Ibland känner man bara för att dra nåt gammalt över sig. Som när man kommer på sig själv med att för tredje gången inom ett par dagar skriva ett beklagande inlägg om hur synd det är om mig på grund av en spruta och om hur ont det gör i armen. Fuck that arm!
Nya tag nu.
Jag spanar skidspår och tänker positivt. I Åkulla mellan Ullared och Varberg har de ägnat helgen åt att göra snö. Just nu ligger där 700 meter dubbelspår och bara väntar på mig. I Ätran lite öster om Ullared har de knåpat ihop 1700 meter! Och jag får rapporter om att det minsann åks på golfbanor runt om i länet. Dessutom, även om jag inte tänker dra mig så långt nordöst som till Tranemo så känns det lite fint att kunna konstatera att de är igång där också. 600 meter har de ordnat.
Ovanpå allt det här så lovar SMHI snöstorm ikväll och i natt!
Nu är frågan bara när sjutton jag ska ha tid att ta på mig skidorna...
tisdag 22 december 2009
måndag 21 december 2009
Årets kortaste dag
Sydöstra delen av strandpromenaden (åpromenaden?) längs Nissan
Idag borde jag väl tagit tillvara den korta tid solen befinner sig på himlen. Men icke. Jag sitter hemma, förslavad av tvättmaskinen. Urtrist. Kanske hinner jag med en kortare löptur ikväll, innan jag ska iväg på spelning.
Jaha, och hur mår armen då? Verkligen sådär. Igår hade jag en sekund av förtröstan efter bodybalancen och det kändes helt okej. Visserligen gjorde det fortfarande ont, men jag kunde använda armen hyfsat obehindrat och det kom inga ofrivilliga tårar när jag försökte klä av mig träningskläderna. Men det skulle visa sig bara vara lögn och förbannad dikt (om nu en kroppsdel kan ägna sig åt att ljuga ihop saker), eller kanske helt enkelt en förhastad slutsats och en önskedröm. Ju längre kvällen led desto ondare gjorde det. Och idag har jag haft svårt att få på mig jackan utan att göra fula grimaser.
Vad är det här?? Ska det liksom göra såhär ont?
söndag 20 december 2009
En helt ny värld
Jag är helt fascinerad. Nog för att jag alltid gillat snö, och nog för att jag registrerat att världen ser lite annorlunda ut när temperaturen kryper ner mot minus tio och det ligger några vita centimetrar på marken, men det blir så fruktansvärt tydligt när man tar sig fram springandes längs spår man trodde man kände utan och innan.
Som femkilometaren på Galgberget. Det var ju min standardslinga redan i våras när jag började springa. Gud vad jag kämpade med de där kilometrarna. Jag tyckte att backarna var som berg och kom alldeles för ofta. Och långt var det. Men jag harvade runt där så mycket (och fortsatte göra det från slutet på sommaren efter att ha haft Prins Bertils stig som favoritvardagsslinga under ett par månader) att det liksom känns som att jag känner varenda träd. Och så kommer snön och bara gör om allting! Det är som att upptäcka något nytt. Jag gillar't.
Som femkilometaren på Galgberget. Det var ju min standardslinga redan i våras när jag började springa. Gud vad jag kämpade med de där kilometrarna. Jag tyckte att backarna var som berg och kom alldeles för ofta. Och långt var det. Men jag harvade runt där så mycket (och fortsatte göra det från slutet på sommaren efter att ha haft Prins Bertils stig som favoritvardagsslinga under ett par månader) att det liksom känns som att jag känner varenda träd. Och så kommer snön och bara gör om allting! Det är som att upptäcka något nytt. Jag gillar't.
lördag 19 december 2009
Men AJ!
Än så länge har jag inte dött. Armen sitter kvar, men det är fan på gränsen. Snart vill jag nog hellre att den faller av. Jag har så ont att ögonen tåras när jag försöker göra något med vänsterarmen. Det enda som går är att böja armbågsleden, men bara ifall jag håller överarmen i ett speciellt läge. Av någon anledning gör det till och med ont när jag ligger ner - fast jag ligger på den andra armen! Ynk ynk.
Hoppas på att det går att springa lite i morgon, för det enda som jag tror gör mig på lite bättre humör är någon mil i minusgraderna.
Hoppas på att det går att springa lite i morgon, för det enda som jag tror gör mig på lite bättre humör är någon mil i minusgraderna.
fredag 18 december 2009
Sitter armen kvar?
Då var det gjort. Jag blir som vanligt helt nojig och känner hela tiden efter om det inte är så att armen är på väg att falla av. Lika bra att gå och köpa en kopp kaffe och sätta sig nånstans och vänta på döden. Jag avskyr sprutor.
Sprutor och vackra röster
Jag sitter och laddar. Om en timme ska jag göra som 60 procent av hallänningarna hittills har gjort - ta den förbenade vaccinsprutan. Mest för min söta brorsons skull, jag vill inte träffa honom på julafton och smitta ner honom med nåt hemskt virus. Och sen ikväll ska jag trängas med halmstadbor och tillresta, smarta människor med bra musiksmak. Vi ska alla slåss om de typ 400 platserna på stället där Mariette spelar ikväll. Kommer förmodligen bli lika fantastiskt som vanligt. Hon var grym innan Idol, och är om möjligt ännu coolare nu. När jag hörde Lies beyond för nåt år sedan när hon tog med sig alla sina musiker till min studio började jag tamigtusan grina. Den rösten är att dö för.
torsdag 17 december 2009
En nybörjarvinterlöpares bekännelser
Alltså, det här är första vintern jag springer igenom. Följaktligen var dagens löppass mitt första i minusgrader. Och fy satan vad kallt det var! Men bara i de första sju-åtta minuterna, och bara om fingrarna egentligen. Och i halsen. Och på kinderna. Fingrarna blev varma rätt fort dock tack vare mina supervantar från Craft, och halsen kan man väl åtgärda med en sån där andningsapparat som gör något åt den kalla luften. Men kinderna alltså. Vad gör man? Ska man linda in ansiktet i nåt?
Det var hur som helst en av de vackraste löpturer jag varit med om. Precis som det är underbart att springa in försommaren med dess krispiga grönska så är det fantastiskt att röra sig på knarrande stigar bland frasande, snötäckta grenar.
Jag trodde förresten att kroppen skulle vilja springa lite fortare när det var så kyligt i luften, men icke. Den ville springa långsamt. Och inte under så lång tid. Så min planerade milrunda blev bara 6,5k ungefär. Men det fick duga. Särskilt när jag en stund senare mötte upp med min fina, fina klubb på brandstationen. En av brandmännen hade ordnat så vi kunde vara i deras lokaler och köra cirkelträning. Uppvärmingen var roligast - innebandy utan klubba. Vi använde ena skon istället, för att minimera skaderisken. Och kanske för att vi skulle få skratta lite rått åt varandra när vi ramlade omkull på grund av hala sockar...
Bastu på det, och sen var den här dagen fulländad.
Det var hur som helst en av de vackraste löpturer jag varit med om. Precis som det är underbart att springa in försommaren med dess krispiga grönska så är det fantastiskt att röra sig på knarrande stigar bland frasande, snötäckta grenar.
Jag trodde förresten att kroppen skulle vilja springa lite fortare när det var så kyligt i luften, men icke. Den ville springa långsamt. Och inte under så lång tid. Så min planerade milrunda blev bara 6,5k ungefär. Men det fick duga. Särskilt när jag en stund senare mötte upp med min fina, fina klubb på brandstationen. En av brandmännen hade ordnat så vi kunde vara i deras lokaler och köra cirkelträning. Uppvärmingen var roligast - innebandy utan klubba. Vi använde ena skon istället, för att minimera skaderisken. Och kanske för att vi skulle få skratta lite rått åt varandra när vi ramlade omkull på grund av hala sockar...
Bastu på det, och sen var den här dagen fulländad.
Det här kommer ni se av mig...
...på tävlingar i sommar! :) Fick den i present av klubben på vår höstavslutning idag. För att jag är så ihärdig och härjar på de andra när det går tungt på sista intervallen, och ofta vill göra liiite till och liiite värre. Supergulligt!
onsdag 16 december 2009
Bästa avslutningen på dagen
Jag känner mig lite mörbultad efter gårdagens rätt hårda stavlöppass. Och nu har jag dessutom kramat musten ur benen med nya koreografin i bodybalance. Jag förtjänar därför att få slösimma och basta hela kvällen!
Snö!
Jag vet att den kommer smälta bort på en kvart, men just nu är jag bara lycklig över att få vakna till en vit värld.
tisdag 15 december 2009
Vägen mot det perfekta löpsteget
Det var en gång en nybliven löpare. Hon sprang och sprang utan att ha minsta aning om vad hon gjorde, och utan att ens reflektera över att det fanns bra och dåliga sätt att springa på.
I somras någon gång snubblade jag över ett inlägg i Ultraschmultra-Fredrikas blogg om pose-tekniken. Och där nånstans var det som jag blev riktigt löpfrälst. Liksom Fredrika är jag teknikfrälst, och gillar att det finns utarbetade system för hur man ska springa. Löpning är liksom inte "bara" att springa, det finns en hel stor värld bakom! Man kan göra på olika sätt, och det finns teorier och studier som säger olika saker om vad som är bäst. Och man kan justera, fixa och trixa med sin teknik för att bli en optimal löpare. Man kan nästan bli Haile Gebrselassie! Eller ja, så mycket Gebrselassie ens egen kropp tillåter förstås.
Jag tänkte bara förklara lite så du vet vad det är jag sysslar med och varför jag har så ont i mina vader nuförtiden.
För ett par veckor sedan var jag på löpteknikskola för sportbiomekanikern Marcus Stålbom. Jag skulle få lära mig allt jag nånsin ville veta om framfotslöpning. Det hela började med att vi fick springa framför Marcus kamera.
Och nu skulle vi praktisera allt vi lärt oss. Och det ska sägas att den här sekvensen alltså är filmad efter en timmes övningar, och alltså inte är det minsta fulländad. Men man kan åtminstone se en hel del förbättringar!
Första bilden föreställer löpningspositionen och den del av cykeln som gett tekniken dess namn, The pose. The pose är ena hörnet av den triangel som utgör grunden i tekniken. Andra hörnet är fallet. Meningen är att du ska använda dig av gravitationen för att ta dig framåt istället för att kämpa med din muskelkraft. Man ska liksom falla istället för att dra sig framåt.
Titta nu på den andra bilden och jämför med den i före-sekvensen. Den främre foten är avslappnad, och det bakre benet är böjt och på väg att dras in under kroppen. Och där har vi tredje delen i pose-triangeln, nämligen dra upp foten. Istället för att tänka att jag ska sätta i den främre foten ska jag tänka att jag ska dra upp den bakre foten. På så sätt slappnar man av i främre foten och får samtidigt så lite markkontakt som möjligt, något som är bra enligt den här skolan.
I tredje bilden ska jag precis sätta i foten. Här hade det varit önskvärt att jag hade haft foten lite mer under kroppens tyngdpunkt för att slippa dra mig framåt. Men det intressanta här är framför allt bakre benets position. Det är på väg in i the pose igen och hänger inte och släpar långt bak som i motsvarande bild i före-sekvensen.
I bild fyra sätter jag i foten. Ingen häl som pangar i marken, utan en avslappnad fot som landar mitt på/på framdelen, men på grund av att jag sätter i foten lite för långt fram får jag trots allt dra mig in i löpningspositionen igen. Fast det intressanta är hur främre benet ser ut - inget sträckt knä och spänd fotrygg så långt ögat når!
Det viktigaste att tänka på i löpningen är tre saker: Först handlar det om frekvensen. Idealet är att hålla 180 steg i minuten, minst. Det andra är att tänka låda. När du springer ska du ha en mental liten låda runt benen. Tårna ska aldrig slå i framkanten, och hälarna får inte nudda bakkanten. På så sätt håller du ihop löpningen och sträcker inte ut benen mer än nödvändigt. Sist men inte minst det redan nämnda dra upp foten. Den tanken underlättar dessutom i uppförsbackarna, för hur jobbigt är det att dra upp fötterna om man jämför med att trycka ifrån med tårna...?
Farten reglerar man med hjälp av att luta sig mer eller mindre framåt. Ju mer du lutar dig desto snabbare går det. På samma sätt kan man svänga med hjälp av gravitationen istället för att jobba aktivt med att trycka ifrån med fötterna.
Jag är ingen biomekaniker och kan inte förklara exakt vad det är som gör att det här löpsteget är skonsammare för kroppen. Men för mig känns det logiskt att ett steg där kroppen jobbar med hjälp av gravitationen är bättre än ett där kroppen jobbar mot gravitationen som är fallet när man kämpar för att dra kroppen framåt när man sätter i hälen och sen ska rulla över hela fotsulan och liksom dra sig framåt. Plus att det måste vara bra att låta bli att tjonga i hälen på ett sträckt ben när man istället mjukt och försiktigt kan sätta i främre delen av foten en kort stund i väntan på att man ska kunna dra upp den i luften igen.
Nu blev det här visst en roman. Men erkänn att det är spännande att fundera kring det perfekta löpsteget!
I somras någon gång snubblade jag över ett inlägg i Ultraschmultra-Fredrikas blogg om pose-tekniken. Och där nånstans var det som jag blev riktigt löpfrälst. Liksom Fredrika är jag teknikfrälst, och gillar att det finns utarbetade system för hur man ska springa. Löpning är liksom inte "bara" att springa, det finns en hel stor värld bakom! Man kan göra på olika sätt, och det finns teorier och studier som säger olika saker om vad som är bäst. Och man kan justera, fixa och trixa med sin teknik för att bli en optimal löpare. Man kan nästan bli Haile Gebrselassie! Eller ja, så mycket Gebrselassie ens egen kropp tillåter förstås.
Jag tänkte bara förklara lite så du vet vad det är jag sysslar med och varför jag har så ont i mina vader nuförtiden.
För ett par veckor sedan var jag på löpteknikskola för sportbiomekanikern Marcus Stålbom. Jag skulle få lära mig allt jag nånsin ville veta om framfotslöpning. Det hela började med att vi fick springa framför Marcus kamera.
Innan teknikträningen
Så här såg det ut. Första bilden är löpningspositionen, ett stadie som återfinns på något sätt i alla löpcykler, hur man än springer. Det är vad som händer efter den som är det intressanta. På bild nummer två försöker jag ta mig framåt. Detta med hjälp av bakre foten, som trycker ifrån, och benet är helt utsträckt. Främre foten är spänd och bara väntar på att få hamna i marken. I tredje bilden ser man längden på mitt steg precis innan fotisättningen. Främre foten vill jag sätta i långt framför kroppens tyngdpunkt, och den bakre släpar fortfarande långt efter. Och slutligen bild nummer fyra föreställer ögonblicket när jag sätter i foten. Hälen tjongar i marken på ett sträckt främre ben, och bakre benet har fortfarande lång väg innan det kan komma fram i löpningspositionen igen. Jag var en rätt klassisk hällöpare som kämpade med att trycka mig själv framåt, liksom dra mig framåt med hjälp av främre benets muskler, och genom att skjuta ifrån så gott det gick med bakre foten.
Efter filmningssekvensen fick vi göra massa övningar. De syftade till att göra det lättare för oss att slappna av i fötterna, att föra fram höfterna i löpningen och att lyfta upp fötterna från marken. Sen var det dags för filmning igen.
Efter teknikövningarna
Och nu skulle vi praktisera allt vi lärt oss. Och det ska sägas att den här sekvensen alltså är filmad efter en timmes övningar, och alltså inte är det minsta fulländad. Men man kan åtminstone se en hel del förbättringar!
Första bilden föreställer löpningspositionen och den del av cykeln som gett tekniken dess namn, The pose. The pose är ena hörnet av den triangel som utgör grunden i tekniken. Andra hörnet är fallet. Meningen är att du ska använda dig av gravitationen för att ta dig framåt istället för att kämpa med din muskelkraft. Man ska liksom falla istället för att dra sig framåt.
Titta nu på den andra bilden och jämför med den i före-sekvensen. Den främre foten är avslappnad, och det bakre benet är böjt och på väg att dras in under kroppen. Och där har vi tredje delen i pose-triangeln, nämligen dra upp foten. Istället för att tänka att jag ska sätta i den främre foten ska jag tänka att jag ska dra upp den bakre foten. På så sätt slappnar man av i främre foten och får samtidigt så lite markkontakt som möjligt, något som är bra enligt den här skolan.
I tredje bilden ska jag precis sätta i foten. Här hade det varit önskvärt att jag hade haft foten lite mer under kroppens tyngdpunkt för att slippa dra mig framåt. Men det intressanta här är framför allt bakre benets position. Det är på väg in i the pose igen och hänger inte och släpar långt bak som i motsvarande bild i före-sekvensen.
I bild fyra sätter jag i foten. Ingen häl som pangar i marken, utan en avslappnad fot som landar mitt på/på framdelen, men på grund av att jag sätter i foten lite för långt fram får jag trots allt dra mig in i löpningspositionen igen. Fast det intressanta är hur främre benet ser ut - inget sträckt knä och spänd fotrygg så långt ögat når!
Det viktigaste att tänka på i löpningen är tre saker: Först handlar det om frekvensen. Idealet är att hålla 180 steg i minuten, minst. Det andra är att tänka låda. När du springer ska du ha en mental liten låda runt benen. Tårna ska aldrig slå i framkanten, och hälarna får inte nudda bakkanten. På så sätt håller du ihop löpningen och sträcker inte ut benen mer än nödvändigt. Sist men inte minst det redan nämnda dra upp foten. Den tanken underlättar dessutom i uppförsbackarna, för hur jobbigt är det att dra upp fötterna om man jämför med att trycka ifrån med tårna...?
Farten reglerar man med hjälp av att luta sig mer eller mindre framåt. Ju mer du lutar dig desto snabbare går det. På samma sätt kan man svänga med hjälp av gravitationen istället för att jobba aktivt med att trycka ifrån med fötterna.
Jag är ingen biomekaniker och kan inte förklara exakt vad det är som gör att det här löpsteget är skonsammare för kroppen. Men för mig känns det logiskt att ett steg där kroppen jobbar med hjälp av gravitationen är bättre än ett där kroppen jobbar mot gravitationen som är fallet när man kämpar för att dra kroppen framåt när man sätter i hälen och sen ska rulla över hela fotsulan och liksom dra sig framåt. Plus att det måste vara bra att låta bli att tjonga i hälen på ett sträckt ben när man istället mjukt och försiktigt kan sätta i främre delen av foten en kort stund i väntan på att man ska kunna dra upp den i luften igen.
Nu blev det här visst en roman. Men erkänn att det är spännande att fundera kring det perfekta löpsteget!
måndag 14 december 2009
Kom hit nu snön!
Kollade just Snörapporten för Långberget. Femton centimeter snö varav tre centimeter nysnö och fyra minusgrader idag. Och de kommande dagarna blir det bara kallare och kallare och klart och fint väder. Tänk om man kunde exportera det vädret hit till västkusten.
Nya utmaningar!
Vad jag har funderat och funderat. Stockholm marathon 2010 är fullt. Häromdagen fick jag reda på att Broloppet 2010 är fullt. Lidingöloppet ligger alldeles för långt fram i tiden. Skövde 6-timmars i mars alldeles för nära. Men jag behöver ju en ny utmaning efter Vasaloppet!
Och nu har jag kommit på en. Helt rätt i tid, även om vissa har invändningar om att det kanske inte är på den allra bästa dagen just. Men sånt kan man inte ta hänsyn till. Har lagt in den i kalendern på Funbeat. Känner mig grymt peppad! Och i sinom tid får ni också veta.
Och nu har jag kommit på en. Helt rätt i tid, även om vissa har invändningar om att det kanske inte är på den allra bästa dagen just. Men sånt kan man inte ta hänsyn till. Har lagt in den i kalendern på Funbeat. Känner mig grymt peppad! Och i sinom tid får ni också veta.
söndag 13 december 2009
En uppenbarelse
Det tog 52 minuter och 35 sekunder under dagens löppass. Sen hände det något. Benen bara rullade och jag hade noll kontroll. Men jag kom framåt ändå! Och plötsligt hade ytterligare en lärdom från löptekniks-clinicen kickat in: löpning är att tappa kontrollen. Det handlar om att ta sig framåt på ett okontrollerat sätt, till skillnad från vårt andra sätt att ta oss fram, det vill säga gången. Jag kan och bör inte kontrollera mitt löpsteg, det enda jag ska tänka på är att falla så tar gravitationen och det sunda förnuftet hand om resten. Och kroppens impuls att sätta fram ena foten för att förhindra fallet förstås. Om jag bara ser till att lyfta på fötterna så ofta jag kan så löser det sig.
Efter den lilla uppenbarelsen hade jag sådär två minuters löpning i hög hastighet in i mål att njuta av. Så himla häftigt att knappt behöva ta i för att komma upp i en fart som jag tidigare brukade köra fyrahundringar i med viss möda. Nu gäller det bara att komma ihåg den där lärdomen till nästa gång.
Efter den lilla uppenbarelsen hade jag sådär två minuters löpning i hög hastighet in i mål att njuta av. Så himla häftigt att knappt behöva ta i för att komma upp i en fart som jag tidigare brukade köra fyrahundringar i med viss möda. Nu gäller det bara att komma ihåg den där lärdomen till nästa gång.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)