Supersnabbasilvertherese

Jag har gått och blivit med tävlingsrullskidor. Eller ja, jag har fått låna ett par som klubben köpt in precis. Alldeles nya och fräscha, och fullständigt livsfarliga. Jag tog ut dem på en tur i hamnen igår tillsammans med Johan och en vän som tänker åka Vasaloppet för första gången nästa år och som behövde lite proffstips från en rullskidåkare som kan sina grejer. Det vill säga Johan. Jag kan ingenting. Jag är glad om jag håller mig på benen.

Johan ordnade lite slalombanor och hinderbanor som vi skulle skida oss igenom. Trampatrampatrampa. Runtruntrunt. Akta sig för kajkanten. Akta sig för brunnar, stenskrot och andras stavar. Hitta balansen även i högersvängar. Finslipa vänstersvängarna. Hacka tänder av kombinationen knölasfalt och hårdare plasthjul.

Känna sig snabb, fri och skitcool.

Jag må vara kanske världens långsammaste rullskidåkare på mina Elpex wasa. Jag må till och med vara långsammare än de flesta också på tävlingshjul. Men oj vad det gick undan ändå! Utan minsta ansträngning (nåja) svischade jag fram i över en minut snabbare tempo än normalt på platten.

Nu känner jag mig sjukt laddad inför hösten. På söndag kör jag Lindenarullen, det vill säga 26k med intervallstart. Jag ser fram emot att bli omkörd av hela startfältet rätt omgående. Om två veckor bär det av ner till Lund och BIF-rullen. 30k masstart. Jag har blivit lovad att den enda branta nerförsbacken i det loppet inte slutar i en kurva utan planar ut rakt och fint. Känns tryggt. Jag har trots allt fortfarande inte kommit över min måttlösa skräck för nerförsbackar med kurvor på slutet.

Åh, allt detta tal om rullskidor gör att jag blir helt vansinnigt sugen på att ge mig ut igen!

Bindgalen rullskidåkare med blixtögon. I full färd med att åka slalom. Fråga mig inte vad min höger hand sysslar med för det har jag ingen aning om.