Jag har en tendens att vika ner mig när det börjar bli tufft och jävligt, men idag hade jag bestämt mig för att slita ända in i mål och ha min gamla volleybolltränares ord som mantra - "när du tror att du är helt slut har du minst trettio procent kvar!". Och visst, det gick långsammare på slutet i de sladdriga och blöta spåren (det var typ nittionio procents luftfuktighet och tre plusgrader...) men jag krigade så bra jag kunde. Och kom i mål som första D21:a! Nu råkade vi visserligen bara vara tre tjejer, och tvåan råkade vara Majken som är gravid i åttonde månaden och som väl hade varvat mig ett par gånger om hon hade varit i "normalform". Men ändå.
Med mig hem kom en guldplakett, och ett tävlingssug som heter duga! För att inte tala om ett sug efter att åka skidor överhuvudtaget.
Svårt att tro att det var skidtävling på gång när man tittade åt ena hållet... |
...men åt andra hållet såg det bättre ut! Spårteamet i Tranemo har verkligen gjort ett grymt bra jobb. |
Grattis!
SvaraRaderaAtt åka ifrån elitåkare är inte dåligt, även om Majken råkar vara "lite" gravid. :)
Tack Henrik! Ja, och lite stolt är jag allt. :)
RaderaGrattis! :)
SvaraRaderaNog är det backigt och kurvigt värre på konstsnöbanan där hemma.
Härligt, vad roligt. Stort grattis!!!
SvaraRaderaGrattis igen Therese, det var kul att ses igen! =) Hoppas det blir fler tillfällen under vintern.
SvaraRaderaGRATTIS! En seger är alltid en seger!
SvaraRadera