Snart ska jag gå på bio och fördjupa mig i libanesiska frisörers samtalsämnen. Jag har en bra känsla av den här filmen.

HF:n imorse gick bättre än den pessimistiska sidan av mig själv trodde, men inte riktigt lika bra som min självgoda sida trodde. Efter lite tid från mikrofoner och sånt har jag blivit ringrostig och min mikteknik lämnade en del övrigt att önska. Jag hatar dist. Jaja.

Om du inte varit på Länsmuseet i Halmstads dataspelsutställning så LÄR du ju gå dit. Jag och J fastnade i Counterstrike (tror jag att det var, jag är så satans dålig på att minnas vad saker heter), Backpacker, Rock band och, framför allt, Wii sports boxningsspel. Jävlar vad roligt det var!

Idag har jag funderat över vanlighet. Under en sekund inbillade jag mig att jag önskade att livet var lite mer vanligt; att jag inte bara lärde känna mer eller mindre tokiga människor, att jag inte ägnade mig åt mer eller mindre idiotiska saker och att jag själv var lite mindre neurotisk och galen. Men det dröjde inte länge förrän den tanken flygit all världens väg och jag fick storhetsvansinne. Imorn ska jag göra min första HF i Sveriges Radio P4 Halland (som jag lärt mig att min station tydligen heter), och det kommer bli så jäääävla bra! Bara jag tänker på det så rinner självgodheten till och jag tänker att det är fan på TIDEN! Tänk att de hållit mig ifrån sändningsutrustingen i mer än två månader! De anar inte vad de gått miste om. Fast känner jag mig själv så blir det väl platt fall och inte alls så där storstilat som jag föreställer mig det i mitt huvud. Nåja. Jag ska i alla fall få HF:a, typ det roligaste man kan syssla med inom radio.

Tack och godnatt. Nu har jag varit vaken ungefär två timmar för länge för mitt eget bästa.

Ibland bara staplar tidningarna självklarheter på varandra. "Jämställda par varar längre" basunerar AB och jag tar mig för pannan. Okej, det är väl sjukt bra att de underbara doktorerna på sociologiska institutionen på Umeå universitet* forskar och sätter såna saker på pränt, men snälla nån, det kan man väl räkna ut med vilken kroppsdel som helst att det är lättare att hålla ihop en relation där inte bara en person tar allt ansvar för hushållsarbetet och barnen?

*Ja, de är sjukt duktiga på Umeå universitet. Anne Grönlund är en favorit. Hennes Flexibilitetens gränser växte typ fast under min näsa våren 2007, så jävla intressant var den att jag inte kunde lägga ifrån mig den.

Jamen nu vet jag varför jag slogs så mycket med mina systrar när jag var liten. Det har förstås med generna att göra.

Och jag kan inte låta bli att tycka att det är vansinnigt roligt det här med EU:s gurkregler, och framför allt att folk blir så upprörda. Har vi inte vant oss vid att EU har regler för allt möjligt? Är det inte gurkor så är det bananer eller snus liksom.

Jag tänker göra något man nog inte riktigt ska göra vid den här tiden på dygnet. Jag tänker gå och säga till min granne att vrida ner volymen på sin jääääävla eurodisco. Trots att det borde vara tekniskt omöjligt med tanke på att det skiljer ett rätt tjockt golv mellan våra lägenheter så sitter jag här och oroar mig för att jag ska få tinnitus. Han är fan helt sinnessjuk, och förmodligen halvdöv också om han kan vistas i såna här ljudmiljöer.

Edit kl 18.22: Någon annan hann före. Jag var tvungen att samla mod en stund, och under tiden hörde jag en smäll i en dörr, någon som knackade, mummel i trapphuset och sen vart det tyst.

Det är tydligen uppenbarelsernas dag idag. Förutom att jag förstått sambandet mellan självkänsla och beröm så har jag dessutom hittat klänningen som ska bäras på nästa stora fest. Och om inget drastiskt händer och någon bjuder in mig på en av de där överklassfesterna där champagnen aldrig tar slut så lär det väl bli SR-festen i slutet på november. Men verkligen, det är som att det omöjliga har hänt, jag har funnit en klänning som är perfekt på typ alla sätt. Hur den ser ut? Ja, det får den väl se som fixar en fest åt mig. Eller som befinner sig på den där satans Finlandsfärjan och minglar med radiofolket om ett par veckor.

Jag och A har just diskuterat fenomenet att identifiera sig med jobbet, eller snarare att bli en person genom prestationer. Jag fick värsta uppenbarelsen. Nog för att jag har funderat över om det är särskilt sunt att vara mer producent än Therese, och om det är hälsosamt att fundera över jobbet tjugofyra timmar om dygnet, men jag har inte kommit så långt i mina funderingar att jag har sett sambandet med dålig självkänsla. Men nu fattade jag plötsligt orsaken till att jag blir helt förtvivlad när jag inte lyckas på jobbet och varför jag har såna sjuka prestationskrav på mig själv. Klart som fan att världen kraschar när jag gör saker dåligt om jag blir en bra person enbart genom det jag gör, och inte det jag är. Och klart som fan att jag tycker så när det enda jag någonsin uppmuntrats och berömts för är saker jag gjort och inte hur jag är som person.

Ja herregud. Nu fick jag lite att tänka på.

(Under tiden jag har skrivit det här har jag plågats av Katy Perry och hennes jävla skitlåt I kissed a girl. När ska någon förinta låthelvetet från all världens spellistor och ge människan inspelningsförbud??!)

Conor i mitt hjärta.

Ett tag trodde jag att jag lyckats med bedriften att slarva bort mina Bright Eyes-skivor. Sedan insåg jag motvilligt att de liksom en hel del annat i mitt hem bara ligger gömda nånstans där allt annat som jag inte orkat packa upp har hamnat. Så jag hittade dem, och nu kan jag inte sluta lyssna igen. Första gången jag hörde Haligh, haligh, a lie, haligh för säkert åtta år sedan höll jag på att börja störtgrina för det var så satans vackert och hemskt. Sedan dess har jag varit helt fast. Det spelar nästan ingen roll vad den där Conor gör, jag älskar allt.

Det ringde en kille. Han sa att han ringde från DN (och jag HATAR när de ringer från DN. För ett par år sedan sökte jag jobb där, och då ringde det en från DN dagen efter sista ansökningsdatum - och jag vet att det var alldeles för tidigt för att ens tänka på att det skulle handla om jobbet, men iallafall - och presenterade sig som [Random Name] på DN. Jag satte förstås lunchen i halsen ända till jag insåg att han inte ville erbjuda mig jobb som Washington-korre direkt, utan bara kränga en jävla prenumeration! Sedan dess är jag allergisk mot folk som ringer från DN) och jag ville instinktivt bara lägga på. Sen sa han att jag kunde få tidningen gratis i ett halvår, eller ja, jag skulle få betala för lördag-söndag, men de andra dagarna var ju gratis. Summa summarum; jag skulle få betala halva priset. Och du vet ju hur jag är; jag går fan på allt. Men inte den här gången! Jag är så jävla stolt över mig själv.

Fast å andra sidan sa jag inte nej heller, jag sa bara att jag måste fundera och att han kan ringa mig imorn igen. Och då lär jag väl säkert inte alls ha samma benhårda, snåla attityd. Så det är väl lika bra att vänja sig vid att ha en helt onödig prenumeration på en tidning jag inte hinner läsa på morgonen utan bläddrar (helt gratis!) i på jobbet, plus att jag typ lusläser DN.se, så när jag kommer hem vid tre på eftermiddan och teoretiskt sätt skulle kunna läsa min storstadsblaska så vet jag redan vad det står i den. Sjukt bra.

Note till mig själv: Man ska inte springa på löpband utan skor. Då får man sjukt ont i vaderna.

Tack vare Enn Kokk blev jag just upplyst om att det inte blir någon Melodikryssetklocka för mig den här veckan heller. Jag chansade vilt på frågan om den franska låten, och eftersom franska inte riktigt är min starka sida (läs: jag kan inte ett ord och kan således verkligen inte gissa mig till franska låttitlar) så skrev jag nåt helt uppåt väggarna där det skulle stå bon. Och hur vet man då att Enn Kokk har rätt? Ja, det vet man förstås inte, men vad man vet är att han löst Melodikrysset i typ tusen år och typ alltid vad jag vet har haft rätt svar.

Jag tog mig i kragen och for ut på landet, trots allt. Fars dag-gåvan blev en salami i år, kanske den skummaste present jag nånsin gett någon. Men han blev glad. Faktum är att stämningen här är helt okej. Ingen är arg, ingen är direkt ledsen; folk är bara lite dämpade.

Och som vanligt när jag hänger med mamma så visar hon upp sina senaste stickalster och jag blir vansinnigt peppad på att göra massa saker. Så jag reser härifrån om en dryg timme med ungefär fem nya projekt som jag ska slutföra innan vintern är här. Yeah right. Senast jag var hemma fick jag tre mönster och garn till alltihop, och än så länge har jag bara gjort klart en raggsocka.

Det hänger alldeles för många vackra klänningar i min garderob för det här. Jag är så jävla, jävla uttråkad. Hur kan det vara så svårt att styra upp en fantastisk kväll med tillhörande dansgolv och drinkar i fina glas? Det närmsta jag har kommit hittills är mitt eget parkettgolv (dock inte att förakta - man dansar bra här, och man dansar framför allt till mycket bättre musik än vad någon nånsin kan åstadkomma ute). Kan inte nån komma och kidnappa mig till en av de där skitstora festerna där champagnen aldrig slutar fyllas på?

Anders Eldeman gjorde sitt bästa för att förstöra min lördag imorse. Så här dåligt var det längesen det gick. Och då var vi ändå två kloka huvuden.

Det tycks annars som att jag vaknat på min mest neurotiska sida idag. Ganska påfrestande.

...så det är väl egentligen bara att köra på som om ingenting hade hänt. Nu ska jag hem till J på andra sidan Laholmsvägen och lösa Melodikryss.