söndag 4 april 2010

Långpass med träben

2,5 kilometer

Redan i början på den här veckan när jag hörde att det skulle bli sol på påskafton så bestämde jag mig för att då skulle de här slöa benen få njuta av två och en halv mil på-landet-löpning.

Och det är något speciellt med långpassmornar. Jag vaknar förväntansfull, rastlös och vill upp nu, nu, nu! Frukosten äts målmedvetet, och sen är följande timme i väntan på att magsäcken ska behandla maten en enda lång dagen-innan-julafton. Allt utförs nästan rituellt, kläderna väljs med omsorg, vätskebältet fylls och den uttänkta vägen gås igenom i huvudet.

5 kilometer

Och sen, iväg! Jag har fortfarande alldeles för hög puls på mina lågintensiva pass, och försökte skärpa mig den här gången. Det gick sådär. Lägre än vanligt, men på tok för hög ändå. Nåja. Då finns det ju utrymme för förbättring i alla fall.

8 kilometer

Men jävlar vad fint det var! Den här tiden på året märks det verkligen att naturen ägnar sig åt återuppbyggnad. Det höstbruna ska fixas till, och även om jag inte såg minsta gnutta grönt nånstans (förstås) så kändes det i hela kroppen att det var på väg.

Jag hade en underbar upplevelse i ungefär femton kilometer, sen blev mitt högerben ett träben. Det kändes som att jag sprang på stolpar. Tog det väldigt lugnt i uppförsbackarna och försökte flytta fokus. "Höften fram!" "Lyft på fötterna!" "Jag är den starkaste kvinnan i världen!" försökte jag. Sen nynnade jag på I am the greatest man who ever lived mitt i allt, och jag vet inte om det var det som gjorde det, men fram kom jag i alla fall, och även om det fortfarande var lite träben över min framfart så kändes det rätt hyfsat en stund.

17 kilometer

Jag hamnade bakom travbanan och fick sällskap av en travhäst och en kusk en stund. Vi bytte några fraser om det vackra vädret, sen fick jag kämpa på vidare själv.

Och hem kom jag. Pannbenstränad men lite orolig. Träbenskänslan var kvar, och jag hade även en lite oroväckande ontkänsla på insidan om högerfoten, i höjd med fotknölen. Ska nog ta det lite lugnt och se om det går över. Känns som någon form av överansträning.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar