Ironman Kalmar 2012: Racereport del 1

Just nu sitter jag på en kullerstenbelagd innergård omsluten av korsvirkeshus på Österlen. Det enda som hörs är en fågel som kvittrar medan den flyger över gården. Det känns helt overkligt att jag för drygt ett par dygn sedan stod på kajen bredvid Kalmarsalen och kröp in i våtdräkten och pillade in flätorna i simmössan märkt ”Ironman” och siffran 106.

Men det gjorde jag.

Blivande Ironmen på väg ut till start. Alla bilder i inlägget är tagna av Johan.

Vi stod där i ett nyvaket Kalmar och framför oss hade vi en helt magisk bild. Solen bröt igenom molnen och glittrade i Östersjövattnet, och i motjuset såg alla människor i våtdräkt ute på vågbrytaren och nere i vattnet ut som varelser klivna direkt ur en saga. Och om jag trodde att jag var en lugn och sansad människa som lever efter principen ”allt går om man vill” och därmed inte oroar sig i onödan så har det här äventyret tagit den villfarelsen ur mig. Där, på kajen i sällskap av 1600 andra blivande Ironmen, började jag först skaka, och därefter kom tårarna helt okontrollerat. För en stund var jag helt skräckslagen. Vad är det jag håller på med? Varför står jag här? Varför kan jag inte gilla att strosa runt och kolla på kyrkor och stenruiner?

Med hjälp av varma ord och kramar från min vapendragare Z och fantastiska Lina tog jag mig ner i vattnet, och jag vet inte när i allt det här som Kentas ”Just idag är jag stark” spelades, men satan vilken enorm låt det är i såna här sammanhang. Raden ”jag har väntat så länge på just den här dan” blev som ett mantra som jag ömsom mumlade, ömsom sjöng för mig själv under dagen, för att påminna mig om att det här är det jag längtat efter så länge.

Vattnet kändes kallt mot fötterna och jag hann tänka tusen tankar medan den amerikanska speakern berättade massa saker som jag inte hade ro att lyssna på och medan nationalsången spelades. Jag bestämde mig för att hålla mig långt bak i startgruppen som beräknades simma på 1.30, och plötsligt gick startskottet och det var bara att skicka alla tårar och all oro jag känt längst bak i hjärnan och köra.

Vackra, vackra Kalmarsund.

Efter lite inledande puffande och knuffande som det alltid blir när många hundra människor vill åt samma håll i vattnet så hittade jag ett skönt flow. Första varvet gick som en dans, och jag minns att jag tänkte längs ena långsidan att jag nog måste sluta ha för mig att jag är en dålig simmare och att jag inte tycker att simning är så kul, för just då kändes det som att jag hade kunnat simma ett par varv runt Öland om någon bad mig. Det var ungefär som ett sånt där löppass då man hittar en rytm och ett tempo och hela kroppen liksom säger ”ja! Såhär ska det vara!” och det känns som att allt hänger ihop och som att kroppen är lätt och är på helt rätt plats.

På väg ut på sista åttahundra meterna!

Om man bortser från en armbåge stenhårt rakt över näsryggen, en manet i ansiktet, en hel skog av sjögräs trasslandes runt kroppen vid varvning och på sista åttahundra metrarna mot växling och det faktum att jag simmade snett och vint på ett alldeles sjukt pinsamt sätt sista kilometern så var simningen allt jag kunde önska. Efter 1.24 klev jag upp ur vattnet, svullen, smutsig och glad som en tupp och struttade in i växlingsområdet.

På väg mot växling. Nästan som på röda mattan!

I am Ironman

Jag kom i mål igår, om du undrade... Och jag är just nu världens lyckligaste tjej. Men det tar tid att smälta intrycken, och för tillfället börjar jag grina av glädje och stolthet så fort jag försöker återberätta loppet. Jag filar på min racestory, den kommer i sinom tid.

Så länge - tack för ditt stöd och dina glada tillrop. Du har också varit delaktig i det här. Tack.

Det går finfint!

Som du ser, så är hon vid gott mod.

/Gästbloggaren Johan

Följ mig på Ironman Kalmar!

Tjejen med nummerlappen som det står 106 på. Det är jag det. Och om du vill veta hur det går för mig så kommer det finnas liveresultat under loppet som du hittar här. Och är du på plats så är det alltså 106:an du ska leta efter. Jag kommer se ut som på den här bilden, plus kompressionssleeves på vaderna, och på löpningen kommer jag förmodligen ha en rödrosa keps.

Nu jäklar. Bara ett dygn kvar till start!

Den här lilla lappen ska jag hitta på lördag när jag vinglar upp ur Kalmarsund. Här finns min cykel.

38 timmar till start - hjälp!

På plats i Kalmar. Nummerlappen hämtad. Hela raceday-planeringen ställd på ända tack vare tre påsar märkta "bikebag", "runbag" och "streetbag". Här ska minsann inte läggas några skor och grejer i ordning vid cykeln, här ska packas ner i påsar. Och påsar och cykel ska checkas in imorn, nästan ett dygn innan start.

Ohmy.

Rätt skönt förstås, att allt kommer vara i ordning i god tid. Ingen stress med incheckning på tävlingsmorgonen. Men ändå. Det betyder att allt måste göras i ordning ikväll. Inget utrymme för att ha glömt något viktigt.

Jag, Z och Lina har kollat in växlingsområdet. Jag har min plats bland eliten. Eller ja, nästan. Första raden efter eliten. Precis vid cykelin- och utgången. Bra. Jag gillar inte att springa med cykeln, jag tror att jag ska snubbla. Och så har vi memorerat hur det är tänkt att vi ska springa omkring i växlingarna. Var kommer vi upp från simningen? Var finns cykelpåsen? Var ska jag ut? Tydligen är det så att på Ironman byter man om i ett tält, även om man bara ska dra av sig våtdräkten och sätta på sig cykelskor eftersom man har tävlingskläderna under.

Och så har jag ägnat otroligt mycket tankekraft åt att köra loppet i huvudet. Hur ska jag tänka under simningen? Hur ska det kännas under cyklingen? Och vad gör jag när hela min kropp säger att det är helt OMÖJLIGT att springa en enda meter till, och att det VERKLIGEN INTE är en bra idé att springa två varv till på löpslingan?

På väg till Kalmar imorse började jag nästan grina av anspänning i bilen. Jag satt helt själv och tårarna rann. Det här är så sjukt stort. Jag vill så gärna klara av det här.

Min största fiende är mitt huvud. Men jag tar med mig erfarenheterna från Sövde då jag förde en kamp med mitt huvud som jag faktiskt vann, och då jag gjorde ett fantastiskt lopp.

Satan i gatan vad mäktigt det här är. Det är så mycket folk överallt, och vi är så många som kommer kriga oss fram på Kalmars gator på lördag. Det ska bli så sjukt häftigt.

En "liten" kö till nummerlapparna. Ajuste, vi är visst 1600 personer som ska tävla lite på lördag...

"Bike area". Nånstans där står Z vid sin plats med en Ironmanryggsäck uppsträckt ovanför huvudet...

Inte helt färdigbyggt ännu, men det här är målområdet. Och Lina och Z. Här tänkte jag springa i mål, storgråtandes. Eller skrattandes. Eller nåt annat.

Roligaste grejen på mässan. Och en bebisbody bredvid där det stod "I'm an ironbaby".

Packa triathletens kappsäck...

Hur satans mycket grejer kan man packa med sig för en helg i Kalmar egentligen?! Och hur mycket kan man noja över vilka strumpor som ska få följa med, och hur mycket kan man fundera över om de där kläderna man till slut bestämt sig för att tävla i egentligen är det bästa?

Jag blir tokig.

Det är nästan så jag längtar till min nästa Ironman när jag har lite mer rutin.

Hur som helst. Nu är alla tävlingsgrejer nerpackade. Nu återstår bara att packa ut allt i bilen och sätta fast cykeln på taket och köra. Det gör jag imorn bitti.

Imorn är jag i Kalmar. Preracemöte klockan 13. Därefter simning i Kalmarsund. Måste testa vattnet som enligt uppgift håller över 20 grader.

På fredag ska cykeln checkas in. Resten av dagen ska jag och Z mest gå runt och noja och komma på saker som vi glömt.

Fy fan. Nervositeten fullkomligen sprutar ur öronen. Skjut mig, någon.

Jag har haft cykelverkstad på gräsmattan också. Vårdat och putsat. Och rengjort kedjan. Det behövdes kan jag säga.

Slitna bromsklossar. Behövde verkligen bytas ut!

Man vet att man är cyklist när...

...man tänker "jädra skit, nu missade jag rullen!" när man sitter och kör bil på E4:an och blir omkörd av en alldeles för snabb bil precis just innan man själv skulle gå ut i vänsterfilen och köra om en husbil. Jag fnissade gott åt mig själv när det hände.

Idag har jag inte bara kört bil och ätit chokladbollar. Jag har cyklat också. Sista cykelpasset innan Kalmar. Kändes helt konstigt att tänka på att nästa gång jag sitter på den där sadeln så är det Ironman. Herregudjesusjagdör.

På väg! Skärshult-Halmstad cyklade jag idag, en vacker cykelsträcka som landade strax under sju mil. Och benen kändes lätta och starka!

Bara en vecka kvar

Vid den här tiden om en vecka kastar jag mig i vattnet för att simma 3860 meter i Kalmarsund. Efter det ska jag upp på land och cykla 18 mil på Öland och fastlandet innan jag springer 42,2 kilometer i och runt Kalmar.

Jag är mer nervös än jag någonsin varit inför en utmaning. Kanske beroende på att det här är det största och galnaste jag någonsin tagit mig för.

Samtidigt känner jag mig på något märkligt sätt lugn.Jag har cyklat drygt 400 mil sedan i höstas (plus ett antal spinningpass mellan skidturerna i vintras), jag har simmat åtskilliga timmar både i bassäng och i öppet vatten, och jag har sprungit mig igenom en del krämpor och kommit ut starkare på andra sidan. Idag har jag hela, fina ben som känns bra när jag springer, och mitt enda fysiska men är ett skavsår mellan benen (ursäkta överflödsinformationen...) som jag hoppas försvinner över helgen.

Jag har kort sagt gjort vad jag har kunnat. Jämfört med andra har jag kanske tränat lite, kanske tränat mycket. Kanske tränat på ett annat sätt. Kanske sprungit för lite efter cykelpassen, kanske cyklat för korta pass. Men jag jämför mig inte. Jag kan bara utgå från mig själv. Och jag känner mig bra. Det är allt som räknas.

Kommande vecka handlar bara om fokus. Om att flytta in i bubblan och ladda mentalt. Om att gå igenom loppet i huvudet, om att förbereda mig på smärtan. Och på glädjen.

Jag längtar.

Det här har jag också ägnat mig åt - energitest. Powerbar kommer finnas på vätskekontrollerna längs banan. Och min kropp verkar inte protestera. Både sportdrycken och barerna känns helt okej.

Spralliga ben på röd tartan

Det är mycket "sista" just nu. Snart är det ju bara en vecka kvar till årets sjukaste, viktigaste och roligaste grej - Ironman Kalmar. Och därför är det en del grejer som ska prickas av. Sista intervallpasset till exempel. Egentligen fullständigt onödigt formmässigt sett skulle jag tro (man blir inte snabbare på IM-maran en vecka senare bara för att man springer ett gäng fyrahundringar liksom...), men för hjärnan och känslan var det oerhört viktigt.

Så, medan regnmolnen tornade upp sig ovanför Halmstad i förmiddags tuffade jag runt i ensamt majestät på Sannarps IP. Åtta fyrahundringar uppdelat i två set, följt av sex tvåhundringar. Skulle varit fyra, men jag var så exceptionellt sprallig att jag sprang två till av bara farten. Benen kändes pigga och vaderna oförskämt fräscha. Vad jag längtar efter att få kriga på Kalmars asfalt!

Taggad...

...åhå, nån verkar ha förberett banorna åt mig...

....fast nä, det fick bli intervaller utan startblock. Men man blir lika trött för det! Fast ärligt talat, såhär i OS-tider blir man ju sjukt sugen på att springa mer bana! 200 meter känns som värsta roliga distansen, kanske nåt att träna för längre fram...?

Halmstads största naturliga utomhusbassäng?

Att jag inte har kommit på det här tidigare! Halmstads strandlinje består inte bara av några mil sandstrand (varav Tylösand av någon anledning verkar vara den mest frekvent besökta - helt obegripligt när det finns så många fler mil sand!) utan också av klippor. Och av kantiga stenar som har sitt ursprung i något av alla stenbrott som ligger insprängda en bit in från vattnet.

Igår parkerade jag och Johan oss vid det mest kända brottet i Grötvik. Kommunen har tvingats sätta upp höga stängsel runt det eftersom folk utan hjärnor går upp på 12-15 meters höjd och hoppar ner mot vattnet men istället blåser in i klippväggarna och slår sig eller landar illa och drunknar. Vi höll oss dock på lägre nivåer nästan precis i höjd med vattenlinjen.

Efter en stunds bokläsande i solen krängde jag på mig våtdräkten (för första gången sedan Sövde! Shit vad tiden går!) och hoppade i. Första tanken - shit vad märkligt med sötvatten när man är vid havet. Andra tanken - har jag inte läst en bok nån gång om någon som blev mördad i ett stenbrott och som liksom flöt upp till ytan ett tag senare, helt vattenskadad?

Nåja. Förutom att jag simmade in i något väldigt kletigt och konstigt (förmodligen en grästuva eller liknande som legat och kladdat till sig i vattnet ett tag, men jag blev dödsförskräckt och trodde att det var ett avhugget huvud) så förflöt simpasset lugnt och skönt. Stenbrottet är såpass stort att om man håller sig till kanterna och simmar runt så får man ett varv på 450 meter. Inte illa. Tre såna varv plus lite till och jag var nöjd.

Snacka om superbassäng. Varför trängas med fikasnackande bröstsimmare i en artificiell femtiometersbassäng, eller med brännmaneter i havet när man kan vara själv i en hundra meter lång naturlig pool?

Superwoman! Våtdräkt är kanske det snyggaste man kan ha på sig...

Och så det obligatoriska nojandet innan man hoppar i. Är det kallt? Är det djupt? Kommer jag bli uppäten av något sjöodjur?

Fråga mig inte vad jag gör med huvudet sådär långt upp ovanför vattenytan. Jag hoppas att jag var på väg att stanna och sluta simma och inte skulle ner med huvudet igen.

Ride of hope och solocykling i ösregn

Min två sista långa distanspass på cykeln har gått i stort sett enligt plan. Först femton mil total lycka ihop med Ride of hope mellan Halmstad och Mölndal i söndags. Det var längesen jag cyklade i klunga, och i söndags märkte jag hur jag saknat det. Jag valde att cykla med mittengruppen, den som skulle hålla 24-26km/h (vilket snarare visade sig bli 28 när vi cyklat ihop oss), och vi leddes med varsam hand av tre ledare som bidrog till att alla kände sig välkomna och hemma. Vi fick beröm när vi cyklade i två fina, raka led och när vi hjälpte varandra och hojtade bra. Men vi fick å andra sidan skäll när vi grötade ihop oss till en köttbulle och gjorde plötsliga inbromsningar...

Det är så roligt med klungkörning ihop med nya människor, det blir liksom som speeddating. En minut i taget bredvid varje person, och när man har gått ett varv är man tillbaks bredvid samma igen, och då återupptar man samtalet där man slutade sist. Riktigt festligt!

När vi rullade in i Mölndal under målbågen sörjde jag bara en sak - att jag inte skulle cykla vidare mot Stockholm med det här gänget. Men det får bli ett annat år. Vill du också cykla med en etapp och samtidigt bidra till forskningen om cancer hos barn så kolla hur du gör här!

I måndags var tanken att köra upp mot tio mil ensam i lugnt tempo. Lite välbehövligt cykelmek gjorde att jag kom iväg sent, och regnmolnen tornade upp sig omkring mig. Efter lunch skulle det börja regna ordentligt, och om jag hade tur skulle jag få åtminstone någon timme utan regn först.

Jag tittade ut en lagom tur på okända vägar mellan Svenljunga, Ulricehamn och Borås och gav mig av. Njöt av ensamheten på vägarna, och av att se nya saker omkring mig.

Sen gjorde jag två misstag.

Först - en nybörjargrej. Man kissar nämligen inte i högt gräs, det är som att be om att få obehagliga kryp och odjur där man inte vill ha obehagliga kryp och odjur. Det sved till ordentligt fem minuter senare och jag fick studsa av cykeln och typ vända ut och in på shortsen för att få bort djävulskapet. Resten av turen fick jag hålla hårt i styret för att inte klia ihjäl mig.

Sen - en handling i ren desperation. Himlen öppnade sig och regnet forsade ner i bibliska mängder i över en och en halv timme. Jag hade bortåt en timme cykling kvar, minst, och ingenstans anade jag en ljusning. Då valde jag att ta en annan väg än den jag kollat ut på kartan för att få lite kortare bit hem. Sånt gör man inte när man inte vet hur vägarna ser ut. Det hela ledde till att jag hamnade på en grusväg och fick stanna och konsultera gps:en. Sen fick jag vända, och då hade jag hunnit bli kall. Jag muttrade ett gäng svordomar samtidigt som regnet tilltog och vägen i princip förvandlades till en fors.

Då plötsligt stannade en bil med en åkgräsklippare på ett släp bakom sig. ”Ska du ha skjuts?” undrade föraren. Jag tänkte i två millisekunder och hörde sedan mig själv säga ”Ja tack!”.

Killen körde tillbaks mig och jag noterade drygt åtta mil istället för tio i träningsdagboken. Kändes lite surt att inte få ihop mina tio mil, och att liksom ”ge upp” och acceptera skjuts på slutet. Men vafan. Alternativet kunde ha varit att bli ordentligt nerkyld och riskera att utsätta mig för risken att bli sjuk. Känns inte som en bra idé när det är en och en halv vecka kvar till Kalmar.

Depå i Varberg på Ride of hope. I mitten Patrik Jämtvall som ledde oss tillsammans med Mats Månhav och Daniel Johnsson.

I mål efter över 15,5 mil!

En typiskt bra lördag

Lax och avocado till frukost. Ett triathlonsilver till förmiddagskaffet. Ett tvåtimmars långpass till lunch. Pilgrimsmusslor och makrill till middag. Efter-middagen-kaffe med Sara. Marrängsviss på bryggan till kvällsmat.

En typiskt bra lördag.

Peppad triathlet som också är sugen på att vinna OS-silver.

Prins Bertils stig - platsen för dagens långpass.

Helfvetesberget. Ett gäng klippor mellan Svärjarehålan och Tjuvahålan. Så helvetiska är de inte idag, men kanske var de lite extra jobbiga att hugga i på den tiden då typ hela den här kuststräckan bestod av stenbrott.

Marängsviss på Tillsammans, en av Halmstads mysigaste sommarrestauranger som ligger på en brygga vid Nissan.

Fjärilar och frihet

Igår gjorde jag mina sista arbetstimmar på de närmsta tre veckorna. Känner mig fri. Tre veckors sammanhängande ledighet. Det var längesen jag hade det. Passade på att ta en vilodag inför tre dagar med tuff mängd. Idag - långpass löpning. I morgon - Ride of hope Halmstad-Göteborg följt av en löptur förhoppningsvis. På måndag - långdistanscykling i nya omgivningar i Västergötland.

Efter det är det dags för några snabba, hårda pass. Och lite ÖV-simning. Sen är det tid för nertrappning för att kroppen ska få möjlighet att hämta hem all träning jag gjort den sista tiden.

Om två veckor gäller det. Man brukar säga att nervositeten är som fjärilar i magen. Jag tror bannemig jag har fjärilar överallt.

Här tillbringade jag min vilodag. En av favoritplatserna vid havet i Halmstad. Sand mellan tårna är inte min grej.

Världens bästa smärta

Nu är det inte långt kvar till Kalmar. Det börjar bli dags att fixa med grejer. Som kroppen till exempel. Den behöver inte bara tränas, den behöver lite omsorg också. Således gick jag till naprapat-Gabriel idag. Med hopp om att han skulle ordna så att jag fick lite mjukare vader lade jag mig på hans tortyrbänk.

En timme senare hade jag grinat, skrikit och nästan klöst hål i mina egna handflator.

Tydligen har jag fortfarande en gigantisk vänstervad om man jämför med den högra. Så var det i våras också, när jag hade en lätt överansträngning i vänstervaden. Lustigt det där. Om jag inte skulle mäta vaderna utan bara gå efter hur det känns så skulle jag säga att högervaden var tjockare. Men nej. Förresten är tydligen bindväven i vaderna stram. Det kan man lösa med nån form av massage med en slags vakuumkopp. Det var kanske det vidrigaste någon gjort med mina vader någonsin.

Gabriel fixade också mitt knäveck. Du vill inte veta hur det känns när en naprapat sätter fingrarna på knutar i musklerna nära knävecket.

Men det värsta var när han gav sig på ryggen. Jag har små låsningar eller nåt i ländryggen och strax ovanför. Och höfterna är stela. Gabriel gick loss med armbågar och grejer. Då grinade jag.

Nej förresten, det värsta var när framsidorna av smalbenen skulle åtgärdas. Fy sjutton vilken vansinnessmärta.

Men. Jag lämnade Gabriel några knäckningar i ryggen senare med lätta steg. Knävecket var mjukt, vaderna kändes pigga och jag kände mig rak och lång.

Naprapatsmärta. Den bästa sortens smärta. Och bäst av allt - jag får gå dit om en vecka igen.

Här jobbar han - världens bästa naprapat.

Ormbett eller nässelkli - det är bara att välja!

Det finns en stig som jag tycker mer om än många andra stigar. Den går österut från stan, längs Nissans strand. Jag springer den rätt ofta, och njuter av att lämna E6:ans bilbuller bakom mig och komma in i tystnaden i skogen.

Det enda som stör mig lite där på stigen är all undervegetation. Gröna blad av alla möjliga slag, och mängder med brännässlor. Stundtals är stigen så smal och växtligheten så hög att jag inte ser var jag sätter fötterna. Jag ser knappt något nedanför midjan. Och för någon som är paniskt rädd för ormar är det inte en sådär jättemysig grej. Jag lyssnar noggrant efter prassel i buskarna, något som förekommer typ hela tiden. Men med tiden har jag dock slappnat av, och vilar i vetskapen att ormar inte gillar svalt väder, då ligger de och trycker nånstans där inte jag är.

Men just när man tror att allt är lugnt, då händer det.

En orm. Mitt framför mina fötter. En ringlande, otäck och stor orm. Vad det är för slags orm hinner jag inte se. Jag reagerar instinktivt med att stampa hårt i marken några gånger och sedan vända på en femöring och rusa rakt in i alla lårhöga brännässlor som jag försiktigt forcerat alldeles nyss och klarat mig hyfsat helskinnad ifrån. Det gör jag inte nu, kan jag ju säga. Efter ett par kilometer lugnar hjärtat ner sig, jag saktar ner tempot och försöker att inte tänka på allt som kliar och svider på min kropp.

Orm-uschling! Nu kommer jag inte våga springa den där stigen på bra länge.

Hej brännässla. Ormen hann jag tyvärr inte få någon bild på...

Här hittar man i alla fall inga ormar! Bara glada simmare. Och mig. 3000 meter kryssandes mellan bröstsimmare har jag också hunnit med nämligen!