Supersnabbasilvertherese

Jag har gått och blivit med tävlingsrullskidor. Eller ja, jag har fått låna ett par som klubben köpt in precis. Alldeles nya och fräscha, och fullständigt livsfarliga. Jag tog ut dem på en tur i hamnen igår tillsammans med Johan och en vän som tänker åka Vasaloppet för första gången nästa år och som behövde lite proffstips från en rullskidåkare som kan sina grejer. Det vill säga Johan. Jag kan ingenting. Jag är glad om jag håller mig på benen.

Johan ordnade lite slalombanor och hinderbanor som vi skulle skida oss igenom. Trampatrampatrampa. Runtruntrunt. Akta sig för kajkanten. Akta sig för brunnar, stenskrot och andras stavar. Hitta balansen även i högersvängar. Finslipa vänstersvängarna. Hacka tänder av kombinationen knölasfalt och hårdare plasthjul.

Känna sig snabb, fri och skitcool.

Jag må vara kanske världens långsammaste rullskidåkare på mina Elpex wasa. Jag må till och med vara långsammare än de flesta också på tävlingshjul. Men oj vad det gick undan ändå! Utan minsta ansträngning (nåja) svischade jag fram i över en minut snabbare tempo än normalt på platten.

Nu känner jag mig sjukt laddad inför hösten. På söndag kör jag Lindenarullen, det vill säga 26k med intervallstart. Jag ser fram emot att bli omkörd av hela startfältet rätt omgående. Om två veckor bär det av ner till Lund och BIF-rullen. 30k masstart. Jag har blivit lovad att den enda branta nerförsbacken i det loppet inte slutar i en kurva utan planar ut rakt och fint. Känns tryggt. Jag har trots allt fortfarande inte kommit över min måttlösa skräck för nerförsbackar med kurvor på slutet.

Åh, allt detta tal om rullskidor gör att jag blir helt vansinnigt sugen på att ge mig ut igen!

Bindgalen rullskidåkare med blixtögon. I full färd med att åka slalom. Fråga mig inte vad min höger hand sysslar med för det har jag ingen aning om.

Huvudbryderier

Häromdan satt jag tillsammans med några vänner och diskuterade vad som snurrar runt i huvudet under en löptur. Jag ville börja dra den där vanliga drapan om att när jag springer så går jag igenom diverse problem och rester från dagen som gått, löpningens meditativa lunk är en fantastisk miljö för problemlösning. Således är både huvudet och kroppen i harmoni när jag trycker på stopp på Garmin.

Men riktigt så är det faktiskt inte.

Jag tänker sällan på världsproblem när jag springer eller åker rullskidor. Ibland känns det som att jag inte tänker överhuvudtaget. Men när jag väl har igång hjärnan så stannar tankarna väldigt mycket här och nu. Jag noterar hur fötterna landar på marken, jag tänker på hur min kroppshållning är, jag funderar över i vilken vinkel stavarna tar i marken, vilken vinkel jag håller armarna i, om jag är i balans i frånskjuten och över hur jag andas. Om jag överhuvudtaget tänker framåt så tänker jag på backen som kommer om tre minuter, och hur jag ska bete mig för att ta mig uppför den så effektivt som möjligt. Eller på hur jag ska ta mig ur den där skarpa svängen om tvåhundra meter med hedern i behåll på rullskidorna.

Det här fick mig också att tänka på det som Fia skrev lite om häromdagen, nämligen begreppen "assa" och "dissa". Det handlar i korthet om olika sätt ta in och bearbeta positiva och negativa upplevelser. Eftersom jag hela tiden ägnar mig åt att fundera över hur det känns och vad som händer i kroppen och knoppen när jag tränar så är det lätt hänt att jag trillar in i negativa tankebanor. Det händer särskilt under lopp när jag känner efter alldeles för noga. Då börjar jag tänka att jag är usel och dåligt tränad bara för att jag börjar andas häftigt i en uppförsbacke och för att mjölksyran börjar spruta alldeles för tidigt. Enligt den här strategin som används inom mental träning så ska man "assa" de positiva upplevelserna (assa = associerad, känslomässigt engagerad) och "dissa" de negativa (dissa = dissocierad, känslomässigt avkopplad). Alltså, tänka på och lyfta upp tillfällen när man kände sig stark, tillfällen som är kopplade till en väldigt positiv känsla. Som mitt fantastiska millopp i Falkenberg i somras. Och å andra sidan koppla bort tankarna på mjölksyran, liksom flytta ut den ur tankevärlden och kroppen. Känns ju alldeles glasklart och enkelt i teorin, men svårare i praktiken.

Hur sjutton slutar man tänka på dåliga saker?

På söndag kör jag årets första rullskidstävling. Då ska jag bara tänka på hur himla stark jag är, och på hur mycket bättre jag blivit på stakning bara de senaste veckorna.

Världens kortaste ben

Jag går i seriösa cykelskaffartankar sedan en tid tillbaka. Och då ska man hålla på och mäta varenda liten kroppsdel för att ta reda på hur stor (eller liten) cykel man ska ha. Så jag har mätt och räknat. Och kommit fram till att mina ben är ohyggligt korta jämfört med allt annat på min kropp. Eller ja, det anade jag egentligen redan, men nu har jag det svart på vitt.

En annan sak som jag funderar över när det gäller korta ben är varför alla springer runt som michelingubbar ute i löparspåret. Varför har ni på er långbenat, mössa och jacka? Det är ju bara september! Och nästan tjugo grader dessutom. Nu skulle jag vilja säga att jag inte tar på mig långtightsen förrän snön kommer, men inte ens jag är så vågad. Däremot kan jag lova att oavsett väder så är det korta tights som gäller september ut. Alltid. Och i år tycks jag kunna stretcha ut sommaren ännu lite till eftersom meterologerna lovar högtrycksryggar och sol en tid framåt. Underbart!

Nu ska jag testa lite nya prylar ute på cykelvägarna. Och nej, det är ingen cykel, men jag ska rulla i alla fall.

Pytteben i kortaste tightsen. Är det sensommar så är det.

Rullskidskärlek

Igår tillbringade jag en massa timmar för mig själv på väg mellan inlandet och kusten. Jag knäppte fast fötterna på rullskidorna hemma hos mina föräldrar på gränsen mot Småland och tog en cykelled över bland annat vackra naturreservatet Virsehatt in mot Halmstad. Det är så otroligt skönt med långpass på rullskidor! Tiden bara försvinner, och asfaltstuggandet och de monotona rörelserna gör att jag ibland kan hamna i ett rent meditativt tillstånd. Tankarna flyger och jag kan titta på min egen skugga och känna mig helt hög av kärlek till min egen kropp och till de rullande små livsfarliga grejerna jag står på.

Totalt blev det fem mil alldeles ensam. Distansrekord på rullskidorna med åtminstone två mil, om inte mer. Kan inte minnas att jag åkt mer än 25k sammanhängande förut. Och knappt hade jag kommit hem förrän jag började fundera på nästa långpass. Jag gillar verkligen grejen med att förflytta sig mellan två platser istället för att köra en runda. Jag känner mig aldrig så stark som när jag tar mig en lång sträcka (en sträcka som andra helst inte vill prata om utan att i samma mening använda ordet "bil") för egen maskin, utan motor. Så kanske att jag ska ta tåget till Falkenberg och rulla hem nästa gång? Måste bara kolla så den västliga, halländska vinden har en liten paus. Sidkastvindar som är mer regel än undantag på den här kusten är inte bra för stavföringen...

Bambi i hagelstormen

En del saker är lite knepiga att göra när det är typ stormstyrka i byvindarna. Åka rullskidor är en sån sak. När vinden kommer rakt emot en blir stakningen mer av principen ett steg framåt, två steg bakåt. Och om vinden kommer från sidan ser jag plötsligt ut som en rullande krigszon. Stavarna hamnar överallt utom där man vill ha dem, håret hamnar innanför ögonen och hur jag än gör tycks jag vara på väg ner i ett dike. Lägg till hagel, hinkregn och förtvinade stakningsmuskler och du skulle kunna ha rullskidpasset från helvetet.

Men å andra sidan åkte jag under världens snyggaste regnbåge. Och när vägen vände tillbaks hemåt igen gick det undan och jag kände mig snabbare än Tobias Westman. I alla fall tills distriktsmästar-Mårten och Johan kom farandes för att möta mig och sen vände på en femöring och stakade ifrån mig innan jag hann säga plasthjul.

Nåväl. Trots knot och mutter över vindförhållandena harvade jag runt med en enda stor lyckokänsla i huvudet. Jag är så glad att jag fick för mig att börja åka skidor och rullskidor den där dagen för sådär två och ett halvt år sedan. Det här bannemig det roligaste man kan pyssla med.

Ett litet tappert Simlångsdalengäng samlades i ösregnet.

Men solen tittade fram till slut...

...och målade himlen!

Guds vrede är över mig

Gud, slumpen eller min mamma måste hata mig. Annars skulle den som bestämmer inte låta mig må såhär. Jag har nämligen jordens värsta träningsvärk. Jag ljuger inte om jag säger att jag inte haft såhär ont sedan jag låg och gallstenkräktes på ett hallgolv 2003.

Det är ganska märkligt alltihopa. Jag har sprungit längre, jag har sprungit hårdare. Jag har definitivt gjort värre saker. Ändå är det just nu jag har så ont i höger vad och vänster lår att jag fortfarande (på tredje dagen! Är det inte då man ska stiga upp från de döda? Eller var det till och med tidigare?) känner att jag helst vill gå baklänges nerför trapporna.

På lunchen idag hann jag knalla femtielvatusen trappsteg ner från redaktionen innan jag kom på att jag glömt plånboken. Då fick jag vackert traska upp igen. Bara för att inse att plånboken var inte på skrivbordet utan den låg hemma och ugglade. Då bestämde jag mig för att call it a day och avsluta eventuellt jobb hemma istället. Har jag väl gått ner för trappan två gånger på samma dag så får det vara nog! Jag pallar inte fler nerförstrappor!

Fast jag har kommit på att eftersom det gör ont oavsett om jag rör mig eller står still så är det ju lika bra att röra sig. Igår dansade jag. Och för första gången kände jag att det var okej att gå loss totalt och till och med sjunga med högt när vår helt galna instruktör Gabi vrålade tillsammans med Shakira. Inte för att jag gjorde det. Men jag kände att det var okej. Så snart kanske.

Ikväll tänker jag mig att yoga kommer att göra susen. Jag klarar inte av en dag till som halt tant!

Skärpning, benen!

Stockholm halvmaraton 2011

Det där med 1.45 höll i sisådär 13,5k. Sen kom det en vägg. Men jag är rätt glad och nöjd ändå. Höll ihop det ganska bra och njöt av att springa i 4.55-tempo fram till Slussen. Resten av loppet hade jag varken ork eller hjärna nog att kämpa om minutrarna. De rusade iväg alldeles för fort och jag kom i mål på 1.51.50. Det är åtminstone drygt tre minuter bättre än jag åstadkom på samma gator förra året vid den här tiden. Eller, inte exakt samma gator. Banan var annorlunda i år, och vi sprang genom nån slags tunnel i en knapp kilometer. Inte alls särskilt mysigt. Jag har tydligen anlag för klaustrofobi. Jag tyckte att luften försvann..

Jag har i alla fall haft en grym helg. Kaffe i solen vid Nybrokajen innan loppet, en gigantisk gryta musslor (och en lika gigantisk tysk, eller var den belgisk?, öl) på Akkurat efteråt. Allt med Zäta som gjorde sitt bästa för att övertyga mig om att det är en bra idé att köra Kalmar redan 2012. Och jag tror nästan att det var meningen att vi skulle gå förbi Bianchis cykelkafé och att det skulle bli just där vi köpte kaffe. Svårt att låta bli att dregla när det står såna här grejer mitt framför ögonen.

Nu lägger jag ner det här med att försöka vara snabb ett tag. Nästa projekt är Markusloppet. Efter det ska jag njuta av att kliva in i höst- och vinterbubblan och ägna mig åt att nöta och köra ner huvudet i alla kilometrar jag ska göra på hjul, på skidor och i löparskorna. Och i bassängen.

På plats i Kungsan

Nummerlappen är hämtad, och av min förkylning återstår en tumme. Nu taggar vi! Och ja, det står 1.45 på mitt mellantidsarmband.

...och hur var det här då?

Jo då, tackar som frågar.

Eller nä. Det är förkylt. Och jag kan ärligen säga att jag faktiskt inte är så upprörd över det. Visst, med tanke på hur jag mår just nu så får jag knappast möjlighet att springa röven av mig på lördag, och därmed missar jag förmodligen chansen att komma under 1.45 på halvmaran i år. Men det är inget jag dör av.

Snarare ser jag fram emot att springa loppet ändå, utan att hålla på och tidspressa. Förutsatt att jag ens kan det, förstås. Har inte snoret sinat tills på lördag kl 16.10 så kanske jag ska hålla mig utanför avspärrningarna och bara heja på alla andra grymma löpare tillsammans med den här järnmannen som därmed slipper både att hålla mig på gott humör vid 15k när jag brukar blir sur och tycka att livet är rätt omöjligt, och att samla ihop resterna av mig när jag kommer i mål och vill äta pommesfrites och dricka öl tills det sprutar ur öronen på mig. Inte för att han har klagat över det uppdrag jag gav honom när jag bestämde mig för att virvla in i huvudstaden och göra processen kort med Stockholm halvmarathon, men så är han ju en glad och gemytlig skånepåg också. Nåväl.

Du kanske förstår att jag har kommit till ro med att jag inte alltid är på topp. Jag har även funderat lite under de här dagarna när jag inte tränat (vilket är närmare bestämt tisdag, onsdag, torsdag... tre dagar är en lång tid i en träningsnörds liv!). Jag har inte kommit fram till något, men frågan jag ställt mig är - kan man verkligen satsa på tre distanser på samma tävlingssäsong och förvänta sig stordåd av sig själv på alla tre? Hur många gånger kan man ladda om, både mentalt och fysiskt?

Glad på Göteborgsvarvet - ett lopp som inte ingick i min tävlingsplanering utan som jag sprang på skoj. Och hade superroligt!

Den springrädda löparen

Förra söndagen hade jag det fruktansvärt jobbigt i ett par timmar när jag försökte springa långpass i den fruktansvärda hettan. Jag hade det så jobbigt att jag kände att jag aldrig mer i hela mitt liv ville springa en meter. Det är faktiskt inte ofta jag känner så.

Och faktum är att jag inte sprungit alls sedan dess. Jag har haft en löpfri vecka. Tänkte att det nog var bra för motivationens skull. Att den löpfria veckan kom alldeles vansinnigt olägligt med tanke på att jag har ett lopp att springa på lördag var bara att tugga i sig.

Först tänkte jag att min återkomst i löparskorna skulle ske redan i söndags. Men då var jag mer sugen på att dansa och simma (förutom att jag var sjukt peppad på rullskidor då förstås), så då gjorde jag det. Och igår var det the dansklass of the week som jag numera aldrig missar eftersom det är den roligaste timmen på hela veckan (jag kanske borde byta namn på den här bloggen till "Therese dansar" snart? Så som jag håller på menar jag... dansklasser två gånger i veckan!) och då ville jag varva ner med lite simning efteråt. Ingen plats för löpning där inte.

Och nu är det tisdag. Sista chansen att springa det där långintervallpasset som jag gärna ville hinna med innan Stockholm halvmarathon - 3x10 min i halvmarafart. Kör jag det imorn så blir det lite tajt inpå lördag tycker jag. Och vad händer då? Känner jag mig inte lite, lite sjuk? Har jag inte lite, lite ont i halsen?

Jo.

Jag låter bli att springa idag. Inte värt att riskera nåt. Hellre frisk och osprungen på lördag.

Men som vanligt vid längre löpuppehåll så känner jag mig lite nervös. Kan jag verkligen springa? Är det inte nåt jag hittat på bara? Och orkar jag verkligen springa, framför allt? Herregud, TVÅ FUCKING MIL! Jag är rädd och nervös. Och jag kommer definitivt att dö på lördag. Denna förbannade rädsla! Varför är hjärnan så oresonlig? Varför fattar den inte att det kommer att gå bra?

Min träningsvecka 36. Löpning är grön färg. Min träningsdagbok har inte saknat grön färg sen viloveckan efter Stockholm marathon.

Tävlingsdjävulen har vaknat

Igår stod jag klädd i reflexväst med vattenflaskor i högsta hugg och försökte göra livet så enkelt som möjligt för hjältarna som rullade 47 kilometer mellan Simlångsdalen och Hyltebruk i Hallands inland. Hallands rullski heter tävlingen som är deltävling två i Sydsvenska rullskidscupen, och den arrangeras av min klubb och SK Hylte.

Och bland blixtar och ösregn, mellan sprintloppen med vätska till de ursnabba och starka åkarna, började det klia lite i min tävlingsnerv. Inte för att jag direkt ville byta plats med någon av åkarna just den här söndagen (det föll typ tio millimeter regn på några minuter ungefär en halvtimme in i loppet. Då hade till och med de allra snabbaste åkarna minst en timmes åktid på dränkt asfalt kvar...), men jag blev definitivt sugen på att börja åka lite mer. Så sugen att jag lyckades övertala skidsektionen att köpa in ett ytterligare ett par Eagleskidor som har bindningar som passar mina pjäxor så att jag också kan låna tävlingsskidor ibland när jag har lust. De vi redan har i klubbstugan är det fel bindning på. Det är verkligen ett himla meck det där med att det finns två bindningssystem, varför kan det inte bara vara standardiserat?

Hur som helst. I tid till Lindenarullen i Västsvenska rullskidcupen den 2 oktober kommer jag ha ett par skidor som jag kan tävla på. Plasthjul snackar vi om, i princip omöjliga att bromsa med har jag förstått. Jag blir helt pirrig bara jag tänker på det!

Blåsornas herre

Igår var en sån där kväll då jag önskar att jag hade en kamera på hjälmen som filmade allt vackert omkring mig. Höstens första rullskidspass blev 2,2 mil långt och tog oss längs regnvåta cykel- och landsvägar i kusttrakterna norr om Halmstad. Just efter att vi börjat staka iväg på vår tur kom nämligen en av de där störtskurarna som drabbat mitt Halland den senaste tiden och orsakat översvämningar lite här och där, och när skurarna andades in och tog paus tittade solen fram och lyste genom den fuktiga luften så att världens snyggaste regnbåge bildades över ängarna. Det var så tjusigt att jag blev helt lycklig.

Men man behöver inte alltid bilder för att komma ihåg. När jag kom hem hade jag fem läckra vattenblåsor på händerna som hjälper mig att minnas kvällen åtminstone några dagar framöver. Och kanske längre än så. För de här fem blåsorna fick mig att tänka på andra blåsor. Eller blåsor som påminner mig om händelser.

Nåja.

Här är blåsorna jag minns, rangordnade med den mest minnesvärda längst ner:

3. På nationaldagen 2009 sprang jag mitt livs första millopp. Jag minns inte loppet bara därför, utan också på grund av den monstruösa blodblåsa som parkerat sig i vänster hålfot. En ilsken söm i skon hade gnagt och gnagt på huden, och jag hade svårt att gå i flera dagar efter åt.

2. Hösten 2010 åkte jag rullskidslopp för första gången. Jag kom i mål som god tvåa i min klass efter Fia Jobs, eller sist, beroende på hur man ser det. Jag var stolt och nöjd, oavsett. Men det som gjorde mig mest nöjd var blåsan på min högra handflata, ungefär mitt mellan kuddarna nere vid handleden. Tumblåsor i all ära, det är när man får handblåsor som man är en riktig rullskidåkare!

1. Sista skälvande dygnet i juli 2010 befann jag mig i trakterna kring Tärnaby och utövade fjällorientering i störtregn och dimma. I sexton timmar traskade vi omkring i dyngvåta skor, och när det var dags att skala av sig alla kläder och kliva in i duschen följde nästan vänster fotsula med. Bakom stortån fanns ett ungefär två gånger tre centimeter stort område av svamphud, jag vill nästan inte ens kalla det blåsa. På den ytan blev huden inte normal förrän fram på hösten, och jag påmindes varje dag om min fantastiska upplevelse långt norröver.

En ny utmaning

Josefins nya utmaning om att komma topp 200 på Vasaloppet har snurrat runt lite i mitt bakhuvud de senaste dagarna. Först tänkte jag att jag skulle utmana henne, och köra mitt eget race. Inte lika avancerat, med kostrådgivare och egen tränare, utan lita på att jag successivt faktiskt blir en bättre skidåkare på grund av hård träning och bättre teknik som följer med åren, och därför borde jag kunna göra ett bättre lopp 4 mars 2012. Trots allt är ju topp 200 ett steg på vägen i min femårsplan om medaljtid, även om jag inte tänkt att det skulle gå riktigt så fort. Medaljtid brukar motsvara en placering runt 130-140.

Men nä. Jag håller mig till min femårsplan. Jag tar ett par hundra placeringar i taget och nöjer mig med topp 400 nästa år.

Så jag har klurat och klurat. Funderat på cykling. Funderat på annan typ av löpning. För en ny utmaning vill jag ha. Eller, snarare, behöver jag. Det fina med när jag började med löpningen var att då kändes allting nytt och roligt, och samma sak var det med skidåkningen. Det var en grym kick att se den snabba utvecklingen och det var så spännande med allt nytt. Och även om jag fortfarande ser löpningen som en av mitt livs stora kärlekar så längtar jag efter den där nya känslan.

Och nu har jag ett embryo till en plan. Igår anmälde jag mig till en simkurs som börjar i oktober. Jag har nämligen insett att jag trivs väldigt bra i vatten, och att tiden bara försvinner medan jag paddlar längd upp och längd ner. Problemet är bara att jag inte kan simma annat än bröstsim, och det är sjukt begränsande. Jag vill lära mig mer! Dags därför att ge mig in i frisimmets värld.

Det är en start. På exakt vad vet jag inte ännu, men jag har förstås drömmar. De stora drömmarna ligger förmodligen ett par år framåt i tiden, men på vägen hinner det nog hända en del.

Gud vad det här blev flummigt. Men jag vill bara säga att med start om mindre än en månad kommer det förmodligen handla lite mer om en plaskande Therese snarare än en springande. Även om jag förstås kommer springa vidare mot Stockholm marathon 2012 inte minst, och jag kommer förhoppningsvis snart lägga om träningen mer med sikte mot Vasaloppet också. Men i alla fall. Mer vatten än vanligt kommer det bli.

Och förresten, om du undrade så bestämde jag mig för det jag redan bestämt. Alltså att jag ska upp till Stockholm och springa halvmaran nästa helg. Att jag ens tvivlade! Om jag ska gå för pers eller inte får dock känslan i kommande två löppass bestämma.

Nya utmaningar kräver nya gadgets. Simglasögon till exempel.

Springa eller inte springa...?

Jag sitter och fnular på en fråga som jag egentligen redan vet svaret på. Men det ska visst vara så att man ska fnula och fundera en god stund innan man bestämmer sig för vad man redan visste. Nåväl. Det handlar om Stockholm halvmarathon. Jag är osugen. Känner mig ur form, slö och inte alls som den rasande snabba furie jag skulle kunna vara. Här springs inga halvmaror på 1.45, liksom, och då kan det väl lika gärna vara? Men samtidigt älskar jag att springa genom Stockholm, och det är lite speciellt med Stockholm halvmarathon eftersom det var första halvmaran jag sprang då för två år sedan.

Jag funderar vidare.

Samtidigt läser jag om den skogstokiga älg som gått bärsärk i Norge. Det lustigaste i hela historien är den femtonårige löparen Simen som också fick syn på älgen under loppet. Han fick liksom lust att gå fram och hälsa på den ulliga, gulliga älgtjuren. Simen är nu i efterhand glad att han lät bli, så han slapp bli den som låg ner på marken, chockad och med ett stort köttsår i låret.

Jag undrar bara en enda liten sak. Varför i hela fridens namn skulle man vilja hälsa på en älg? Älgar är sjukt läskiga. Värre än kor. Till och med värre än löparilskna hundar vars husse eller matte inte har vett att hålla dem i kort koppel långt från mina ben.

Knäckt och butter

Den här ultrawannabeen funderar på att aldrig mer springa en meter. Dagens långpass var så långt ifrån härligt man kan komma. För det första - vem tusan sa åt sommaren att komma dundrandes tillbaka med 27 grader och steksol? Jag som var så nöjd med regn och rusk och längtade efter höstlöpning! För det andra - vem har pajjat mina vader?!

Det var ett himla slit från steg ett, och jag kände mig modlös, knäckt och lite småbitter innan jag ens kommit halvvägs. Och jag skulle bara springa 23k! En piss i Nissan! Hur kan det vara så att 55k känns lätt som en plätt ena dagen och en annan gång känns 7k totalt övermäktigt och idiotiskt? Efter 2k fick jag stanna och stretcha högervaden som betedde sig som ett mongo. Sprang vidare. En kilometer senare fick jag stretcha och massera vänstervadens utsida eftersom den skrek och gormade förnärmat över att jag försökte få den att hjälpa mig att ta mig framåt. Båda benen hämtade sig något efter mina förmaningar och lite gullande, men de blev aldrig riktigt sig själva. Det var förresten ingen endaste liten del av min kropp. För att inte tala om knoppen. Nä, det här passet tänker jag glömma bort och aldrig mer tänka på.

Och jag kommer förmodligen springa igen. Men ikväll tänker jag tycka vansinnigt synd och mig själv och tänka att världen är emot mig.

Med 10k kvar - astrött och halvdöd.