Alltså, idag mötte jag världens mest idiotiska snubbe i löpspåret. Mötte honom första gången efter typ 200m. Han var ute och promenerade, och gav mig ett trevligt leende. Fint och bra så långt. Men sedan mötte jag honom igen efter 6k, och just vid den distansen brukar jag ha en liten dipp innan jag hittar in i mitt tempo och känner mig redo för att antingen pinna på lite eller jobba på mot 10 plus 2-4k. Och just där säger snubben "ojojdå, nu går det tungt minsann!". Inte jättekul att höra när jag VET att jag ser ut som om jag kämpar ordentligt. Vilket jag ju dessutom faktiskt gör.
Nåja. Ett par kilometer senare mötte jag en glad militär (igen, mötte honom första gången på ungefär samma ställe på första varvet) klädd i väst med massa vikter. Han grinade lite illa och hade nog ett tungt pass, men han fyrade av ett stort varmt leende och ropade heja. Den glada militären utses härmed till dagens hjälte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar