Min massör är en stjärna. Visst känner jag någon sekund då och då (kanske när hon trycker armbågen på hamburgerstora knutar i närheten av skulderbladen) ett blixtrande hat mot henne (men det går förstås över när armbågen är borta och jag känner hur knuten liksom simmar iväg för att förhoppningsvis aldrig dyka upp igen), men för det allra, allra mesta tycker jag om henne så mycket som det går att tycka om någon som gör mig gott genom att göra mig ont.
Igår tog hon hand om min Vasaloppssargade kropp. Jag har gått runt och sprätt och sagt att jag minsann återhämtat mig fantastiskt och inte har ont nånstans. Ren bullshit förstås. Jag har känningar i utsida höft med förgreningar ner i utsida/baksida lår och framför allt i övre delen av ryggen och i axlarna. De två sistnämnda känner jag inte alls igen från skidträningen sedan tidigare, så jag tror faktiskt att de beror på allt bärande av tunga och stora väskor under veckan. Hur som helst. Jag lade mig med fullt förtroende i min massörs händer, och hon hittade som vanligt punkter och platser på min kropp där jag samlat på mig spänningar och ondhet som kändes, verkligen kändes. Helvete vilken smärtdimma jag dök in i. Men smärtans motsats blir ju så ofantligt skön sen!
Sen fick jag skäll. Eller kanske är det rätta ordet förmaningar. Jag sitter snett, jag stretchar inte ordentligt, jag har låtit baksida lår förfalla något alldeles förfärligt. Det är inte konstigt att du upplever att du är stel i ländryggen när du har världens kortaste baksida lår.
Nu jävlar ska här stretchas. Jag har härmed valt sida i diskussionen stretcha/inte stretcha. Jag stretchar. Eller tänjer. Eller vad tusan man nu vill kalla det. Jag ska bli smidig 2010.
Nån som har en idé om hur "smidig 2010" blir ett mätbart mål? Ska jag mäta hur långt fram på benen jag når när jag sittandes böjer mig framåt över rakt utsträckta ben? Eller?
fredag 12 mars 2010
torsdag 11 mars 2010
Mot nya mål
Man får vara bra positiv för att hitta något vackert i omgivningarna en mulen vårvinterdag som den här...
Knappt är Vasaloppet över förrän det är dags att blicka framåt. Hade inte riktigt tänkt på att seedningsloppet till Göteborgsvarvet är så snart. Men det är det. Nästa söndag ska jag springa som vinden ute i Frihamnen i Göteborg. Och igår gjorde jag min första löprunda på en månad. Sprang på känsla och dit näsan pekade och hade det rätt härligt. Tänkte inte det minsta på tider och puls, utan fokuserade på omgivningarna och på hur det kändes i kroppen. Vägarna var torra och fina och jag hittade en urbra backe att köra intervaller på i vår och sommar, både springandes och på rullisarna. Hejade på förbispringande och mötande löpare och konstaterade att löpning är som att cykla - man glömmer inte. Måhända får jag revidera min förhoppning att springa på samma tid nästa söndag som jag gjorde på Midnattsloppet förra året, jag har trots allt inte fokuserat på löpningen alls sedan snön kom. Men då får det bli så. Jag har ingen lust att jaga tider just nu, jag vill bara hitta flytet och kärleken till löpningen igen. Och det ska nog inte bli så svårt. Kärleken fanns där redan igår, nu ska mina ben bara smörjas och avrostas, sen kör vi!
tisdag 9 mars 2010
Vasaloppet - the story
Först: Tack som fan alla som har peppat mig, trott på mig och följt mig under vägen fram till Vasaloppet! Ni betyder så himla mycket! Ibland har ni trott mer på mig än vad jag själv gjort, och det har hjälpt mig att ta mig upp ur svackor och fokusera igen. Tack, tack, tack!
Okej. Nu kör vi!
Men var börjar man? I bussen? Vid frukosten? På startlinjen?
Jag tror jag börjar i huvudet.
För vet ni vad, optimismen kom tillbaka. Med dunder och brak. Jag satt där bland fyrtiofem okända klubbkamrater i en fullpackad buss mellan Tranemo och Transtrand och kände mig redan som en vinnare. Jag tänkte på det senaste året och kunde inte riktigt fatta hur jag kunde få vara så lycklig. På grund av att jag av ren slump och kanske en aning idioti bestämde mig för att anmäla mig till långloppens lopp för ett år sedan så sitter jag här och har hittat så mycket glädje, kärlek och gemenskap. Och saker att göra som jag fullkomligt älskar.
Nervös, visst. Lite orolig över att inte veta vad som komma skulle och om jag skulle orka, självklart. Men framför allt - glad och så himla peppad. "Det ska bli så jävla roligt att åka skidor i vackra omgivningar en hel dag!" var den tanke som snurrade i mitt huvud.
Rädslan och oron hade till stor del bytts ut mot upprymdhet, och när vi promenerade bort till starten på kvällen innan för att kolla in vasaloppsmässan ville jag bara att det skulle bli morgon så att jag kunde få ge mig iväg. Och efter en god natts sömn (tro det eller ej) så var det äntligen dags. Gröten åts med viss möda och sen kom plötsligt bussen och plockade upp oss. Tiden liksom rusade, det kändes som att jag knappt hunnit lämna skidorna i mitt startled förrän det var dags att kliva in i ledet igen och slita av överdragskläderna.
"Starten har gått!" ropade speakern. Och jag åkte. Inte. Först då, när mitt led inte kunde börja röra sig förrän efter ett par minuter, förstod jag hur fasansfullt många människor det stod framför mig. Som en människokorv eller människolemmeltåg som tagit betablockerare och blivit slött ringlade sig startfältet framåt.
Redan när jag kom fram till den före detta träddungen som delar fältet innan backen hade jag fått kryssa förbi tre ramlande åkare och passera två avbrutna stavar. Och sen började det. 45 minuters skidpromenerande som tog mig typ tre kilometer. Hamnade bredvid en snubbe från Pargas i Åbo skärgård bara ett par öar ifrån Houtskär där min farmor kommer ifrån och där jag tillbringat många somrar. Vi snackade Åland, färjor och djupfrysta Östersjöar. Snicksnackade lite med andra omkring mig och utbytte många utslitna klyschor angående backen. Sen kom 87 kilometersskylten och där och då bestämde jag mig för att åka nästa år. Det här var bara så fruktansvärt roligt!
Tog god tid på mig på kontrollerna, passade på att ringa upp redaktionen hemma i Halmstad och ge en liten rapport från inledningen på loppet i Smågan, drack och åt ordentligt och njöt av att titta på folk och sprida leenden omkring mig. Får man må såhär oförskämt bra och ha såhär nästan overkligt roligt?
Mångsbodarna kom och gick och sen kom solen. Kämpade med backarna upp mot Risberg i värmen och i en snö som började mjöla sig. Men sen gömde sig solen igen och det blev lite lättare. Upptäckte att jag hade bättre glid än jag förväntat mig, och dessutom en kropp som var mer en stakningsmaskin än en människa stundtals. Susade förbi människor med dåligt vallade skidor eller dåligt tränade människor som diagonalade på platten och kände mig urstark. Nådde Evertsberg och ordnade mitt eget Bergspris genom att spurta de sista metrarna in under porten. Kunde för mitt liv inte förstå varför dryga 300 personer (skulle det visa sig senare) valde att bryta just här med bara 43 kilometer kvar (jo, man blir lite lätt distansskadad när man sysslar med långlopp märker jag. "Bara" 43k. Det är ju längre än mina båda seedningslopp!). Vackra, vackra Evertsberg!
Sen sladdrade det på med kullerstensspår ner mot Oxberg (inte alls den vila som speakern i Evertsberg lovade, men nåja, det gick ju utför och jag gjorde några strålande snygga pareringar när folk framför mig trillade som korthus rätt över fyra spår på sina ställen). I Oxberg växte mitt skidåkarsjälvfötroende till nästan patetiska dimensioner - jag minns att jag tänkte att jag var skidåkardrottningen och borde krönas, att jag var oövervinnerlig och att de återstående tre milen var som en påse godis - inget kunde stoppa mig nu! Men då hade jag inte med sträckan Hökberg-Eldris i beräkningen. Satan i gatan vad tråkigt jag hade där. Trodde stundtals att jag skulle somna. Men sen kom Eldris - och kaffet. Det supersockrade kaffet som rann som guld ner i strupen.
Och vet du, sen var det mindre än en mil kvar! Och här någonstans fastnade leendet i ansiktet. Jag hade nog strålat rätt bra under stora delar av loppet, men nu fanns det liksom ingen hejd. Jag skulle klara det! Och jag skulle klara mig under tio timmar med god marginal! Känguruhoppstakande i ren glädjeyra plockade jag några placeringar, för att sedan bli omåkt av andra som liksom jag också upptäckte att det fanns energireserver att ta av när målet fanns så nära inom räckhåll. Aldrig har någon väl längtat så mycket efter att få se bebyggelse som här.
Och så kom det då. Upploppet. Hann med att ropa "fy fan, vilken grej!" till en tjej i spåret bredvid innan det var dags att plocka fram stakningsmaskinen igen. Hade funderat på en passande målgest under de sista två kilometrarna, men kom inte på något bättre än att falla ihop och kräkas, och det kunde jag ju inte göra, så därför blev det bara ett stort flin och armarna i luften.
JAG HADE GJORT DET! På tiden 09:05:38 passerade jag under Vasaloppsmottot, stolt som en tupp och med glädjetårarna sprutandes.
Och ja, det blir ett Vasalopp nästa år också.
Okej. Nu kör vi!
Men var börjar man? I bussen? Vid frukosten? På startlinjen?
Jag tror jag börjar i huvudet.
För vet ni vad, optimismen kom tillbaka. Med dunder och brak. Jag satt där bland fyrtiofem okända klubbkamrater i en fullpackad buss mellan Tranemo och Transtrand och kände mig redan som en vinnare. Jag tänkte på det senaste året och kunde inte riktigt fatta hur jag kunde få vara så lycklig. På grund av att jag av ren slump och kanske en aning idioti bestämde mig för att anmäla mig till långloppens lopp för ett år sedan så sitter jag här och har hittat så mycket glädje, kärlek och gemenskap. Och saker att göra som jag fullkomligt älskar.
Nummerlappsprovning. Konstigt att åka runt och skylta med en konkurrerande radiokanal, men vafan...
Nervös, visst. Lite orolig över att inte veta vad som komma skulle och om jag skulle orka, självklart. Men framför allt - glad och så himla peppad. "Det ska bli så jävla roligt att åka skidor i vackra omgivningar en hel dag!" var den tanke som snurrade i mitt huvud.
Vallning tillsammans med de jag bodde ihop med i Transtrand. Vi var sju åkare från klubben som bodde hos samma familj, varav fem inklusive mig var förstagångsåkare. Så himla roligt att kunna diskutera förväntningar med dem!
Rädslan och oron hade till stor del bytts ut mot upprymdhet, och när vi promenerade bort till starten på kvällen innan för att kolla in vasaloppsmässan ville jag bara att det skulle bli morgon så att jag kunde få ge mig iväg. Och efter en god natts sömn (tro det eller ej) så var det äntligen dags. Gröten åts med viss möda och sen kom plötsligt bussen och plockade upp oss. Tiden liksom rusade, det kändes som att jag knappt hunnit lämna skidorna i mitt startled förrän det var dags att kliva in i ledet igen och slita av överdragskläderna.
På väg mot starten!
Glad och peppad!
"Starten har gått!" ropade speakern. Och jag åkte. Inte. Först då, när mitt led inte kunde börja röra sig förrän efter ett par minuter, förstod jag hur fasansfullt många människor det stod framför mig. Som en människokorv eller människolemmeltåg som tagit betablockerare och blivit slött ringlade sig startfältet framåt.
Redan när jag kom fram till den före detta träddungen som delar fältet innan backen hade jag fått kryssa förbi tre ramlande åkare och passera två avbrutna stavar. Och sen började det. 45 minuters skidpromenerande som tog mig typ tre kilometer. Hamnade bredvid en snubbe från Pargas i Åbo skärgård bara ett par öar ifrån Houtskär där min farmor kommer ifrån och där jag tillbringat många somrar. Vi snackade Åland, färjor och djupfrysta Östersjöar. Snicksnackade lite med andra omkring mig och utbytte många utslitna klyschor angående backen. Sen kom 87 kilometersskylten och där och då bestämde jag mig för att åka nästa år. Det här var bara så fruktansvärt roligt!
Tog god tid på mig på kontrollerna, passade på att ringa upp redaktionen hemma i Halmstad och ge en liten rapport från inledningen på loppet i Smågan, drack och åt ordentligt och njöt av att titta på folk och sprida leenden omkring mig. Får man må såhär oförskämt bra och ha såhär nästan overkligt roligt?
Mångsbodarna kom och gick och sen kom solen. Kämpade med backarna upp mot Risberg i värmen och i en snö som började mjöla sig. Men sen gömde sig solen igen och det blev lite lättare. Upptäckte att jag hade bättre glid än jag förväntat mig, och dessutom en kropp som var mer en stakningsmaskin än en människa stundtals. Susade förbi människor med dåligt vallade skidor eller dåligt tränade människor som diagonalade på platten och kände mig urstark. Nådde Evertsberg och ordnade mitt eget Bergspris genom att spurta de sista metrarna in under porten. Kunde för mitt liv inte förstå varför dryga 300 personer (skulle det visa sig senare) valde att bryta just här med bara 43 kilometer kvar (jo, man blir lite lätt distansskadad när man sysslar med långlopp märker jag. "Bara" 43k. Det är ju längre än mina båda seedningslopp!). Vackra, vackra Evertsberg!
Sen sladdrade det på med kullerstensspår ner mot Oxberg (inte alls den vila som speakern i Evertsberg lovade, men nåja, det gick ju utför och jag gjorde några strålande snygga pareringar när folk framför mig trillade som korthus rätt över fyra spår på sina ställen). I Oxberg växte mitt skidåkarsjälvfötroende till nästan patetiska dimensioner - jag minns att jag tänkte att jag var skidåkardrottningen och borde krönas, att jag var oövervinnerlig och att de återstående tre milen var som en påse godis - inget kunde stoppa mig nu! Men då hade jag inte med sträckan Hökberg-Eldris i beräkningen. Satan i gatan vad tråkigt jag hade där. Trodde stundtals att jag skulle somna. Men sen kom Eldris - och kaffet. Det supersockrade kaffet som rann som guld ner i strupen.
Och vet du, sen var det mindre än en mil kvar! Och här någonstans fastnade leendet i ansiktet. Jag hade nog strålat rätt bra under stora delar av loppet, men nu fanns det liksom ingen hejd. Jag skulle klara det! Och jag skulle klara mig under tio timmar med god marginal! Känguruhoppstakande i ren glädjeyra plockade jag några placeringar, för att sedan bli omåkt av andra som liksom jag också upptäckte att det fanns energireserver att ta av när målet fanns så nära inom räckhåll. Aldrig har någon väl längtat så mycket efter att få se bebyggelse som här.
Och så kom det då. Upploppet. Hann med att ropa "fy fan, vilken grej!" till en tjej i spåret bredvid innan det var dags att plocka fram stakningsmaskinen igen. Hade funderat på en passande målgest under de sista två kilometrarna, men kom inte på något bättre än att falla ihop och kräkas, och det kunde jag ju inte göra, så därför blev det bara ett stort flin och armarna i luften.
JAG HADE GJORT DET! På tiden 09:05:38 passerade jag under Vasaloppsmottot, stolt som en tupp och med glädjetårarna sprutandes.
Och ja, det blir ett Vasalopp nästa år också.
Upploppet version två
Bekransad vasalöpare
Jag fick min krans och medalj när jag kom till jobbet imorse. Jag kände mig som en drottning och började nästan grina. Igen.
söndag 7 mars 2010
lördag 6 mars 2010
Hej startledet
Jag har hälsat på mitt startled. Det var löjligt långt bakom elitledet. Jag får ju åka mycket längre... Nu står halva klubben och fästvallar. Blå Extra verkar vara en lågoddsare. Jag kör blått, lila VR45, blått och så en skvätt lila på toppen. Lila är min favorit, den har tagit mig många fina mil. Snart är det sängdags!
På väg!
Det obligatoriska stoppet på Rattugglan utanför Mariestad är avklarat. Det snackas valla, backtaktik och medaljer. Och vätskebälte eller inte. Jag är enda tjejen som åker för klubben. Man kan ju tycka att jag därmed, i egenskap av Tranemos främsta damåkare, borde få ett eget serviceteam...
fredag 5 mars 2010
Mera mat!
Dagens första frukost intogs kvart över fem. Dagens andra kvart över nio. Nu är det mellanmål och ungefär klockan ett blir det lunch. Och sen fortsätter det så.
torsdag 4 mars 2010
Di dära fjärilarna
Jag har spenderat hela kvällen med att tänka på att jag borde packa. Nu har jag kommit halvvägs. Det går liksom lite trögt. På nåt sätt så känns det inte verkligt ännu, att jag ska åka. Det är först när väskan är stängd och pjäxorna nerpackade som jag kommer förstå att det är på riktigt. Och jag vill dra ut på den insikten lite.
Johan deklarerade att han fått fjärilar för första gången inför loppet för en stund sedan. Helt galet. Jag har haft fjärilar i en vecka. Minst. Stissat upp mig över ingenting, funderat och planerat och varit helt okoncentrerad.
Imorn jobbar jag till halv ett. Sen far vi hemåt till västgötaskogarna och grundvallar. På lördag kl 8 går bussen mot Sälen, och innan dess ska jag ha ätit och druckit så det sprutar ur öronen. Jag är så förbaskat mätt redan nu att jag inte förstår hur det ska gå i mer mat i mig.
Åh.
Nervööööööös.
Johan deklarerade att han fått fjärilar för första gången inför loppet för en stund sedan. Helt galet. Jag har haft fjärilar i en vecka. Minst. Stissat upp mig över ingenting, funderat och planerat och varit helt okoncentrerad.
Imorn jobbar jag till halv ett. Sen far vi hemåt till västgötaskogarna och grundvallar. På lördag kl 8 går bussen mot Sälen, och innan dess ska jag ha ätit och druckit så det sprutar ur öronen. Jag är så förbaskat mätt redan nu att jag inte förstår hur det ska gå i mer mat i mig.
Åh.
Nervööööööös.
Icebug 24 - fjällorientering
Bild lånad från icebug24.com
Såhär mitt i Vasaloppsfokuseringen börjar sommarplanerna ta form! 30-31 juli tillbringar jag och Johan i Hemavan där det blir fjällorientering. Icebug 24 heter spektaklet. Nån som varit där och testat?
onsdag 3 mars 2010
"Tänk positivt!"
Annika skrev en snäll kommentar på mitt förra inlägg: "Jag tror inte på allvar att du deppar för detta. Det är du för smart för".
Jo. Det är väl så.
Jag deppar inte.
Jag blev bara så trött. Så frustrerad. Överreagerade. Jag ville ju ta ut mig, jag ville tömma depåerna i kroppen så att de blev hungriga efter massa ny energi att lagra. Och nu blev det inte så. Jag tror inte att mitt lopp på söndag på allvar kommer påverkas av att jag inte gör exakt till punkt pricka som jag tänkt veckorna innan. Inte egentligen.
Men ibland kan man inte stoppa tankemyllret i huvudet.
Jag fick en annan kommentar apropå mitt missnöje med sista passet som inte blev som jag tänkt: "Tänk positivt!". Den dök upp efter att jag beklagat mig och känt mig värdelös en stund efter att jag tagit av skidorna. "Tänk positivt!"
Jo tack. Det är just det jag har jag gjort det senaste året. Jag har tänkt positivt när jag klickat fast pjäxorna i livsfarliga rullskidor som jag innerst inne var dödsrädd för. Jag har tänkt positivt när jag snörade på mig löparskorna och visste att jag bara skulle orka springa en kilometer i sträck utan att få andnöd och dö. Jag har tänkt positivt när jag ställt mig på startlinjen i lopp efter lopp utan att egentligen vara ens i närheten av säker på att jag skulle orka ta mig i mål.
Jag har tänkt positivt när jag gång på gång ställt mig på skidorna och vetat att det här var något helt nytt, något jag skulle lära mig från grunden och det dessutom på en så kort tid som två månader.
Men igår orkade jag inte. Jag orkade inte vara positiv. Det var som om all ansträngning och all kamp bara sipprade ut ur fötterna och blev till ingenting. Och detta över 90 minuter skidåkning som inte blev riktigt som jag ville. Det kunde varit något helt annat, något lika trivialt, eller något jättestort.
Men jag vet att jag kommer stå där i starten på söndag morgon och vara lika jävla peppad, lika jävla rädd och lika jävla segerviss som vanligt. Optimismen kommer tillbaka. Det måste den.
Jo. Det är väl så.
Jag deppar inte.
Jag blev bara så trött. Så frustrerad. Överreagerade. Jag ville ju ta ut mig, jag ville tömma depåerna i kroppen så att de blev hungriga efter massa ny energi att lagra. Och nu blev det inte så. Jag tror inte att mitt lopp på söndag på allvar kommer påverkas av att jag inte gör exakt till punkt pricka som jag tänkt veckorna innan. Inte egentligen.
Men ibland kan man inte stoppa tankemyllret i huvudet.
Jag fick en annan kommentar apropå mitt missnöje med sista passet som inte blev som jag tänkt: "Tänk positivt!". Den dök upp efter att jag beklagat mig och känt mig värdelös en stund efter att jag tagit av skidorna. "Tänk positivt!"
Jo tack. Det är just det jag har jag gjort det senaste året. Jag har tänkt positivt när jag klickat fast pjäxorna i livsfarliga rullskidor som jag innerst inne var dödsrädd för. Jag har tänkt positivt när jag snörade på mig löparskorna och visste att jag bara skulle orka springa en kilometer i sträck utan att få andnöd och dö. Jag har tänkt positivt när jag ställt mig på startlinjen i lopp efter lopp utan att egentligen vara ens i närheten av säker på att jag skulle orka ta mig i mål.
Jag har tänkt positivt när jag gång på gång ställt mig på skidorna och vetat att det här var något helt nytt, något jag skulle lära mig från grunden och det dessutom på en så kort tid som två månader.
Men igår orkade jag inte. Jag orkade inte vara positiv. Det var som om all ansträngning och all kamp bara sipprade ut ur fötterna och blev till ingenting. Och detta över 90 minuter skidåkning som inte blev riktigt som jag ville. Det kunde varit något helt annat, något lika trivialt, eller något jättestort.
Men jag vet att jag kommer stå där i starten på söndag morgon och vara lika jävla peppad, lika jävla rädd och lika jävla segerviss som vanligt. Optimismen kommer tillbaka. Det måste den.
Varför ser jag så glad ut?
Och vad fan ler du för?
JÄVLA SKIT.
Det gick verkligen jättedåligt igår. Spåren var superkonstiga (stenhårda, isiga och som gjorda för klister tydligen. Första gången jag fick klistra på mina skidor, känns inte som att det var helt nödvändigt att få testa det just den här dagen). Jag hade som ambition att köra ett riktigt hårt pass. En och en halv timme, upp mot 20k och verkligen använda slut på mina skidåkarmuskler. Både armar och ben. Och magen.
Och vad blev det?
En tumme.
Svischade runt en mil på trekvart. Var det jobbigt? Icke. Ett enda staktag tog mig en halvmil, så snabba var spåren. Helt meningslöst. Och fästet försvann rätt omgående i de isiga spåren, så de få gånger det var nån mening med att diagonala så smet skidorna iväg från mig. Inga trötta triceps, inga ljumskar och höfter som fick jobba således.
Dessutom hände något som jag inte räknat med.
Det blev asmörkt.
Ärligt talat borde jag väl varit beredd på det, det är ju ändå mars fortfarande. Men det var ju så klart väder och spåren går ju på rätt öppna myrar så jag tänkte inte riktigt att det skulle bli så farligt.
Men det blev det.
Jag harvade 6k till, med livet som insats. Var livrädd i nerförsbackarna, dels för att jag såg så dåligt, dels för att jag var rädd att fara omkull och bryta handlederna i den stenhårda snön. Hur skulle de se ut såhär dagarna före start?
Med gråten i halsen avslutade jag passet. Det stör mig när mina planer inte håller, och jag fick inte alls till mitt sista pass som jag ville. Så nu vet jag inte hur jag går vidare.
tisdag 2 mars 2010
18481
Åksugna skidor!
Mitt startnummer i Vasaloppet är ett palindrom. Jag tror att det är ett bra tecken. Vet inte riktigt varför, men det känns liksom bra. 18481. Med det numret kan ni hålla koll på mig! På Vasaloppet.se står det massa om hur man gör om man vill följa med sms, men annars uppdaterar de väl med tider på hemsidan också.
Just nu sitter jag och plirar ut genom fönstret på den tjusiga solen och undrar vad den har gjort med min snö på spåren i Simlångsdalen. Om nån timme ska nämligen sista skidpasset genomföras. Sista. Fatta. Helt sjukt. Jag ska köra hårt i en och en halv timme, sen är det återhämtning och uppladdning som gäller resten av veckan. Och lite yoga och promenader för att hålla kroppen igång.
Och vem är det som har släppt in alla de där fjärilarna i min mage?!
måndag 1 mars 2010
Allt får inte plats i huvudet!
Jag försöker koncentrera mig på jobbet. Tänker istället på nummerlappar. Jag försöker koncentrera mig på vad folk omkring mig pratar om. Tänker istället på Enervit och Dextrosol. Jag försöker svara på frågor om allt möjligt som folk undrar om. Tänker istället på klisterzoner och svarar uppåt väggarna.
Kan det inte vara söndag nu så att jag får Vasaloppet ur huvudet?!
(Och när är det egentligen tänkt att den här kroppen och det här huvudet ska få sån ro att de frivilligt går med på att somna? Den här veckan skulle ju vara sömnen och energins vecka!)
Kan det inte vara söndag nu så att jag får Vasaloppet ur huvudet?!
(Och när är det egentligen tänkt att den här kroppen och det här huvudet ska få sån ro att de frivilligt går med på att somna? Den här veckan skulle ju vara sömnen och energins vecka!)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)