Pulstoppar och monster

De där backarna alltså. Man måste bara älska dem! Jag pulstoppade på 196 igår. Har aldrig kommit så högt nånsin, och det var dessutom utan att känna mig på gränsen till spyfärdig och död. Var sjutton kan min maxpuls finnas nånstans?

Fast den roligaste pulsnoteringen var inte så hög, utan landade nånstans runt 180. Och inträffade under en joggvila efter tionde backen.

Såhär ungefär: Det var väldigt mörkt på Galgberget igår. Även om jag gillar konceptet med elljusspår så har jag några synpunkter. Till exempel undrar jag över varför någon ställt en iskallt vitlysande lykta i höjd med militärhögskolan. Och till den här berättelsen hör förresten att jag efter nionde backen noterade ett gäng halloweenmojänger i träden runt spåret, såg ut som om några barn roat sig med att hänga upp spökliknande teckningar eller nåt. Så jag tänkte att alla märkliga skuggor och alla konstiga saker som rörde sig i träden var verk av halloweeniga barn. Tills jag närmade mig militärhögskolan. I det vita skenet från den där konstiga lyktstolpen stod ett monster. Tre meter högt och invirat i mossa. Med armarna i kors och plirande, ondskefulla ögon (trodde jag mig se i alla fall). Hjärtat hoppade till och började skena, jag skrek till helt ofrivilligt och hoppade nästan av stigen. Men så klarnade blicken, och jag såg att monstret under sängen inte var något monster, utan en militär. Så klart. I full mundering, med en ryggsäck så stor att den höll på att välta omkull honom. Plötsligt hörde jag den rädda lilla flickan inom mig skrika med gäll röst "du ser skitläskig ut!". Den vuxna kvinnan inom mig skämdes sedan med ens när monstermilitären med mild och tunn röst sa "jag ber så hemskt mycket om ursäkt". Stackarn. Kan inte vara särskilt roligt att bli utskälld av en löpare med nerverna utanpå.

De små, små sakerna

Jag hittade ett par nya, eller snarare oanvända, löparstrumpor längst in i garderoben. Nya, fina, osmutsiga, osvettiga, osöndertvättade och helt lena och sköna runt mina fötter. Och på väg hem från jobbet när jag började planera kvällens löprunda (det blir backar på Galgberget för övrigt) så började mina fingrar frysa, som för att påminna mig om vilket helvete det var att springa i ett par plusgrader igår. Mina vanligtvis iskalla fingrar höll på att dö och trilla av. Så det blev ett par nödvändiga funktionsvantar till mina klena fingrar. Därmed är min höstlöpningsoutfit i stort sett komplett. Funktion från topp till tå, från löparmössan via Craftunderställströjan, vantarna och favvotightsen till nya strumporna. Man kanske kan springa utan allt det här, men för mig är det de små, små sakerna som gör mödan värd. Jag kanske skulle ha ett bra backpass utan mina vantar och strumpor, men med dem kommer jag ha ett fantastiskt!

Den vilda jakten på endorfinerna

Det är alltid en bra idé att springa, i alla fall så länge man inte är sjuk. Även när man känner sig lika orörlig som en sjökö som ligger och smälter maten är det en bra idé att springa. Till och med när man är så trött så det känns som om huvudet är gele och man glömt bort vad man själv heter är det en bra idé att springa. För så fort första löpsteget slår i marken händer det något i kroppen. Det kommer som en våg av sprakande små molekyler som ilar fram genom blodådrorna, ut i minsta lilla skrymsle av kroppen. Endorfinerna har vaknat! På något märkligt sätt så blir energinivån alltid högre efter ett löppass jämfört med före.

Och gudarna ska veta att jag behövde lite energi efter den här helgen. Jag vet inte vad jag har gjort på nätterna, men det känns som om jag inte har sovit en blund i alla fall. För övrigt är det efter såna helger som söndagens bodybalance blir extra vackert och extra känslosamt. Under U2:s Magnificent när hela klassen stod i stiliga krigaren II blev jag helt tårögd. Det är så jävla snyggt med alla yogapositioner!

Äntligen!

Arbetsveckan är över och jag får äntligen en liten, liten stund för mig själv. Senaste Runners world med det underbara omslaget har legat i väskan ett bra tag nu och väntat på sin tur.

Dagen då mina lår fick ångest

Stavlöpning är min nya hobby! Helvete vad jobbigt det var. Vår führer till tränare körde ordentligt med oss igår i mörkret på Galgberget. Jag var helt slut redan efter uppvärmningen. Och nu vet jag bannemig vad sprättande stavgång aka elghufs är... Efter tionde backen med varannan elghufs och varannan stavgång med frånskjut var armarna som spaghetti och jag såg ut som en blek och dallrig version av mig själv. Och då skulle tränaren tvunget ha oss att köra fartställning. Baklänges. Gåendes uppför en backe. Det såg så enkelt ut, men efter tio meter skrek låren efter nåd och det var fler än jag som kved i våldsamma ångestattacker. "Bra jobbat hörni! Nu tänkte jag att vi skulle jogga lite. Vi kör 70/20 fyra gånger," säger tränaren då. Jogga?!! Men det var ju bara att försöka ta rygg på de där snubbarna som springer Lidingöloppet på 2.10 och be till gud om barmhärtighet.

Jag har aldrig nånsin varit så glad att få jogga ner när plågan var över...

Men ändå, jag var så lycklig. Att börja träna med en klubb är det bästa jag har gjort i träningsväg den här hösten. Gruppen puschar och peppar, man får någon att hänga på och ge sig fan på att slå när orken tryter, och dessutom är det bannemig skönt att slippa tänka själv emellanåt. Bara att göra som tränaren säger. I like it!

"Shit va coolt!"

Man måste för tusan älska de där barnen. Nästan varje gång jag är ute och rullar gör nåt barn stora ögon och kommenterar min framfart. Och alltid med förundran i rösten. Jag känner mig ashäftig!

Hårfint

Dagens löprunda är verkligen inget att skryta med. Så jag skiter i det och passar istället på att berätta att jag fixat min favorithårfärg igen. Koppar is the shit!

I'm in love!

Jag älskar mitt maghjul! Även om jag inte riktigt fattat ännu varför folk kallar det just maghjul eftersom jag knappt känner nåt i magen trots två riktigt jobbiga omgångar med hjulet. Men det är råeffektivt för mina förtvinade axelmuskler hur som helst. Och så gillar jag att det får mig att skrika! När jag styrketränar så är jag förmodligen lite mesig av mig, för jag ägnar mig aldrig åt såna där primalskrik som de stora, starka männen gör. Kanske skulle jag skrika om jag lade på mer vikt, eller kanske inte. Nåja, hur som helst så skriker jag (eller morrar åtminstone) på de tre sista repetitionerna i varje set. Underbart!

Igår ställde skidinköpet till det för min träningsiver. Jag kom aldrig iväg på mitt rullskidspass som jag hade tänkt mig, men det gjorde inte så mycket. Jag utmanade istället Johan på lite styrkeövningar på vardagsrumsgolvet lite senare. Han klarade också 3x20 med hjulet, men under mycket stånk och stön. Sen ville jag ha honom att göra en planka. Han dråsade ihop ganska omgående medan jag stod där med rak rygg och stålmage. Sen härmgjorde han solhälsningen bredvid mig, något jag antar att han funderat över hur den ser ut ända sedan jag berättade om samtalet jag hade med en person som berättade att hon brukade yoga naken på morgonen, och särskilt göra ett antal solhälsningar. Jag hörde spridda fniss från honom när vi stod i hunden och jag kan bara föreställa mig vad han tänkte.

Skiddrottningen!

Jag har blivit med längdskidor! Ett par Fischer SCS ska ta mig de nio milen mellan Sälen och Mora i vinter. Och medan jag var i farten blev det ett par glasögon också...

Ny leksak

Jag har shoppat. Så nu ska träningsvärken i rumpan och baksida lår få sällskap av mage och skuldror. Yeah!

Sprättande skidgång?

Ibland känns det som att hela världen har blivit konditionsträningsfreaks. Det är inte bara löpning som verkligen alla ägnar sig åt numera, utan alla ska åka Vasaloppet och försöker sig på att bli längdskidåkare. Det kan förstås vara så att jag plötsligt ser träden eftersom jag numera vet att de finns. Innan jag själv började löpträna såg jag ju inte en enda reflexväst- och tightsklädd löpare, och rullskidor trodde jag var en ickeföreteelse innan jag själv testade på det första gången. Numera tycker jag att varenda människa jag möter har hjul under fötterna.

Och det roliga med att vara ett nyfrälst skidfreak är att allt som har med skidor och träning att göra verkar spännande och roligt. Jag vet inte om det är så att alla andra skidåkande människor jag möter går igång lika mycket som jag på uttryck som "stavgång med frånskjut" och "sprättande skidgång", men jag blir åtminstone helt upphetsad bara av tanken på skidträning. Även om den inte innehåller skidor, och även om jag egentligen inte har någon aning om vad man gör när man ägnar sig åt sprättande skidgång.

I'm back!

Jag har hållt ut. Jag har varit vuxen. Jag har tänkt lite längre än näsan räcker. Jag har låtit bli att träna i över en vecka! Och jag har inte tagit ett steg i mina löparskor sedan förra tisdagen. Och ärligt talat, även om mitt huvud har längtat så har min kropp inte velat veta av något annat än horisontalläge. Förrän igår! Då kom suget tillbaka som ett slag i magen. Nu jävlar! Kunde inte bestämma mig för om det var rullskidorna eller skorna som skulle få börja, men efter en liten spaning utanför fönstret insåg jag att lövgröten på vägarna inte lämpar sig för några små fjösiga hjul under ett par smala skidor. Således blev det mina Asics som fick den äran.

Och det som slog mig medan jag mysjoggade i ett tempo som kändes lagom var att det är höst nu, på riktigt. Blöthöst. Brunhöst. Var tog alla löv vägen? Bestämde de sig en morgon när de vaknade att nu trillar vi av träden allihopa samtidigt? Well, det är ju bara att gilla läget, och det gjorde jag verkligen! Jag ljuger väl om jag säger att jag njöt av varenda steg, för det var segt i benen och det kändes som om alla muskler i låren och höfterna hade förtvinat eller åkt på semester, men jag njöt i fulla drag av att vara frisk, av att ens ha möjligheten att röra på mig.

Och när jag sprungit halvvägs mötte jag en annan Tranemoskidåkare på rullskidor. Så då tänkte jag att jävlars, kan han så kan jag. Så imorn blir det förmodligen lite rullisar innan mörkret faller.

Hur som helst har jag bestämt att nästa vecka ska bli en sån där träningsvecka då jag gör vad jag känner för. Inga krav, inga scheman. Och kanske ska jag fortsätta så ett tag framöver.

A nice day for a run!

Det spöregnar utomhus och idag ska jag göra första löppasset på nästan två veckor! I can't wait!

Rehabträning?

Sjuklingen är på banan igen! Närmare bestämt på bowlingbanan. Tänkte att det var ett lagom sätt att återuppta träningen igen efter den här veckan... Jag är som vanligt askass och gjorde historiens sämsta serie.

Tankar om tråkighet

Jag sitter och försöker tänka positivt. Jag känner till exempel på mig att det här är sista sjukdagen. Anledningen till att jag känner så är för att jag tror att det kommer bli en rolig dag på jobbet i morgon, och då kan man ju inte vara sjuk. Så jag jobbar på slutspurten på mitt kurerande och hoppas att det hjälper.

Den senaste veckan däremot tänker jag ägna mig åt att radera bort ur mitt minne. Jag har inte kunnat göra någonting annat än att snyta mig och kolla på tv. Det värsta med det hela är att jag liksom tappar bort mig själv när jag inte får eller orkar göra alla saker jag älskar, utan istället hänvisas till meninglösa aktiviteter. På riktigt tappar bort mig, känner mig vilse och som att jag inte förstår vad som är jag. Det skrämmer mig. Det är ju inte det man gör som ska definiera ens person, utan hur man är. Ibland är jag rädd att all prestationsångest jag närt i skolan och som sedan spillt över i arbetslivet har smittat min fritid också. Kan jag inte skapa nya intressen utan att släpa med mig prestationsspöket som en skugga? Det läskiga nu är att det inte känns som att prestationsångesten handlar om att jag ska högprestera och göra resultat inom något särskilt område, utan ångesten handlar mer om att jag vill vara med överallt, vill ha massa saker för mig så att jag är något. Det räcker inte bara att vara Therese, jag måste vara mer. Måste vara en löpare, måste vara journalist, måste vara skidåkare, måste vara massor. Och det känns inte sunt.

Så på sätt och vis har de här dagarna kanske varit bra ändå. Jag har inte kunnat göra något och fått massvis med tid att fundera. Och nu måste jag nog bestämma mig för om det känns okej att tänka såhär eller om jag måste göra något åt det. Och jag vet ju vad Allvetande skräphögen i Fragglarna skulle ha sagt - det är bra att ha tråkigt ibland, för annars uppskattar man inte när livet är spännande.