Täby extreme challenge-wannabe

När startplatserna till TEC - Täby extreme challenge, släpptes i höstas eller när det nu var, så framlevde jag några dagar i evinnerlig vånda och ångest. Skulle jag anmäla mig eller inte? Svaret på den frågan blev inte Facebooks ständiga "servern uppfattade förfrågan som förvirrande och kan inte bearbeta den", men det var bra nära. Det blev inte. Sorgligt men sant. Jag hade andra saker att hålla på med, och hur otroligt det än kan låta så förstod jag att jag inte skulle vara i ultraform till den 14 april.

Men nu har jag myglat mig in ändå. Som pacer.

Detta fina, fantastiska uppdrag. När trädrötterna på den lilla milslingan känns höga som berg, när en kilometer känns som tio mil, när mörkret känns som allra ondskefullast och vidrigast - då finns jag där som en stöttepelare i stormen. Inte åt alla startande, för det kommer jag inte hinna med. Jag är trots allt bara en person, även om det stundtals kan kännas som att jag har tillräckligt mycket saker och tankar att hålla reda på så det räcker gott och väl för tio personer. Men åtminstone en stackars löpare kommer få lyssna på mig när jag pladdrar om viktiga saker som planeter och utomjordingar, grodregn och fågelattacker och inte minst död, förstörelse och Luthers katekes. Några av mina favoritämnen. Så, nu vet du Zäta. Och jag är redan anmäld, så du kan inte ångra dig. Det enda du kan göra är att springa fortare än vad jag orkar göra. Det blir jättebra.

Senast det begav sig i ultrasvängen för mig - The skånska gästgifvaregårdar ultra experience under valborgshelgen förra året.

För den lekamliga nödvändighetens och nyttans skull

I helgen händer det storslagna grejer. Världens bästa löparklubb har träningsläger, och jag ska vara med. Jag, som häromveckan konstaterade att jag har fått hybris och tror att jag kan springa jorden runt fast jag egentligen bara är i form för att lufsa runt kvarteret, ligger lågt inför helgens löparbataljer och har således valt att plocka ut två hela dagar i sträck från vilodagskontot. Jomen, jag har ett sånt. Jag kan plocka ut hur mycket som helst från det och det blir aldrig vare sig tomt eller övertrasserat. Superbra uppfinning. Jag må vara lite stissig när jag har helt träningsfria dagar, men har man bestämt sig för att helga vilodagen så har man.

När jag tittar på helgens schema så vattnas det i munnen. Teknik och intervaller, backar och terräng, styrketräning som väcker muskler man inte visste fanns... Och avslutningsvis varvar vi ner med ett litet långpass på söndag förmiddag.

Kan man ha en bättre helg? Ja, det skulle förstås vara om man hade hunnit med sju-åtta mil på cykeln också. Men man kan inte få allt!

Lycklig löpare på språng. Dock lite tidigare i vintras, när det fortfarande fanns snö på marken.

Cyklisternas gyllene regler

Kortärmat till långbenat är totalförbjudet, strumporna ska vara korta och vattenflaskorna måste vara likadana om man har med sig fler än en. Så långt är jag med. Men jag tycker att något saknas i cyklisternas gyllene regelsamling - nämligen när det är tillåtet med långpassglass. Det enda som är helt klart när det gäller förtäring är att det enda kaffet som är tillåtet är espresso eller macchiato. Men jag har en känsla av att jag var väldigt ocyklistig när jag stannade till efter fyra mil idag och åt en citrongräddglasstrut i solen.

Men jädrars vad gott det var. Och vilken underbar cykeltur jag har haft. Jag ville aldrig åka hem.

Sämre vyer kan man ha.

Och jag undrar om det inte är så att glass får man äta alltid, oavsett tidpunkt och tillfälle.

Att möta sina rädslor

Häromdagen när jag var ute och cyklade alldeles själv så ägnade jag åtminstone en kvart åt att förbereda mig mentalt på att jag snart skulle korsa en järnväg. En alldeles vanlig, simpel järnväg. En sån som korsar vägen i nittio grader, och som inte är särskilt knepig (till skillnad från vissa andra). Men jag har utvecklat en fobi för järnvägsövergångar i kombination med racercyklar och tunna hjul, så jag fann mig själv tvärbromsandes just före rälsen. Jag hann klicka ur skorna precis innan jag välte rakt in i en förbidundrande lastbil och med lätt gråthicka konstaterade jag att vissa upplevelser sitter djupt. Den här gången ledde jag cykeln över järnvägsövergången, och kanske kommer jag göra det nästa gång också. Men snart måste jag komma över den här, förvisso motiverade men ändå, rädslan.

Foto: Roger.

En sak som jag däremot inte känner mig minsta nervös inför sedan i lördags är att cykla i klunga. Med varsam hand förde ledarna Susanne och Mats i CK Bure mig och ett gäng andra mer eller mindre vana cyklister ut ur Halmstad och söderut mot Laholm. Vi fick några förhållningsregler (titta inte bakåt och var försiktig med bromsarna) och lite instruktioner om hur sjutton det går till när man cyklar i grupp. Eftersom jag är cykelnewbie så har jag ingen koll på terminologin, men två i bredd skulle vi cykla förutom när det var väldigt smalt för då skulle vårt lilla gå-till-matsalen-på-lågstadiet-hand-i-hand-led pressas ut till ett led. Jag lyckades hamna någonstans mitt i högerledet till en början, och kände mig skräckslagen. Jag menar hallå, även om Susanne sagt till oss att vi verkligen inte behövde ligga med hjulen precis bakom varandra så kändes alla omkring oroväckande nära ändå.

Men faktiskt, det tog bara ett par kilometer, en nerförsbacke och en uppförsbacke och sedan kändes det hela mycket naturligt. Kanske var det lätt att acceptera den lilla känslan av obehag med tanke på det jag fick i utbyte - nämligen vindskydd och lyckan att ha folk omkring mig att prata strunt med.

Faktum är att lördagens 66 kilometer med fikapaus halvvägs inte bara var det roligaste cykelpasset jag gjort någonsin, det var ett av de härligaste passen obeaktat träningsform som jag varit med om. Det spelar i samma liga som det tvådelade långpasset en solig julidag 2010 och ultraintervallsdagen hösten 2010, och nosar till och med nästan på gästgiverilöpningen i Skåne förra våren. Men bara nästan.

Så, jag ger klungcykling med CK Bure fem glada cyklister av fem möjliga.

Foto: Roger.

Premiär för cykelträning i grupp

Jag ska strax ut på mitt livs första organiserade cykelpass ihop med andra människor, i det här fallet CK Bures nybörjargrupp som enligt uppgift kör långpass med fikastopp på lördagar. Jag finner tusen anledningar i mitt huvud till att vara nervös, men jag funderar på att stänga av oroscentret av hjärnan och bara köra. Hur fel kan det bli?

Vårkänslor och löparhybris

Idag har det varit ett stort dimlock över Halmstad, ett dimlock som nästan, men bara nästan, fick mig att ställa in eftermiddagens cykelpass eftersom jag blev uttråkad bara av att titta ut genom fönstret.

Så nu struntar vi i dagen och njuter lite av gårdagen istället. Då var det nämligen vår här i stan. Mina ben spratt så till den milda grad att jag tjurrusade iväg 17 kilometer i ett tempo långt över min nuvarande kapacitet. Eller ja, långt över var väl att ta i, men jag sprang åtminstone så hårt första milen att sista sju blev en ren plåga. Men vad gör väl det när solen skiner, temperaturen ligger på tretton grader och havet glittrar.

Jag konstaterar dock att det inte bara var vårkänslorna som fick mig att rusa iväg. Den bild av mig som löpare som jag har i huvudet stämmer inte riktigt överens med verkligheten. Jag måste komma ihåg att senaste gången jag sprang två mil eller mer var på Markusloppet i oktober förra året! Efter det kom en cykel och ett trilskande löparknä in i bilden. Men som vanligt lider jag av hybris och tror att 17 kilometer är en skruttdistans som jag springer i sömnen.

Well. Jag överlevde de där 17 kilometrarna igår, och jag hade en underbar eftermiddag. Framöver lovar jag att skaffa mig lite mer verklighetsförankring och satsa på att sakta men säkert bygga upp kroppen för långdistans igen.

Stranden Vita bandet längs världens bästa kustremsa i världens bästa stad.

Hit längtar jag! Till fokuserade simpass i tempererat saltvatten under klarblå himmel.

Och på den här vägen skulle jag gärna bo...

Skadestatistik från Vasaloppet

Med anledning av klippet från backarna ner mot Risberg under årets Vasalopp där folk föll som plockepinn så blev jag nyfiken på hur det egentligen är med skador under loppet. Vad jag redan visste var att under hela Vasaloppsveckan var det bara tre procent som bröt något lopp, och under själva Vasaloppet var det bara 459 personer som inte tog sig i mål, det motsvarar 3,2 procent av de startande. Båda de här siffrorna är rekord för Vasaloppsveckan.

Men vad innehåller de här siffrorna egentligen? Tommy Höglund som är sportchef inom Vasaloppsorganisationen berättade för mig att just i Risbergsbacken var det femton personer som ramlade så illa att de behövde åka till sjukhus med nyckelbensbrott, armbrott och axelskador. Totalt i hela loppet var det 25 personer som behövde tas till sjukhus. Så Risbergsbacken var värsta olycksstället kan man lugnt säga.

Utöver de som behövde vård på sjukhus så var det dessutom ett hundratal som behövde hjälp av sjukvårdarna på de olika kontrollerna, och då var skavsår det allra vanligaste problemet.

På sätt och vis kan man ju säga att om 125 personer av 14229 startande av olika anledningar behövde vård i någon form, så är det inte så farligt. Men samtidigt - ett enda brutet nyckelben är väl ändå ett för mycket.

Och jo, det var många som ramlade i år när spåren var så snabba och hårda, berättar Tommy Höglund. Och därför har de kontrollerat backarna efter loppet och funderar nu inför nästa år hur de ska göra för att minska skadorna i Risbergsbacken och backarna efter Hökberg. Platta till backarna är förstås inget alternativ, men han förklarar att det kan handla om att bredda, räta ut kurvor och jämna till svackor. Bra initiativ!

Och som lite kuriosa - under Vasaloppet delas det ut ungefär 400 stavar. Att döma av hur många brutna stavar jag såg på startgärdet och i första backen så kändes det som att de flesta bröt sina stavar just där...

Johan på vårt lilla träningsläger där vi hade vår bas i Gopshus. Såhär ser det ut i Hökberg när den är en helt vanlig fäbod och ingen Vasaloppskontroll. Och bara femhundra meter från där Johan står börjar nerförsbackarna ner mot Läde.

Skidåkarplockepinn innan Risberg

Jag är glad att jag passerade det här stället sisådär 15-20 minuter innan det här klippet filmades. Faktum är att jag knappt minns att det är en nerförsbacke ner mot Risberg, men jag har fått berättat för mig att det brukar se ut på det här viset just här under Vasaloppet. Jag måste haft en blackout eller nåt.

Riktigt läskigt hur som helst. Undrar hur många som fick skidor, stavar och diverse kroppsdelar pajjade.

Vikten av sömn

Natten efter Vasaloppet sover jag som en prinsessa. Det spelar ingen roll att hela klubben ligger hullerombuller runt omkring och låter som ett större sågverk, det spelar ingen roll att luften i madrassen pyser ut och jag hamnar på golvet - jag sover tungt och vaknar så utvilad att det känns overkligt att jag kört nio mil skidor dagen innan.

Och nu vet jag varför. (Jag visste nog varför innan också, men det här med att begripa vad som är bra för en är inte det lättaste...)

Hård träning kräver hård sömn. Så är det. Under sömnen reparerar kroppen sig själv, och laddar upp sig inför kommande utmaningar. Kolhydratsladdning my ass, sover du inte ordentligt inför ett viktigt lopp så kan du ladda bäst du vill med mat eller pulver - det spelar ingen roll.

Anna Rask-Sanchez. Foto: Sveriges Radio.

Jag har just suttit en stund och pratat med en riktig sömnnörd - Anna Rask-Sanchez, sjukgymnast och kbt-terapeut med sömnstörningar som specialområde på Varbergs kurort. Hon berättade att anledningen till att jag sover så gott efter hård ansträngning är att då fattar kroppen själv att den behöver komma ner i djupsömn snabbt, och stanna där och laga och fixa ordentligt. Och så gör den det. Vår kropp är bannemig helt fantastisk.

Men trots att kroppen är så bra på att ta hand om sig själv så lider en fjärdedel av Sveriges befolkning av sömnsvårigheter! Jag vet ju själv hur jag kan vara ibland - jag prioriterar inte sömnen. Jag vet att jag borde sova, men jag ska ju bara... Och så blir sömnen lite rubbad, jag blir trött, jag orkar inte träna, jag äter lite sämre och så vidare i en sorglig spiral. Och så är det egentligen så enkelt (men ändå så svårt!) att rätta till. Hur jag än försökte få Anna att berätta den gyllene lösningen på alla sömnbekymmer för mig så kom hon dragandes med de där tre punkterna som vi alla känner så väl:

1. Gå ut! Vi behöver dagsljus under vår vakna tid.
2. Rör på dig! En aktiv kropp blir trött och det blir mer naurligt att sova. Vi orkar inte vara vakna.
3. Stressa mindre! Så enkelt, men så svårt. Och fixar du det inte själv så ta hjälp.

Den sista grejen känns nästan som ett hån emellanåt. Hur sjutton ska jag kunna stressa mindre, det är ju inget jag kan påverka! Jag stressar eftersom det är så mycket måsten. Men vem bestämmer vad jag måste göra? Jo, jag. Och var nånstans på min måste-lista finns sömnen? Den måste jag ju också ha med! Allt handlar i sista ändan om prioriteringar.

Anna pratade också en del om hur vår livsstil gör att sömnen blir lidande. Det mest vettiga sättet att organisera sin dag för en optimal sömn är att slita och jobba från morgonen fram till någon gång på eftermiddagen, därefter ska vi gå ner i varv. Att planera in massa aktiviteter sent på kvällarna är inte någon jättebra idé. När vi är igång under dagen är nivåerna av hormonet kortisol höga, och det behöver de vara för att hålla igång ämnesomsättningen och reglera blodtrycket. Men framåt eftermiddagen och kvällen behöver halterna gå ner för att vi ska kunna förbereda oss för sömn. Varvar vi då upp och sätter igång med massa grejer så stiger kortisolet, och vi får svårare att somna. Kortisol är ju ett hormon som utsöndras hela tiden, men vid fysisk och psykisk stress (och rädsla, det är ju "flykthormonet") utsöndras mer. Och höga halter av kortisol under längre perioder kan göra att blodtrycket höjs, och det i sin tur kan leda till hjärt- och kärlsjukdomar.

Ju mer jag tänker på det, desto mer korkat känns det att slarva med sömnen.

Min bästa kom-ihåg-lista

Ska du ut och cykla? Checka isåfall av följande:

1. Kolla väderprognosen. Visar den ett litet moln med droppar under betyder det regn.
2. Har du sett molnet med dropparna - ta med extra handskar om du planerar att vara ute längre än en timme. Obs! Två timmar är längre än en timme.

Jag kan intyga att du visserligen överlever även utan denna eminenta kom-ihåg-lista, men livet som cyklist blir så mycket roligare om du slipper lägga energi på att fundera över om fingrarna fortfarande lever eller om de håller på att långsamt förtvina i nekros.

Blött? Jorå.

Men jag kom fram. Har nu tagit mig hemifrån ut på landet där min familj bor springandes, rullskidandes (fast åt andra hållet) och cyklandes. Cyklingen var mest tidseffektiv, rullskidåkningen roligast. Men det kan förstås bero på väderförhållandena...

Benen är borta. Väck. Kaputt.

Jag cyklade lite igår. Eller ja, lite och lite. Längsta passet hittills. Det var ju så soligt och jag var så peppad. Så det blev sex mil. Dittills hade jag hållt mig till modesta fyra mil ungefär (förutom den gången då jag vurpade till mig en lårkaka och cyklade ungefär tre mil fel). Men nu hade jag bestämt mig för att cykla till Laholms kommun och titta lite på Veinge kyrkby. Det är en fin liten by som ligger ute på slätten. För att komma dit behöver man cykla tre mil, och sen är det tre mil hem också. Och herrejesus vad magiskt det var. Strålande solsken, vindstilla och alldeles öde på vägarna. Nånstans gick en gammal tant runt och sopade grus. Nån annanstans gick en annan tant omkring med en korg med blommor. Och på ett tredje ställe satt en gubbe uppflugen på en traktor och tog en paus.

Och mitt i allt detta - en till en början euforisk Therese. Med tiden, en stund efter att jag hade passerat Veinge kyrkby och tittat på den fina kyrkan och bäcken med bron som är så tjusig, så började jag känna mig matt i huvudet och låren var inte riktigt som de brukar. När jag tagit mig upp för ett gäng långa, lagom sega backar och vinglade förbi huset där en av mina löparinspiratörer bor så funderade jag på att göra en favorit i repris och stanna och tigga till mig en banan. Men det var visst ingen hemma. Så jag och betongbenen for vidare.

Sent omsider kom vi hem. Lite senare på kvällen försökte jag gå i en trappa. Benen stannade kvar nedanför. Och där står de än idag.

Paus! Funderade en stund på att korta av min lilla tur och köra via Tönnersjö. Men då hade jag inte fått se den dära kyrkbyn. Och då var ju hela poängen med rundan borta.

Solsken i blick. Jojjomen.

Vasaloppet 2013 fulltecknat!

Jag vet inte om jag ska tycka att det är festligt eller bara knäppt, men nu är Vasaloppet den 3 mars nästa år fulltecknat. På mindre än två veckor! Det är ju kul att folk vill åka, för Vasaloppet är trots allt kanske det roligaste man kan ägna sig åt, men det är ändå lite knäppt. Man får verkligen inte ha anlag för beslutsångest om man vill syssla med långlopp, varken inom längdskidåkning eller löpning nuförtiden.

Fast Vasaloppet har ändå den goda smaken att erbjuda åkare möjligheten att sälja startplatser och göra namnbyte, vilket ju är mer än man kan säga om Stockholm marathon, Göteborgsvarvet och andra lopporganisationer som med helt obegripliga argument försvarar sitt pengainhåveri. För jag menar, att till exempel Göteborgsvarvet säljer närmare 60 000 startplatser á femhundra spänn styck och sedan i princip kan räkna med att omkring en tredjedel inte kommer till start känns ju sådär lagom girigt. Det är ju lätt att brösta upp sig och säga att man är världens största halvmara när man ändå inte behöver förbereda för att ta hand om alla anmälda löpare utan istället lugnt kan luta sig tillbaks och håva in pengar från folk som inte har en möjlighet att ångra sig. Vasaloppet har å sin sida väldigt hög deltagarprocent (90 procent kommer till start), och alla de åkare som tar sig de nio milen mellan Sälen och Mora blir väl omhändertagna.

Kan Vasaloppet erbjuda namnbyte borde även Göteborgsvarvet kunna det tycker jag, men det kanske bara är jag.

Och till sist, grattis alla ni 15 800 som anmält er till 2013 års lopp! Ni kommer få ert livs upplevelse, jag lovar!

Om jag är anmäld? Självklart!

Här, mellan Hökberg och Läde kommer du få åka, du som ska åka Vasaloppet nästa år. Fast åt andra håller än jag åker på här.

Lär mig nya saker - vår = cykling!

Det här med att bli triathlet för med sig en massa nya erfarenheter. Som den sagolikt sköna känslan som lägger sig som bomull i hela kroppen när vårsolen värmer ryggen och lilla, fina Bianchin under mig susar fram längs cykelvägarna över slätten någon kilometer från havet. Jag som brukar springa in våren och vara rätt nöjd med det. Men det här var tammetusan ännu bättre!

Årets första cykelpass är därmed avklarat. 45k i lugnt tempo tillsammans med Johan. Vi hittade nya slingriga små vägar, åkte genom småorter jag faktiskt aldrig varit i, och trots den erbarmliga motvinden de första två milen så kunde jag inte varit lyckligare. Det var helt klart värt övertalningskampanjen jag fick ägna mig åt efter arbetsdagen för att ens orka pumpa däcken.

Så, nu är 2012 igång på riktigt. Nu kör vi!

Kameran fick vackert ligga i fickan tills en kisspaus var nödvändig. Och då var omgivningarna inte vackrare än såhär.  Men kolla den snygga blå himlen!

Postvasaloppetblues

Jaha. Där kom den. Det tog en vecka, sen small det till i huvudet och i kroppen. Den där känslan av att ingenting känns riktigt roligt. Det är tomt, som ett vakuum.

Nä, jag lider inte av någon allvarligare form av depression. Jag har bara drabbats av postloppblues.

Den gamla dängan, höll jag på att säga. För ungefär så är det. Jag vet att det kommer att hända när jag bockat av ett stort lopp, och jag vet att det inte är så mycket att göra. Härda ut. Inte stressa igång med träningen. Men inte heller ge efter för den del av mig som säger att nä, nu är det lika bra att lägga ner det här med träning helt detärändåmeningslöst.

För det är ju inte meningslöst, inte egentligen. Det känns bara inte så roligt och inspirerande just nu. Eller nä, det stämmer inte heller. När jag satt på jobbet för ett par timmar sedan och spanade ut genom fönstret drömde jag om cykelturer i solen. Jag mätte rundor på jogg.se och log lyckligt bara av tanken på att få sväva fram längs asfalterade vägar. Det är liksom nästan skottpengar på att inte vara utomhus och jaga endorfinkickar när våren är så vacker som den är idag. Men så fort jag klev utanför porten och kisade ut i solskenet så kände jag bara att nä, jag orkar inte röra mig snabbare än en snigel, och om jag måste lägga energi på att byta om till träningskläder så kommer jag att börja gråta.

Ingen idé att kasta sig upp på cykeln då, direkt. Bättre isåfall att titta framåt. Lägga upp träningsschema. Fundera över bästa sättet att bli tillräckligt stark för att överleva och må någorlunda bra under 16 timmars Ironman.

Frågan är bara hur länge jag måste leva med den här känslan. När det är dags att säga nä, nu räcker det. Upp i sadeln med dig, ut och kämpa lite!

Det är trots allt snart bara fem månader kvar till den 18 augusti.

Ett litet vårskutt tog jag trots allt på gårdagens längshavetlöpning. Så än finns det liv i den gamla kroppen!

En löpares bästa vän

Veckan efter Vasaloppet är inte direkt veckan då kroppen skriker efter hård träning. Jag har lallat runt och gjort det som känts bra. Yogat lite. Sprungit lite. Lunchspinnat. Riktigt skönt att låta lusten styra.

Återgången till löparlivet låter mig återupptäcka två saker:

1. Det finns träningsformer där man inte måste bonnasnyta sig hela tiden och få snor i hela ansiktet.
2. Det finns träningsformer där toapapper är en lika viktig utrustningsdetalj som skor.

Förlåt om jag delar med mig av lite väl mycket nu, men jag var väldigt glad över de här röda små husen längs fantastiska Prins Bertils stig när jag var ute och sprang idag.

Alla motionsstigar borde vara utrustade på samma sätt som Prins Bertils stig här i Halmstad - ett välskött dass per kilometer! Verkligen en löpares bästa vän.

Därför gick Vasaloppet 2012 så bra

När det går dåligt, när en misslyckas med att nå uppsatta mål, då jädrar analyseras det. Då är det lätt att gräva ner sig i "varför" och fundera över alla smådetaljer som en borde ha gjort. Sprungit lite mer intervaller. Lite fler långpass. Ja du vet.

Men när det går bra - hur bra är en på att analysera då?

Många tankar hann flyga genom mitt huvud under den sista timmen på Vasaloppet i söndags. Jag kände mig så stolt och så nöjd med min säsong och med min inställning till loppet. Jag hade nämligen fått så många saker att klaffa och resultatet lät uppenbarligen inte vänta på sig. Och för att inte tappa bort känslan av att ha lyckats så ville jag fundera ut exakt vilka grejer som var viktigast för att söndagens lopp gick så bra. Här är vad jag kommit fram till:

Kontinuitet. Jag har haft en säsong där jag fått genomföra i princip alla planerade pass. Jag har kunnat träna på utan sjukdomsuppehåll. Dessutom ska en inte förakta det faktum att jag nu har tre års kontinuerlig uthållighetsträning bakom mig, där jag successivt kunnat höja intensiteten och mängden totalt.

Fokusering och variation kontra mängd. Jämför jag den här säsongen med den förra så har jag egentligen bara kört ett litet antal mil mer på skidor respektive rullskidor den här säsongen. Och jag tror inte att det är ett bekymmer. Jag har nämligen tränat mer fokuserat och varje pass har haft ett syfte. Variationen har varit större, jag har inte hållt på med för mycket "mellanmjölksträning". Skidintervaller har blivit ett lika naturligt inslag som löpintervaller.

Kärleken till skidåkningen. Förra året präglades de sista två veckorna innan Vasaloppet av en mental trötthet. Jag var lite less på skidåkningen, för snön försvann och jag var hänvisad till konstsnöspåren som ligger nån timmes bilresa bort. Det blev många sena kvällar där träningsglädjen inte direkt var på topp. I år tränade jag annat om jag inte pallade de långa bilresorna. Jag valde att fokusera på glädjen snarare än att knarka skidmil till vilket pris som helst. Jag ville helt enkelt inte tappa bort kärleken till skidåkningen.

Ett mer genomtänkt näringsintag under loppet. Förra året hade jag ingen strategi för hur jag skulle få i mig energi under loppet. Jag trodde att det skulle räcka med sportdryck och vatten, och nån gel mot slutet för att boosta mig. Jag kunde inte ha mer fel. Humöret sjönk i takt med energinivån, och när kroppen skrek efter energi till slut så var det för sent. I år fyllde jag på kontinuerligt redan från början med energi som jag vet funkar för mig, och jädrar vilken skillnad det blev!

Och, till slut, den allra viktigaste punkten:

Den mentala uppladdningen. Förra året hade jag ett uttalat mål med mitt Vasalopp, men jag hade ingen strategi för hur jag skulle göra om jag inte nådde målet, eller om jag behövde tänka om där ute i spåret. Jag var inte mentalt förberedd, och kraschlandade. I år sänkte jag förväntningarna på mig själv utifrån. Jag skyltade inte med mina målsättningar. Jag visste vad jag ville (vilket var att bli bland de fyrahundra bästa), men jag visste också att jag inte ville dit till vilket pris som helst. Mitt allra viktigaste mål var att älska skidåkningen under loppet, och komma i mål i Mora med en längtan efter nästa års lopp, inte eftersom jag ville ha revansch, utan för att jag älskar att åka skidor och särskilt att göra det i fäders spår.

Efter ett sjukt roligt och peppande skidpass innehållandes spurtstrider på Hemus i Mora.

Med Pasi Salonen i hissen

Jag har just varit ute på en traditionsenlig morgonjogg. Jag är nämligen på en liten tjänsteresa i Stockholm igen, och när jag är här uppe så behöver jag inte börja jobba kvart över fem utan sådär vid tiosnåret. Således har jag eoner av tid att göra saker på, och då morgonjoggar jag.

Och jag kan tala om att mina lårbaksidor vänligt men bestämt berättade för mig att jag åkte Vasaloppet i söndags. Men då var det ju bara att dra av på takten lite, stanna och kolla på fåglar och fundera över livet. Jag tänkte på Ironman. Funderade över hur jag ska lägga upp träningen framöver.

Och så var jag plötsligt tillbaks vid hotellet. Klev in, fortfarande fullt uppe i mina triatlontankar. Och då står plötsligt självaste Pasi Salonen mitt framför ögonen på mig och väntar på hissen! Hur stor chans är det liksom. "Haft en skön tur?" frågade han. "Jorå, helt okej. Jag ska förresten göra en Ironman i sommar!" utropar jag. "Nähä, vad roligt!" säger han, och undrar var jag tränar och hur. Jag svarar med tindrande ögon, helt starstruck.

Den här dagen har verkligen börjat bra!

Stockholm vaknar. Vackert.

Siffernörderi om Vasaloppet

Jag sitter och gottar mig lite i siffror såhär några dagar efter målgång. Konstaterar att det har hänt grejer:

2011
Segrartid: 4.25
Medaljtid: 6.38
Min tid: 8.23
Tid från segraren: 3.57
Tid från medalj: 1.45
Placeringar från medalj: 369

2012
Segrartid: 4.08
Medaljtid: 6.12
Min tid: 6.39
Tid från segraren: 2.31
Tid från medalj: 27 minuter
Placeringar från medalj: 98

Andra jämförelser man kan ägna sig åt om man vill vara lite kaxig är min tid kontra Johans. Vi har ju trots allt lagt ner ungefär lika mycket tid på vinterträning, även om jag tränar mer volymmässigt fördelat över året.

2011
Johan: 5.58
Jag: 8.23
Diff: 3.25

2012
Johan: 5.08
Jag: 6.39
Diff: 1.31

(Och med det vill jag förstås inte säga att Johans prestation i år är sämre än min, hallå, han förbättrade sig med 800 placeringar! Och jag är fortfarande så stolt över honom att jag håller på att gå av på mitten. Men det säger ändå något om min utveckling.)

Det är kul med siffror när de visar roliga saker!

Skidorna är rengjorda och paraffinerade (av Johan, min hjälte) i väntan på nästa års säsong. Och om nån undrar så är det i princip bara SCS:en längst till vänster som är mina, och så får jag låna de gamla (och för långa) Kneissl-skejtskidorna till höger när jag vill skejta. Foto: Johan.

Vasaloppet 2012 - ett glädjerus

Förlåt, men det här kommer bli en liten roman. Hoppas du orkar hänga med.

Efter förra årets lopp, som i mångt och mycket blev en besvikelse efter debutårets euforiska upplevelse, så skrev jag såhär som svar på Majkens kommentar om det där med åkare som hänger på och inte hjälper till att dra:

"Jag tar det helt klart som en morot, jag ska åka ifrån varenda en nästa år, och verkligen se det som en bra grej när de väljer att åka bakom mig, det betyder ju att jag åker på bra och att de behöver min hjälp."

I år gjorde jag just det. I ett gigantiskt flow som dök upp efter Oxberg någonstans drog jag på som bara satan, och åkte om åkare efter åkare. Några hakade på, och jag njöt av att vara den starkare kvinnan, den som folk åkte efter och som kunde hjälpa till att dra fram trötta medåkare.

Det märkliga med årets lopp var nämligen just det - att jag blev starkare och piggare ju längre loppet led. Efter en första dipp i backarna upp mot Risberg där jag fick jobba hårt mentalt för att inte knäckas när det gick tungt så gick allt bara uppför. Ja, förutom när det bokstavligt talat gick nerför då. Som i backarna efter Evertsberg. Jag körde omkull i en snödriva där spåren plogats bort helt och hållet, men klarade mig helskinnad och utan att riva med mig några andra i fallet. Skönt. Jag känner mig fortfarande inte tillräckligt säker på skidorna för att våga dra på helt och hållet utför, utan valde medvetet att lägga mig i högerspår så jag kunde ta det lite försiktigare både efter Evertsberg och efter Hökberg. Fick se mig omåkt av ganska många åkare, men sörjde inte så mycket över det. Särskilt inte eftersom jag rätt snabbt stakade ikapp igen. Och med tanke på alla högar med vurpande människor som jag rent reflexmässigt lyckades parera, och alla blodiga ansikten jag såg efter målgång så är jag rätt glad över att jag klarade mig så bra som jag gjorde.

Nånstans efter Evertsberg började jag dessutom prata med mig själv - jag uppmanade mitt skidälskande jag att njuta, att se mig omkring och ta in varje ögonblick. Snart skulle denna fantastiska dag vara över, och jag fick inte missa en sekund av den. Jag kom i samspråk med en kvinna i spåret bredvid, och vi konstaterade nästan i mun på varandra att det vore fint om spåren fortsatte efter målet i Mora, för en sån här dag vill man bara åka skidor i resten av livet.

I Oxberg slogs räknemaskinen i huvudet igång. Totalt sifferförvirrad ägnade jag elljusspåret mot Gopshus åt att försöka räkna ut när jag skulle kunna vara i mål. Kom till slut fram till att jorå, nån minut under sju timmar skulle jag nog kunna klara! Bara tanken på sjutimmarsgränsen gjorde mig lycklig. Tänk att få säga att jag åkt på sexfemtionio! Vilken lycka!

Backarna upp mot Hökberg kändes som en piss i rymden, och jag konstaterade glatt att det var en bra idé att åka och träna i Vasaloppsspåren tidigare i vinter. Nu kändes det som att jag kunde sträckan Oxberg-Hemus som min egen ficka, och det var tryggt och skönt.

Jag for så snabbt jag vågade ner från Hökberg och funderade lite över glid och fäste medan jag åkte. Jag hade riktigt bra skidor! Visst, det var folk som gled om mig, men oftast var det tyngre män som förmodligen hade fördel av sin vikt. Och fästet kändes riktigt lyckat. Jag hade inga problem uppför, om man bortser från trängseln som gjorde att det var svårt att åka tekniskt bra. Så jag åkte och kände mig så jäkla stolt. Varenda  drag med borsten och all irriterad hud på klistertummen var såååå värt det! Jag hade vallat själv, och jag hade gjort det bra!

Och det var inte bara skidorna som var bra, hela kroppen var fantastisk! Jag kände mig så himla glad över alla rullskidsmil och alla ovallade snömil på skejtskidorna - min kropp kändes urstark. Jag låg på i uppförsbackarna och stakade där andra diagonalade, och mellan Läde och mål kändes det som att jag stundtals forsade fram mellan spåren och passerade hundratusentals åkare. Riktigt så bra var det förstås inte, men jag hittade ett skönt flyt och kunde under långa perioder ligga i vänsterspår och känna att jag hörde hemma där. Jag åkte helt enkelt snabbast i fältet!

En liten, liten djävul dök för övrigt upp på axeln nånstans strax efter Eldris. Varje gul väst som jag passerar är förstås en liten seger (placeringsjägare javisst!), men lite längre fram fick jag syn på en speciell gul väst som satt på en blåklädd kvinna som jag kände igen. Först tänkte jag att jag såg fel, men ökade samtidigt farten just in case. Jag ville ju komma förbi! Och när jag kom närmare såg jag att det var hon - en halländsk åkare som jag tycker är stencool och som alltid varit snabbare än jag. Djävulen på axeln fick mig att staka järnet förbi, men inom mig kände jag mest förvåning. Hon måste haft en dålig dag, minns jag att jag tänkte.

Och så var de då här, de sista tre kilometrarna. För den som inte upplevt det så kan jag inte beskriva det bättre än att målet liksom suger en framåt. De sista tre kilometrarna är som ett enda långt upplopp, där glädjen över att snart ha klarat av den här enorma prestationen som ett Vasalopp är liksom lyfter en framåt och skickar in enorma mängder energi i kropp och hjärna. Jag fick med mig en kille som hakade på mig sista biten som berömde mig för min styrka och som hjälpte till att dra oss fram och förbi ett flertal åkare mot slutet. Jag trampade runt i kurvan under vägen, styrkestakade uppför Auklandbron och så låg den där framför mig i all sin prakt - upploppsrakan. Med den extra lilla kullen, som knappt kändes i min lyckorusiga kropp. Killen jag fick med mig på slutet stannade till en sekund på toppen och gjorde nåt så fint som att ge mig en liten applåd för att jag stakade mig uppför backen och helt rörd och lycklig stakade jag efter honom fram mot målet.

Jag korsade mållinjen så jävla lycklig. Målfållan var full med fotografer som trängdes runt den danska kronprinsen som just kommit i mål (trots att han startade tre led före mig...) och funktionärerna stressade på oss åkare mer än vanligt för att vi inte skulle stanna kvar och glo. Men jag kunde inte bry mig minde. Jag var i mål, jag hade krossat alla mina egna förväntningar på mig själv och jag hade haft så förbannat roligt nästan hela vägen!

Och dagen bjöd dessutom på några små extra glädjeinjektioner. I omklädningsrummet träffade jag först en sjukt skön tjej med medalj om halsen. Imponerad frågade jag om jag fick kolla på den, har trots aldrig sett en sån i verkligheten innan. Hon frågade förvånat var jag hade min egen. Jag förklarade att den får bara de som åkt vinnartiden + femtio procent. Jaha, sa hon då, jamen jag fick ju en förra året också, så då har jag väl åkt bra då! :) Och i duschen träffade jag Frida som berättade att hon läser min blogg och vi snackade rullskidor, lårkakor och om hur fantastisk underbart det här loppet är. Superroligt! Och sist och slutligen stötte jag ihop med Johan vid matserveringen, också han med en medalj om halsen. Hans första någonsin! Och han hade fullkomligt krossat medaljtiden, han kom i mål med tjugo minuters marginal! Jag blir helt sprickfärdig av stolthet när jag tänker på det.

Jag har mina aningar om varför loppet gick som det gick, men det kommer i ett senare inlägg. Och jag har dessutom redan hunnit fundera på nästa års mål i Vasaloppet, men det är hemligt just nu...

Lite statistik på det kanske:
Tid: 6.39.15 (8.23.01 förra året)
Placering: 274 (514)
Placering totalt: 5914 (nånstans runt 8380 förra året)
Placering bland halländska damer: 4
Snittempo: 13,53km/h
Högsta tempo: 42,5km/h

En klar fördel med att åka lite snabbare - man hinner se prisutdelningen... Här har Jörgen Brink och de andra just blivit hurrade och applåderade.

274:a!

Jag har haft en fantastisk dag. Klättrade nästan 250 placeringar, bara en sån sak. Jag lovar att berätta mer sen, nu ska jag bara njuta, äta och dricka whisky.

Nu jädrar är jag redo!

Efter mycket om och men och diskuterande är skidorna färdigvallade. Klistergrund med några lager VR45 och Blå extra på toppen. Jag är nervös som satan men längtar ändå efter morgondagen. Skidåkning i solsken en hel dag - kan man ha det bättre?

Jag skulle varit rik...

...om jag fått en krona per drag med nylonborsten som jag gjort sedan jag skaffade skidor för ett par år sedan.

Nu är i alla fall glidet fixat och skidorna är svarta och fina. Fästet vågar jag inte lägga på förrän imorn kväll...

Majken Johansson Henaes: "Jag ska vinna Vasaloppet"

Majken på Tjejvasan 2012. Bild: Ida Wickström/Erik Wickström.

Sist ut i min serie om coola kvinnor i Vasaloppsspåret är en 21-åring som jag är övertygad om kommer gå långt. Snart står hon helt klart högst upp på pallen efter Vasaloppet!

För tre år sedan åkte den då snart 19-åriga Majken Johansson Henaes från Anderstorp sitt livs första Vasalopp. Redan efter tre mil gjorde det ont överallt och hon kom i mål som 415:e tjej. Nu, tre år senare, ställer hon sig på startlinjen i led 3 med målet att bli topp 30.

- Jag åkte mitt andra Vasalopp 2010 utan att egentligen ha tränat jättemycket. Och då gick det bättre! Så jag började fundera. Jag kanske kan bli bra på det här? Jag frågade pappa, och han sa visst, du kan vinna Vasaloppet, men då måste du träna! säger Majken och skrattar.

Ett litet steg på vägen kom hon i tisdags. Då vann hon Halvvasan och fick åka in under målportalen i Mora som första tjej.

- Det var helt galet! Jag hörde dem säga i Hökberg att snart tar vi emot första dam, och jag tänkte mest "jaha, var är hon då?". Och så var det jag! Resten av vägen funderade jag på om jag kanske skulle få en krans på upploppet, men så var det inte...

Majken har åkt skidor sedan barnsben. Hon var två år första gången hon stod på skidor, och hennes föräldrar har hela tiden varit noga med att skidor ska hon bara åka om hon tycker att det är roligt. Hon tror att det är hemligheten bakom att hon kan, orkar och vill lägga ner så mycket tid som hon gör på träningen numera.

- De sa till mig att Majken, det här får du göra om du vill och känner för det. Och när det är så då kan man utveckla kärlek till något. Jag tycket verkligen att det här är jätteroligt!

Hon har turen att ha en förstående arbetsgivare som dessutom är en av hennes sponsorer. Därmed kan hon komma in senare för att hinna med morgonpassen. Och hon är otroligt målmedveten och disciplinerad när det gäller träningen. Inga pass ställs in för att hon är lite osugen.

- När det är något jag vill ha, då lägger jag ner massor med tid och energi på det. Och då kan jag inte ställa in träningen för att jag är lat!

Bäst trivs hon i tävlingstempo. De långa, halvhårda A2-passen är favoriterna.

- Det säger nog en del om mig. Det är tävlingarna som är det roliga! Och jag har alltid tyckt bäst om att hålla på länge. På friidrotten i skolan när vi skulle springa 100 meter så minns jag att jag tänkte "varför kan vi inte springa tusen meter istället?".

Att det skulle bli långlopp och Vasaloppet hon satsade på var alltså inte så konstigt. Och på Tjejvasan i lördags fick hon känna på lite hur det kan vara att vara där uppe, i toppskiktet bland åkarna. Hon startade i elitledet, inplockad som ett slags wildcard.

- Jag värmde upp med Team Exspirittjejerna. Det var nästan det coolaste av allt!

Det uppsatta målet var att komma topp 30 även där. Och det började bra.

- Det var kallt och bra i början. Men efter en mil hade snön blivit varmare, och då försvann mitt glid. Vi hade helt enkelt vallat för kallare före. Så man kan säga att det var mycket slit för ganska lite fart. Med fyra-fem kilometer kvar kom en grupp åkare ifatt, och då var jag så förbannad så dem lyckades jag hålla bakom mig. Men jag kom i mål som 33:a, och det får jag trots allt vara nöjd med med tanke på startfältet.

Men nöjd vad hon inte. I hemlighet hade hon hoppats på en placering bland de 25 främsta.

- Men å andra sidan - hittills har jag förbättrat mig hela tiden, lopp efter lopp. Det var nog bra med en motgång, för jag blir bara ännu mer taggad då. Det första jag tänkte var att nu jäklar ska jag träna!

Om Majken får bestämma ska det vara trögt före på söndag. Hon har en bra motor och kommer bäst till sin rätt när det är slitigt. Och hon förbereder sig för att det kommer göra ont, riktigt ont.

- Samtidigt är det så att numera känns inte nio mil som någon oöverkomlig distans längre. Jag är tränad för det här.

När står du högst upp på Vasaloppets prispall?

- Jag kommer vara topp tre om sex-sju år. Och det enda som kan hindra mig från att nå mitt mål är jag själv. Det är bara jag som kan sätta mina egna gränser.

Ännu en kunglighet i spåret

När nu kronprins Frederik av Danmark bestämt sig för att kasta sig ut i Vasaloppsspåret så kan tydligen inte vår egen prins vara sämre. I detta nu åker Carl-Philip omkring och skejtar nånstans mellan Oxberg och Mora. Ryktet bland åkarna i spåret gör också gällande att den unge herrn tänker spänna på sig skidorna även på söndag och ta sig hela vägen mellan Transtrand och Mora. Vi får väl se hur det blir med det.



Skärmklipp från vasaloppet.se

För övrigt har jag nästan kramp av nervositet just nu. Jag har hört att det kommer bli ett blixtsnabbt lopp för eliten, men samtidigt säger väder-Pia på SVT att det kommer bli dagsmeja för oss lite långsammare åkare. Jag hatar dagsmeja. Och hur sjutton vaccinerar man sig mot att glömma bort att packa ner viktiga saker? Trots ett i det närmaste ceremoniellt packningsförfarande igår så är jag övertygad om att jag har missat nåt.

Hjälp!

Jenny Hansson: "Jag ska försvara fjolårssegern"

Jenny Hansson går in som tvåa på Marcialonga 2012. Foto: Magnus Östh/Team Exspirit.

Idag möter du kvinnan som fått titta på teamkompisen Susanne Nyström lite snett nerifrån från silverplatsen på pallen under flera av säsongens långlopp. Kanske är det på söndag hon får kliva högst upp igen...?

Under förra årets Vasaloppsvecka slog Jenny Hansson till med sin första vinst någonsin i Tjejvasan. Och i Vasaloppet när hon ändå var i farten. Båda gångerna med Team Exspirit-kompisen Susanne Nyström strax bakom.

- Förra året var jag stark, rent generellt. Och så hade jag ett tävlingsuppehåll just innan Vasaloppsveckan, så jag var riktigt sugen på att tävla. I år ser säsongen inte riktigt likadan ut, säger Jenny.

Och hittills i år har det varit omvända roller i många av långloppen i Ski classics. I lördagens Tjejvasa spurtade Jenny om tredjeplatsen mot Sara Lindborg medan Susanne just spurtat ner Sofia Bleckur och tagit hem segern.

- Jag fick slita rejält från start i lördags. Känslan i kroppen var inte alls på topp, men jag vet att det finns en högre kapacitet i kroppen. Men jag är nöjd med att jag kunde placera mig så bra trots en dålig dag, säger Jenny.

Hon och Susanne hade gemensamt tagit beslutet att köra hela loppet med blanka skidor. Det var båda två eller ingen, eftersom taktiken var att hjälpas åt och dra på de flackare partierna där de kunde ha nytta av bättre glid jämfört med åkare med klister under skidorna.

- Vi har pratat länge om att staka hela Tjejvasan eftersom ingen hade gjort det tidigare. Även om vi inte kunde använda oss av vår taktik fullt ut eftersom jag hade en sämre dag än Susanne så var det häftigt. Och trots att jag inte kunde gå för fullt så kunde jag ändå gå ifrån de traditionella åkarna uppför, fast jag stakade och de diagonalade.

Experimentet kommer dock förmodligen inte upprepas på Vasaloppet på söndag. Jenny tror inte att hon eller särskilt många andra kvinnor har tillräcklig överkroppsstyrka för att loppet skulle gå fortare med enbart stakning jämfört med om hon vallat fäste. Och hon vet, för hon har ofrivilligt fått staka de nio milen för några år sedan.

- Det var så skiftande förhållanden och temperatur under loppet, så fästet var dåligt. Men så vill jag inte ha det igen. Jag måste bli starkare i överkoppen först. Speciellt i Lundbäcksbackarna vill man gärna diagonala.

Att det ofta är just Susanne Nyström som Jenny fightas om segern med är kanske inte så konstigt. De sporrar varandra på träningarna och kan lyfta varandra till att bli bättre skidåkare. Och på träning är de vänner. Men en kilometer från mål händer det något.

- Då är vi genast konkurrenter... Men samtidigt är jag glad för hennes skull. I lördags när jag fick höra att Susanne och Sofia låg där framme och jag kände att jag själv inte kunde slåss om segern så valde jag att inte hjälpa till att jaga ifatt dem heller. Då hade vi riskerat att få med en större klunga och då kanske det hade blivit svårare för Susanne att vinna. När jag hörde att det var hon som tog hem segern före Sofia blev jag förstås väldigt glad.

På söndag är det dock allt eller inget som gäller. Jenny hoppas på fina, snabba förhållanden, och hon tänker försvara sin seger från förra året.

- Susanne har lite väl många segrar under säsongen, det börjar bli dags för mig att vinna nu, säger Jenny och skrattar.

I morgon kommer sista delen i miniserien om coola tjejer i Vasaloppsspåret på söndag. Då möter du en 21-åring som siktar högt och som om du frågar mig kommer slåss om segern i Vasaloppet om sisådär fem-sex år.