Uppseedad till sjätte led i Vasaloppet!

I lördags körde jag årets första seedningslopp inför Vasaloppet, traditionsenligt blev det Orsa Grönklitt ski marathon. Inför loppet hade jag egentligen inga förväntningar på mig själv, jag ville köra så hårt och bra jag kunde, men med tanke på min osäkra form så lät jag bli att sätta upp ett mål för loppet.

Men jäklar vilket lopp det blev.

Orsa ski marathon går två varv på en 21 kilometer lång bana som är rätt varierad. Till stora delar är det platt eller flackt uppför eller nerför, men första kilometern består av en rätt stadig stigning, och efter kilometer 16 blir det brant och knixigt. Till exempel kilometer 18, då ska du upp från banans lägsta punkt till den högsta. Även de sista två kilometrarna är rätt jävliga.

Förr om åren när jag kört loppet har jag fasat för stigningarna och älskat platten, men i år blev det lite annorlunda. Jag vet inte om det är cyklingen som gjort mina ben starka, eller den obefintliga rullskidåkningen som gjort min överkropp svag, men jag har transformerats från en stakåkare till en rätt stark skidåkare uppför. Medan jag tappade en del på platten så stormade jag om i uppförsbackarna, och även om det är lite frustrerande att bli ifrån- och omåkt på stakpartierna så är det oerhört mäktigt att känna sig stark uppför. Jag fick en sån enorm egokick!

Årets version av loppet var lite tyngre än förra året - då var snön snabb och det gick fort framåt. I år hade det kommit en hel del nysnö dagarna innan och kylan gjorde snön rätt kärv tyckte jag. Men det var å andra sidan lätt att få fäste med Blå extra. I normala fall brukar jag deppa ihop lite i slutet på första varvet när det är tvåvarvslopp, och lagom till varvning har jag en tröttdipp som får mig att tänka att det är lika bra att bryta. I år kom aldrig den dippen. Istället kände jag mig urstark vid varvning och jag kunde ge mig ut på de avslutande 21 kilometarna med en pigg känsla.

När jag närmade mig första rejäla uppförbacken på slutet av varvet började tröttheten komma, men jag bet i. Blev omkörd av två tjejer som åkte ursnyggt och som hade ett helt band av åkare efter sig som utnyttjade deras fina åkning. Jag tappade den första tjejen, men lyckades bita i den andra, och vi följdes åt sista biten. Sen lyckades jag klanta till mig in på stadion och fick se mig omkörd av henne i sista kurvan vilket kändes lite bittert. Men jag surnade inte ihop för det, för jag körde över mållinjen på 3.05.42, en supertid för att vara jag. Jag hade kört så hårt jag kunde under de förutsättningar jag hade, och kunde faktiskt inte ha gjort något annorlunda. Jag skulle förstås gärna vara starkare i överkroppen, men det är inte så mycket att göra åt det just nu. :)

Och - det roligaste av allt - nu när seedningstabellerna har uppdaterats efter helgens alla seedningslopp så inser jag att mitt resultat räcker för att seeda upp mig ett led till led nummer 6!! Det var så fullständigt oväntat och roligt att jag springer runt på små moln just nu.

Manchester och nydragna spår på Orsa Grönklitt - min favoritplats på jorden just nu.