Bild lånad från svt.se
Oh, det ser ut att bli en skön skiddag idag. Snart ger jag mig iväg till Bäckavattnet för lite stakträning, och ikväll lär jag sitta klistrad framför framför SVT1 kl 21. Missa inte Johan Canderts dokumentär om skidlandslaget!
måndag 1 februari 2010
Som upplagt för en skidorgie
Oh, det ser ut att bli en skön skiddag idag. Snart ger jag mig iväg till Bäckavattnet för lite stakträning, och ikväll lär jag sitta klistrad framför framför SVT1 kl 21. Missa inte Johan Canderts dokumentär om skidlandslaget!
Pausknappen
Jag valde att trycka på "paus" i helgen. Ingen träning. Och ingen ångest över det. Jag gjorde annat. Jag upplevde nya saker. Jag har haft det helt strålande.
fredag 29 januari 2010
Värstinggrejer
Min nya kompis
Jag är så förutsägbar.
Mina stavar har stört mig under en tid. Remmarna är för långa och det blir ingen bra snärt i dem när de ska tillbaks i händerna efter att jag släppt dem bakåt. Har googlat och läst och haft mig för att ta reda på vilka remmar och handtag som är de bästa, och fastnade för en Exel-rem som verkar helt grym, men dyr som satan. Efter dagens lätta distanspass i skymningen på Bäckavattnets golfbana stannade jag till på Intersport för att höra med deras skidexpert om det finns någon liknande rem eller om han kunde rekommendera någon annan.
Och nu sitter jag här med de där dyra Exel-remmarna ändå. Plus ett par nya korkhandtag.
Hur gick det här till?
Jo, skidexpert-Fredrik vet hur han ska lägga sina ord. "Det här är ett par riktiga värstingremmar", sa han och höll i handtagen som om de var en bebis som man behandlar med varsamhet och respekt. Min hjärna gjorde då som vanligt den här kopplingen: värstingremmar = värstingåkare. Värstingremmar på Therese stavar = Therese blir en värstingåkare. Sen begriper till och med jag att det krävs lite mer än ett par grymma remmar, men hey, jag är materialsportare så det skriker om det, och det skäms jag inte för!
Sen hjälpte det till att Fredrik inte är knusslig när det kommer till bra priser till bra kunder... Plus förstås att remmarna kändes som gjutna på mina handleder.
Efter ca 7k lättdistans på ca 35min...undrars hur fort det hade gått med nya värstingremmarna...?
Att välja att se det positivt
Det finns en känsla av otillräcklighet i mig som har legat där och lurat ett tag. Det är liksom inget jag gör som riktigt duger. Men igår bestämde jag mig för att jobba på min inställning och hitta positiviteten, så när klockan ringde ut för folk med normala arbetstider gick bilen med mig, Johan och min klubbkamrat Erik till konstsnöspåret i Ätran.
De femton centimeter snö som föll i onsdags hade preparerats till riktigt grymma spår, och min plan var att köra någon form av snabbdistans eller långintervaller. Ett varv snabbt, ett lite långsammare. Höll mig något sånär enligt plan, men bestämde mig för att jag behöver kämpa lite med tekniken efter fyra varv då en obekväm smärta i ländryggen hade förföljt mig några kilometer. Lade således stavarna åt sidan och diagonalade de följande 6,5k stavlöst. Försökte verkligen tänka på att använda magen för att stödja upp ländryggen och fick upp ett schysst tempo och bra frånskjut. Som så många gånger förut upptäckte jag dock att min balans inte är vad den borde. Av någon anledning är jag vingligare på högersidan, så när jag lägger tyngden på höger skida är risken större att jag ska falla omkull. What to do?
När jag kom tillbaka till spårets början konstaterade jag att de andra inte var tillbaka ännu, så jag plockade upp stavarna och ägnade den närmsta kvarten åt stakningsintervaller (en av mina favoritsysselsättningar inom skidåkningen tillsammans med vallningen...). Älskar att känna hur rygg, axlar och triceps bara skriker efter vila de sista tio meterna och hur kroppen liksom suckar lättat när jag släpper efter och låter den få sin vila.
Såå, hur gick det med inställningen och positiviteten? Jo tack, jag hade ett riktigt jobbigt pass både fysiskt och mentalt. Fysiskt var inte benen med riktigt och jag fick kämpa för att hålla uppe pulsen och tempot som jag ville, och mentalt fick jag en dipp när det ryggonda kom. Minns så väl hur jag tillbringade natt efter natt för något år sedan mellan sömn och vakenhet, mellan smärta och dvala eftersom ryggen var helt slut. Nu är det här inte samma onda och det vet jag ju, men förnuftet kunde inte riktigt stoppa hjärtat-i-halsgropen-reaktionen. Men jag åkte hem med en positiv känsla i kroppen - jag kanske inte är världsbäst på det här med skidåkandet, men jag räcker till.
De femton centimeter snö som föll i onsdags hade preparerats till riktigt grymma spår, och min plan var att köra någon form av snabbdistans eller långintervaller. Ett varv snabbt, ett lite långsammare. Höll mig något sånär enligt plan, men bestämde mig för att jag behöver kämpa lite med tekniken efter fyra varv då en obekväm smärta i ländryggen hade förföljt mig några kilometer. Lade således stavarna åt sidan och diagonalade de följande 6,5k stavlöst. Försökte verkligen tänka på att använda magen för att stödja upp ländryggen och fick upp ett schysst tempo och bra frånskjut. Som så många gånger förut upptäckte jag dock att min balans inte är vad den borde. Av någon anledning är jag vingligare på högersidan, så när jag lägger tyngden på höger skida är risken större att jag ska falla omkull. What to do?
När jag kom tillbaka till spårets början konstaterade jag att de andra inte var tillbaka ännu, så jag plockade upp stavarna och ägnade den närmsta kvarten åt stakningsintervaller (en av mina favoritsysselsättningar inom skidåkningen tillsammans med vallningen...). Älskar att känna hur rygg, axlar och triceps bara skriker efter vila de sista tio meterna och hur kroppen liksom suckar lättat när jag släpper efter och låter den få sin vila.
Såå, hur gick det med inställningen och positiviteten? Jo tack, jag hade ett riktigt jobbigt pass både fysiskt och mentalt. Fysiskt var inte benen med riktigt och jag fick kämpa för att hålla uppe pulsen och tempot som jag ville, och mentalt fick jag en dipp när det ryggonda kom. Minns så väl hur jag tillbringade natt efter natt för något år sedan mellan sömn och vakenhet, mellan smärta och dvala eftersom ryggen var helt slut. Nu är det här inte samma onda och det vet jag ju, men förnuftet kunde inte riktigt stoppa hjärtat-i-halsgropen-reaktionen. Men jag åkte hem med en positiv känsla i kroppen - jag kanske inte är världsbäst på det här med skidåkandet, men jag räcker till.
Jag duger! (Och bara för att jag känner mig så positiv så bjuder jag på en hamsterkindbild!)
torsdag 28 januari 2010
När (icke)träningen stör
Det kryper i hela kroppen. Den här veckan blir liksom inte alls som jag har tänkt mig. Orkade inte springa lika länge som jag ville i tisdags, igår blev det ingen träning alls eftersom skidtävlingen blev inställd och snöfallet gjorde det smått livsfarligt att springa utomhus och jag vägrar springa inomhus på löpband. Har dessutom fått en extrem aversion mot gym överhuvudtaget efter nyår, jag begriper inte vad jag ska göra där bland alla andra människors svettlukt. Särskilt inte nu när det är så förbenat trångt fortfarande eftersom folk har fått för sig att de ska bli sunda och härliga människor 2010. Så därför var gymmet inget alternativ igår. Istället valde jag lite kvalitetstid med Johan och ett gäng kompisar på kvällen.
Jättetrevligt, jag vet.
Men jag blir så störd när jag inte kan träna som jag vill. Vilodagar är ju bra, men inte när jag inte väljer dem själv.
Det är som om jag blir tokig av att inte träna. Endorfinnarkoman, någon?
Och faktum är att jag inte riktigt gillar det här. Det känns inte sunt att må dåligt över att inte kunna träna. Det är liksom inte så att jag inte tränar något alls, jag tränar tvärtom mer än de flesta. Så varför känner jag mig så konstig?
Jättetrevligt, jag vet.
Men jag blir så störd när jag inte kan träna som jag vill. Vilodagar är ju bra, men inte när jag inte väljer dem själv.
Det är som om jag blir tokig av att inte träna. Endorfinnarkoman, någon?
Och faktum är att jag inte riktigt gillar det här. Det känns inte sunt att må dåligt över att inte kunna träna. Det är liksom inte så att jag inte tränar något alls, jag tränar tvärtom mer än de flesta. Så varför känner jag mig så konstig?
onsdag 27 januari 2010
Inställd skidtävling - på grund av snö
Ikväll skulle jag kört min andra tävling på Hallands tour de ski. Men snön vräker ner utanför fönstret, vinden börjar tillta och läget på vägarna verkar inte vara det bästa. Och eftersom tävlingen går på spår som ligger en timmes bilfärd från Halmstad på småvägar så tog jag och mina tävlingskompisar lite tidigare idag beslutet att stanna hemma. Och nu visar det sig att tävlingsledningen gått på samma spår - tävlingen är inställd.
Kan bara inte låta bli att tycka att det är lustigt - i normala fall ställs ju tävlingar här i södern in på grund av snöbrist... Nu senast tror jag det var Vindrarps SK som körde klubbmästerskap på Vallåsen för första gången på massa år, och de var så ovana vid tävlingsarrangerande att de helt glömde bort att fixa priser till vinnarna.
Kan bara inte låta bli att tycka att det är lustigt - i normala fall ställs ju tävlingar här i södern in på grund av snöbrist... Nu senast tror jag det var Vindrarps SK som körde klubbmästerskap på Vallåsen för första gången på massa år, och de var så ovana vid tävlingsarrangerande att de helt glömde bort att fixa priser till vinnarna.
Reflexkalas!
Saftavslutning efter 12,8k
Johan, Anita, Erik och TEC-Rickard, en av mina nyvunna ultrarävkompisar i klubben
Jag måste nog ändra lite på mitt motto i bloggheadern, för jag älskar att springa i grupp! Första varvet drog jag och Johan, och då höll sig tempot i min bekvämlighetszon, men sedan fick jag sällskap av mararäven Anette där framme och då höjdes tempot betänkligt. Men - och det känner jag mig så jävla nöjd med - det blev aldrig särskilt jobbigt för hjärtat och andningen. Mina vader sa däremot ifrån redan vid 9k, men det var inte oväntat.
Totalt var vi elva personer som hörsammat uppmaningen att fira Löpningens dag, men på berget var vi långt många fler. Halmstad OK invaderade stigarna och körde intervallträning och dessutom sprang vi förbi folk här och där som sprang parvis och såg ut att njuta lika mycket som vi av den här fantastiska kvällen.
Stort tack till Ingmarie för initiativet, och till Anita och Kajsa från världens bästa klubb som hjälpte mig att fixa!
tisdag 26 januari 2010
Då var det officiellt...
...jag står fortfarande och stampar i startled tio på Vasan. 3.54 skulle man ha åkt på för att ta sig till nionde. Inte precis oväntat, men lite surt känns det ändå.
Nu funderar jag febrilt. Ulricehamn den 14 februari är redan inbokat, men frågan är om det är värt att chansa på att det räcker? Eller ska jag satsa på Billingens långlopp i Skövde också?
Tänk att få starta med åtminstone 6000 av de 15500 bufflarna bakom sig liksom...
Nu funderar jag febrilt. Ulricehamn den 14 februari är redan inbokat, men frågan är om det är värt att chansa på att det räcker? Eller ska jag satsa på Billingens långlopp i Skövde också?
Tänk att få starta med åtminstone 6000 av de 15500 bufflarna bakom sig liksom...
Hey, ge mig mer vinter!
Löjligt glad efter snölöpning
Vem minns en snöig vinter?
Jag blev så orolig imorse när jag började tänka på nästa vinter av någon anledning. Tänkte att jag skulle bli helt knäckt när allt återgick till det normala och det blev en slaskochplaskvinter igen. För med vintern 09/10 i huvudet skulle mitt guldfiskminne liksom ha glömt bort tingens ordning och fått för sig att en vit och kall vinter är det normala här på västkusten. Vilket ju förstås inte är fallet. Men sen blev jag räddad ur mina farhågor när en kollega frågade mig om jag mindes vintern 05/06. Nä, inte alls, sa jag. Det visade sig vara en sjuhelsikes vinter med snö långt in i april.
Där ser man.
Förmodligen kommer jag inte få minsta problem att anpassa mig till brunt mörker vintern 10/11.
Hur som helst. För min del är jag lycklig som ett barn över all den här snön. När SMHI utfärdar stormvarning och påstår att vi kommer få det blött och kallt om öronen på firandet ikväll (du kommer väl? Galgberget kl 18!) så blir jag bara glad och nöjd. Faktum är att den här vintern liksom har gjort så jag har hittat mig själv lite till - först hittade jag löparen Therese, och nu har det plötsligt dykt upp en liten skidåkare långt där inne också. Eller för tusan, en vintersportare som är all over the place. Ge mig vilka attiraljer som helst som går att använda på snö och is och jag är med! Förutom möjligtvis en hockeyklubba. Ishockey kommer jag aldrig begripa.
'Cause I am a längdskidåkare, yes I am.
måndag 25 januari 2010
Stråkenloppet - den långa versionen
Sammanbiten strax innan start
...med fokus på långa.
Det började inte så bra. Jag var nervös som ett asplöv hela bilresan på väg till Mullsjö. Dessutom hade jag glömt min stora vattenflaska, så jag kunde inte fylla på vätska innan start som jag hade planerat. Vallandet gick dock bra och den sista timmen innan start var hur skön som helst. Jag hängde med mina löparklubbkamrater och hade det härligt.
Sen kom tävlingsdräkten på och med den kom också adrenalinet.
Starten gick och jag körde fast. Bokstavligen. Tänk dig en hjord bufflar med skidor på fötterna och stavar i händerna som stått utspridda på en äng och som sen ska in i smala fållor för slakt. Ungefär så kändes den första kilometern. Ett startfält på tjugo-tjugofem personer i bredd skulle manglas ner till fyra (dessutom snabbt obefintliga) spår. Efter en mindre backe som blev ett jätteprojekt att ta sig upp för med stavarna i behåll fortsatte helvetet i sisådär åtta kilometer, dvs fram till första vätskekontrollen. En jävla myr med små tallar i vägen överallt. Och snö som var så fluffig att stavarna försvann till armhålehöjd stundtals. Det gick inte att åka om, det gick inte att staka. Här nånstans gjorde jag min första omvärdering av mitt tidsmål. Från att satsa på 3.20 valde jag modesta 3.45.
En snabb mugg vatten, sedan lite utför och sedan... Helsikebacken. En saxbacke i fyra nivåer som inte gick att forcera annat än typ gående eftersom alla gick i bredd och det inte fanns ett snabbspår. Men jag höll mig vid hyfsat gott mod och när jag passerat nästa vätskekontroll dröjde det inte länge tills jag såg en skylt som talade om för mig att det var 2k kvar till varvningen. YEY! En snabb koll på klockan när jag passerade upploppet: 1.58!!! Vad i helvete! Det här kommer ju aldrig att gå, hann jag tänka innan jag pressade mig själv till att tänka positivt. Okej, kanske blir det inte en sådär alldeles strålande tid, men under fyra ska jag väl ändå klara? Andra varvet borde ju rimligen gå fortare när jag inte måste harva bakom tio miljoner bufflar i åtta kilometer?
Åka, åka, åka. Stakningen gick lite, lite bättre några kilometer. Men alldeles för snabbt började jag leta kilometerskyltar, och de kom inte ofta. Var femte kilometer verkade vara det vanligaste. Det kändes som en evighet innan jag passerade 26k. Men där, just där, tog min kropp slut. Törsten överföll mig och jag kunde inte tänka på något annat än apelsinjuice. De följade tre kilometrarna var ren plåga. Girigt kastade jag mig över vattnet och sportdrycken när jag till slut kom fram, och det kändes som att jag fick liv injicerat i benen. Och det höll i sig. I två kilometer. Sedan orkade inte min kropp mer. Jag fick kämpa för att hålla tillbaks tårarna, för det gjorde så ont, så ont. Mest av allt i själen tror jag, för det är fan tungt att inse att man inte är oövervinnerlig.
Men det var trots allt inte det värsta, att kroppen tog slut alltså. Det värsta var det som hände vid 36k - för där tappade jag huvudet. Jag hade ingen motivation kvar, inget pannben. Alla tidsmål var borta, jag ville inte ens komma i mål. Jag ville bara överleva. Och det var också efter att kroppen och huvudet tagit slut som jag började trilla omkull till höger och vänster. Det kändes liksom inte som att något höll ihop längre.
Jag minns att jag tänkte när det var två kilometer kvar att "jag måste skynda mig, stackars mina bilkompisar som säkert varit i mål flera timmar, de står ju där och fryser!". Det var nog det som drev mig att fortsätta. Annars kanske jag hade suttit på en stubbe utanför Ryfors fortfarande vid det här laget.
Jag åkte över mållinjen på 4.07, gråtandes.
Jävla Stråkenlopp. Jävla pannben.
Men om tre veckor åker jag skidmaraton igen, då i Ulricehamn. Och då ska du få se på fan! Då knäcker jag den här tiden på ren ilska.
Militärträning i Halland!
Under hösten och vintern har jag läst så många berättelser om militärträning och lite sådär smygande har min tidigare inställning "usch vad jobbigt att smutsa ner sig" bytts till "åh fan, jag vill också kräla, krypa, bära, skrika, få blodsmak och bli skälld på". Till och med nu när jag skriver det här känner jag mig förvånad över att jag ens tänker tanken.
Nåja.
Såg imorse att Military fitness ska dra igång militärträning i Halmstad. Och jag blir så sugen! Måste bara ägna mig åt att lista lite pros och cons. Det där med att ha en dag vikt för en viss sorts träning är liksom inte riktigt min grej. Jag kommer förmodligen missa nåt pass eftersom jag inte riktigt kan lova att jag inte får ett infall och hittar på något annat. Och hur kul är det egentligen att bli smutsig som en gris?
Men samtidigt - jag tror jag behöver lite hets och press. Jag vet med mig att jag är dålig på att pressa mig till det yttersta när det gäller till exempel att springa den där sista intervallen, eller göra de där armhävningarna på tå ordentligt. Men om man har ett helt gäng omkring sig som gör de förbannade armhävningarna på tå, och dessutom har någon ställföreträdande Spyfys eller Blodsmaks-Bruno som peppar och härjar så kanske det härdar mitt psyke lite och får mig att krama ur det sista ur mina förtvivlade muskler.
Så. Jag får nog fundera lite på det här.
Nåja.
Såg imorse att Military fitness ska dra igång militärträning i Halmstad. Och jag blir så sugen! Måste bara ägna mig åt att lista lite pros och cons. Det där med att ha en dag vikt för en viss sorts träning är liksom inte riktigt min grej. Jag kommer förmodligen missa nåt pass eftersom jag inte riktigt kan lova att jag inte får ett infall och hittar på något annat. Och hur kul är det egentligen att bli smutsig som en gris?
Men samtidigt - jag tror jag behöver lite hets och press. Jag vet med mig att jag är dålig på att pressa mig till det yttersta när det gäller till exempel att springa den där sista intervallen, eller göra de där armhävningarna på tå ordentligt. Men om man har ett helt gäng omkring sig som gör de förbannade armhävningarna på tå, och dessutom har någon ställföreträdande Spyfys eller Blodsmaks-Bruno som peppar och härjar så kanske det härdar mitt psyke lite och får mig att krama ur det sista ur mina förtvivlade muskler.
Så. Jag får nog fundera lite på det här.
söndag 24 januari 2010
Löpningens dag i Halmstad!
Saker man får se och njuta av när man är ute på löprundor i Halmstadtrakten
Löpningen betyder så himla mycket livsglädje för mig, så när de maranätverkande tjejerna i Stockholm ville börja fira Löpningens dag på tisdag den 26 januari så ville jag förstås också vara med på ett hörn och fira. Och eftersom jag är med i världens bästa löparklubb här i stan så var det inte svårt att få med folk på noterna.
Så, this is it:
Fira Löpningens dag på Galgberget!
Tag på dig reflexväst och kom till utsiktstornet på Galgberget i Halmstad kl 18.00.
I lugn fart kommer vi att springa motsols på elljusslingan fram till kl 19.30 och du kan när som helst springa in i ledet. Du bestämmer själv hur många varv du vill springa. Det viktiga är att så många som möjligt är med för att fira och samtidigt få till ett gemensamt pass. Bland kvällens deltagare kommer det att lottas ut priser kl 19.30
Vi bjuder på saft och kaka!
Alla är Välkomna!
Simlångsdalens IF
ÄNTLIGEN ÄR DET ÖVER
Jag säger bara "Helsikebacken". Kom i mål strax efter fyra timmar tror jag. Jag är pannbenslös och totalt slut. Berättar mer när jag återfått självkänslan.
lördag 23 januari 2010
Tävlingsdräkt? och andra nattliga funderingar
Jag borde verkligen sova. Imorn ringer klockan kvart över sex och en timme efter det ska jag stå färdigäten och klädd utanför porten redo med skidorna i högsta hugg. Färden går mot Mullsjö där jag och bland annat Annika kommer stå på startlinjen för att tillryggalägga 42k i syfte att klättra fram några startled i Vasaloppet. Jag försökte ladda med bra mat och en tidig lördagkväll, men det slutade med choklad och te hemma hos en kompis som jag pratade bort alldeles för många timmar hos. Och nu är jag helt uppe i varv och stirrig inför i morgon. Kommer jag nånsin kunna sova?
Men jag är vid gott mod trots allt. Gårdagens skidpass blev kort men effektivt. Jag körde ivriga, frustande stakningsintervaller på platten efter att ha pysslat om skidorna i ett par timmar. Tjugo minuters pulstoppning och jävlaranamma.
Min enda fundering just nu är: ska jag köra i tävlingsdräkt imorn? Eller kommer jag bara känna mig som en pajas? Jag kommer ju liksom knappast åka sådär fort och stiligt som de flesta andra med dräkt gör. Eller så ger det lite extra pepp och fart?
Men jag är vid gott mod trots allt. Gårdagens skidpass blev kort men effektivt. Jag körde ivriga, frustande stakningsintervaller på platten efter att ha pysslat om skidorna i ett par timmar. Tjugo minuters pulstoppning och jävlaranamma.
Min enda fundering just nu är: ska jag köra i tävlingsdräkt imorn? Eller kommer jag bara känna mig som en pajas? Jag kommer ju liksom knappast åka sådär fort och stiligt som de flesta andra med dräkt gör. Eller så ger det lite extra pepp och fart?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)