Täby extreme challenge-wannabe

När startplatserna till TEC - Täby extreme challenge, släpptes i höstas eller när det nu var, så framlevde jag några dagar i evinnerlig vånda och ångest. Skulle jag anmäla mig eller inte? Svaret på den frågan blev inte Facebooks ständiga "servern uppfattade förfrågan som förvirrande och kan inte bearbeta den", men det var bra nära. Det blev inte. Sorgligt men sant. Jag hade andra saker att hålla på med, och hur otroligt det än kan låta så förstod jag att jag inte skulle vara i ultraform till den 14 april.

Men nu har jag myglat mig in ändå. Som pacer.

Detta fina, fantastiska uppdrag. När trädrötterna på den lilla milslingan känns höga som berg, när en kilometer känns som tio mil, när mörkret känns som allra ondskefullast och vidrigast - då finns jag där som en stöttepelare i stormen. Inte åt alla startande, för det kommer jag inte hinna med. Jag är trots allt bara en person, även om det stundtals kan kännas som att jag har tillräckligt mycket saker och tankar att hålla reda på så det räcker gott och väl för tio personer. Men åtminstone en stackars löpare kommer få lyssna på mig när jag pladdrar om viktiga saker som planeter och utomjordingar, grodregn och fågelattacker och inte minst död, förstörelse och Luthers katekes. Några av mina favoritämnen. Så, nu vet du Zäta. Och jag är redan anmäld, så du kan inte ångra dig. Det enda du kan göra är att springa fortare än vad jag orkar göra. Det blir jättebra.

Senast det begav sig i ultrasvängen för mig - The skånska gästgifvaregårdar ultra experience under valborgshelgen förra året.