18795

Förra året var mitt startnummer ett tjusigt palindrom. Så är inte fallet i år. Men jag tror att 18795 är ett fantastiskt startnummer ändå. Jävlar vad jag och min nummerlapp ska åka!

Vill du följa mig via sms så är det bara att göra som Vasaloppet säger att man ska göra - skicka ett sms till 72777 med texten VASA VL 18795.

För övrigt så tyder allt (det vill säga väder och vind och grejer) på att det kommer bli rysligt snabba spår på söndag. Det är delvis helt strålande, för det blir lätt att staka när det är platt. Men det betyder också att risken för nerförsbackkrockar ökar markant. Jag är inte direkt någon stjärna på utförskörning och vill helst att det ska gå ganska långsamt alternativt att jag får vara ensam i spåret och kan bromsa lite med ena skidan. Men det går ju inte när det är tusentals andra åkare omkring en. Och tänk dig då att jag förmodligen kommer vara omgiven av en massa åkare som känner precis som jag inför nerförsbackarna... Faktum är att jag inte är det minsta nervös inför backarna upp mot Risberg eller den tunga biten strax innan Evertsberg, nä, vad jag fruktar mest är backarna ner mot Oxberg. Riktigt otäcka.

Hur som helst. Jag tror på en snabb vinnartid, och på att de som siktar på medalj i år kommer att få det jobbigt. Och jag kommer också att få det jobbigt att nå mitt mål - att komma bland de 6800 första i mål. Förra året skulle man haft en tid på runt 7.50 för att hamna där, året innan dess var tiden något långsammare. I år kommer det förmodligen gå fortare. Och eftersom jag är en mes som inte vill åka fort nerför så kommer jag nog förlora en del tid.

Wellwell. Ingen idé att bekymra sig över det. Nu ska jag äta ostkaka.

I vallavardagsrummet

Nu är jag igång igen med vallaprylarna. Mina och Johans skidor är rengjorda, nu ska lite grundglider värmas in. Resten av glidprepareringen gör vi imorn, fästet lägger vi på lördag kväll. Det gäller att vänta in en så säker väderprognos som möjligt!

Stark, oslagbar och superpeppad!

Ju närmare söndag vi kommer desto fler nyfikna frågor får jag om hur formen är. Hur känns kroppen? Hur tror du det går? Hur känner du dig nu jämfört med inför förra årets lopp?

Förra året på just onsdagen innan Vasaloppet kände jag mig som en förlorare. Jag var besviken, nervös och orolig. Huvudet var fyllt av negativa tankar.

Idag är det precis raka motsatsen. Jag känner mig GRYM! Stark, oslagbar och superpeppad!

Faktum är att gårdagens intervallpass kan ha varit säsongens absolut bästa och roligaste träningspass. Jag körde en variant med två set med långa intervaller och i mitten ett set med lite kortare. De längre intervallerna gick i uppförsbacke och de kortare på platten, mellan långintervallerna körde jag längre åkvila, mellan de korta en lite kortare ståvila. Återhämtningen mellan repetitionerna var strålande, jag hade bra tryck i stakningen och förutom en liten tendens till trötthet i ländryggen så kändes hela kroppen urstark.

Jag landade på totalt drygt 108 mil skidor (på hjul och snö) under säsongen. Ungefär 30 fler mil än förra året. Jämfört med förra året har jag tränat lite mindre totalt, och då handlar det framför allt om att jag sprungit mindre. Däremot har jag kört mer styrka jämfört med inför förra årets lopp, och jag har dessutom tränat mer aktivt med styrkan i skidåkningen med en del intervaller och snabbdistans. Så jag tror att jag tränat smartare, vilket känns i, och syns på, kroppen.

Nu är det bara att vänta in söndagen. Vänta, och längta. Bring it on!!

Tävlingsmössan på!

Urladdning och uppladdning

Det verkar som att man gör bäst i att inte lyssna på någon annan än sig själv när det gäller uppladdning inför Vasaloppet. Det finns så många olika teorier om hur man blir sitt bästa jag på söndag både när det gäller hur man ska träna och hur man ska äta. Och ingen av upphovsmännen till teorierna känner mig lika bra som jag själv gör, så därför tänker jag att det är jag själv som har bästa teorin.

Och jag tänker ungefär såhär:

Jag gillar att träna hårt. Gillar att tömma varenda muskel på varenda liten gnutta kraft som finns. Och jag tänker att om jag rensar kroppen på energi så finns det gott om utrymme för att fylla på med ny och fräsch dito.

Jag tror dessutom på att tömma "rätt" muskler. I det här fallet handlar det om skidmusklerna. Därför ska tömningspassen ske på skidor, inget annat.

Jag tycker inte om att äta mer mat än jag orkar och känner är tillräckligt för att jag ska bli mätt. Det får mig bara att må illa och känna mig otymplig. Dålig idé, således.
 
Jag känner mig skeptisk till det här med carboloader. Har dessutom aldrig provat. Känns inte som en bra grej att prova första gången inför Vasaloppet.

Istället för att äta kopiösa mängder eller trycka i mig artificiella kolhydrater så tror jag på att äta "normalt", men träna mindre. På så sätt tillför jag mer energi än jag normalt gör av med, men utan att känna mig som en svullad säl.

Och vad ska man egentligen träna för något såhär tätt inpå loppet? Jo, jag behöver fart och explosivitet. Kanske inte så mycket rent fysiskt, men psykiskt är det nödvändigt. Under vintern har det handlat så himla mycket om att tugga i sig mil efter mil, men nu behöver jag känna en liten kick, jag behöver väcka musklerna och hjärnan och ha roligt i spåret. Därför tänker jag köra hårda, intensiva och korta intervaller ikväll, på mitt sista skidpass.

Och efter kvällens pass blir det inget mer. Lite yoga, lite promenader, kanske ett kortare lätt löppass. Kroppen får ju trots allt inte stelna till. Men fokus blir på vila och på att ladda upp hela mig med längtan efter att åka skidor en halv dag.

Laddar inför kvällens pass med skid-VM på tv och skidor på kaffemuggen...

Domino i Vasaloppet

När jag ser det här klippet känns det som en oerhört dum idé att åka nio mil nästa söndag. Förra året lyckades jag parera varenda en som föll som spön i backen framför och omkring mig, men i år kanske det inte går lika bra. Men såhär från sidan om genom en kamera ser det ju fantastiskt roligt ut...

Botemedel mot oinspiration

Igår ville jag knäcka stavarna och repa mina skidor till oigenkännlighet. Varje staktag var ett helvete och jag ville helst av allt blunda bort allt det fula omkring mig. För det är varken särskilt vackert eller inspirerande att åka långpass (det blev inte ens ett långpass för vi hann inte åka längre än 90 minuter, och jag var inte särskilt ledsen över det...) varv på varv på ett konstsnöspår där underlaget är mer brunt än vitt och där omgivningarna är i den där äckliga vårvinterfasen då all växtlighet ser ut som något katten släpat in och pissat på. Och det är inte särskilt roligt att behöva åka en timme enkel väg för att överhuvudtaget komma till det där bruna spåret. Jag var bara oerhört trött på hela grejen och önskade mig långt bort från vallakladd, bakhala isklumpspår och förhårdnade fingrar.

Men det var igår.

Idag var det nya tag och ett annat spår. I Åkullas fantastiska bokskogar i Varbergs inland ligger Hallands andra konstsnöspår, och där skulle det köras intervaller idag. Hela spåret är 2,7k långt, och 600 meter av dem ligger som en liten blindtarm runt en så kallad stadion. Platt och härligt. Som gjort för en tvåminuters stakningsintervall. 2x5x600m med 45 sek vila och 2 min setvila var planen. Och förutom när jag fastnade bakom folk som inte hade vett att flytta på sig utan glatt åkte i bredd i värsta mormorsfarten så körde jag varje varv på 2.14-2.15 och kände mig som en klocka. Varvet inleddes med en raka i motvind, och ungefär halvvägs på varje varv var jag så slut att jag ville avlida. Precis som det ska vara alltså. Men sen kopplades den där reservkraften in som alltid tycks finnas nånstans under intervallpassen, och jag lyckades hålla farten uppe och humöret på topp.

Efter 6k nervarvning i makligt tempo kändes kroppen mör men lycklig och jag insåg att det finns sätt att råda bot på brun snö och gråvädersdepp - lite tempo för tusan! Distanspass är aldrig roliga när man inte har kul sällskap eller något fint att titta på. Men släng in lite intervaller och du blir fokuserad och får tunnelseende. Inte en chans att den bruna snön får plats i huvudet då.

Oinspirerande miljö på Ätrans konstsnöspår...

Halt och lytt

Man är aldrig så medveten om att man har en fot som när man har en blåsa under den. Jo just det, precis där, under trampdynan. Det var visst ingen bra idé att springa progressivt tempopass på löpband med inläggen i snabbspringarskorna för första gången nånsin. Jag har haft de dära inläggen sedan i november, men bara använt dem i mina DS trainers. Har gått hur bra som helst. Men nu fick jag alltså för mig att trycka ner dem i de orangea Type A3-snabbisarna, och då jävlar blev det gnäll och gnöl från trampdynorna. Jag tänkte inte så mycket på det under passet, men idag har jag fått halta. Surt. Ska det verkligen vara såhär?!

Det vackraste kroppen kan göra

Tack Bill Koch, eller Bengt Hassis eller vem det nu är jag ska tacka för att jag får njuta av skejtande skidåkare på internationella tävlingar nuförtiden. Jag tror att skejt är det vackraste en kropp kan göra. Det är rena drömmen att sitta framför sprinten på VM tillsammans med mina egna skidor som jag håller på att rengöra och bara njuta av alla fantastiska åkare.

Utan vallaprofil får vardagsrumsgolvet tjäna som vallabord.

För övrigt har jag sprungit idag. På löpband, tro det eller ej! 6k snabbdistans. Givetvis framför sprintkvalet på tv...

Ett Vasalopp i mörkret?

Idag invigs VM och i morgon börjar det på riktigt. Äntligen!! Att titta på när folk åker skidor är nästan det bästa jag vet, det kommer tätt efter att åka skidor själv. Jag är helt kär i skidlandslaget och jag tror stenhårt på framför allt Marcus Hellner, Anna Haag och Emil Jönsson. Och eftersom jag dessutom är nästan lika kär i Marit Björgen som Sverker Sörlin och hela Norge verkar vara så kommer jag inte ens bli ledsen om det blir hon som tar alla gulden även om jag hellre skulle se att Sverige får vinna lite också.

Och apropå VM så fick jag veta idag att det finns 260 mil skidspår i Nordmarka runt Holmenkollen. 260 mil! Helt sjukt. Och av dem är nio mil på elljusspår. Utmanings- och äventyrsdjävulen vaknade till liv i mig med den informationen:

Vem hänger med mig och åker ett natt-Vasalopp nästa vinter...?

Inte Norge precis, men inte långt ifrån - i Mattila, Värmland bara några km från norska gränsen. Där skulle en natt-Vasa inte vara möjlig pga obefintliga elljusspår.

Nervös i kvadrat

Begreppet "freak out" har en jävligt löjlig svensk översättning. Hur låter "flippa ur" liksom? Inte i närheten av lika seriöst jobbigt.

Men okej då. För konsekvensens skull ska jag hålla mig till svenskan, det ser så fånigt ut när man skriver på svengelska.

Så. Jag håller på att flippa ur. Totalt. Det är mindre än två veckor kvar till Vasaloppet, och eftersom Vasaloppet är typ dubbelt så långt som de flesta andra lopp jag kör så är det kanske inte mer än rätt att jag är lite mer nervös inför Vasan än inför alla andra lopp. Men det är bara det att istället för att nervositeten ökar i takt med antalet kilometrar (det vill säga, 9 mil = typ dubbelt så läskigt som 4,2 mil) så ökar den istället i kvadrat - vilket leder till att jag redan nu, två veckor före loppet, är ett nervvrak.

Jag vet att jag konstaterade igår att jag åkt hundra mil skidor. Det är inte pyttelite. Verkligen inte en piss i rymden. Men det tycks inte min hjärna fatta idag. Istället tycker min hjärna att jag har ägnat mig åt allmänt slöande och mystränande sedan september förra året. "Jamen jag har ju faktiskt kört intervallpass på skidorna, och dessutom något som kan likna snabbdistans! Och tävlat på rullisarna!" försöker jag. Men nej. Hjärnan rynkar på näsan och hävdar att det där inte har med saken att göra.

Typiskt också att den här känslan dyker upp på en planerad vilodag. Jag sitter här och vet att kroppen just nu som bäst ägnar sig åt återhämtning och reparation och att den är glad och nöjd över att jag tar det lugnt, men det är bannemig svårt att få tyst på den där rösten i huvudet.

Men egentligen vet jag ju att det är nervositeten som talar. Och enligt den kan man fan aldrig bli tillräcklig tränad, aldrig förberedd nog.

Två veckor. Det är kort tid, men samtidigt lång. Helst skulle jag vilja att det var på söndag jag skulle åka. Jag börjar bli otålig.

100 mil

Idag sprängde jag 1000-kilometersvallen. Träningsdagboken säger nämligen att den här kvinnan tagit sig 1005 skidkilometrar den här säsongen! Det mesta på snö, men åtminstone en tredjedel var på rullisarna i höstas. Och då har jag ändå en hel, hård träningsvecka kvar att fullständigt frossa i konstsnö och sladdrigt västkustvårvinterväder innan det börjar bli dags för vila och uppladdning...

För övrigt så ska jag sluta gnälla. Jag träffade ett gäng från Malmö i skidspåren utanför Falkenberg i helgen. De hade åkt dit över dagen för att träna eftersom det var närmsta skidspåret de hade. Och det är inte direkt nästgårds. Så även om jag har vår fast jag vill ha vinter så har jag i alla fall konstsnö inte alltför långt bort från mig.

Snö, trots allt. Även om den är konstgjord.

Ska vi byta väder med varann?

Hallå alla stockholmare som gnäller över snön och ert vinterväder! Så här ser det ut där jag försöker åka skidor den här helgen. Ska vi byta väder med varann?

Jag och Evy Palm

"Tänk vad lyckliga vi kan vara som får ha det såhär, att vi kan springa här och må så bra." Det utbrast hon under ett distanspass tillsammans med en löparkompis någon gång under elitkarriären i slutet på 1980-talet. De hade sprungit ett par mil i högt tempo och hade någon halvmil kvar, och det var ett sånt där tillfälle då det bara går upp för en hur fantastiskt livet är. Och den löparglädjen finns fortfarande kvar i min främsta löparförebild, den nu 69-åriga Evy Palm som jag träffade imorse. Nuförtiden springer hon mest på mornarna, fyrafem mil i veckan, berättade hon, och jag fick lite känslan av att hon har hittat tillbaks till samma känsla nu som då i mitten på 1970-talet när hon och en kompis började jogga tillsammans - då var det inga tider som jagades utan de stannade gärna och käkade hallon och plockade svamp om de såg gula kantareller nånstans i skogen.

Jag tycker om att tänka på Evys karriär. Det är liksom aldrig för sent. Ibland brukar jag tänka att det är så orättvist att jag inte fick börja springa och åka skidor när jag var pytteliten, för då hade jag haft gott om tid på mig att bli världsbäst. Men Evy får mig att tro att det kan gå ändå. Jag tycker om att tänka på hennes fantastiska svenska rekord på halvmaran som hon satte 1988 och som det tog ända till förra året innan Isabellah Andersson kunde slå - Evy sprang på 1.11 som 46-åring! Fantastiskt. Och det var härligt att få träffa henne och bli inspirerad. Och lite starstruck...

Vi sprang en halvmil tillsammans längs strandpromenaden och runt Fästningen och Societen i Varberg, och mesta delen av tiden hade jag direktsändningsutrustning på ryggen. Bra träning med lite extra vikt... Intervjun kan du lyssna på och läsa här.

Jag och Evy! Att jag ser vindögd och galen ut beror på att jag försöker se på den lilla spegeln på kameran om vi syns på bilden...

En liten tjuvtitt...

Jag har inte bara sprungit färdigt min morgonjogg, jag har dessutom arbetat färdigt för den här veckan. Nu blir det gymmet en sväng, sen ska jag berätta om min fina morgon. Kan du gissa vem jag träffat?

Vem där?

Testing, testing

Jag har förflyttat mig några mil norrut för att provspringa en runda för en speciell morgonjogg med speciellt sällskap i morgon bitti. Jag längtar!