Efter förra årets lopp, som i mångt och mycket blev en besvikelse efter debutårets euforiska upplevelse, så skrev jag såhär som svar på Majkens kommentar om det där med åkare som hänger på och inte hjälper till att dra:
"Jag tar det helt klart som en morot, jag ska åka ifrån varenda en nästa år, och verkligen se det som en bra grej när de väljer att åka bakom mig, det betyder ju att jag åker på bra och att de behöver min hjälp."I år gjorde jag just det. I ett gigantiskt flow som dök upp efter Oxberg någonstans drog jag på som bara satan, och åkte om åkare efter åkare. Några hakade på, och jag njöt av att vara den starkare kvinnan, den som folk åkte efter och som kunde hjälpa till att dra fram trötta medåkare.
Det märkliga med årets lopp var nämligen just det - att jag blev starkare och piggare ju längre loppet led. Efter en första dipp i backarna upp mot Risberg där jag fick jobba hårt mentalt för att inte knäckas när det gick tungt så gick allt bara uppför. Ja, förutom när det bokstavligt talat gick nerför då. Som i backarna efter Evertsberg. Jag körde omkull i en snödriva där spåren plogats bort helt och hållet, men klarade mig helskinnad och utan att riva med mig några andra i fallet. Skönt. Jag känner mig fortfarande inte tillräckligt säker på skidorna för att våga dra på helt och hållet utför, utan valde medvetet att lägga mig i högerspår så jag kunde ta det lite försiktigare både efter Evertsberg och efter Hökberg. Fick se mig omåkt av ganska många åkare, men sörjde inte så mycket över det. Särskilt inte eftersom jag rätt snabbt stakade ikapp igen. Och med tanke på alla högar med vurpande människor som jag rent reflexmässigt lyckades parera, och alla blodiga ansikten jag såg efter målgång så är jag rätt glad över att jag klarade mig så bra som jag gjorde.
Nånstans efter Evertsberg började jag dessutom prata med mig själv - jag uppmanade mitt skidälskande jag att njuta, att se mig omkring och ta in varje ögonblick. Snart skulle denna fantastiska dag vara över, och jag fick inte missa en sekund av den. Jag kom i samspråk med en kvinna i spåret bredvid, och vi konstaterade nästan i mun på varandra att det vore fint om spåren fortsatte efter målet i Mora, för en sån här dag vill man bara åka skidor i resten av livet.
I Oxberg slogs räknemaskinen i huvudet igång. Totalt sifferförvirrad ägnade jag elljusspåret mot Gopshus åt att försöka räkna ut när jag skulle kunna vara i mål. Kom till slut fram till att jorå, nån minut under sju timmar skulle jag nog kunna klara! Bara tanken på sjutimmarsgränsen gjorde mig lycklig. Tänk att få säga att jag åkt på sexfemtionio! Vilken lycka!
Backarna upp mot Hökberg kändes som en piss i rymden, och jag konstaterade glatt att det var en bra idé att åka och träna i Vasaloppsspåren tidigare i vinter. Nu kändes det som att jag kunde sträckan Oxberg-Hemus som min egen ficka, och det var tryggt och skönt.
Jag for så snabbt jag vågade ner från Hökberg och funderade lite över glid och fäste medan jag åkte. Jag hade riktigt bra skidor! Visst, det var folk som gled om mig, men oftast var det tyngre män som förmodligen hade fördel av sin vikt. Och fästet kändes riktigt lyckat. Jag hade inga problem uppför, om man bortser från trängseln som gjorde att det var svårt att åka tekniskt bra. Så jag åkte och kände mig så jäkla stolt. Varenda drag med borsten och all irriterad hud på klistertummen var såååå värt det! Jag hade vallat själv, och jag hade gjort det bra!
Och det var inte bara skidorna som var bra, hela kroppen var fantastisk! Jag kände mig så himla glad över alla rullskidsmil och alla ovallade snömil på skejtskidorna - min kropp kändes urstark. Jag låg på i uppförsbackarna och stakade där andra diagonalade, och mellan Läde och mål kändes det som att jag stundtals forsade fram mellan spåren och passerade hundratusentals åkare. Riktigt så bra var det förstås inte, men jag hittade ett skönt flyt och kunde under långa perioder ligga i vänsterspår och känna att jag hörde hemma där. Jag åkte helt enkelt snabbast i fältet!
En liten, liten djävul dök för övrigt upp på axeln nånstans strax efter Eldris. Varje gul väst som jag passerar är förstås en liten seger (placeringsjägare javisst!), men lite längre fram fick jag syn på en speciell gul väst som satt på en blåklädd kvinna som jag kände igen. Först tänkte jag att jag såg fel, men ökade samtidigt farten just in case. Jag ville ju komma förbi! Och när jag kom närmare såg jag att det var hon - en halländsk åkare som jag tycker är stencool och som alltid varit snabbare än jag. Djävulen på axeln fick mig att staka järnet förbi, men inom mig kände jag mest förvåning. Hon måste haft en dålig dag, minns jag att jag tänkte.
Och så var de då här, de sista tre kilometrarna. För den som inte upplevt det så kan jag inte beskriva det bättre än att målet liksom suger en framåt. De sista tre kilometrarna är som ett enda långt upplopp, där glädjen över att snart ha klarat av den här enorma prestationen som ett Vasalopp är liksom lyfter en framåt och skickar in enorma mängder energi i kropp och hjärna. Jag fick med mig en kille som hakade på mig sista biten som berömde mig för min styrka och som hjälpte till att dra oss fram och förbi ett flertal åkare mot slutet. Jag trampade runt i kurvan under vägen, styrkestakade uppför Auklandbron och så låg den där framför mig i all sin prakt - upploppsrakan. Med den extra lilla kullen, som knappt kändes i min lyckorusiga kropp. Killen jag fick med mig på slutet stannade till en sekund på toppen och gjorde nåt så fint som att ge mig en liten applåd för att jag stakade mig uppför backen och helt rörd och lycklig stakade jag efter honom fram mot målet.
Jag korsade mållinjen så jävla lycklig. Målfållan var full med fotografer som trängdes runt den danska kronprinsen som just kommit i mål (trots att han startade tre led före mig...) och funktionärerna stressade på oss åkare mer än vanligt för att vi inte skulle stanna kvar och glo. Men jag kunde inte bry mig minde. Jag var i mål, jag hade krossat alla mina egna förväntningar på mig själv och jag hade haft så förbannat roligt nästan hela vägen!
Och dagen bjöd dessutom på några små extra glädjeinjektioner. I omklädningsrummet träffade jag först en sjukt skön tjej med medalj om halsen. Imponerad frågade jag om jag fick kolla på den, har trots aldrig sett en sån i verkligheten innan. Hon frågade förvånat var jag hade min egen. Jag förklarade att den får bara de som åkt vinnartiden + femtio procent. Jaha, sa hon då, jamen jag fick ju en förra året också, så då har jag väl åkt bra då! :) Och i duschen träffade jag Frida som berättade att hon läser min blogg och vi snackade rullskidor, lårkakor och om hur fantastisk underbart det här loppet är. Superroligt! Och sist och slutligen stötte jag ihop med Johan vid matserveringen, också han med en medalj om halsen. Hans första någonsin! Och han hade fullkomligt krossat medaljtiden, han kom i mål med tjugo minuters marginal! Jag blir helt sprickfärdig av stolthet när jag tänker på det.
Jag har mina aningar om varför loppet gick som det gick, men det kommer i ett senare inlägg. Och jag har dessutom redan hunnit fundera på nästa års mål i Vasaloppet, men det är hemligt just nu...
Lite statistik på det kanske:
Tid: 6.39.15 (8.23.01 förra året)
Placering: 274 (514)
Placering totalt: 5914 (nånstans runt 8380 förra året)
Placering bland halländska damer: 4
Snittempo: 13,53km/h
Högsta tempo: 42,5km/h
En klar fördel med att åka lite snabbare - man hinner se prisutdelningen... Här har Jörgen Brink och de andra just blivit hurrade och applåderade. |
Det är inte utan att jag får tårar i ögonen! Jag är så stolt över er båda två! Vilka fina resultat ni fick till :)
SvaraRaderaSuperdupergrattis Therese! :-) Roligt med tiden, placeringen, allt!
SvaraRaderaSå himla bra gjort! Grattis!
SvaraRaderaKul med uppnådda mål!!!
Vilken härlig läsning, det var som att åka loppet igen. :) Stort grattis till en fantastisk prestation! Nästa år plockar du hem medaljen, det är jag övertygad om! Njut nu av årets resultat och tack för din inspirerande blogg!
SvaraRaderaSåg helt underbart ut även från Tv-soffan och vilken läsning sen! Grymt bra att förbättra dig så mycket från förra året! Helst med tanke på snötillgången i år dessutom! Riktigt imponerande!
SvaraRaderaDet var verkligen grymt bra kört!
SvaraRaderaSom sagt, nästa gång blir det medaljen. :)
Fantastiskt bra kört! Jag körde mitt första öppet spår förra söndagen efter en månads skidträning och är nöjd bara av att ha tagit mig i mål. Har under min träningsmånad läst din blogg för att få inspiration och när jag körde i Hylte för ett par veckor sedan stakade du om mig. Då såg du lika stark ut som du verkar ha känt dig i söndags. :-)
SvaraRaderaGRYMT!!! Stort grattis till en fantastiskt bra tid!!!
SvaraRaderaMen herregud, du är ju helt makalös! Galet bra kört! Du är superstark - vilken berättelse! Jag vill gärna höra receptet på hur du blivit så snabb. GRATTIS!
SvaraRaderaVilken stark prestation och så bra beskrivet! Blir nästan sugen på att åka efter att ha läst din berättelse trots att jag inte gillar längdåkning ;)
SvaraRaderaGrymt bra jobbat! Hatten av!!!
Precis som Annika är jag nyfiken på receptet!?
Fy f*******n vad bra jobbat!!!! Är så grymt imponerad!!
SvaraRaderaMen samtidigt inte ett dugg förvånad! Har ju sett här hur mycket (och bra!) du tränat så självklart är du i kanonform nu!
I år är jag gravid och fick snällt sitta hemma i tv-soffan och titta på den underbara resan ni verkar ha haft, men nästa år, då jädrar står jag där igen! För det finns banne mig inget härligare än Vasaloppet!!
Stort grattis till en superprestation!!=)
Sofie: Tack! :D
SvaraRaderaMajken: Tack! Jag är numera på din 2010-årsnivå. ;)
Anna: Tack! Och ja, visst är det roligt när man lyckas!
Malin: Hehe, tack! Så du tror på att medaljen blir min? Det vore ascoolt. :) Och tack själv för alla dina glada tillrop och kommentarer under vintern, du har peppat mig väldigt mycket!
Keron: Jag kan tänka mig att det såg underbart ut, för det var det ju också. Man kan inte önska sig bättre! :) Och tack så mycket!
Elin: Tack! Och ja, medalj nästa år vore roligt... :)
Marie: Tack! Och vad häftigt att köra Öppet spår med en månads skidträning! Ni hade väl också en fin dag på söndagen, eller? Snabba fina spår och så? Och vad coolt att du var i Hylte samtidigt som jag! Synd att du inte sa till, hade varit roligt att snacka lite. Men jag var väl helt inne i mig själv och märkte inte min omgivning så mkt gissar jag, det borde varit under ett stakintervallpass och då var jag rätt fokuserad. :)
Karin: Tack! :)
Annika: Tack! Och receptet kommer jag skriva om snart. :)
Daniel: Det är bara att satsa vettu! Jag minns att du var lite peppad på att testa rullskidor för nåt år sen också, så rätt vad det är sitter nog skidorna under dina fötter också ska du se. ;)
Helena: Åh tack! Jag blir helt generad. :) Du får gärna berätta lite om hur det går för dig sen när du börjar träna för nästa års lopp efter att bebisen fötts, det där är nåt jag funderar en del på. Jag vill ju också ha barn liksom, men hur kommer det vara att komma tillbaks? Hur mkt kan man träna? Hur lång tid dröjer det innan man är på samma nivå som innan graviditeten? Ja du vet, antar att du också funderar lite på såna saker. :) Och jag håller med dig, Vasaloppet är det härligaste man kan åka! Helt underbart!