Ajaj...

Kan man verkligen få träningsvärk av inte ens tio minuter löpskolningsövningar? Telemarkshoppen var bannemig inte att leka med. Eller var det den där snabbdistansen (som jag i ärlighetens namn måste uppvärdera lite - jag sprang ju för tusan assnabbt med tanke på hur backig den där slingan är)? Mina hamstrings är i alla fall helt ömma. Och det är jääävligt skönt. Förrförra veckan på fredagen kunde jag knappt gå nerför trappor efter torsdagens stavlöpningspass med skidklubben och jag njöööööt. Jag älskar träningsvärk! Jag tar det som ett tecken på att jag stört kroppen lite ur dens vanliga små spår som den tycker om att rulla i, och att träningen faktiskt ger effekt. På ett nytt sätt.

15 899 personer...

...kommer stå tillsammans med mig på startlinjen i Sälen den 7 mars. Vasaloppet är fulltecknat! Och den 27 november är det bara hundra dagar kvar. Ojoj.

Ge mig järn!!

Alltså, jag for runt några varv på Galgberget tidigare ikväll. Sprang inte särskilt fort ens, trots att jag försökte få till ett snabbdistanspass. Men hujedamig vad min kropp kändes matt efteråt. Jag håller blodgivningen som misstänkt, och det faktum att alla järntabletter som de vill pracka på en på sjukhuset alltid är helt omöjliga att få i sig eftersom de gör att jag får paniskt ont i magen.

Så, för att råda bot på det, eller i alla fall för att göra ett försök att rätta till järnnivån, har jag nu provat Mikkans spenatsoppa med wasabi. Och jävlars vilken grej! Supergott. Hade inga morötter hemma och funderade på att hiva i lite rivna rödbetor, men hejdade mig vid tanken på hur märkligt det skulle kunna se ut. Och bara för att jag känner mig på ett alldeles strålande sopphumör så tänker jag bjuda på mitt favoritsopprecept:


Magisk rödbetssoppa
(ca 4 port)

Börja med att göra chilipasta:

2 citrongrässtjalkar
2 vitlöksklyftor
1-2 chilifrukter, utan frön
1 lime eller citron, enbart juicen
5 cm färsk, skalad ingefära

Tryck ner allt i någon liten bunke och kör hårt med handmixern!

Nu kan du fortsätta med resten av soppan:

2-4 charlottenlökar (eller en vanlig lök)
1 msk kummin
500 g kokta rödbetor, hackade
600 ml buljong
400 ml kokosmjölk
svartpeppar
lite salt

Stek löken i olja nån minut. Lägg i kummin och chilipastan. I med rödbetorna och härja runt i 2 minuter. Häll i buljongen, puttra i 7-8 minuter. Precis innan du vill äta soppan, mixa och ha i kokosmjölken.

Servera med yoghurt blandad med hackad gurka, färsk koriander och färsk mynta.


Värsta grymma soppan som smakar så otroligt mycket att man får äta långsamt för att hinna med att känna allt!

Jul!

Den här synen mötte mig på väg till jobbet imorse. Jag börjar få julkänslor!

Inte världens smartaste...

Jag sprang aslångt igår. Jag känner mig stressad. Jag har inte ätit nåt sen frukosten klockan halv sex. Och jag trodde det skulle gå att lämna blod utan problem. Yeah right. Höll på att svimma och fick sitta med en sköterska bredvid mig tills jag fick tillbaka färgen i ansiktet.

En spinnande liten krigare

Nog kom jag hem. Till slut. Kände mig som ett kylskåp som någon var ute och rastade, och hade det egentligen bara lugnt och skönt i nedförsbackarna. Lite märkligt. Långpass brukar för mig betyda rätt vilsam löpning. Men jag försökte råda bot på det hela genom att sänka farten och dessutom lägga in tre-fyra gångpauser. De satt som ett smäck, särskilt tillsammans med lite vatten och nån gång en liten Dextrosol. Pigg som en liten ettrig mus kom jag som vanligt helt fel och hamnade bakom travbanan och hade ingen aning om hur jag skulle ta mig därifrån. Men som tur är har jag lite känsla för vädersträck och sprang i alla fall någorlunda åt rätt håll. Och hem kom jag. Sen var det bara att byta de regnblöta springkläderna mot mjuka, sköna yogakläder och cykla iväg till TK för veckans skönaste bodybalance. Och jag vet inte om det var klokt eller inte efter 23k. Jag kunde inte riktigt ta ut rörelserna under passet, men å andra sidan sitter jag här nu och känner mig som värsta skitstarka krigaren och spinner som en katt eftersom mina ben mår som prinsessor.

Och en annan sak; jag upptäckte att lite vanliga avslappningsmantran funkar bra när löpningen inte riktigt fungerar. Att tänka eller faktiskt till och med säga högt "jag andas in, jag andas ut" i takt med andningen gör att det går lättare. Man måste andas lite långsammare och regelbundet, och man flyttar fokus från allt som är jobbigt.

Paus i regnlöpningen

Vägarna är helt öde. Jag har vattenpaus sisådär 8k utanför Halmstad. 15k to go!

Utebliven mastodontlöpning

Jag önskar så att jag hade orkat med att springa 20k idag. Och att jag hade kunnat vara med på massa löpskolning. Men jag får erkänna mig besegrad av en envis jävla snuva. Så himla störigt. Men det går fan inte att springa när huvudet är gröt och benen är gele. Så istället sitter jag här och spanar efter det bästa bredbandet. Jag är så fruktansvärt uttråkad!! Jag hade faktiskt inte gjort något hellre än varit med skridskosprungit, telemarkshoppat och mångstegat. Och hälkickat, tålöpt och övat på fotisättning och höfthållning. Jag hade med glädje gjort tusentals koordinationslopp och ägnat mig åt att finslipa min backteknik.

Men å andra sidan - jag är väldigt nöjd med att jag numera lyssnar på min kropp. Bara så sent som förra hösten hade jag inte ens tänkt tanken att hoppa över träningen för att jag kände mig sjuk. Det skulle tränas dygnet runt och det skulle tränas hårt och allt som kunde tolkas som svaghet skulle ignoreras. Jag mådde inte särskilt bra då.

Över bron till nya kvarter

Jag är mästaren i slöhet på fredagar. Kommer ingen vart utan hittar hela tiden på mystiska smågrejer att sysselsätta mig med så att tiden bara flyger iväg. Men sent omsider kom jag ut på en yttepytte löprunda. Jag hade bara sisådär 40 minuter på mig, så det fick bli lite improvisationslöpning. Så jag passade på att utforska mina nya kvarter! Som första steg fick jag ta mig över Nissan. Jag kommer nämligen hamna på "rätt" sida ån i december. Det finns liksom nån slags regel i den här stan om att de som bor på västra sidan är lite "finare". På östra sidan bor man bara om man måste. Det är dock okej att bo på östra sidan om man bor väster om järnvägen. Har man däremot också hamnat öster om rälsen, ja då är det kört. Socialt stigma och hela den biten. Jag skiter givetvis högaktningsfullt i alla såna där idéer, men det är lite komiskt att konstatera att jag för en gångs skull liksom hamnat "rätt".

Jag sparde benen lite i löpningen och tassade mest omkring. Jag har nämligen storslagna planer för i morgon. Jag hoppas på att kunna hänga med på lite löpskolning med min underbara klubb, men det hänger på att jag kan ta mig två mil nordöst om Halmstad. Och jag har ingen bil. Däremot har jag två löpglada fötter! Så jag tänkte mig ett litet långpass dit, sen vila en stund och sen lite löpskolning. Men jag ska tänka nåt varv till och se om jag verkligen tycker att det är en sån bra idé.

Nu ska jag dricka champagne och fira att livet är fantastiskt.

Oh lord, bring me those hills!

Nu känner jag mig sådär frikyrklig igen, men jag bara måste: Jag älskar backintervaller!

Klockan slog sex, vi var en tapper liten stavlöparskara som samlats vid utsiktstornet på Galgberget. Någon småhuttrade, en annan pratade om Linux och datorer. Till slut sa tränar-Eskil: "Jag tänkte vi skulle köra lite vanliga hederliga backintervaller idag". Knorr, knorr hördes till höger och vänster, och så mitt i allt - ett gällt "JA!". Och det var förstås jag.

Mina utvilade små ben hade redan under uppvärmningsjoggen innan träningen talat till mig om intervaller, backar, stegringslopp och andra härligheter. Nästan bett om det. Och nu skulle det ske! Försiktiga intervaller i första backen: "Håll er på 60 procent under de tre första repetitionerna, tänk på att ni inte är ordentligt uppvärmda ännu!" var ordern från Eskil. Sen skulle vi öka. 10 uppförslöpor senare darrade benen en aning. Men ingen rast, ingen ro. Nya utmaningar! En löpskolningsövning jag aldrig testat, mångsteg. Med stavarna i händerna liksom flög man fram! Eller åtminstone de första tio stegen... Eskil vill att vi ska sväva när vi springer. Det säger han när vi ägnar oss åt sprättstavgången också. "Nu svääävar vi, häng i luften!". Det låter så vackert, men ärligt talat, jag svävar lika mycket som ett kylskåp känner jag ibland.

Och sen då? Jo, sen kom monsterbacken. Åtta varv, "...och på de sista tre springer ni på 100 procent!" Sagt och gjort, och där kom mjölksyran. Stapplade upp sista metrarna och skickade mördarblicken i ryggen på Eskil när han sen gav order om stavgång med djupa, långa steg.

Tredje backen var brant, men kort. Lätt som en plätt, tänkte jag, tills jag hörde att här skulle vi ägna oss åt sidsteg och sprättstavgång. De där sidoskutten är verkligen en killer, jag tror faktiskt mina ben dog där en stund.

Och sen då? Visst kunde man tro att det var slut här? Nä, innan de sista femhundra meterna med stegvis ökande tempo så ville Eskil att vi skulle köra kortintervaller. 40/10 gånger fyra. OMFG.

Jag brukar jogga hem efter torsdagsträningarna, men idag var mina ben så krossade att jag lite smått generat bad om skjuts. Och då handlar det om knappt 2k...

Men...man måste älska de där backarna!

Oh what a night!

På väg hem till Johan för att hämta ett par springstavar som är någorlunda anpassade till min längd. För ikväll blir det träning för första gången på en vecka! Men innan dess ska jag hinna med att vara med och rigga för morgondagens musikgäst i Radio Halland. (Lisa Pedersen heter hon, och har du ett öra över imorn strax efter åtta så lyssna! Helt fantastiskt!) En kväll full av roligheter, kan det bli bättre?

Som en dröm!

Det här är ingen jävla inredningsblogg. Men jag kan inte låta bli att fundera över hyllor, målarfärg och köksstolar. Vi har nämligen fått en lägenhet!! En underbart vacker liten pärla precis vid foten av Galgberget och femhundra meter från jobbet. Så från och med mitten på december kan jag nästan hoppa på Snorkkis run commuting-grej, eller ja, jag måste ju stanna till hemma och duscha först efter några varv på berget, men det blir ju nästan i alla fall.

Fatta! Den är så fin att jag nästan tror att det är en dröm. Högt i tak, djupa fönster, stavparkett, klädkammare, dubbeldörrar och egen trädgård!

Marathon och målsättningar

Jag väntar ut halsontet och håller tummarna för att det bara var en liten sån där kullerbytta som kroppen ibland gör för att störa ordningen och jävlas lite. I så fall är allt säkert tillbaks till normalt i morgon igen.

Har spenderat dagen med att fundera över mål och mening. För tillfället känner jag mig mer som 19 år än 26, det finns liksom ingen styrsel och ordning. Jag har lite drygt sju månader framför mig av trygghet, efter det väntar avgrunden, eller kanske äventyret beroende på hur man väljer att se det. Sju månader med säker anställning, sen är jag i fritt fall eller bara fri. Jag försöker välja det senare i båda fallen. Och det passar rätt bra att ägna årets tråkigaste och hemskaste månad åt att fundera över vad jag tycker bör ske efter de där sju månaderna.

Och medan jag promenerade längs Themsen i helgen slog det mig att det kanske är så att jag ska skaffa mig ett ordentligt jävla mål med min löpning också. Som London marathon. Har funderat lite på var jag ska göra maradebut. Kommer förmodligen inte bli Stockholm 2010 eftersom det är så tätt inpå Göteborgsvarvet, och frågan är om det ens är realistiskt med en mara överhuvudtaget 2010. Så då får jag väl sikta på 2011. Men vilken mara ska det bli? Har hört fina saker om Berlin till exempel. London vore fint, men är väl omöjligt att debutera på eftersom det är så många som slåss om platserna. Så, vad säger ni? Var ska jag springa 42 kilometer 2011?

Bra och dåliga saker

Dåligt med att åka iväg: Att jag typ alltid tycks bli lite sjuk efteråt. Särskilt när jag promenerat omkring mitt i nätterna i tunna strumpbyxor och dansnersvettad klänning. Jag har ont i halsen!!

...men å andra sidan, de bra sakerna är så många att jag inte ens orkar lista dem. Så då kanske ett litet halsont kan vara värt det.

There and back again

Den rosa renen

Man måste älska London. Särskilt när man har sin allra bästa vän där. Men det blev inga halvdöda soldater i söndags. Vi råkade sova lite för länge och missade hela blomceremonin, drottningen och veteranerna. Vilket jag väl såhär i efterhand inte är sådär jätteledsen över. Jag fick istället gå på British museum och kolla på alla mumier och statyer som britterna snott från Egypten, och förstås på The Elgin Marbles som earl Elgin roffade åt sig på 1800-talet. Dessutom hittade jag en rosa ren på Carnaby street efter att jag snurrat runt och suktat efter alla vackra tygprints på Liberty.

Skateboardkyrkogården under Millenium bridge

En av alla märkliga figuriner och statyer vi hittade

Archway, Highgate

Jag känner det som att jag kommit hem tusen upplevelser rikare, och med sån inspiration och lust att skapa massa grejer. Nu gäller det bara att hålla fast vid den känslan och göra något av det innan mörkret kryper sig tillbaka in i huvudet igen.