Jag har en tendens att vika ner mig när det börjar bli tufft och jävligt, men idag hade jag bestämt mig för att slita ända in i mål och ha min gamla volleybolltränares ord som mantra - "när du tror att du är helt slut har du minst trettio procent kvar!". Och visst, det gick långsammare på slutet i de sladdriga och blöta spåren (det var typ nittionio procents luftfuktighet och tre plusgrader...) men jag krigade så bra jag kunde. Och kom i mål som första D21:a! Nu råkade vi visserligen bara vara tre tjejer, och tvåan råkade vara Majken som är gravid i åttonde månaden och som väl hade varvat mig ett par gånger om hon hade varit i "normalform". Men ändå.
Med mig hem kom en guldplakett, och ett tävlingssug som heter duga! För att inte tala om ett sug efter att åka skidor överhuvudtaget.
![]() |
Svårt att tro att det var skidtävling på gång när man tittade åt ena hållet... |
![]() |
...men åt andra hållet såg det bättre ut! Spårteamet i Tranemo har verkligen gjort ett grymt bra jobb. |
Grattis!
SvaraRaderaAtt åka ifrån elitåkare är inte dåligt, även om Majken råkar vara "lite" gravid. :)
Tack Henrik! Ja, och lite stolt är jag allt. :)
RaderaGrattis! :)
SvaraRaderaNog är det backigt och kurvigt värre på konstsnöbanan där hemma.
Härligt, vad roligt. Stort grattis!!!
SvaraRaderaGrattis igen Therese, det var kul att ses igen! =) Hoppas det blir fler tillfällen under vintern.
SvaraRaderaGRATTIS! En seger är alltid en seger!
SvaraRadera