En löpfri vecka

Jaha. Där gick den. En vecka helt utan löpning. Mitt senaste löppass var förra tisdagen, ett underbart fartlekpass. Jag har inte fått springa långt och långsamt, jag har inte fått springa en mil längs havet, jag har inte fått jaga backar på Galgberget. På en hel vecka! Mitt huvud har abstinens, men kroppen vill ligga och äta Ben&Jerrys och kolla på Gossip girl. Jag är nog inte springfrisk ännu.

Tricepsdöden

När jag blir frisk ska jag bege mig till gymmet och kräva att de investerar i en stakergometer. Varje gång jag åker rullskidor förbannar jag mina triceps och önskar att de ska växa till sig helt magiskt över natten, eller åtminstone ta till sig något av all träning. Men icke. Och så trodde jag att jag skulle behöva slita med gummiband och ribbstolar eller nåt, ända till jag såg värsta lyxmaskinen på Åsa Ernholms blogg. Kolla bara! Ge mig!

Gnällgnäll

I brist på andra att gnälla för så får bloggen vara mitt plank: Jag hatar att vara småsjuk! Varför kan inte jag bli gå och dö-sjuk i två dagar och sen är det över? Nä, istället ska jag bli pyttesjuk på det där störiga viset när det gör ont i halsen, nacken, ögonen, näsan och öronen, men det är inte tillräckligt jobbigt för att jag ska ligga däckad och vilja dö. Istället är jag pigg i huvudet och vill hitta på massa saker, men jag orkar inte. Framför allt vill jag springa. Låååååångt. Läser hos Snorkkis om hennes långpass där första milen var sjukt jobbig, och borde egentligen tycka att det är rätt skönt att jag inte var ute på ett likadant pass. Men nej, jag tycker det verkar härligt. Läser hos Träningsglädje om hennes apjobbiga morgonlöppass och blir avundsjuk och vill också. Men jag får inte. Skitförkylning.

Back in the days...

Hallandsderby i volleyboll, Falkenberg mot Hylte. Fvbk kör över mitt gamla klubblag fullständigt. Och jag sitter och funderar över min gamla volleybollkarriär (om nu karriär är rätta ordet...). Finns det korpserier i volleyboll?

Kan. Inte. Sitta. Still.

Jag har gröt i huvudet och är rastlös. Men jag får inte springa, så jag går. Går och går. Känner mig redan uttråkad, men det kanske är bra. Behöver kanske rensa hjärnan lite.

Liksom, hiss?

Haha, apropå Snorkkis inlägg om vardagsmotion: Igår  klev jag in genom Johans port några sekunder efter nån annan snubbe. Han stod långt där inne och höll upp en dörr och tittade på mig. Jag log och sa hej och började gå uppför trappan. Och han tittade tillbaka, förvånat. Jag rodnade lite, tänkte shit, vad skulle jag hälsa på honom för, han tittade säkert på någon annan. Men så, när jag kom upp på nästa våningen insåg jag att han nog inte stod där i dunklet och väntade sådär i största allmänhet, och att förvåningen i hans blick nog inte kom sig av att jag hälsade och var artig, utan av att jag inte registrerade hans fina gest. För det var ju en hissdörr han höll upp, och förmodligen väntade han in mig av ren snällhet. Och jag fattade ingenting utan log fånigt och sa hej. Men liksom, hiss? När man bor i ett hus med bara typ fyra våningar? Jag kan inte komma ihåg när jag åkte hiss senast.

Jämställdhet, yeah right

Jag blir så förbannad. Sitter och lyssnar på Lantz i P4 där Johan Esk, sportkrönikör på DN är gäst. Och de snackar om hur jämställd fotbollen är apropå vem som ska bli ny förbundskapten för det där skitdåliga herrfotbollslaget. Esk konstaterar krasst att om en sådär femton år kanske en person i stil med Pia Sundhage kan bli aktuell, det räcker liksom inte att en kvinna är lika kvalificerad eller ännu bättre än en man, för fotbollssverige är en liten ormgrop av män som favoriserar andra män. Och de tänker ungefär som Ingvar Oldsberg apropå att han fyllt stolarna i pajjiga Här är ditt liv med män, män och män:

"Det handlar om kvalitet och innehåll och jag tror inte att tjejer vill bli inkvoterade."

Smaka på den meningen. Sitter människan och säger att ett program med en kvinna som huvudgäst (och för den delen med kvinnor som övriga gäster också) skulle resultera i ett sämre program? Måhända tolkar jag honom lite hårt. Men om jag väljer att vara snäll då: Läs bara andra halvan av meningen och Oldsberg säger något som typ varenda man och kvinna i det här landet verkar tycka - ingen tjej vill bli inkvoterad utan de vill ta sig fram på egna meriter, utan hänsyn till kön. Att sedan själva urvalet är baserat på (manliga) fördomar och förutfattade meningar om vilka personer som "är något" och som åstadkommit något och som borde få synas och höras i ett program om deras fantastiska liv verkar inte falla Oldsberg in. Män ser mäns framgångar.

Men det var ju inte Oldsberg jag skulle skriva om, utan om Johan Esk. Där sitter han och har satt fingret på en rätt uppenbar sanning i idrottsvärlden: det kommer inte bli en kvinna som får ta över posten som förbundskapten över det där skitlaget (varför någon bright kvinna nu skulle vilja ägna sig åt att coacha Sveriges gnälligaste och trökigaste lag, men det är en annan diskussion) eftersom klimatet i toppen i den svenska fotbollsrörelsen är sådant att en kvinna inte har en chans till sådana positioner (och förresten ser det väl ut så på lägre nivåer också, det visar inte minst ett korkat uttalande från Falkenberg FF:s styrelseordförande från tidigare i höst), och jag känner att han nog har något i skallen. Men sen vill Annika Lantz veta vad hon ska säga till sin 6-åriga fotbollsspelande dotter när hon läser i DN och knappt ser några artiklar om kvinnor som ägnar sig åt fotboll. Och vad släpar Esk fram för dammiga argument då? Jo, "säg du till din dotter att ta med sina kompisar och gå på damfotbollsmatcher, för om det blir en stor publik så kanske det rapporteras mer".

WTF. Det är ju tydligen helt okej att skriva om askassa herrfotbollsmatcher i division 6 som bara de närmast sörjande går på, men en fotbollsmatch med ett lag som råkar bestå av kvinnor är inte värt att skriva om förrän de har en stor publik?

Skitdag och skitliv

Vi fick inte lägenheten. Och jag har ont i halsen så även om jag vill springa långpass idag så ska jag nog låta bli.

Och så funderar jag över influensavaccineringen. Nu går folk och blir sjuka av vaccinet. Strålande bra. Jag som gått och oroat mig lite över den där pyttelilla grejen om att man skulle få lite mer ont i armen av svininfluensavaccinet jämfört med sprutan mot den "vanliga" influensan. Jag fick nämligen asont förrförra året när jobbet bekostade influensavaccin för att vi inte skulle bli helt utan reportrar under några veckor den vintern. Armen blev helt lam och jag trodde det var något fel på mig. Och nu ska jag alltså få ännu ondare. Och så ska jag bli sjuk också. Jävla vaccin. Jävla influensa. Jag vill ju inte riskera att bli dödssjuk sen när toppen kommer i februari, så jag kanske ligger däckad under sista veckorna innan Vasan, så det känns inte som ett alternativ att inte ta sprutorna. Eller tänker jag fel nu?

Kondommössa, oh yeah!

Den här mössan är en skitbra idé. Jag frös inte ett dugg under hjälmen när jag skidade med brandmännen. Men alltså... Hur het är man egentligen med en kondom på huvudet? Jag känner mig assnygg. Verkligen.

Lite mer ilska önskas

När jag sprang häromdagen lyckades min Ipod av någon anledning spela Mikas We are golden tre gånger i rad. Och nu kan jag inte få nog. Jag som egentligen inte tyckt att den varit sådär superbra förut, men i tisdags behövde jag höra att det inte spelar någon roll var jag kommer ifrån, jag är ändå bra, och gärna i något slags tempo som fick mig att pinna på lite. Så Mika fick det bli.

Har just nu en känsla av obehaglig otillräcklighet i kroppen. Inget liksom duger, varken på jobbet eller privat. Så jag tror att det är dags att göra om lite i mitt Itunesbibliotek. Jag behöver lite mer pepp. Det är något fantastiskt befriande med låtar som man kan spela lite lufttrummor till medan man springer, ta några danssteg till då och då, och kanske framför allt mimskrika lite till. Jag behöver lite ilska. Borde plocka fram Le Tigre igen, borde ta tillbaka några mantran från låtar som Keep on livin' och FYR.

Har du något förslag på pepplåtar som jag borde kolla upp?

Äntligen!

Nu kan mitt maniska F5-tryckande upphöra. Jag har härmed postat en intresseanmälan. Nu funderar jag bara på hur man enklast ser till att få lägenheten. Vem ska jag muta?

Krasch boom bang

Min näst äldsta lillasyrra brukar gå in i dörrar. Och i väggar. Och mest av allt i dörrposter. Allra helst gör hon det med hakan före. Hon ser inte klok ut när hon håller på, men idag tror jag att jag överträffade henne. I söndags var jag stolt som en tupp över att jag klarade av att göra Kråkan ordentligt på bodybalancen, det vill säga, jag släppte stödet med fötterna och balanserade hela min kroppsvikt på händerna med överarmarna hårt tryckta mot insidan av knäna. Svårt att beskriva för den som inte sett den, men hur som helst är det en hemskt knepig position som jag aldrig tidigare begripit mig på. Tills i söndags. Och idag tänkte jag att jag skulle upprepa min triumf, men jag föll pladask. Bokstavligt talat. Rakt ner på näsan, krasch boom bang. Hela salen fnissade nervöst, men jag skrattade gällt och sa "hoppsan" och försökte ge sken av att ingen skada var skedd. Det var det förstås inte heller, jag kommer varken få blåtira, knäckt näsa eller intryckt panna. Men min stolthet är lite blåslagen, knäckt och nertryckt.

Fast alltid roar man ju någon när man håller på och trillar och har sig.

Aaaaah!!

Jag sitter och trycker helt tvångsmässigt på F5-knappen. Ringde fastighetsbolaget imorse för att försöka ta bakvägen in på en visning eftersom jag visste att den underbart fina lägenheten var ledig även fast den inte låg ute på nätet ännu. Det gick inget vidare. "Jag lägger upp den under dagen, då får du skicka en intresseanmälan", sa kvinnan jag pratade med. Så nu uppdaterar jag sajten. Maniskt.

Ojdå

Rastlösheten satte sig visst i fötterna, så nu är jag ute och rullskidar ändå. Man kan ju inte tänka på lägenheter jämt. Eller jo, det kan man. Typ när man rullar på bron över E6:an. Och när man stakar längs långa raksträckor på cykelvägarna. Och när man...äsch, du fattar.

Livet är i vägen...

Jag har en tendens att gräva ner mig i projekt. Det har liksom inte någon större betydelse vad det är, men om jag går igång på det så engagerar jag mig med hela hjärtat och hjärnan och får inte så mycket tid och utrymme över till något annat. Stundtals är det löpningen som upptar hela mitt sinne, men just nu är det något helt annat. Jag är på lägenhetsjakt! Och jag har blivit på gränsen till besatt av en som det verkar helt fantastisk tvåa som känns helt rätt. Jag har förstås inte ens sett den ännu, men av beskrivningen låter den som rena drömmen. Så nu försöker jag ordna en visning.

Jag har en känsla av att om jag får komma dit kommer det bli som när Carrie och Big kliver in i den magnifika takvåningen i Sex and the city-filmen. Jag har dessutom ett par nästan precis likadana skor som Carrie har på sig i den scenen, kanske ska jag ha dem på mig om (när) vi får gå och kolla? Fast å andra sidan gick det ju verkligen sådär sedan för Carrie och Big, men det var ju för att de bestämde sig för att gifta sig över en halvskalad majskolv och några halvhackade grönsaker precis efter Big köpt lägenheten, och man behöver ju inte bestämma sig för att gifta sig bara för att man hittat en lägenhet.

Så, livet är i vägen just nu, jag har inget utrymme i mitt huvud för att planera och hinna träna, det är jag för rastlös för. Och vet du vad, det är underbart!

Nåväl. Önska mig lycka till! Imorgon ska jag ringa värden och ordna upp det här.