Vad regn gör med rullskidåkaren

Det spöregnar ute. Det hade inte varit minsta problem om jag hade varit en hel löpare, då hade jag gett mig ut på stört. Men för tillfället är jag en rullskidåkare, och då tar man sig inte an spöregn med mindre än att man beställer tid på akuten för benbrott. Höstlöv på blöt asfalt är inte att leka med. Man tror att man har fäste på bakhjulen och skickar iväg ena benet i ett stilfullt glidsteg och så inser man plötsligt att det har man inte alls, och innan man vet ordet av har man ramlat pladask och brutit både stavar och underarmar. Eller nåt. Inte värt att chansa alltså. Såå, mot bassängen! (Och nej, trots att jag i princip marinerat mig i diverse pooler de senaste dagarna så har jag inte fått nog. Inte det minsta!)

Håkan Hellström har fastnat i öronen

Jag har varit ute på förmiddagspromenad med Håkan Hellströms nya platta. Och nu är det som att lurarna inte vill lämna öronen. Så den stora frågan nu är hur sjutton man gör för att kunna lyssna på musik när man befinner sig i en bassäng? Det står ju vattenlöpning på schemat.

Mot vattnet!

Jag sköter mig. Alternativtränar och grejar. Nu blir det några ww-varv i bassängen innan mitt simsällskap dyker upp. Sen - bastu och kanske lite vin på toppen!

Anger management

Idag har jag kommit fram till två saker. Eller nej, tre:

1. Jag avskyr tjugoårnånting-män i grupp. Vad är det som gör att så fort killar i tjugoårsåldern, gärna såna som har biffat till sina kroppar och går omkring som om de bär runt på nåt jäkla kylskåp, hamnar i grupp så blir som ett gäng tuppjuckande apor som burrar upp fjäderdräkten och bär sig åt som om hela världen kretsar kring dem? Vad är det som gör att de beter sig som treåringar som längtar efter morsans uppmärksamhet och hela tiden gör helt obegripliga saker och sen spanar omkring sig med en blick som säger "sågdusågdu!?!"?

Jag har just kommit hem från en timmes vattenlöpning. Efter en skön första halvtimme stormade två snubbar med tvättbräda och surfshorts in i bassängen, givetvis tog de sats och kanonkulehoppade ner i vattnet. Sen plaskcrawlade de en längd innan de gapandes och skrikandes tog sig upp ur bassängen, hämtade lite flythjälpmedel och ägnade sedan resten av tiden jag var där åt att vara så mycket i vägen för alla andra som möjligt. Jag höll på att bli tokig och kände mig som en kärring när jag muttrade och kastade arga ögat på dem.

Men, som tur är så ägnade jag mig ju åt seriös träning, och det leder mig fram till insikt nummer

2. Vattenlöpning är en sjutusan till anger management. Jag var så ilsk att jag tog i mer än lovligt på mina enminutssintervaller, och jag blev så utmattad att jag till slut inte orkade vara arg längre.

Och därmed är vi framme vid nästa insikt, även om den egentligen inte är särskilt ny:

3. Den som tror att vattenlöpning är en bit kaka kan ju ta och prova själv innan de uttalar sig. Mina ben är som spaghetti och jag vill just nu inget hellre än att kalla det en dag och gå och lägga mig. Helt totalslut.

Kontentan: Hatar du också unga män som beter sig som arslen så undvik Nautilus simhall i Halmstad på onsdagar klockan fem. Och om du nödvändigtvis måste dit så vattenspring istället för att simma, de där snorungarna kommer vara ditt minsta problem medan du försöker forcera det där vattnet.

Att springa som en kantrad kanot

Jag har sprungit! Fatta, jag har sprungit! Och jag har inte ont! Inte nånstans!

Det beror förstås på att de där sjuttiofem minutrarna som jag tillbringade springandes inte spenderades på land, utan i en bassäng. Världens snällaste Ingmarie tog med mig till Nautilus och spände på mig ett sånt där vattenspringbälte och sen visade hon mig allt hon kan om vattenlöpning. Jag kände mig superfånig de första minutrarna, för det var inte helt lätt att få till någon form av teknik. Det var liksom som om jag var en kantrad kanot som försökte ta mig fram med brutna paddlar. Men efter att vi sprungit några längder så började jag få ordning på det hela. Försökte mig till och med på några intervaller på slutet när Ingmarie crawlade på en bana bredvid. Och de kändes vill jag lova! Mina lår undrade nog vad jag höll på med, de är ju vana vid möjligen lite motvind, men nu fick de kämpa med flera ton vatten som var i vägen för min framfart.

En rolig men konstig eftermiddag, så kan man väl sammanfatta det. Hur som helst så kände jag mig redan sugen på att hoppa ner i vattnet igen när jag promenerade förbi Nautilus imorse på väg till jobbet.

(Okej, jag erkänner. Jag har sprungit på land också. Jag var så full av endorfiner och lycka över en bra eftermiddag att jag liksom inte kunde låta bli att åka och hälsa på klubbkompisarna i Simlångsdalen också. Men jag övertalade dem om att springa en kortrunda med mig, en sån runda där jag kunde hitta hem relativt enkelt om jag behövde börja gå. Men vet du, det gick helt bra! I en halvtimme susade jag runt i närheten av Simlången och Brearedssjön och fötterna protesterade inte nämnvärt. Men, förstås. En halvtimme är en halvtimme och jag tänker hålla på längre än så framöver. Så idag går jag till ortopeden och ber dem ta reda på vad det är frågan om.)

Jag och Ingmarie, en annan gång, med andra fötter

Mitt nya hängställe? Jag är ju just nu gymkortslös, så det kanske är Nautilus man ska satsa på? Då får man ju bassäng på köpet!