Mot hundra mil i cykelsadeln

Jag har världens bästa cykelgrupp. Den är liten men härlig, och den består av människor som liksom jag helt oprovocerat kan brista ut i ett "jag är så lycklig!" när vi klättrat uppför en lång uppförsbacke. Där finns till exempel Mats som förstår att när jag börjar svamla om att vika av hemåt efter åtta mil när vi bara har ett par kilometer kvar på rundan så behöver jag höra "nänä, jag vill inte höra att Therese bangar sista uppförsbacken!". Då vaknar tävlingsdjävulen och jag trampar ut det sista jag har i benen så jag liksom vinglar till när jag kliver av cykeln när vi avslutar.

Efter gårdagens distanspass har jag fått ihop 93 mil på cykeln i år. På tisdag tänkte jag plocka de sju som är kvar till jämnt hundratal. Då ska det pressas i några av mina favoritbackar öster om Halmstad, och övas på belgisk kedja.

Jag får nog snart passa mig så inte rumpan växer fast på sadeln...

Fikadags efter en och en halv timme i sadeln

Vackra, vackra Mjälahultssjön. Och jag fick höra att jag minsann borde i och simma lite, är jag triatlet så är jag....

En rödsvettig gasell

Det finns saker man minns och saker man glömmer. Ett exempel på det senare är vad det gör med löpekonomin och -tekniken att springa snabbt. Ut med bröstet, fram med höften och upp på fotbladen. Jajjamen. Jag var som en gasell igår. Åtminstone kände jag mig som en. Om det inte var för att banintervaller är så satans jobbigt skulle jag nog springa det varje dag.

Mindre gasellik var jag dock efter passet när jag behövde ta igen mig lite på den röda tartanen innan hemjogg:

Svettig och trött.

Nåväl. Igår löpintervaller, idag långpass på cykel. Jag har packat en minitermos kaffe, och när jag tittar ut genom fönstret skiner solen. Livet är gött.

När är det läge för en DNS?

Startbevisen har börjat trilla in på hallmattan. Gladast är jag över nummerlappen till Hallandsloppet nästa lördag - mitt livs första cykellopp. Tio mil på en vacker bana längs vägar norr om Halmstad. Känns bara roligt.

Och sen har vi det där med Stockholm marathon. Varje gång jag (eller någon annan i bloggosfären för den delen) skriver något i stil med "ojoj, hur ska det gå, är jag tillräckligt tränad" så kommer de peppande kommentarerna som på beställning. Klart du kommer klara det! Du är grym! Vältränad! Inget kan stoppa dig!

Och jag blir förstås överlycklig. Klart jag kan! Jag är grym. Kanske inte riktigt lika vältränad som jag kunde önska, men det blir nog bra. Så missförstå mig inte - jag älskar när ni skriver fina saker och när ni tror på mig.

Problemet är bara att motsatsen aldrig händer. Det är aldrig någon som skriver "nä, du borde nog inte starta. Det är alldeles för kort tid kvar för att du ska hinna genomföra all träning som behövs". Och tänk om det är just det som är sanningen den här gången?

Fast frågan är förstås om jag skulle lyssna. Eller om jag bara skulle ta det som en utmaning - Nähä, tror de inte att jag kan? Jag ska visa dem!

Jag är för övrigt lika god kålsupare jag. Jag skrev just ett svar på en kommentar från Jonna som oroade sig inför Vätternrundan. Och vad skrev jag? Jo, "Du har en stark motor, du kommer klara dig bra". Vad tusan vet jag om det? Det enda jag vet i det här fallet är det Jonna skriver på sin blogg, och det hon skriver till mig i sin kommentar. Och så tänker jag att jamen, jag vill ju peppa och få henne att känna sig bra. Men jag har ingen aning om vad som är rätt för Jonna.

Problemet är också att jag själv inte har en aning om ifall jag borde ställa mig på startlinjen i Stockholm. Och jag avskyr att inte veta. Jag när en omöjlig önskan om att någon ska komma och säga till mig vad jag ska göra. Men samtidigt vet jag ju att den enda som vet är jag själv. Det är min kropp. Det är jag som bestämmer. Det är jag som avgör om det är värt att chansa. Kanske går det bra, kanske får jag ett underbart lopp. Kanske går det mindre bra, kanske överanstränger jag någon liten del i mig någonstans, kanske pajjar jag min plan för Ironman.

Jäkla skit. Och som sagt - kan inte någon bara komma hit och bestämma åt mig?!

Veckans startbevisskörd.

Superkomprimerad löpning och marafunderingar

Gabriel har sagt kompressionsstrumpor på om jag ska springa. Jag tar det osäkra före det osäkra och tar både strumpor och tights. Och det verkar hjälpa. Det, stretchingen, tortyrmassagen och det faktum att jag tar det lugnt med löpningen. Ingen stress.

Idag var för övrigt en perfekt dag för att ta sig an lite nya stigar. Jag var inte så sugen på att ta mig ut till havet, även om det är där man hittar de allra bästa stigarna. Strandskog is the shit. Men gråmulet och duggregn är inte det väder som gör havet mest rättvisa, så jag letade rätt på en annan skog. En pytteliten. För att skrapa ihop en mil fick jag springa några varv och lite fram och tillbaks över rötter och stenar. Men det gjorde inte så mycket. Jag liksom skuttade fram, och påmindes igen om hur roligt det är med trail. Varför glömmer jag bort det?

Men det är mycket att fundera över när det gäller löpningen just nu. I ärlighetens namn är jag lite oroad när det gäller Stockholm marathon. Det är trots allt snart bara en månad kvar, och jag har inte ett enda långpass över 20k som funkat bra. Och jag har inte sprungit en enda långintervall. Jag har knappt sprungit alls om jag ska vara ärlig. Inte bästa uppladdningen inför en mara. What to do?

Skopremiär. Har bestämt mig för att ge DS Trainer en ny chans och fick hem nummer 17 häromdagen.

Jo, våren har kommit till Halmstad också. 

När löpningen är avklarad är det bara att kliva in i tortyravdelningen...

Nio mil i korta tights

Ibland får man anpassa sig. Säger väderprognosen sol och värme idag och regn och skit imorn, då spelar det ingen roll att man tänkt springa idag och cykla imorn. Man är helt enkelt tvungen att byta plats och stuva om.

Således har jag cyklat idag. Och om jag inte visste bättre hade jag trott att det var flera veckor sen sist, för gud som jag har längtat.

Tanken var att köra en och en halvtimme hyfsat hårt och sen en halvtimme löpning på det. Ett nätt litet brickpass. Men istället blåste jag på i solskenet och den lätta medvinden och hamnade 35k hemifrån i ett nafs. Och är man 35k hemifrån är det förmodligen lika långt hem. I alla fall nästan. Jag bestämde mig för raka vägen hemåt, vilket innebar rakt mot vinden på Gamla E6:an över slätterna. Och då jädrar fick mina ben bekänna färg. Rent ut sagt asjobbigt. Och hårt blev det. Körde någon form av styrkekörning uppför, och tränade på att inte bara trycka utan även dra ordentligt när jag stod upp i uppförsbackarna. Kändes riktigt härligt, vilken fart det blev av det hela!

När jag närmade mig hemma stötte jag ihop med CK Bure som var ute och körde backar. Och jag är ju inte direkt den som är den så jag hakade glatt på och fick ihop ett par mil till.

Nio mil blev det till slut. Och till råga på allt var det kortbyxpremiär. Nio mil cykellycka. Jag känner mig helt euforisk! Och ja, jag längtar redan till nästa pass.

Jo minsann. Korta tights på en glad cyklist.

Huvudet fullt av cykling

Jag är fortfarande lite yr och hög efter helgens cykling. Har koncentrationssvårigheter och kommer på mig själv med att sitta och drömma om den belgiska kedjan. Och om den närmsta tidens lopp. Och då snackar vi inte löplopp, som jag i vanliga fall skulle fantisera om. Nä, jag drömmer om Hallandsloppet och Jubileumsloppet. Båda två är jag anmäld till. Och Ride of hope i augusti, där jag vill cykla minst en etapp. Och sen kanske det dyker upp något spännande och cykelrelaterat helgen den 2-3 juni som jag vill vara med på. Men hur gör man då, jag har ju ett maraton att springa den helgen!

Och mitt i alltihopa har jag börjat längta efter att få cykla runt Vättern också. Jösses vad lättpåverkad man är när man spenderar en helg omgiven av cyklister som tillbringat många timmar på en cykelsadel runt den där sjön...

Större delen av helgens cykelgäng. Bild: Leif Åström/cykla.se

Vätternlägret: Nirvana på cykel

Ibland känner jag mig helt dumglad. Du vet, så där fånigt glad att man framstår som lätt korkad. Som den här helgen - det första officiella Vätternrundanlägret som arrangeras. Jag har verkligen älskat varenda ögonblick! När vi körde sista turen imorse höll jag på att spricka av glädje, jag ville aldrig att vi skulle sluta. Smaka på detta:

Igår - nästan tio mil längs fantastiska vägar söder om och innanför Varberg. En grupp på femton cyklister som styrdes med varsam hand av Mattias Reck och som med varje mil blev mer och mer sammansvetsad. Efter sex mil - obligatorisk cykelfika. Den här gången på Öströö fårfarm inne i Åkulla bokskogar. Varm choklad har aldrig smakat bättre! Vi kurade lite i tjocka filtar innan vi susade vidare längs böljande vägar kantade av vitsippor, bokar och hästhagar.

Picknickkorg Öströö fårfarm-style. 

Vid bordet sitter bland annat Vätternrundans vd Eva-Lena Frick. Snacka om schysst jobb!

Idag - ett sista "blås ut det sista du har kvar i benen"-pass. Drygt fyra platta mil, i en grupp som kändes harmonisk och fin. Den här gången tillsammans med min nya idol Camilla Larsson, och Mattias på ett hörn. Camilla ville se Sveriges snyggaste belgiska kedja, och vi gjorde vårt bästa. Först en omgång med fokus på teknik, i hyfsat lugnt tempo. När alla fattat grejen delade vi upp den stora klungan i två, och körde hårt. Jag och mina fem medcyklister körde verkligen järnet, och det var så fruktansvärt roligt! Mattias berättade efteråt att han fick gåshud för att det funkade så bra och var så vackert, och det var ungefär samma känsla hos mig. Jag är alldeles för ny på det här med cykel för att känna till alla begrepp, men om det finns något motsvarande runners high i cykelvärlden så var det precis det jag kände där och då. Christer Hedberg, en av snubbarna bakom Rosa dygnet i Göteborg, kallar den belgiska kedjan för det närmsta man kan komma nirvana på en cykel, och ja, exakt så är det. Känslan när jag gick ut i "snabbledet" och sögs med av medcyklisten framför mig i ett hiskeligt (nåja) tempo är helt obeskrivlig. Hjärtat slog frivolter i bröstet och jag började fundera över om det inte är cyklingen som är mitt hem.

Camilla till höger. Regerande svensk mästare i triathlon på ironmandistans!

I mitten Jona Dahlqvist - flerfaldig svensk mästare i triathlon.

Men allting har som bekant en ände, och ganska snart rullade vi in på kullerstenen på torget i Varberg. Medan vi fyllde på med en underbar brunch (vi bodde på Varbergs stadshotell, och jäklar vilken god mat och vilket magiskt fint spa de har där!) höll Mattias och Tomas Grönqvist ett litet hejdåtal, och jag satt där och hade nästan tårar i ögonen. Där satt jag, omgiven av människor som jag spenderat många timmar bakom, stirrandes på deras rumpa. Många av dem fick jag aldrig något namn på, men det kändes ändå som att jag kände dem på något sätt. Och jag fick nästan panik av tanken på att åka hem.

Jag vet att det är en fåfäng önskan, men tänk om livet kunde få vara såhär alltid. Jag är som lyckligast i sammanhang där det är mycket folk som nördar ner sig lika mycket som jag i långdistans och träning. Det spelar ingen roll om det är skidor, löpning eller cykel - kärleken till den fysiska utmaningen är densamma. Det är bland dessa människor jag känner att jag har hittat hem.

Vätternlägret: Svett, skratt och smuts

Jag är fullkomligt slut. Tillsammans med typ nittio andra glada cyklister har jag spenderat det senaste dygnet med att äta, prata om att äta, cykla och prata om att cykla. Och om alla andra saker som man kan prata med lika goda kålsuparträningsfreaks som en själv. I förmiddags öste regnet ner, och vi körde kuperat som satan i Varbergs inland. I eftermiddags droppade det fortfarande från molnen, men temperaturen hade stigit något, och då gav vi oss ut på någon form av tempopass. Jag har nästan slutat vara livrädd för att cykla i klunga, och jag är lycklig som en tupp.

Och det bästa av allt är att i morgon när jag vaknar ska jag göra typ samma sak igen. Äta. Cykla. Snacka. Och fika. För imorn vankas långpass på sisådär fyra timmar. Och cyklister är ett fikande folk.

Livet är en fest, bara så du vet.

Efter typ 45k på snabba, fina men blöta vägar söder om Varberg i eftermiddags.
Jädrar vad smutsig man blir av att ligga bakom andra! (och nä, jag låg inte bara
bakom och sölade. Jag drog också, minsann!)

På äventyr!

Där nånstans, bakom en lite smutsigare och rostigare tvåhjuling, står min bebis. Vi ska på läger, äntligen!

När man inte kan springa...

Tro det eller ej, men igår var första gången jag höll i en kettlebell i hela mitt liv.

...så hänger man på gymmet. Jag vilar min vad och gör bara små testlöprundor då och då. Och på jogg.se har det plötsligt dykt upp röda små pluppar i min träningsdagbok. Rött betyder styrketräning, och det är ingen överdrift om jag säger att jag slarvat en aning med den under vårvintern. Det är helt otroligt vad lätt det är att "glömma" styrkan när allt är frid och fröjd. Jag var oerhört noga i vintras när jag hade ett knä att rehabba, och när smärtan försvann var jag rätt duktig på att kämpa på med mina övningar i förebyggande syfte ett tag. Men sen - ingenting.

Inte förrän Saras påskutmaning "jävligt jobbig påskhelg" dök upp på näthinnan, och framför allt inte förrän jag fick ont i min vad. Då jädrar. Men skillnaden mellan mitt vadonda och mitt knäonda är ju att det knäonda bland annat skulle behandlas med hjälp av styrketräning eftersom jag var alldeles för svag i höfter och säte, särskilt på högersidan. Vaden däremot, den är överansträngd och behöver massage, kärlek och omvårdnad. Men jag tänker att lite styrka inte kan skada direkt...

Ytterligare en anledning till att jag börjat hänga mer på gymmet är förstås att jag hittat ett roligt sätt att träna. Jag vet inte om det är det mest effektiva, men det skiter jag ärligt talat i. Lite styrketräning är bättre än ingen styrketräning. Hur som helst. Jag har börjat sätta ihop små cirkelpass med 6-8 övningar som jag gillar, företrädesvis övningar där jag inte behöver använda annat än min egen kroppsvikt och kanske en balansplatta eller någon vikt för att öka svårighetsgraden. Igår gjorde jag till exempel såhär:

15 dynamiska plankor (från handstående ner till armbågar och upp igen - en favorit!)

20 sek sidplanka/sida

15 höftlyft med ett ben i luften/ben

15 planka med knäuppdrag åt sidan

15 knäböj med hopp (gillar verkligen att blanda in hopp för lite extra flås!)

15 drag mot hakan med knäböj mellan

15 draken (ett ben per varv)

30 dynamiska utfall

Sex varv totalt. Kanske 30 sek vila och lite vatten mellan varje varv. Draken var sjukt tuff, hade en 6kg kettlebell i händerna, och jag märkte väldigt tydligt att jag fortfarande är svagare i höger sida. Balansen är urusel, och jag fick koncentrera mig något oerhört för att göra 15 repetitioner snyggt och prydligt. Riktigt bra övning för mig, med andra ord.

Täby extreme challenge från sidan av

Vilken jädra helg. Vilka kämpar. Vilka löpare! Jag är fortfarande lite tagen av hela den här upplevelsen. Täby extreme challange - här snackar vi utmaning i dess råaste form!

Att vakna i Stockholm lördag morgon, titta ut och konstatera att jaha, aprilväder var det ja. En decimeter snö på marken och lika mycket i luften. Kallt, blött och jävligt. Att försöka peppa iväg en löpare som inte alls tycker att 100 miles i snöstorm är något han vill pyssla med en aprilhelg. Att själv anlända till Ensta krog framåt kvällningen och inte ha en aning om hur det är att springa i iskallt smältvatten, lera till fotknölarna och en annalkande kyla, men ändå göra sitt bästa för att le, peppa och försöka vara världens bästa funktionär.

Att träffa Mia, detta yrväder av leenden, organisation och en allt omfamnande glädje inför andras prestationer. Att medan mörkret faller och natten anländer hacka korv, hälla upp chips, blanda sportdryck, småsnacka med trötta, arga, förvirrade, slutkörda, superlyckliga, maniska, magiska och makalösa löpare. Att se löpare passera, om och om igen, ibland med tom blick, ibland med jävlaranamma i hela ansiktet och ibland med ett leende.

Att bli rädd när någon ringer och säger "kan någon ta en bil och hämta en löpare borta vid Skavlöten, han ragglar omkring och vet inte var han är".

Att bli glad när Benet ger sig ut på sitt åttonde varv och man vet att han kommer att klara det. Att bli överlycklig när han springer över mållinjen för sista gången och han faktiskt gjort sitt första 50-mileslopp. Att höra Z efter sex tuffa mil säga "nä, nu springer jag inte en meter till, det här är inte roligt" och veta att det inte någon mening med att försöka övertala.

Att höra Rikard säga efter målgång på 50 miles "vad roligt det var med vädret, det blev ju lite mer spännande" och veta att han menar det.

Att se Anders glada leende varv efter varv under natten och tänka att jo, det här är hans lopp, det här är loppet då han för första gången får springa 100 miles. Att klockan sex på morgonen höra honom resonera om de sista fyra milen - "jag borde vara klar till två" och för första gången som vi känt varandra se honom sammanbiten och utan det där leendet.

Att plocka fram våffeljärnet och se total lycka i ögonen på löparna som får något varmt i sig mitt i nattens minusgrader.

Att sätta sig på bussen in till stan vid halv åtta på morgonen och lämna de kvarvarande löparna i de andras händer.

Att strax innan två på eftermiddagen kolla liveresultaten på jogg.se och se siffran "16" efter antal varv på Anders resultatrad.

Att vara omgiven av hjältar.

Tack löpare, arrangörer och vänner för en fantastisk helg. Jag är helt överväldigad.

Rikard och Anders vid halvsjusnåret. Pigga och glada!

Funktionärsgänget som jobbade och slet när jag anlände. Mia med mössa i mitten.

Lite lagom sur Z som kämpat hårt och just sprungit fantastiska sex mil i leran. Kika in hans blogg för bilder från banan!

Lördagsmys?

Halv tolv på natten. Löparna har snart varit ute i ett halv dygn.

Kvart i tolv springer Rikard över mållinjen. 50 miles avklarade!

Bästa nattmaten!

Gryningen är här. Temperaturen faller medan solen stiger.

Här är klockan halv fem på morgonen. Om en timme har vi vinnarna på 100 miles i mål. Anna Grundahl sätter ett helt otroligt svenskt rekord på distansen - 17.30.58. I snömodd, isvatten, snö och annat helvete. 

En annan löpare som vi väntade på här var Freddy Yeoh från Singapore som mig veterligen aldrig hade sett snö förut i sitt liv. Han genomförde loppet på 24.41. Helt otroligt.

Världens tjockaste vad = ont

Alla som nånsin träffat en naprapat eller idrottsmassör kan nog skriva under på känslan av hatkärlek. Man älskar att hen kan lokalisera felet och hjälpa en att lösa det, men man hatar vägen dit. Särskilt hatar man vadmassage.

Jävlar vad ont det gör.

Men det är bara att bita ihop. Har man lyckats åstadkomma en svullen vad med överbelastade muskler så är det priset man får betala.

Gabriel (är det inte fint att han heter som en ängel? Bara det är ju ett tecken på att han är bra!) konstaterade att min vänstervad är svullen, och att det är ett gäng muskler som är överbelastade. Och eftersom de fäster på olika ställen på utsidan och under foten så är det därför smärtan kom där, förklarade Gabriel. Sen gav han sig på fibularismuskulaturen på utsidan av vaden, och det kändes som att jag skulle avlida. Jag trodde att det var massage på utsidan av låret längs med ITB-senan som var den värsta massagen, men den är rena avslappningsmassagen i jämförelse. För att inte tala om när han flyttade runt på muskler för att komma åt nånstans djupt inne i vaden (tibialis prosterior). Huvva.

Efteråt diskuterade vi stretch och vad golfbollar egentligen är till för. Och all min oro om att aldrig nånsin mer i hela livet kunna springa eller träna något annat whatsoever kunde Gabriel lugna. Det är inte helt ovanligt med överbelastade vader, men det är individuellt hur smärtsamt det blir.

Fick order om att prova vaden under en kort löptur, sisådär 2k. Gjorde det igår. Ganska omgående kom en skarp smärta djupt inne i vaden, en smärta som försvann något med hjälp av stretch. Smärtan i foten kom inte riktigt tillbaks, men det känns lite. Vadontet var dock inte alls särskilt mysigt. Det faktum att vaden är tjock som ett sekvojaträd gör att blodet inte kan komma fram så bra, och det leder till syrebrist. Och smärta. Enligt Gabriel är det tibialis prosterior djupt inne i vaden som spökar, eftersom smärtan är som värst i landningsögonblicket och just innan frånskjut

Så, nu ser ordinationen ut såhär: Kompressionsstrumpor på. Egenmassage med golfboll, tennisboll eller annat tortyrredskap jag finner lämpligt. Ordentlig och noggrann stretch av vaden, både med böjt och sträckt ben. Och det är ingen fara att cykla. Springa med smärta är onödigt, men jag kan testa. Gör det ont så slutar jag och fortsätter massera och stretcha. Gabriel var noga med att poängtera att det inte rör sig om en skada, det är en överbelastning.

Så nu tänker jag i vanlig ordning när jag har ont nånstans vara snusförnuftig. Jag tänker inte riskera att orsaka något kroniskt skit. Jag och världens tjockaste vad ska tillbringa många timmar med den där tennisbollen.

Det snöar för övrigt i Stockholm. Och många jag känner ska springa 100 miles det närmsta dygnet. Hur tänkte vädergudarna där?

Vätternlägret närmar sig (och jag längtar)

Det damp ner ett mejl i min inkorg. Ett mejl fullt med så mycket roligheter att jag önskar att det kunde få bli torsdag nästa vecka nu på direkten. På torsdag börjar nämligen Vätternlägret i Varberg, ett cykelläger där jag och sisådär 75 andra cyklister ska bli drillade i dagarna tre i cykleriets ädla konst.

Till vår hjälp har vi helt grymma ledare och instruktörer, jag blir helt matt och lycklig bara jag ser namnen. Vad sägs till exempel om före detta OS-cyklisten och numera långdistanstriathleten Camilla Larsson, förra årets vinnare i Kalmar? Eller yoga-Jona Dahlqvist, med ett antal medaljer i olika valörer på Ironmandistansen? Och förstås Mattias Reck, som förra året var med i gänget som körde Vättern på supertiden 6.51. Och många fler.

Och förutom att vi förstås ska cykla en hel del, både teknikpass och längre distanspass, så händer det en hel del annat. Föreläsningar, konditionstest... Och en massa god mat. Och spa om man vill. Herrejävlar, kan du fatta att jag längtar?

Jag och Susann från CK Bure i enorm motvind på påskafton. Och det här ska jag få pyssla med i flera dagar i rad nästa vecka!
Foto: Mats Carlsson, CK Bure.

Ledsen löpare (men glad cyklist)

"Igår struttade jag ut genom dörren, redo för en mil lätt distans på stigar och vägar dit mina fötter styrde mig. Men jag kom inte så långt. Efter knappt två kilometer stannade min kropp. Tvärstopp. Inte en meter till. Smärtan var olidlig...."

Åh vad jag önskar att det där bara var en fiktiv inledning till en bok. Om det hade varit det så hade löparen genomlidit helvetets alla kval till en början och kanske funderat på att överge löpningen, men så hade point of no return kommit där löparen inser att nä, det är värt att kämpa för den här fantastiska friheten som löpningen ger, och så hade hen slitit med styrketräning, smärtsam stötvågsbehandling och långsam stegring av löpmängden - och till slut hade slitet belönat sig och löparen hade sprungit Stockholm marathon på rekordtid och sedan sprungit lyckligt i resten av sitt liv.

Det jobbiga är att det inte är en fiktiv historia. Det är min historia. Och då är utgången lite mer oviss.

Jag har ont i foten. På utsidans undersida, om du förstår vad jag menar. På motsatt sida hålfoten. Det gör inte ont när jag går på tå, men det gör ont i varje steg när jag springer. När jag sätter ner foten. När jag böjer foten. Och det är ingen mild smärta, det är som att någon hugger in en kniv och vrider om.

Med gråten i halsen avbröt jag mitt löppass igår och gick istället till gymmet och rev av en improviserad cirkel som fick magmusklerna att darra. Jag ställde in min medverkan som pacer på TEC i helgen och har istället bestämt mig för att ägna mig åt att att funktionära på heltid. Blanda dricka. Servera våfflor. Ja, vad det nu kommer behövas hjälp med.

Snart ska jag ringa min naprapat och be om tröst och hjälp. Och sen ska jag titta ut lite mer genom fönstret och längta efter eftermiddagens cykelpass. Solen skiner, och jag är mitt i löparmisären så lycklig över att jag kan cykla.

Dumma jäkla fötter.

Hej från Plaskeby

Ikväll hade jag tänkt briljera. Cykelklubben Bure som jag har den äran att få träna med tänkte köra tuff backträning, och jag har ju upptäckt att det är uppför jag har min styrka som cyklist. Men så kom det skitväder och regn och ställde till det, så träningen blev inställd. Och eftersom jag inte är Ulf Lundell (tack gode gud) så tycker jag inte att inställd träning också är träning. Således hakade jag istället på Johan när han fick för sig att han skulle "åka och bada".

Här i Halmstad finns det två simhallar. En lite mindre, där jag brukar simma. Där är det typ aldrig nåt folk, oavsett när jag dyker upp. Det är nästan så jag blir sur om det råkar vara någon annan i crawlbanan när jag kommer dit, för det är ju min bana... Sen finns det den lite större, lite läskigare simhallen som hör till stans skrytbygge Halmstad arena. Där tränar SK Laxen typ hela tiden, och det är alltid racersnabba människor överallt. Så jag var inställd på att slåss om utrymmet, eller ja, i alla fall trängas lite.

Men nä. Medan plask- och lekområdet med alla rutschkanor var i princip breddfullt av påsklovslediga barn och deras hålögda föräldrar så ekade simbanorna tomma. Så jag plaskade glatt iväg. Fyrtiofem minuter och många bra längder senare hade mina träningsvärkande ben fått nog och jag gled istället ner i bubbelpoolen.

Jag brukar försöka tänka på olika saker när jag tränar simning själv. Idag hade jag lite extra fokus på bensparken. Och jag tyckte mig märka en liten, liten förändring. Utan att jag tog i märkbart mycket mer så kom jag snabbare framåt - det var som att jag hade hittat en lite bättre teknik. Simningen känns förvisso fortfarande som min svagaste gren, men jag är glad åt varje litet framsteg.

Vad är förresten grejen med simglasögon? Jag har provat flera stycken som varit ganska dyra, men inte gillat dem alls. Och så en dag glömde jag ta med mig ett par till simhallen och fick köpa ett par i kiosken för fyrtio spänn. Sitter som gjutna!