Testar något nytt!

Jag har världens bästa bäbis. Hur många kids i 3-månadersåldern ligger helt lugnt och snackar strunt i en halv evighet på en träningsmatta medan morsan, farsan och ett gäng andra löpare drillas i fallteknik och annat spex av en jujutsuinstruktör?

Härmed har alltså luckan "testa något nytt" öppnats i julkalendern. Gårdagens söndagslöpträning gjordes på en nyanlagd led i Halmstads utkanter, nämligen Fylleåleden. Vi utgick från Snöstorp och klev på leden söderut. Följde den några kilometer genom hagar och bostadsområden, och sprang sedan över ån och tog andra sidan tillbaka. Nästa gång får jag utforska den åt andra hållet! Jag gillar verkligen att kommunen satsar på promenad/löpstigar i olika delar av staden, som dessutom är lättillgängliga från flera platser längs med dem. Det ska vara enkelt att vara ute och röra på sig!

Och sedan, efter löpningen längs med ån, så klev vi in i jujutsulokalen. Och den här stela kröppen fick bekänna färg. Herrejösses vad knepigt det är att falla mjukt när kroppen är stel som en pinne.

Nåja, förhoppningsvis behöver jag inte använda mina nya färdigheter i vinter, utan håller mig på benen... Hoppas särskilt på detta då bäbis trivs i sjal och sele och det kanske kommer bli mer sånt och mindre vagn när vi är ute och promenerar. Då vill en helst hålla sig på benen.

#jävligtjobbigjulkalender: Lucka 1 och 2

Med en uppmärksamhetstörstande och leksugen bäbis som dagligt sällskap gäller det att ta vara på tillfällena. Men det är inte det största hindret för att komma igång med träning efter en graviditet. Nä, största hindret för mig har varit min egen lathet. Trots att jag vet hur bra jag mår av motion och trots att jag vet hur mycket jag tycker om det så är det lätt att låta tillfället passera eftersom det är mycket mysigare att vara inomhus och dricka te.

Jag behövde således en liten välmenande spark i röven. Och den kom till mig i form av Saras julkalender. Nu har jag öppnat två luckor och modifierat dem efter min livssituation. Lucka nummer ett blev "träna core medan lussebullarna jäser" - i min variant "träna core med bäbis som vikt medan bäbis är tillräckligt långt ifrån senaste måltiden för att inte kräkas mig i ansiktet, och tillräckligt långt ifrån nästa måltid för att vara glad nog att stå ut med knasig morsa som gör konstiga grejer". Funkade helt okej i 10x2 minuter med lite annan förströelse emellan. Min lilla Krabba är en otålig varelse, det går inte att leka samma sak för länge minsann!

Och idag valde jag "spendera 30 minuter på det du gillar allra mest". I träningsvärlden är det förstås löpning. Så jag baxade ut mig och Krabban i Charioten och rullade runt på grusvägarna. Krabban kollade på träd en stund och sedan somnade hon sött. Och jag fick kämpa ihop min halvtimme plus lite till med några gåpauser här och där (till exempel i de värsta uppförsbackarna på grund av jobbigt och i de värsta nerförsbackarna på grund av ingen lust med framfall). Det är rätt tungt att komma igång med löpningen igen efter ett halvårs uppehåll, men hur jobbigt det än är så älskar jag varje sekund!

Träning med bäbis

Jaha, och hur går det här då? Jo, för det första har en megaförkylning lagt sig som ett blött duntäcke över den här familjen. Alla, inklusive bäbis, snorar. För det andra då? Ja, inte tränas det så mycket direkt. Men vardagsmotionen då? Jo, om inte annat lär jag snart ha armar som en kroppsbyggare. Sju kilo tunga tremånadersbäbisar som helst vill bli burna dygnet runt kräver sin kvinna. Eller sin sjal. Vad gör människor som inte sjalar sina barn?

Men jo! Vi har ju fått ytterligare tillökning i familjen! En Chariot CX1, det vill säga typ den optimala träningsvagnen, har jag hört. Vi har varit ute på en provtur, och jag är oerhört nöjd. Så fort sjukligheten släpper taget om oss ska vi ut igen.

Fast jag tänkte också försöka mig på det där fina "träna det du kan, det finns alltid tid för nånting" eller hur det nu brukar formuleras. Inspirerad av Sara:

Men hur i hela friden ska det gå? Jag kan knappt springa 5k till exempel nuförtiden. Jo, jag får väl modifiera det lite. 20 minuter backintervaller kanske får bli en helt sjukt backig barnvagnspromenad? Jag klurar nog ut något. Jag vill i alla fall att december blir månaden då jag hittar tillbaka till mitt tränande jag.

Detta har hänt:

Jag har inte dött eller på annat sätt försvunnit från jordens yta. Men detta har hänt. Livet har förändrats. Jag fick andra prioriteringar ett tag. Började fundera över om träning verkligen är meningen med livet.

Det är det inte, kan jag konstatera nu.

Jag lyckades för övrigt tajma förlossningen till ungefär samma tid på året som mina två Ironmantävlingar. Vad som var värst? Förlossningen, helt klart. Det var smärta upphöjt till tre miljoners miljarder. Ironman gjorde ont, men inte på liv och död. Men det fanns samtidigt likheter. Kroppens och sinnets förmåga att anpassa sig till rådande situation fascinerade mig vid båda tillfällena. Känslan av att vara inne i en bubbla, en plats där vad som händer utanför, i verkliga världen, inte har någon betydelse. Det enda som existerar är du, smärtan och ett slutmål som du drömt om, fantiserat om och längtat efter så länge att du knappt minns hur det var innan den där längtan fanns.

Nu är hen här. Och har varit här i fyra veckor. Livet har förändrats. Men jag är samtidigt samma gamla Therese någonstans där innanför moderskapet. Det är en märklig grej. Dagarna består av vyssja, amma, sjunga, byta blöja, vyssja, amma, sjunga, byta blöja i all oändlighet. Det egna jaget får stå på vänt en stund. Men det kliar i kroppen. Den kropp som under graviditeten inte ville eller kunde träna alls på samma sätt som jag kanske velat. Men nu kliar det. Jag längtar ut på vägarna. Och jag känner mig spänt förväntansfull inför hur livet som förälder kan passa ihop med livet som triathlet, orienterare, löpare och yogaentusiast.

Post Ironman Stress Syndrome

Alltså. Förra året vid den här tiden var jag på väg in i nån slags supermegaträningsdepp (och lite grann av en supermegadepp av det lite mer allomfattande slaget - det som liksom inbegriper typ allt i hela livet), men det fattade jag inte då. Jag trodde att det var den gamla hederliga postloppdeppen som gjorde sig påmind. Det var det förstås kanske också, till viss del. Till en början. Sen spårade det ur.

Hur som helst. I år har jag bestämt mig för att samma sak inte ska hända igen. Jag måste ta hand om mig bättre, jag måste låta bli att känna stress över en massa saker. Över livet, över vad jag tränar, över vad jag inte tränar. Du hör ju, det är inte särskilt sunt. Den där stressen över vad jag faktiskt gör i relation till vad jag "borde" göra (det vill säga - hur lite jag tränar i förhållande till hur mycket jag tänker att jag borde träna om jag ska överleva/bli stark/klara av mina utmaningar/nå mina mål) dyker upp när jag är mitt allra mest sårbara jag. När livet i stort är lite för ogreppbart, när jag av nån anledning går från en trygg, välkänd miljö till en ny, okänd och lite läskig situation. Förra hösten handlade det om en ny jobbsituation som jag trodde jag bara skulle älska, men som blev övermäktig av olika anledningar.

I år är jag starkare. I år vet jag vad jag tål och när jag måste säga ifrån. Jag hoppas att det ska leda till bättre balans i livet i stort.

Jag har bestämt mig för att låta träningen vara enbart lustfylld ett tag framöver. Och då snackar vi inte ett tag som i fram till nästa storslagna utmaning, utan snarare på obestämd tid. Jag vill träna för att jag älskar det. Jag vill springa uppför kilometerlånga backar eftersom mitt hjärta skuttar av glädje bara av tanken på det. Jag vill simma tills isen lägger sig på mina sjöar (nåja...) eftersom jag njuter så ofantligt av att känna vattnet leka kring min våtdräktskropp. Jag vill yoga eftersom jag mår bra av det och gillar att stå i hunden tills det snurrar i huvudet.

Så. Jag ser fram emot den här hösten. Shit vad jag ska njuta. Plocka svamp. Syra grönsaker. Dricka te. Springa lopp. För jo, det är inte så att jag kommer vägra nummerlappar bara för det. Jag har råkat hamna på den här startlistan. Och på den här. Och det pirrar i hela kroppen när jag tänker på tjusig skånsk bokskog en gnistrande oktoberdag, och på pannlampeupplyst party längs österlenvägar i november.

Ja, det går fortfarande att simma i sjön! Säkert typ 18 grader. Foto: Johan.

Typiskt njutargrej: Var ute och sprang häromdan. Kom till badplatsen, tänkte hoppa i vattnet för att skölja bort all backlöparsvett. Hittade grymma fotografen Thomas vid en kajak på stranden. Han lånade ut kajaken åt mig en liten stund. Fatta vilken frihetskänsla! Nu vill jag ha en kajak också. :) Foto: Thomas Johansson.

SVT hälsade på och undrade varför jag pysslar med Ironman

Häromdan hade jag besök hemma. Jag var fortfarande i nåt slags återhämtningsmode efter Kalmar och var väl inte helt i form för att ge mig ut på cykeln och i löparskorna. Men vad gör man inte för bra bilder. Reportern Ivar var snäll och klippte ut de intervjubitar där jag inte snubblade över orden eller sa konstiga saker, och här är resultatet. Lite skämskudde att kolla på sig själv på tv, men jag älskar ju min idrott så vem är jag att tacka nej när de frågar om de får använda mig för att göra ett rep om Ironman?

Ironmania i mitt huvud

Hur kan det vara i lördags som jag sprang längs den där blå mattan mot målet i Kalmar? Hur kan vardagen bara rulla på som om ingenting har hänt? I mitt huvud pågår loppet om och om igen, och trots allt slit på banan så blir jag varm och helt lycklig av att tänka på det. Känslan från simningen - där jag var stark, euforisk och kände mig som i mitt rätta element - ligger som bomull runt mitt hjärta, och trots smärtan i varje cell i min kropp under löpningen så längtar jag med hela min själ tillbaks till Kalmars gator.

Det här är något magiskt. Folk brukar bli lite fascinerade av den här totala dedikationen till triathlonsporten som nyblivna triathleter (som jag) uppvisar, men alltså, prova själv så får du se! Triathlon är den optimala sporten, en kombination av världens tre finaste idrottsgrenar och den enda sport du behöver. Du får forsa fram genom böljande vågor, du får njuta av farten som bara dina ben och en kolfiberdröm kan åstadkomma tillsammans och du får visa för dig själv och världen att det inte är slut där, du är tillräckligt stark fysiskt och psykiskt för att kunna resa dig från sadeln, knyta fast ett par löparskor och lägga världen under dina fötter springandes också. Och när du korsar mållinjen är det din styrka, ditt pannben och din glädje som gjort det möjligt.

Pratade med en av mina föräldrar igår, som ju följt båda mina Ironmanlopp på plats i Kalmar. Och hen var fascinerad av en man som gjorde sitt 98:e lopp i Kalmar, skulle göra sitt 99:e dagen efter i Köpenhamn och sitt 100:e på Hawaii. Det var nåt med att det verkade galet jobbigt. Jag höll med, men innerst inne satt jag och tänkte att shit, vilken grej. Jag önskade att det var jag.

Och jag önskar att varje dag var en Ironmandag.

I mål! Jag ryser!

Ironman Kalmar 2013: En gång är ingen gång, två en tradition

Årets upplaga av IM Kalmar bjöd på höga vågor, bisarr motvind och ett jädra slit. Men också glädje, styrka och en helt magisk känsla av närvaro.

Vi tar det från början, väl?

Det var ett himla snack om väder och vind inför lördagen. Ska det blåsa? Hur många sekundmetrar? Och hur jobbigt kommer det bli?

Skitsamma. Blåser det så blåser det. Oavsett ska vi simma de där 3,8 kilometrarna och cykla de där 18 milen. Må så vara att det kanske blir i höga vågor och med en motvindsvägg att forcera i tempobågen. Vi har alla samma vind att kämpa mot och med, och vi gör ju trots allt det här för att vi älskar det, eller hur? Och vi älskar på något märkligt sätt också smärtan, den där nästan outhärdliga tröttheten och värken, för vi vet att den går att komma över, den går att bemästra och vi kommer att vinna över den. Och springa leende över mållinjen.

Där ute simmar vi. Nånstans. :)

Eftersom jag upptäckt det underbara med öronproppar när jag simmar så hade jag murat igen öronen redan 6.50, så jag missade både nationalsång, Kentas Just idag är jag stark och när protriathleterna släpptes iväg kl 6.55. Men startskottet gick inte att ta miste på. Pang, och så var vi iväg. Ut i Kalmarsund, ut i vågorna. Som vanligt nojade jag över simningen, men inte över min egen insats, utan över att bli överkörd, sparkad och manglad av mina medtävlande. Men jag klarade mig rätt bra från diverse incidenter (förutom det där med att folk ska hålla på och simma bröstsim runt bojarna, lägg av med det! Vattenpolocrawl är en bra grej om du känner att det blir trångt och jävligt och svårt att crawla - ingen mår bättre av att du sparkar vilt omkring dig i nåt slags försök att komma framåt!), och kände mig helt upprymd där uppe på vågtopparna. Hittade ett skönt flyt och kunde verkligen jobba med vågorna. Jag var lycklig som en fisk och ville aldrig kliva upp ur vattnet. Eller jo, det ville jag när jag kom in i kanalen in mot växlingen, för där hade någon släppt ut all smuts och skit som gick att hitta i hela Kalmar med omnejd. Mörkt, skitigt och äckligt. Hur som helst sprang jag upp glad som en lärka efter en fantastisk simtur, och efter att ha meckat lite med våtdräkt och grejer rullade jag ut mot Öland.

Precis efter växlingen, och efter att ha parerat en vurpa när en kille bredvid mig inte riktigt har koll på sig själv och cykeln och välter medan han försöker få fast fötterna i pedalerna. Osmidigt.

Ölandsbron med sidvind från sydost, det vill säga nästan lite halv medvind, var magisk. Jag rullade om folk uppför och nerför och kom ut på ön med gott självförtroende. Sen kom motvinden. Fy satan vad jag slet på väg söderut. Fick se mig omcyklad av i princip hela startfältet kändes det som, men jag gnetade på i mitt tempo och njöt av den fina turen ändå. I varenda trädgård och korsning satt folk och hejade, och det är så himla, himla häftigt! Peppade mig själv med att snart kommer medvinden, så fort vi kommer över på östra sidan, och jodå, den kom. I ett par mil. Sen skulle vi över på västra sidan igen. Och då kom väggen. Det kändes som att jag inte kom en meter. Där och då, med kanske åtta mil kvar på cykeln, knäcktes den här järnkvinnan. Jag trodde jag var van vid motvind, västkusttjej som jag är, men det här var helt sanslöst.

Supergrymma Håkan som körde sin tredje Ironmandistans i Kalmar, och som är den som fått med mig på hela triathlontåget, på väg ut på sista sex milen på cykeln.

Och så jag då, en stund senare. Glad att få lite medvind en stund. :)

Lösningen? Ät, drick, prata med dig själv, sjung. Tala om för din motvilliga hjärna och kropp varför du gör det här, lyssna inte på eventuella motargument och bara kör. Jag kom över på Kalmarsidan och hade bara sex mil kvar. Ett par stycken där det gick att kötta lite, ett par stycken på vindlande småvägar och sen motvind igen. Minns inte så mycket av den här delen, minns bara att jag fick ruggigt ont i högervaden, det kändes som att den var på väg att lämna det här jordelivet. Fick trampa på så gott det gick med vänsterbenet och knapra energitabletter med magnesium och sånt och inbillade mig att det hjälpte. Fick syn på min järnmansvän, världens coolaste Håkan som tuffat på bra i motvinden och som hade sprungit nån kilometer redan och kände mig helt stolt. Vi är så jäkla bra!

SuperHåkan igen. Alltid lika glad när man får syn på honom, han påstod att han hade ont och att det var jobbigt, men det där leendet kan lura vem som helst.

Men det var en helt annan Therese som kom in till T2 i år jämfört med förra året. Ganska slut i benen, lite modstulen men samtidigt på nåt märkligt sätt glad och övertygad om att det här är minsann inga problem. Hamnade i omklädningstältet tillsammans med ett gäng sköna tjejer som var sådär härligt glada och fina (frågade aldrig om era namn, men en av er var SPIF:are och jag är så himla, himla glad över att ni var så glada, den glädjen tog jag med mig ut på maratonet!) och om och om igen ropade att vi är grymma och såna hjältar. Jag tog på mig leendet och tassade iväg ut på den lilla löpturen. Fick syn på min underbara superhejaklack i form av halva familjen och min egen Ironfamily Johan som är världens bästa supporter. Ni gjorde hela min dag, jag var så glad varenda gång jag fick syn på er!

Seeeegt...

Delar av superhejaklacken, fullt upptagna med att hålla alla världens sociala medier uppdaterade om min framfart. :)

Så. Tre varv löpning kvar innan jag fick springa genom målportalen som en Ironman för andra gången. Och jävlar vilken smärta. Mina ben värkte helt överjordiskt, vaderna var hårda som golfbollar och jag kände mig som ett stapplande bergstroll. Vaggade fram till första vätskekontrollen och eftersom min kropp inte fattade vad jag höll på med så protesterade den genom att vilja gå på toa. Så det fick jag göra. På både första och andra kontrollen. Sen började det flyta på någorlunda, men den där tjocka, tunga och stela känslan släppte inte förrän efter ungefär sex kilometer. Eftersom den lilla delen av min hjärna som går igång på matematik (obs! extremt liten del - nästan underutvecklad) har en tendens att fungera distraherande när den väl brummar igång så satte jag igång att räkna. Funderade över femtedelar och åttondelar och vips så hade första varvet gått och jag fick mitt första armband. Jag hade sprungit första rundan genom ett fullsmockat Kalmar som verkar älska sina triathleter, för j.ä.k.l.a.r vad ni hejar! Jag blir helt gråtfärdig när jag tänker på det. Ni lyfte mig framåt, det kändes stundtals som att jag svävade. Det gjorde jag förstås inte, och andra varvet på löpningen var tung, tung. Jag hade börjat få ont i min vänstra fot, och smärtan ville inte ge med sig. Till slut, efter att jag återigen sprungit genom innerstan, gnällt lite om min onda fot för Johan, fått lite lakrits av densamma och sprungit förbi målportalen för sista gången så upptäckte jag att smärtan började klinga av. Den kom tillbaks varje gång jag tog gåpauser, så då var det ju bara att välja - springa utan att ha ont i foten men ha ont i typ resten av kroppen, eller gå och ha ont i foten OCH i typ resten av kroppen, och dessutom ta evigheters evighet på mig att komma i mål? Lätt val.

Bara tolv kilometer kvar...

Grymma Lina som krigade ordentligt under dagen och kom under 12 timmar!

Gölligt!!!

Så jäkla glad!!!

Eh, ja... så jäkla glad var det ja. :)

På slutet hankade jag mig framåt tillsammans med bland annat en kille från Stockholm city triathlon, och vi peppade varandra att bita ihop och försöka njuta. Sista 3-4 kilometrarna lade jag på ett kol, rätade upp kroppen och tänkte att minsann, här ska inte stå mer än 12.45 i nån resultatlista. Oavsett att jag hade varit tämligen övertygad under hela loppet om att jag skulle ta mig över mållinjen i år igen så var det först med två kilometer kvar som det slog mig att jag faktiskt skulle lyckas. På långt håll hörde jag speakern och allt publikjubel från Stortorget, och då brast det. Tårarna rann medan jag sprang längs växlingsområdet in mot centrum. Publiken bar mig sen på sina axlar och när jag svängde upp på målrakan kände jag mig som en vinnare. All smärta var som bortblåst och jag sträckte armarna i luften när jag korsade mållinjen på 12.44.

Jag är en Ironman. Igen.

Fick dessutom sjukt stor krans av min ena syster Linnea som är florist. När jag hämtade cykeln och promenerade mot hotellet fick jag många blickar och glada grattis. Folk fick gärna tro att jag vunnit nåt, för även om jag inte kom först i mål så är jag ändå en vinnare. :D

Ironman Kalmar 2013: Förberedelser

Sista cykelturen är gjord. Våtdräkten är insimmad igen (den här sommaren har ju varit magiskt varm, att simma med våtdräkt i 23-gradigt vatten har varit totalt omöjligt - alltså har jag simmat utan och vant mig vid det njutningsfulla i att känna vattnet kring kroppen. Men våtdräkten behövs i Kalmar och nu har det blivit ett par pass med dräkten på på slutet) och mina ben har tagit mig med på sommarens sista (och första) tremilalöptur häromdan, en löptur som kändes lätt och så rätt. Jag insåg att jag har saknat mina riktigt långa löpningar, och ska försöka påminna mig själv om det i höst om jag återigen får samma springdipp som förra året.

Jag känner mig pigg och förväntansfull. Och livrädd. Och ledsen. Och lycklig. Och som att det är svårt att tänka sig att livet fortsätter efter lördag. Det är en märklig känsla. Trots att jag inte varit lika mentalt fokuserad på IM i år som förra året så har jag de senaste veckorna mer och mer slutit in mig i min bubbla, och i bubblan finns ingen framtid. Där är det bara IM som gäller. Nästa vecka känns vag, som något som kommer hända någon annan.

Men ledsen alltså. Ja, jag är grinfärdig. Det är nervositeten, jag vet det. Som en svår släng av PMS. En känsla av ynklighet, av att vilja bli omhändertagen. Men samtidigt ett rus i hela kroppen, en känsla av urkraft och styrka.

Om en liten stund drar jag iväg till Kalmar och möter upp min IM-partner in crime Håkan. Det var han som lurade med mig på hela triathlongrejen för ett par år sen, och det är honom jag ringer när jag behöver noja över allt en överspänd triathlet kan behöva noja över. På lördag morgon står vi tillsammans i Kalmarsund och lyssnar på Just idag är jag stark. På lördag eftermiddag springer vi över mållinjen på Stortorget vid Domkyrkan.

Nu är det nära.

Här har det simmats i sommar...

...och här.

Det har cyklats längs halländska och västgötska vägar ihop med Johan...

...och längs skånska vägar ihop med Ride of hope.

Och det har sprungits längs hav...

...och inland.

Därför älskar jag triathlon

Det går verkligen upp och ner med min motivation just nu. Känner igen mig i Wilmas inlägg från i torsdags - ibland är jag bara så less på att ägna så mycket tid åt träning. Helgerna är liksom vigda åt långa distanspass på cykeln, och jag känner då och då en dum press och stress över att hinna träna så mycket som jag behöver för att överleva och helst klara av en Ironman med någon slags värdighet.

Men samtidigt - jag älskar verkligen mina timmar på cykeln. Häromdagen gav jag mig av i ottan på regnvåta vägar under en uppsprickande himmel och hann med sex vackra mil på drygt två timmar innan jobbet, och det var en av veckans bästa stunder. Och det är de ögonblicken jag behöver, ögonblicken då kroppen, hjärtat och cykeln blir ett, som en urkraft som forsar fram längs vägarna.

Det går ju inte att komma ifrån att det är krångligt att få tid till den mängd träning jag upplever att jag behöver innan Kalmar. Jag jobbar heltid, jag jobbar obekväma arbetstider, jag har miljoner andra saker jag också vill hinna med - och jag börjar allt mer ifrågasätta meningen med att lägga så mycket energi ut på något som egentligen inte genererar någonting vettigt överhuvudtaget, mer än att jag själv får en kick. Men mer om den funderingen en annan gång.

För i söndags gick det upp för mig varför jag gör det här. Då begick jag nämligen tävlingspremiär för i år, på Maleryd Varberg triathlon, och premiären var dubbel eftersom det dessutom var första gången tävlingen arrangerades. Den enda distans som fanns att välja på var motionssprint - perfekt för en triathlet som varken simmat eller sprungit nämnvärt mycket under våren.

Det är något magiskt med ett triathlon. Spänningen innan start, vattnet som sipprar in under våtdräkten och värmer dig när det sextongradiga, salta Kattegattvattnet kyler ner ditt huvud under simmössan, en dränktkattblöt kropp som rullar iväg på cykeln, det metodiska trampandet på gränsen till max, nertrappandet av intensiteten en bit innan växling för att låta benen hämta sig en aning innan löpmomentet, den knixiga och fula löpstilen den första kilometern, smärtan halvvägs in i löpningen - och den otroligt kaxiga och stolta känslan när mållinjen passeras.

Jag älskar det. Varje minut, varje smärtsamt steg. Jag älskar kampen i uppförsbackarna på cykeln, älskar vattenbrottningen och kampen för varje simtag och andetag i vattnet. Älskar att känna hur kroppen bara orkar och orkar och aldrig tar slut trots att det känns som en näradödenupplevelse i slutet på löpningen.

Triathlon är den vackraste sporten jag vet. Den gör mig glad. Och därför fortsätter jag, trots att det känns motigt och inte alls särskilt kul emellanåt.

Simstarten vid Barnens badstrand vid Kallbadhuset i Varberg. Det var en riktigt blåsig dag, men de hade lagt simbanan innanför vågbrytarna så vi fick sköna 400 meter. (OBS! Alla bilder - copywright Johan Davidsson)

Trots att det var en så kort distans så hinner det kalla vattnet göra sitt för att pajja balansen. Det var sjukt svårt att ta sig upp för trappan ur vattnet...

Cykelbanan bestod av fyra varv på en ganska knixig och kuperad slinga som gick genom stan. Den inleddes med en rätt brant backe som jag gillade mer och mer för varje varv....

...backar är nämligen min styrka, så det var här och på en annan brant historia någon kilometer längre bort som jag liksom susade förbi många av mina medtävlare...

...fast de cyklade å andra sidan ifrån mig i nerförsbackarna igen. Typiskt. :)

Det enda dåliga med arrangemanget (som annars alltså var helt super, blir det här en återkommande tävling med tävlingsklass så kommer jag göra den till en tradition) var att det var lite dåligt skyltat i växlingsområden inför löpningen. Jag fattade inte vart jag skulle ta vägen ut...

...men jag lyckades ta mig ut på det ungefär 1,2km långa varvet runt Varbergs fästning som skulle springas fyra gånger.

Banan var hyfsat vindskyddad, enda stället där vinden bet i var här där vi rundade ett hörn på fästningen. Och under de tjugo minutrar som jag sprang runt runt runt så hann jag med att få både strålande sol och störtregn. Märkligt men härligt tävlingsväder.

I mål kom jag som tionde tjej av fyrtiofem tjejer som tog sig i mål, och som nummer 59 av totalt 160.

Och efteråt var det en ruskigt glad tjej som hängde i målområdet.

Skräck, ångest och en envis längtan

Om mindre än tre månader är det meningen att jag ska genomföra en Ironman i Kalmar igen. Du vet, 3,8km simning, 18 mil cykling och till slut ett maraton springandes. I sensomras kändes det så himla självklart - jag skulle absolut göra det där igen. Men ju längre tiden går, ju mindre jag springer och ju mer jag hänger i trädgården och odlar potatis och funderar över livet, desto mer omöjligt känns det att jag ska vara redo för minst 12 timmars slit i vattnet och på vägarna i och runt Kalmar.

Vissa dagar funderar jag på att avanmäla mig och bli bonde på heltid. Andra dagar intalar jag mig käckt och flåshurtigt att jorå, visst kommer det gå bra, jag menar hallå - jag cyklar ju åtminstone för tusan! Det måste väl räcka?

Men jag vet inte jag. Något säger mig att det inte räcker att pendlingscykla (må så vara att mitt pendlingsavstånd är två mil enkel väg vilket ger mig åtminstone 16 "gratismil" i veckan) för att bli IM-material i augusti. Det måste nog simmas lite också. Och springas. Det duger inte att längta efter dusch och fika redan efter tre kilometers skogslöpning en söndagförmiddag. Jag borde längta efter långa, magiska löppass där uthålligheten verkligen sätts på prov.

Men nejdå. Jag planterar jordgubbar, filosoferar över självhushållning och stoppar huvudet i sanden. För varje gång jag råkar plocka upp det, huvudet alltså, så känner jag bara skräck, ångest och andra eländeskänslor.

Fast samtidigt. Den där känslan. Den som nästan spränger hela kroppen när de kvarvarande kilometrarna på det avslutande maratonet tickar ner mot ensiffrigt. Det är ju den jag längtar efter. Jag hoppas verkligen att jag får uppleva den igen.

Stryketräning a la lantis: Potatislandsgrävning. Mycket bra genomkörare.

Det här är livet

Du kanske undrar vad jag gör? Jag upplever det som att jag står och velar vid ett vägskäl. Är mitt liv som det ser ut nu, med de saker jag ägnar mig åt, det liv jag vill leva? Vad jag än kommer fram till när det gäller den saken så lever jag. Här är några glimtar ur mitt liv den senaste tiden:

I min kropp finns en oro. Vi konsumerar alldeles för mycket och alldeles för ohållbart. Jag vänder och vrider på mig själv för att komma på rimliga saker jag kan göra för att minska min egen miljöpåverkan. Funderar på att skaffa egna höns. Här är jag på studiebesök.

Och när vi ändå är inne på miljöpåverkan - idag presenterade IVL en ny rapport om att närodlat inte alltid är det bästa för klimatet, utan vi måste tänka på vad vi äter snarare än var det är producerat. Mindre kött, mer vegetariskt, var en av slutsatserna. Men jag tänker att man kan göra både ock - jag drömmer om att kunna lite mer om odling och med hjälp av bra jord och några pallkragar tänker jag och Johan experimentera med grönsaker i sommar.

Samtidigt utforskar jag omgivningarna kring vår nya bostad. Här går Hallandsleden på väg mot Danska fall och sedan vidare mot fina naturreservatet Gårdshult. Snart slår bokarna ut och då kommer det gnistra och glittra i den här dalgången.

Johan tog med mig på en tur upp till en höjd som jag tror kallas Ivars kulle i folkmun. Här har man utsikt ut mot havet ett par mil västerut. Häftigt, minst sagt. När vi kom dit hade någon eller några ägnat sig åt svedjebränning, så hela kullen var alldeles sotig.

Loppförberedelser i vårsolen. För ett par veckor sedan arrangerade min klubb ett av Hallands vackraste terränglopp, Simlången runt, och vi hjälptes åt att göra i ordning banan. Och för varje dag som går älskar jag min nya hembygd mer och mer.

Samtidigt blir det varmare och varmare ute. Jag cyklar med benvärmare till jobbet på morgonen, och när det är dags att rulla de två milen hemåt efter lunch går det att cykla i kortbyxor. Så fort andan och lusten faller på ska jag byta däck på crossen och anpassa den för vårvägarna.

På lördag kör jag säsongens första cykellopp - Hallandsloppet som går över tio mil på fina halländska vägar. Då hoppas jag kunna hitta lite av känslan som finns i den här bilden när jag och triathleten Jessica tillsammans med orienteraren Henrik (bakom kameran) rullar tillbaks mot kusten efter en tur i bergen på Mallis.

I Uppland hittade jag det vackraste vårtecknet i helgen - blåsipporna som liksom tussilagorna fullkomligen svämmade över alla breddar. Det kommer nog bli sommar även i år. Och den här sommaren kommer bli magisk.

Ironman? Not so much!

Den ständiga frågan - vem är det som går runt och kapar bort löparben och byter bort dem mot telefonstolpar? Jag vill ha mina triatletben tillbaks! Det är bara att lägga dem på postlådan, du behöver inte ens säga vem du är eller be om ursäkt, jag blir glad bara jag får något av kött, ben och blod att ta mig fram med längs löparstråken.

Årets första brickpass är nämligen avklarat. Jag sprang i tjugo minuter som kändes som en evighet. Och i vanlig ordning känns det som en omöjlighet att jag ska stå på startlinjen i Kalmar om några månader. Fy satan. Men första gången är alltid värst. Jag håller tummarna för att benen hunnit anlända till nästa gång!

Fin springväg i alla fall!

Cykling på Mallorca dag 6 och 7: Klungskräck och regn

Vissa saker tar tid att bygga upp och bara ett ögonblick att rasera. Som tryggheten i en klunga. Jag ska inte sticka under stol med att jag kände mig måttligt sugen på att ge mig ut och cykla i någon större grupp i fredags, dagen efter min vurpa. Därför blev jag väldigt glad när Jessica, en av Halmstads unga, coola triathleter ville cykla i bergen med mig alldeles ensam medan de andra gav sig iväg söderut mot Cala Pi.

Vi cyklade de tre transportmilen till den gulliga lilla staden Bunyola och sedan bar det av uppåt. Fem kilometers klättring upp till Coll de Hono på 540 meters höjd var det som gällde, svetten rann, backarna var tuffa och jag kämpade dessutom med mina växlar som inte funkade helt bra efter vurpan. Till slut struntade jag i att växla och körde hela backen på lättaste växeln, något som är jobbigare än det låter. Det är svårt att få upp nån fart på så lätt växel och benen får tugga på som tusan. Men upp kom vi, och medan stora, tunga moln tornade upp sig över oss körde vi igenom passet mot Orient där vi stötte på Henrik som hade lämnat sin klunga för att ta sig an Orientbackarna på andra hållet, och han följde glatt med nerför med oss.

Vägen ner mot Alaró gick längs bergskanten med magnifik utsikt ut över en stor dal, gissar jag i alla fall. Jag vågade mig inte på att titta. När det går i över 50 kilometer i timmen nöjer jag mig med att ha blicken på vägen för att kunna se eventuella stenar och annat skräp som jag helst vill undvika att köra över...

De stora svarta regnmolnen låg som en olycksbådande skugga över bergen i väster medan vi cyklade i solsken och värme nere på slätten, och turligt nog höll de sig kvar där. Så när vi rullade in på strandpromenaden igen var det efter tio varma, soliga mil. Mina vurpade ben hade överlevt ett tufft pass och mådde uppenbarligen bra. Klungskräcken försökte jag göra något åt under veckans allra sista cykeltur som dessutom kördes i regn och bara några få plusgrader. Jag tuffade på i min sexmannagrupp och blev liksom så illa tvungen att köra nära mina kompisar, för vinden tilltog och blev så ihärdig till slut att vi fick trampa järnet i nerförsbackarna för att överhuvudtaget komma någonstans.

När jag klickade ur pedalerna för allra sista gången den här Mallisveckan kändes det både sorgligt och lite skönt. Skönt eftersom kroppen hade svarat så bra och jag hade fått till 63 riktigt magiska mil längs öns vackra vägar - jag hade verkligen inte kunnat önska mig mer, men sorgligt förstås eftersom nu var det över. Inget mera Mallis. Hem till minusgrader, grusiga vägar och underställ.

Men samtidigt - det kommer en vår nästa år också. Och då finns det många bergstoppar att erövra. Det blev till exempel inte Sa Calobra i år. Puig Major hoppade vi också över. Liksom Cap Formentor. Men nästa år, då. Jag längtar redan.

Jag och min klunga! Minus Viktor som tar bild. Viktor och Conny gjorde för övrigt sitt första pass eftersom de kom ner till Mallis dagen innan, så de fick göra ett hästjobb och dra större delen av tiden.

Cykling på Mallorca dag 5: Crash boom bang (och lite kärlek)

När vi rullade in genom alléerna som ledde in till bergsbyn Valldemossa i eftermiddags så hade jag redan skrivit det här inlägget i mitt huvud. Jag ville berätta hur det känns att se bergen torna upp sig framför cykeln och veta att snart, snart få jag cykla serpentinerna upp genom Sollerpasset, snart får jag ta i och lämna marken under mig. Jag ville tala om för dig hur sagolikt vackert det är bland bergen, hur ofattbart lyckligt lottad man känner sig när man tar sig ner längs bergssidorna och närmar sig en rosa by med gröna fönsterluckor.

Jag ville berätta om hur det känns att susa fram i 60 kilometer i timmen ner längs långa, böljande backar, hur otroligt mycket det värker i händerna efter ditt livs första riktigt långa nerförskörning i serpentiner (när ska man våga sluta bromsa så förtvivlat tro?) och jag ville framför allt berätta hur en kropp kan kännas sprickfärdig av kärlek till livet och alla vackra äventyr.

Men istället måste jag tala om något helt annat. Efter att vi letat oss ner från bergen och cyklat bra mycket längre än vi först hade planerat eftersom alla i min lilla klunga kände sig pigga och sugna på mer så hamnade vi på en lite större trafikerad väg som ledde oss tillbaka till S'Arenal som är första anhalten på strandpromenaden som leder in till Palma. Med bara typ nio kilometer kvar hakar min klunga på ett annat gäng med lite högre fart, och jag som ligger sist varnar för att jag kanske inte kommer orka men hänger på så gott jag förmår. Men ett plötsligt vingel från killen framför mig som bara ville kolla så jag var med orsakade mitt livs första klungkrasch. Det var bara jag och han inblandade, men vi körde i 35km/h och det blev en jäkla smäll. Jag klarade mig förhoppningsvis med blotta förskräckelsen, en ordentligt blå rumpa och en svullen och skrapad armbåge, medan killen jag krockade med fick åka till sjukhuset för att kolla till sin axel. Det visade sig efteråt bara vara en luxation och han ordinerades två veckor vila, och själv sitter jag här med en lindad armbåge för att minska svullnaden och jag mår rätt bra.

Men jäklar vilken chock. Vilken oerhörd maktlöshet. Du hinner se personen framför dig vingla till, du hinner tänka "fan också". Men du hinner inte reagera.

Förhoppningsvis känns allt bra imorn. Då ska jag ut i serpentinerna igen. Kärleken till bergen slog mig med full kraft idag, och jag längtar dit igen.

En liten bit av 5,5 kilometer serpentin upp till Sollerpasset. Riktigt härlig cykling!

Vackra Deia.

Två av mina medcyklister, Dennis och Janne, i väntan på Dag som kommer nedanför.