcorn och film. Alla får kommentera varandras teknik, och förhoppningsvis blir vi bättre åkare sedan.

Behöver jag säga att jag trivs?

Skidvänner!

Här är jag just nu!

Jag har lämnat våren bakom mig och farit norrut. Skidorna är vallade och imorn bär det ut på fina, välpreparerade spår.

Firande i strålande solsken

Löp- och firarsuget gäng!

När SMHI slår på stora trumman och varnar för stormstyrka i vindbyarna och horisontellt regn så blir åtminstone jag lite orolig när jag ska springa en mil ute på slätten. Men av stormvarningen bidde det en tumme. Istället sken solen över oss tolv glada löpare som bestämt oss för att fira Löpningen dag, och när vi klokt nog valt att springa vår runda baklänges så fick vi vinden i ryggen. Jag som knappt har sprungit en meter på senaste tiden, och särskilt inte ihop med folk, blev helt lycklig av att få springa bredvid människor igen, och få slänga lite käft. Jag förhörde mig om ultralöparnas TEC-planer, fick lite uppdateringar kring statusen på nybörjarskidåkarnas kroppar och fick lite inspiration av en indoorwalking-frälst instruktör. Roligt!

Och roligt att få träffa lite nya löpare, hoppas vi ses igen Malin och Magnus!

Halvvägs, genom en allé där man på våren får finna sig i att bli utstirrad av kossor som går i hagarna bredvid.

Glad bloggare, trots stela vader och skavsåriga fötter på grund av dåligt skoval...

Skitlöpning


Vissa pass går verkligen inte till historien. Dagens var ett sånt. En iskall sidvind förstörde livet för mig, plus att jag var hungrig mest hela tiden. Och jag som var så peppad innan! Nåja. Jag sprang samma runda som vi ska springa på lördag, och jag insåg att jag inte sprungit runt Wapnö på urlänge. Inte sedan jag hälsade på ett par kossor i våras. Världen ser mycket annorlunda ut när det är vintervår. Inte en enda ko i sikte, och åkrarna låg där helt vattensjuka. Men det är ändå en fin runda.

För övrigt kan jag konstatera att jag hittat en ny favorit på gymmet - enhandsrodd med hantel! Roligt och lätt att få kontakt, plus att man ser jääävligt cool ut. Dessutom tog jag större vikt än ett par killar. Bara en sån sak.

Gymtaggad!

Dags att testa nya gymprogrammet. Jag är laddad!

Fira Löpningens dag i Halmstad!

Okej, det finns bra saker med våren, jag erkänner. Smaka bara på det här som en läsare skrev till mig nyss:

"Tänk att springa genom en solbedränkt vårskog, höra fåglar sjunga, känna doften av nyutslagen grönska och känna pulsen slå i en behaglig takt"

Men i väntan på att våren ska göra löpningen till en orgastisk upplevelse i solglitter igen så kan vi passa på att fira lite igen tycker jag!

Fira Löpningens dag tillsammans med mig!

Ta med dig dina gladaste ben och möt mig och andra löpfrälsta på parkeringen vid utsiktstornet på Galgberget i Halmstad klockan 14 nu på lördag eftermiddag.

Vi springer i lugn fart ut mot Kärleken och rundar Wapnö slott innan vi vänder tillbaks mot Galgberget igen. Rundan blir ungefär en mil och vi håller såpass lugn fart att alla kan hänga med hela vägen. Och vill man springa kortare eller längre så går det förstås också bra, rundan går att korta och förlänga.

Visst är löpningen värd att fira? Och hur gör man det bättre än genom att springa ihop med andra som älskar den här formen av förflyttning lika mycket som en själv?

Firandet pågår runt om i landet, och kan du inte springa i Halmstad kanske du kan fira tillsammans med bland annat Ingmarie i Stockholm, med Daniel i Malmö eller med Anna i Kävlinge. Och det kanske firas på andra håll också? Säg till i såfall så sprider jag vidare!
 

Skärmdump från Funbeat. Klicka här för att titta närmare på rundan!



Jag ÄLSKAR vintern!

Varför utgår alla från att hela världen längtar efter våren just nu? Igårkväll satt jag i en iskall yogasal och retade mig på att jag frös inomhus och svettades utomhus (där plusgraderna gjorde sitt bästa för att ta bort min älskade snö), och just innan jag och mina yogakamrater runt omkring började leta reda på vår andning nånstans strax under revbenen så kläcker instruktören ur sig "nu är vi inne i den andra månaden på året och vi närmar oss sakta men säkert våren...och dit längtar ju vi alla".

Hallå, ursäkta, nä INTE ALLS!

Om jag fick bestämma skulle det komma två meter snö till, den röda stapeln i termometern skulle krypa ner till nånstans mellan 8 och 12 minusgrader och skidorna skulle bli obligatoriska för att det ens ska vara möjligt att komma utanför dörren.

Ge mig mer vinter! Låt mig slippa tänka på vår, töväder och andra otyg.

Hej åttonde led (men vad fan gör jag nu?)!

De senaste dagarna har jag gått och funderat lite över seedning och över hur orättvist det är ordnat i alla skidlopp där vi vanliga amatörer tvingas ställa oss längst bak i startfältet och därför hamnar i en enorm gröt av stavar och virriga medåkare och tappar värdefulla minuter redan innan första backen, medan eliten får stå längst fram och slippa trängsel och sönderåkta spår. Det är klart som fan att det är lätt att åka fyra mil på 1.43 då! Vi amatörer däremot, vi borde ha enorm cred för att vi överhuvudtaget överlever och tar oss i mål på en någorlunda anständig tid.

Hur som helst.

Jag hävdade ju att jag struntade i söndagens resultat och huruvida det skulle räcka till att seeda upp mig ett startled eller inte. Men ändå har jag suttit på Vasaloppet.se och tryckt på F5 som en dåre ända sedan igårkväll när seedningsgruppen rimligen borde ha sammanträtt färdigt. Och för en stund sedan kom det så - seedningen från Västgötaloppet.

Och jag får numera starta i åttonde led!!!

Helt sjukt. Min målsättning var ju att få starta i åttonde i nästa års Vasalopp, baserat på mina enorma framgångar i årets. Men nu har jag ju ställt hela den målsättningen på ända. Så vad gör jag nu? Jag får helt enkelt återkomma med en uppdaterad plan för årets Vasalopp.

Och kanske är det så att den som har tänkt till angående seedningen har tänkt rätt bra. Kanske är det rimligt att eliten startar längst fram medan jag och mina likar startar nånstans i periferin. Det skapar ju åtminstone en viss kämparglöd hos oss där längst bak - för har man en gång upplevt trängseln så kämpar man gärna som ett djur för att slippa den nästa gång.

Hur som helst är jag förbannat nöjd och glad idag.

Klubbkamraterna Erik Johansson och Christian Olsson spurtar om andra och tredje platsen på Västgötaloppet. Bild: Västgötaloppet.