Just so you know...

...London ar underbart! Jag har bara sett nya saker idag, trots att London ar den stad jag varit mest i. Skateboardkyrkogardar, wobbliga broar, enorma sfinxer, lustiga utsmyckningar overallt och ol pa munkpubar. Ikvall ska vi pa burleskklubb, imorn ska vi kolla pa halvdoda man som paraderar. Me like.

Hoppsan...

Med tanke på föregående inlägg kanske det borde vara en kasse från en annan affär som hänger på styret. Men vem kan motstå ett par schyssta vintertights med superdupermegarabatt?

Klädbekymmer

Jag åker till London ikväll. Och igår försökte jag packa. Det gick inte alls. Det kändes plötsligt som att jag inte har en endaste liten trasa att ta på mig. Jag kan ju inte packa ner mina tights och underställströjor precis, för jag ska inte ta ett enda löpsteg under helgen utan istället ägna mig åt att dansa i skyhöga klackar tillsammans med min bästa vän som blev Londonbo för ett par år sedan. Men när jag öppnar garderoben är allt jag ser tråk, tråk, tråk. Jag har liksom varit helt ointresserad av andra kläder än såna jag tränar i på den senaste tiden. Men jag får väl helt enkelt råda bot på det på Carnaby street och Brick lane. Och om jag känner mig riktigt rik och sugen på att använda symaskinen igen så får jag väl gå loss på Liberty.

Varför kan man inte alltid få gå klädd i träningskläder?

Ett skepp kommer lastat...

...med Dobsom! Min R-90 har anlänt. Och ikväll ska vi på premiärtur tillsammans med brandmännen.

Dom kallar det snö

Hela dagen idag har jag hört om det. Kollegor har snackat, jag har överhört konversationer på stan och våra radiometerologer på SMHI har gått i spinn. Lås in barnen! Bomma igen dörrarna! Byt däcken! Snön kommer! Det är nästan så man blir lite full i skratt.

Jag fattar faktiskt inte vad det är med sydsverige och snön, och då är jag inte ens norrlänning. I Göteborg är det som alla vet helt omöjligt att vistas under den mörka delen av året, för är det inte ett löv som har lagt sig i spårvagnsväxlen och stoppar all trafik i två timmar så är det ett millimetertjockt snölager som lamslår hela stan. Och jag undrar om det inte är lite samma tendens i Halmstad. Man talar om snön som en farsot, en tsunami som snart är över oss.

Så håll i er nu: Jag har sett den - snön! Den finns på Galgberget! Även om man kanske egentligen bör kalla den för snöblandat regn, och kanske knappt det. Men det är lika bra att ropa på vargen i förväg för att vara på den säkra sidan.

För övrigt så har jag sprungit mitt första långpass sedan innan min förkylning idag. 16 tjusiga kilometrar i ett jämnt och bra tempo. Johan gjorde mig sällskap under en tredjedel och fortsatte sen springa själv. Om han springer lika långt som han påstod att han skulle göra så har jag därmed lockat med honom på ett långpass av mastodontkaraktär enligt hans mått.

Snöiga planer!

Nyårssovplatser?

Om allt går som vi vill så tillbringas nyåret i skidspåren i närheten av norska gränsen! I can't wait! Det känns som att jag tänker på snö dygnet runt nuförtiden. Kan inte koncentrera mig på nåt annat.

Pulstoppar och monster

De där backarna alltså. Man måste bara älska dem! Jag pulstoppade på 196 igår. Har aldrig kommit så högt nånsin, och det var dessutom utan att känna mig på gränsen till spyfärdig och död. Var sjutton kan min maxpuls finnas nånstans?

Fast den roligaste pulsnoteringen var inte så hög, utan landade nånstans runt 180. Och inträffade under en joggvila efter tionde backen.

Såhär ungefär: Det var väldigt mörkt på Galgberget igår. Även om jag gillar konceptet med elljusspår så har jag några synpunkter. Till exempel undrar jag över varför någon ställt en iskallt vitlysande lykta i höjd med militärhögskolan. Och till den här berättelsen hör förresten att jag efter nionde backen noterade ett gäng halloweenmojänger i träden runt spåret, såg ut som om några barn roat sig med att hänga upp spökliknande teckningar eller nåt. Så jag tänkte att alla märkliga skuggor och alla konstiga saker som rörde sig i träden var verk av halloweeniga barn. Tills jag närmade mig militärhögskolan. I det vita skenet från den där konstiga lyktstolpen stod ett monster. Tre meter högt och invirat i mossa. Med armarna i kors och plirande, ondskefulla ögon (trodde jag mig se i alla fall). Hjärtat hoppade till och började skena, jag skrek till helt ofrivilligt och hoppade nästan av stigen. Men så klarnade blicken, och jag såg att monstret under sängen inte var något monster, utan en militär. Så klart. I full mundering, med en ryggsäck så stor att den höll på att välta omkull honom. Plötsligt hörde jag den rädda lilla flickan inom mig skrika med gäll röst "du ser skitläskig ut!". Den vuxna kvinnan inom mig skämdes sedan med ens när monstermilitären med mild och tunn röst sa "jag ber så hemskt mycket om ursäkt". Stackarn. Kan inte vara särskilt roligt att bli utskälld av en löpare med nerverna utanpå.

De små, små sakerna

Jag hittade ett par nya, eller snarare oanvända, löparstrumpor längst in i garderoben. Nya, fina, osmutsiga, osvettiga, osöndertvättade och helt lena och sköna runt mina fötter. Och på väg hem från jobbet när jag började planera kvällens löprunda (det blir backar på Galgberget för övrigt) så började mina fingrar frysa, som för att påminna mig om vilket helvete det var att springa i ett par plusgrader igår. Mina vanligtvis iskalla fingrar höll på att dö och trilla av. Så det blev ett par nödvändiga funktionsvantar till mina klena fingrar. Därmed är min höstlöpningsoutfit i stort sett komplett. Funktion från topp till tå, från löparmössan via Craftunderställströjan, vantarna och favvotightsen till nya strumporna. Man kanske kan springa utan allt det här, men för mig är det de små, små sakerna som gör mödan värd. Jag kanske skulle ha ett bra backpass utan mina vantar och strumpor, men med dem kommer jag ha ett fantastiskt!

Den vilda jakten på endorfinerna

Det är alltid en bra idé att springa, i alla fall så länge man inte är sjuk. Även när man känner sig lika orörlig som en sjökö som ligger och smälter maten är det en bra idé att springa. Till och med när man är så trött så det känns som om huvudet är gele och man glömt bort vad man själv heter är det en bra idé att springa. För så fort första löpsteget slår i marken händer det något i kroppen. Det kommer som en våg av sprakande små molekyler som ilar fram genom blodådrorna, ut i minsta lilla skrymsle av kroppen. Endorfinerna har vaknat! På något märkligt sätt så blir energinivån alltid högre efter ett löppass jämfört med före.

Och gudarna ska veta att jag behövde lite energi efter den här helgen. Jag vet inte vad jag har gjort på nätterna, men det känns som om jag inte har sovit en blund i alla fall. För övrigt är det efter såna helger som söndagens bodybalance blir extra vackert och extra känslosamt. Under U2:s Magnificent när hela klassen stod i stiliga krigaren II blev jag helt tårögd. Det är så jävla snyggt med alla yogapositioner!

Äntligen!

Arbetsveckan är över och jag får äntligen en liten, liten stund för mig själv. Senaste Runners world med det underbara omslaget har legat i väskan ett bra tag nu och väntat på sin tur.

Dagen då mina lår fick ångest

Stavlöpning är min nya hobby! Helvete vad jobbigt det var. Vår führer till tränare körde ordentligt med oss igår i mörkret på Galgberget. Jag var helt slut redan efter uppvärmningen. Och nu vet jag bannemig vad sprättande stavgång aka elghufs är... Efter tionde backen med varannan elghufs och varannan stavgång med frånskjut var armarna som spaghetti och jag såg ut som en blek och dallrig version av mig själv. Och då skulle tränaren tvunget ha oss att köra fartställning. Baklänges. Gåendes uppför en backe. Det såg så enkelt ut, men efter tio meter skrek låren efter nåd och det var fler än jag som kved i våldsamma ångestattacker. "Bra jobbat hörni! Nu tänkte jag att vi skulle jogga lite. Vi kör 70/20 fyra gånger," säger tränaren då. Jogga?!! Men det var ju bara att försöka ta rygg på de där snubbarna som springer Lidingöloppet på 2.10 och be till gud om barmhärtighet.

Jag har aldrig nånsin varit så glad att få jogga ner när plågan var över...

Men ändå, jag var så lycklig. Att börja träna med en klubb är det bästa jag har gjort i träningsväg den här hösten. Gruppen puschar och peppar, man får någon att hänga på och ge sig fan på att slå när orken tryter, och dessutom är det bannemig skönt att slippa tänka själv emellanåt. Bara att göra som tränaren säger. I like it!

"Shit va coolt!"

Man måste för tusan älska de där barnen. Nästan varje gång jag är ute och rullar gör nåt barn stora ögon och kommenterar min framfart. Och alltid med förundran i rösten. Jag känner mig ashäftig!

Hårfint

Dagens löprunda är verkligen inget att skryta med. Så jag skiter i det och passar istället på att berätta att jag fixat min favorithårfärg igen. Koppar is the shit!

I'm in love!

Jag älskar mitt maghjul! Även om jag inte riktigt fattat ännu varför folk kallar det just maghjul eftersom jag knappt känner nåt i magen trots två riktigt jobbiga omgångar med hjulet. Men det är råeffektivt för mina förtvinade axelmuskler hur som helst. Och så gillar jag att det får mig att skrika! När jag styrketränar så är jag förmodligen lite mesig av mig, för jag ägnar mig aldrig åt såna där primalskrik som de stora, starka männen gör. Kanske skulle jag skrika om jag lade på mer vikt, eller kanske inte. Nåja, hur som helst så skriker jag (eller morrar åtminstone) på de tre sista repetitionerna i varje set. Underbart!

Igår ställde skidinköpet till det för min träningsiver. Jag kom aldrig iväg på mitt rullskidspass som jag hade tänkt mig, men det gjorde inte så mycket. Jag utmanade istället Johan på lite styrkeövningar på vardagsrumsgolvet lite senare. Han klarade också 3x20 med hjulet, men under mycket stånk och stön. Sen ville jag ha honom att göra en planka. Han dråsade ihop ganska omgående medan jag stod där med rak rygg och stålmage. Sen härmgjorde han solhälsningen bredvid mig, något jag antar att han funderat över hur den ser ut ända sedan jag berättade om samtalet jag hade med en person som berättade att hon brukade yoga naken på morgonen, och särskilt göra ett antal solhälsningar. Jag hörde spridda fniss från honom när vi stod i hunden och jag kan bara föreställa mig vad han tänkte.

Skiddrottningen!

Jag har blivit med längdskidor! Ett par Fischer SCS ska ta mig de nio milen mellan Sälen och Mora i vinter. Och medan jag var i farten blev det ett par glasögon också...