Får man springa här?

Jag rekar lite. Har cyklat in genom porten i muren in till Fredriksskans IP och känner mig lite smått förvirrad. Trots att grinden var öppen känns det inte riktigt som att jag har lov att vara här. På gräsplanen håller en snubbe på att övar spjutkastning, en tjej står vid höjdhopparmattan och diskuterar med någon som skulle kunna vara en tränare och vid ena långsidan står ett gäng med likadana träningsoveraller och hänger över staketet. Löparbanorna är tomma och det rycker i mina tår av lust att ta mig an tartanen. Men inte ikväll. Idag har jag bestämt mig för att turistcykling är bästa sättet att varva ner efter en tung arbetsdag. Men till imorgon ska jag ha tagit ett beslut om jag känner mig modig nog att kliva in på de där banorna och köra intervaller.

Fikalöpning på Svinö

Jag har hamnat på helt rätt kurs den här veckan. När en administratörskvinna berättade var vi hittade lunchrestaurangen, hur låskorten funkade och sen undrade om vi hade några frågor så var det en kille som förekom mig och undrade:

"Var kan man springa nånstans?"

Jag kände mig hemma direkt.

Med kartan i högsta hugg snörde vi på oss skorna när arbetsdagen var slut, och på köpet fick vi med ännu en löpsugen kurskompis. Vi hamnade på Svinö, ett litet naturreservat vid Ölandsbrons fot. Omgivna av snygga tallar, kottar och hav snurrade vi runt några varv på den där jordklotten och snackade skit. Som en fika fast springandes liksom. Och jag fick för en gångs skull ta på mig rollen som den erfarna, snabba löparen. Eller snarare var det väl så att de antog att jag var snabb och erfaren eftersom jag hade tights och klubblinne och eftersom jag sprungit några lopp. Jag protesterade lite slött i början ("inte är väl jag snabb" och "nämen jag är väl inte bättre löpare än ni" lät det om mig) men sen bestämde jag mig för att njuta lite av känslan av att faktiskt vara snabbast och uthålligast. Det är min själ inte ofta det är så!

Det var dagens lilla löpäventyr. Vad det blir imorn återstår att se. Intervaller på Fredriksskans kanske?

Färdigsprungen och mitt i stretchingen på mitt lilla rum här på universitetsområdet i Kalmar

Var springer man i Kalmar?

Jag har tillfälligt bytt bostadsort. Under de två timmar jag hittills har spenderat i Kalmar jag sett tre löpare och en rullskidåkare, så det ska nog gå att springa här också på ett eller annat sätt. Springskorna är i alla fall medpackade. Nu återstår bara att hitta nåt bra ställe att springa på. Tips mottages gärna!

Mizunosarna, när de var nya. Nuförtiden är de lite smutsigare och innhåller en kil i högerskon.

Fria vidder i Skåne

Det är väl ingen som har missat att jag har nån form av bergsbesatthet. Jag drömmer om berg på nätterna, jag drömmer att jag andas frisk luft och om att få leva i tystnad. I alla fall ibland. Men jag är nog sannerligen ingen bergsbestigare. Igår var jag och Johan på en av södra Sveriges vackraste uddar, eller halvöar eller vad man nu vill kalla det. Pinsamt nog så har jag aldrig tidigare varit där, trots att den bara ligger någon timmes bilväg bort. Kullaberg är det jag talar om. Jag blev helt överväldigad av landskapet! Om man vek av från stigarna kunde man hamna bland klippor som såg så unga ut att man kunde skära sig på dem. Så oerhört vackert och så själavårdande att jag inte kunde önska mig en finare lördag.

Är vi verkligen i Skåne? Känns inte så...

Lycklig Therese!

På väg ner från ett berg, eller ja, kanske snarare en klippa. Omöjlig att bestiga utan utrustning hur som helst, så vi fick vackert vända.

Trangiaköket kom till användning

Vem behöver vibrationsträning...

...när det finns knögglig nylagd asfalt? Jag har inte slutat skaka och hacka tänder ännu efter gårdagens rullskidspass. Jag ser nästan en affärsidé framför mig - vibrationsträning utomhus på fyra hjul, du blir inte bara en bättre skidåkare, du blir samtidigt stark som en oxe eftersom du måste balansera upp den instabila marken hela tiden. Eller så söker jag jobb som asfaltsingenjör och lägger ordentlig asfalt som man inte behöver hacka sönder tänderna när man åker på.

"Vilket dämpat och fint löpsteg du har!"

Jag mallade upp mig ordentligt när ortopeden och jag stod och spanade på filmerna som visade mig springandes i superslowmotion igår. Mjuk och fin landning på mittendelen av foten, sen nuddar hälen knappt marken för ett ögonblick och slutligen rullar steget rakt över framfoten. Jag faller in lite med båda fötterna dock, just innan foten lämnar marken igen, men inget som är skadligt eller behöver rättas till med hjälp av inlägg. Ett mjukt och fint steg tyckte ortopeden. Jojo.

Men det var ju det där med mitt fotonda. Ortopeden trodde att det har med infallet att göra, i kombination med en sko som har en söm och hårda "plastremmar" utanpå just vid min knöl. Jag får liksom ett tryck mot knölen vid varje avstamp. Det här orsakar skav, blåsor, ömhet och till slut infektion runt såren. Och när det gör ont försöker man förstås kompensera. Jag försökte förmodligen springa på utsidan på foten, och därför protesterade till slut höften. Allt känns mycket logiskt nu när jag fått sitta ner och prata med en fotexpert. Det var inga inre skador, inga konstigheter. Och jag känner mig så lättad och glad.

I ett första skede ska vi testa en liten kil som lyfter upp foten så att den inte hamnar vid sömmen och plastremmen. Funkar det så funkar det. Annars får jag byta bort mina Mizunos som jag trots allt älskar eftersom de sitter så lätt och fint på mina fötter.

Lite fånigt känns det allt, att något så futtigt och lättfixat knäckte mig så totalt. Lite pinsamt på nåt sätt. Och pinsammast av allt är att jag låtit bli att ta hand om mina fötter ordentligt när jag märkte att det började göra ont. Förlåt mig fötterna! Jagskaaldriggöraomett.

Fotexperten har talat

Nu har jag sprungit på band i några av mina skor, blivit klämd och känd på och jag har fått ett rätt lugnande besked. Och en kil att testa.

Att springa som en kantrad kanot

Jag har sprungit! Fatta, jag har sprungit! Och jag har inte ont! Inte nånstans!

Det beror förstås på att de där sjuttiofem minutrarna som jag tillbringade springandes inte spenderades på land, utan i en bassäng. Världens snällaste Ingmarie tog med mig till Nautilus och spände på mig ett sånt där vattenspringbälte och sen visade hon mig allt hon kan om vattenlöpning. Jag kände mig superfånig de första minutrarna, för det var inte helt lätt att få till någon form av teknik. Det var liksom som om jag var en kantrad kanot som försökte ta mig fram med brutna paddlar. Men efter att vi sprungit några längder så började jag få ordning på det hela. Försökte mig till och med på några intervaller på slutet när Ingmarie crawlade på en bana bredvid. Och de kändes vill jag lova! Mina lår undrade nog vad jag höll på med, de är ju vana vid möjligen lite motvind, men nu fick de kämpa med flera ton vatten som var i vägen för min framfart.

En rolig men konstig eftermiddag, så kan man väl sammanfatta det. Hur som helst så kände jag mig redan sugen på att hoppa ner i vattnet igen när jag promenerade förbi Nautilus imorse på väg till jobbet.

(Okej, jag erkänner. Jag har sprungit på land också. Jag var så full av endorfiner och lycka över en bra eftermiddag att jag liksom inte kunde låta bli att åka och hälsa på klubbkompisarna i Simlångsdalen också. Men jag övertalade dem om att springa en kortrunda med mig, en sån runda där jag kunde hitta hem relativt enkelt om jag behövde börja gå. Men vet du, det gick helt bra! I en halvtimme susade jag runt i närheten av Simlången och Brearedssjön och fötterna protesterade inte nämnvärt. Men, förstås. En halvtimme är en halvtimme och jag tänker hålla på längre än så framöver. Så idag går jag till ortopeden och ber dem ta reda på vad det är frågan om.)

Jag och Ingmarie, en annan gång, med andra fötter

Mitt nya hängställe? Jag är ju just nu gymkortslös, så det kanske är Nautilus man ska satsa på? Då får man ju bassäng på köpet!

Alla ska åka Vasaloppet 2011...

...eller i alla fall 15 800 lyckliga skidlöpare (och jag är en av dem såklart!) som lyckades klämma iväg en anmälan innan loppet blev fulltecknat vid lunchtid idag. Jag tyckte att det var helt vansinnigt när loppet blev fullt i november förra året, men det här är ju galet på riktigt.

Efter målgång 7 mars 2010

Fotont och cykelfunderingar

Jag har ägnat halva min dag åt att komma fram i en helvetesjävlatelefonkö till min vårdcentral (som jag gjort ett aktivt val för att få tillhöra, eftersom de skryter om att vara den mest tillgängliga vårdcentralen både vad gäller öppettider och hur snabbt man kan få hjälp...) och ännu har jag inte fått prata med någon annan än en förinspelad röst som bett mig lämna namn och nummer så ska de ringa upp mig senare. När då, undrar jag. Om ett halvår?

Suck. Jag blir gnällig och ledsen av hur mina fötter mår just nu. Vänsterfoten har en typ inflammerad trampdyna bakom stortån som ömmar vid varje steg, på högerfoten sitter en stor blodblåsa på knölen på insidan nedanför stortån som gör att jag får gå runt i sandaler för att det gör alldeles för ont att ha på mig vanliga skor och dessutom gissar jag att foten behöver andas.

Det kanske är så enkelt som att jag behöver byta skor. Men jag vill inte chansa. Jag vill ha någon form av utlåtande från sjukvårdsutbildad personal innan jag ger mig i kast med något sånt.

Och tills dess att vårdcentralen behagar ringa upp mig sitter jag här och surar. Och blir lite ledsen. Jag läste idrottsläkaren Dan Leijonwalls svar hos Petra Månström apropå att löpträningen emellanåt känns mer tung än lustfylld och att det kan handla om att vi slarvar med återhämtningen. Han nämnde termen "runoholics" och jag kände mig extremt träffad. Det är inte så att jag dör om jag inte får springa, men ibland känns det bara så fruktansvärt hopplöst tråkigt att tvingas vila. Och nu invänder vän av ordning förstås att "vaddå, de är ju bara måndag, du sprang igår och hade lopp i lördags, har du ens hunnit vila?" och det är förstås sant. Men jag sitter här och grottar ner mig i eventualiteter. Det kan ju bli så, och det verkar dessutom rätt troligt, att jag får löpvila ett tag för att fötterna ska läka, oavsett vad orsaken till mitt onda är. Och det är den löpvilan jag sitter här och plockar ut i förskott. Dumt kanske, jag vet, men sån är jag.

För att trösta mig själv i all misär sitter jag och läser om cyklar. Kanske skulle ett sätt att råda bot på min löpviloångest vara att lägga massa tusenlappar på en schysst cykel att fara omkring på? Jag blir tokig om jag inte får vara utomhus och röra på mig, och som det är nu är det inte ens ett alternativ att promenera. Verkligen jättekul. Hur som helst så hålls jag ju distraherad, för jag kan ingenting om cyklar och vet inte ens var jag ska börja för att förstå vad för slags cykel jag ska ha. Jag kan hålla på och läsa i evigheter.

Eller kanske tills vårdcentralen hittar mitt telefonnummer på den där telefonsvararen nån gång när de grävt fram den ur spindelväv och bråte?

Det är ju här jag vill vara! En glad löpare med hela fötter och med en medalj i handen!

Det är dagen efter. Och det är nåt fel på mitt huvud.

Min ryggtavla nånstans mellan Lagaoset och Laxvik i somras. Då var benen pigga, imorse på återhämtningsdistanspasset med klubben var de som betongklumpar... (Bilden är lånad från SIF)

Det är lite grumligt i mitt huvud. Jag tycks redan ha glömt (förträngt) gårdagens smärta och det becksvarta helvete av jag är världens sämsta löpare-tankar som utspelades i min hjärna. Jag vet att jag redan vid åtta kilometer började tvivla på om jag skulle klara av att springa halvmaran i Stockholm om tre veckor, men idag kan jag inte alls förstå den tanken.

Det är liksom nåt fel med min löparsjälvbild. Jag tror att jag kan allt. Jag tror att jag redan har sprungit ultralopp och därför tänker jag att en halvmara är en bit kaka. Men jag har ju inte alls sprungit ultra. Jag har som längst sprungit knappt tre mil i sträck! Jag fattar inte hur det står till i mitt huvud. Varför kan jag inte ha rimliga förväntningar på mig själv istället? Jag blir ju helt nerslagen när jag inser att allt det där som jag gått runt och tänkt innan jag väl är ute och springer och försöker slå personliga rekord hit och dit inte stämmer. Jag är varken vindsnabb eller jätteuthållig.

Men å andra sidan. Om jag inte gick runt och trodde att jag kunde allt skulle jag kanske aldrig våga nåt. Om jag inte trodde att en halvmara är lätt som en plätt för min urstarka kropp så skulle jag kanske aldrig våga anmäla mig. För att inte tala om det där med ultralopp.

Och hur var det nu, visst har jag sprungit ultra förut...?

Ett lopp jag helst av allt vill glömma

Det var det där med smärttåligheten va. Planen var ju att skita i att det gjorde ont och bara köra.

Jag trodde att jag skulle kunna ignorera stortåleden och knölen på insidan av min högerfot (som plågat mig med skavsår och ont bra länge nu), jag trodde att jag skulle kunna tänka bort höftontet (som i sin tur verkar vara en konsekvens av den dumma fotsmärtan som jag omedvetet försökt kompensera genom att springa snett), men det gick inte. Det gick verkligen inte.

Det sorgligaste av allt är att det gick så bra i början. Jag gick ut lite, lite för hårt och höll 4.50 första tre kilometrarna, men sen hittade jag ett tempo som det kändes som att jag skulle kunna hålla för alltid - runt 5.06-5.08. Nånstans runt sex kilometer kom höftontet och sa hej och jag konstaterade att det inte kändes nåt vidare men att det inte var någon fara. Blev förbisprungen av SIF-Kajsa och bestämde mig för att haka på och se hur länge det skulle hålla. Inte så länge, visade det sig. Vid åtta kilometer hade även foten bestämt sig för att börja jävlas, och då blev livet inte särskilt trevligt längre. Varje nedslag med högerfoten kändes som ett knivhugg och jag började mumla massa svordomar och kände hur psyket började svika mig. Sög i mig energi från alla söta barn som ville highfivea och försökte leva på känslan i låren och resten av benen som sa mig att det här tempot klarar jag, det är mitt perfekta halvmaratempo just nu.

Passerade halvtidsmattorna på 53:30 men förstod att under 1.50 var jag inte löpare nog att klara idag, andra halvan av loppet skulle gå betydligt långsammare.

Vid 12k var jag tvungen att ta en första gåpaus utöver vätskekontrollerna. Jag bestämde mig för att en kort smärtvila i form av gång var motiverad då och då, annars skulle jag inte ta mig i mål. Istället ökade jag farten när jag väl sprang, för orken var det inget fel på idag. Ägnade mig åt detta sätt att ta mig fram när en snubbe med alldeles för tighta kläder sprang förbi mig: "Meh, jag har ju din rygg, då kan du ju inte börja gå!" ropade han. Så jävla skitnödigt och fånigt av honom att säga så, tänkte jag och började springa igen. Sprang om och förbi den tighta snubben och gick en kortis till efter ett par kilometrar. Han kom i fatt och slängde ur sig "Är det intervallträning du sysslar med eller?!". Då började jag nästan grina av ilska. Satansförbannadeidiot. Sprang en bit till strax bakom honom och övervägde mina möjligheter. Skulle jag springa om honom nu eller på upploppet? Han skulle helt klart inte gå i mål före mig i alla fall. Nä, fan att han skulle. Jag susade förbi med så lätta steg jag kunde och försökte få min rygg att se pissförbannad och snabb ut, och sen pinnade jag på tills jag hade honom långt bakom mig.

Hittade till slut skylten för 18 kilometer, bestämde mig för att gå i några sekunder och började se slutet på det hela. Men jag måste ha sett ut som att jag helst av allt ville dö, för plötsligt fick jag en klapp på axeln och nån sa "det är inte långt kvar nu, vi klarar det här!". Jag blev helt varm i hela kroppen och sprang i fatt killen med de snälla orden för att tacka honom. Hängde med honom en bit och berättade om Simlångsdalens IF och om allt som gör ont i min kropp, han berättade om sina löpardrömmar och om hur mycket han tycker om att springa långsamt och långt. Vi drog varandra framåt och han kämpade på bra i mitt tempo som han erkände är alldeles för snabbt egentligen. Till slut släppte han mig med ett leende och jag tackade honom för hjälpen, för bannemig om det inte är han, den räddande ängeln i vit t-shirt och bredaste leendet som fick mig att öka tempot och faktiskt ta mig springandes i mål.

Jag ramlade över mållinjen på 1.51.51 till slut. Klart under tvåtimmarsmålet (vilket ju var rätt väntat) och dessutom långt under mitt eget hemliga mål på 1.55. Däremot fick jag se mig slagen av både Anette och Kajsa som är mina vindsnabba klubbkonkurrenter på halvmaran. Men det gjorde inte så mycket idag. Huvudsaken var att jag tog mig i mål.

Nästa gång har jag rättat till min fotknöl, fått ordning på höften och blivit en riktig löpare igen.

Det finns smärta och så finns det smärta

Jag är lite öm i mina axlar, eller egentligen i mjukdelarna mellan axlarna och nacken. Där placerade jag nämligen ett däck under militärträningen i onsdags. Jag har fortfarande inte riktigt lärt mig hur man springer med ett däck på axeln utan att det skumpar och guppar och orsakar blåmärken.

Hur som helst. Medan jag gick och ojade mig lite över den lilla ömheten när jag promenerade hem från jobbet så kom jag att tänka på en tidig morgon längs E12:an öster om Tärnaby. Medan jag och Johan stapplade fram längs asfalten hängandes på stavarna, ömsom sovandes, ömsom förbannandes gud och hela världen så frågade Johan vilka ställen som gjorde ondast på mig. Han bad mig göra en topptrelista. Det var inte helt lätt eftersom hela kroppen kändes som ett enda stort sår. Men smärtan i fötterna som gjorde det omöjligt att fortsätta gå (samtidigt som kölden gjorde det omöjligt att stanna) toppade listan, alla kategorier. Det var en allt överskuggande smärta, en smärta som aldrig ändrade intensitet utan som bara malde och malde sönder mitt förstånd tills jag inte kunde tänka på något annat än att mina fötter satt i slutet på mina ben och att jag helst av allt inte ville att de skulle sitta där eftersom de ju hade börjat brinna.

Det går inte att oja sig över lite ömhet i axlarna när man börjar tänka på den typen av smärta. Och tanken på den smärtan ska jag ta med mig i morgon när jag springer i ösregn längs havet i ett försök att inte komma sist i klubbmästerskapen i halvmaraton - för hur ont det än börjar göra någonstans i min kropp, hur mycket låren än protesterar, hur mycket skavsåret på min högerfot än pulserar och skriker så kommer det inte ens vara i närheten av den smärtan. Det ska jag tänka på, och så ska jag fortsätta springa, ända in i kaklet.

Såhär ska tusingarna springas!

Före intervallerna...

Jag är rätt dålig på att springa långa intervaller. Jag älskar mitt banpass där jag kör 2x3x400 meter + 2x3x200 meter, men längre än så blir det sällan. Tusingar har jag försökt mig på några gånger, men inte gillat dem alls.

Förrän idag.

Egentligen var det tänkt att jag skulle jogga bort till Sannarps IP och köra fyrahundringar, men hela min kropp protesterade mot att springa asfalt bort till banorna, så jag tänkte om och hamnade på Galgberget istället. Där har Halmstad Garnison snyggat till slingorna den senaste tiden, bland annat har de fyllt i de olika slingornas färger och märkt ut kilometrarna ordentligt på femman. Tacksamt för en som bara sådär får för sig att springa tusingar...

För plötsligt stod jag där efter uppjoggen och slog igång klockan och sen rusade jag (nåja) till nästa kilometermarkering. Den fina, kuperade slingan var helt perfekt att kämpa med! Jag lade ribban ganska lågt och ville hålla mig under 4.50min/km, och lyckades med råge. Runt 4.40 i snitt, snabbare när kilometern innehöll nerförsbackar såklart, och något långsammare när det var tunga uppförsbackar som skulle bemästras. Och det var så roligt! Efter varje intervall ville jag bara springa vidare, och så fortsatte det i sex omgångar. Sen tog benen slut.

Men de där långa intervallerna ska helt klart springas på stigar där det finns många backar, då blir de allra roligast!

...och efter intervallerna...

Den 18 september springer jag ULTRA!

Jag har bestämt mig för var jag ska begå min ultraloppsdebut. Förra året i samband med att jag skulle springa halvmaran i Stockholm förra året så hängde jag i Uppsala på förmiddagen. Jag hamnade i stadsparken för att kolla på löparna som sprang en hiskelig massa varv runt parken och Studenternas under Uppsala monster tur. Det var det första ultraloppet jag var och tittade på, och jag blev superinspirerad. Allt verkade så fint ordnat och om man nu ska springa en rundbana tycker jag nog att det känns alldeles utmärkt att springa i fina Uppsala stadsträdgård.

Så, om kroppen är hel springer jag fem mil i Uppsala den 18 september!

Vem ska ta ansvar för din hälsa och ditt liv?

Jag sitter och tänker på tre saker:

1. Det var trist och hemskt att två personer avled efter helgens Midnattslopp i Stockholm.

2. Varför ställer alla journalister bara samma frågor om händelsen?

Visst är det viktigt att arrangören har vidtagit alla säkerhetsåtgärder som går, visst är det viktigt att det finns sjukvårdspersonal och vätska (även om jag kan tycka att Lotte Nord i P4 Extra var lite taskigt påläst när hon tyckte att det skulle finnas fler vätskekontroller än de tre som fanns, jag menar hallå, det var ju ett millopp!!) men snälla nån, kan man verkligen leta syndabocken hos arrangören när något sånt här händer?

Det fanns ju vatten och sjukvårdare, även om det verkar vara en del knorr om att muggarna tog slut på nån kontroll. Speakern uppmanade löparna att dricka och anpassa tempot efter hettan. Samma sak under Göteborgsvarvet - det fanns nästan ofattbart många vätskekontroller och även där tyckte jag att funktionärerna var bra på att uppmana folk att tänka efter och anpassa tempot.

Och det här leder mig vidare till min tredje tanke:

3. Vem bär ansvaret för ditt liv?

Jag läste i DN att ett gäng europeiska hjärtläkare har kommit fram till ett förslag som innebär att arrangörerna ska se till att löparna fyller i en hälsodeklaration så att arrangören kan avgöra om de ska kräva läkarintyg av folk i riskgrupper.

HALLÅ??!

Vem är det egentligen som ansvarar för dig och din hälsa? Är det inte upp till dig själv att avgöra om du är frisk nog att ställa dig på startlinjen?

(Och en annan sak i sammanhanget är ju det där med att det så ofta verkar vara framför allt män som kollapsar i samband med löplopp och liknande. Är män sämre på att inse sina begränsningar?)

Obanat + klädsim = världens bästa söndag!

Blöta, av svett och sjövatten...

Man måste bara älska min springklubb och vår tränare. Imorse anlände jag till Simlångsdalen lite skeptisk - på schemat stod nån slags crosstraining. Och jag som var så sugen på intervaller! Att jag aldrig lär mig att tränar-Eskils pass inte är vilka pass som helst! Det skulle inte bli nåt fånigt litet stationspass med några fåniga styrkeövningar som jag kunde gjort hemma, det blev ett tufft terrängpass där vi sprang i princip obanat hela tiden uppför monsterbackar och genom smått vattensjuka skogspartier. Och här och där slängde Eskil in några övningar. Jag är helt slut! Helt lägligt kom vi förbi en sjö på slutet, och det var som att vinna fem miljoner att få kasta sig i vattnet med kläderna på...

150 minuter som långpasshare

I Skottland förra året. Då tog vi oss också drygt två mil åt gången, men då vandrandes...

Det var oerhört längesen jag sprang längre än två timmar. Fokus har liksom inte legat på långpass på senaste tiden. Men nu ville Johan springa länge eftersom han ska göra sin första halvmara nästa helg, och då var det ju bara att hänga med. Eller snarare ställa upp som fartreglerare (=fartdämpare) i början och hare på slutet eftersom Johan skulle göra sitt längsta pass någonsin idag!

Vi valde att springa ner till där starten ska gå nästa vecka och sen följa banan för att se hur den skulle te sig. Och det gick hur fint som helst fram till att vi hamnade på cykelvägen längs Tylösandsvägen. Fy tusan vad lång den var, och så himla urtrist! Tack gode gud för att det var svagt nerför hela vägen till Tjuvahålan, annars hade jag nog avlidit. Hoppas verkligen att det känns bättre under loppet. Ökade tempot och fick några kilometrar i min tänkta tävlingsfart under det partiet bara för att det skulle gå över lite snabbare...

Och bannemig, när vi var färdiga hade vi gjort 24 kilometer på två och en halv timme, inklusive ett par toapauser och en gångpaus. Jag är så himla stolt över Johan! Även om det inte var en bit kaka för mig heller att springa idag, så var det en grym prestation av honom som annars brukar springa som mest typ en timme. Två och en halv timme!!

(Och jo, jag har gjort mina knäböj, utfall och rehabövningar. Och stretchat ordentligt! Det kommer bli bra det här!)

Sub 2 på tredje halvmaran

Om en vecka springer jag och tretton andra SIF:are klubbmästerskap på halvmaran Prinsens minne här i Halmstad. Loppet går mestadels längs underbara Prins Bertils stig från Västra stranden och ut till Tjuvahålan och tillbaks. Känns grymt att få springa lopp på hemmaplan, och dessutom på en stig som känns som mitt eget vardagsrum.

Jag har gett mig den på två saker under detta mitt livs tredje halvmara - jag ska under två timmar och jag ska klå åtminstone en av klubbisarna som springer i samma klass som jag. Vi är bara tre tjejer och en av dem springer halvmaror på under 1:40 så henne har jag avskrivit från min konkurrentlista, men den tredje är bara marginellt snabbare än jag på milen och halvmaran, så det blir henne jag får jaga. Nu jävlar!

(För övrigt kan jag berätta att jag just bestämt mig för att ultraloppdebutera på riktigt snart. Så fort min mejl slutar krångla ska jag skicka iväg anmälan... Kommer bli grymt!)

Jag gör om och gör rätt

Den här löparen ska bli hel och hållen igen! Sådeså. Så att jag kan springa som vinden på klubbmästerskapen om en och en halv vecka!

Nu jävlar! Jag har bestämt mig för att skärpa ihop mig. På militärträningen ikväll var det knepigt att göra burpees till slut på grund av höften, och nerförslöpningen under trappintervallerna var inte så kul. Och så här kan jag ju inte ha det! När jag kom hem efter träningen (och efter en kortkort och trevlig löpsväng tillsammans med klubbisen Rikard som jag hittade under bokarna på Galgberget) så såg jag till att stretcha igenom höfter, säte och baksida lår, och jag lovade mig själv att jag ska köra knäböj, utfall och en rehabbis VARJE DAG framöver tills det känns bättre. Och fortsätta med den där baksidalårstretchen och höftstretchen som jag var så duktig på ett tag.

Nu ska jag bli hel innan jag går sönder!

Dumma, dumma höft

Foto: Johan

Sedan en tid tillbaka har jag haft lite känningar i högra höften, liksom på framsidan/utsidan. Efter att ha hört mig för lite bland folk som kan så är det ett muskelfäste som spökar. Förmodligen kommer det från att jag är stel och kort i baksida lår och sätesmuskel, och eftersom jag springer lite "snett" på grund av att min högra fot dragits med en massa skavsår och blåsor under en tid. Jag har fått lite stretchtips och några rehab/prohabövningar. Men tror du att jag har varit en duktig löpare och gjort dem? Nä, såklart inte. Och igår när jag sprang andra passet efter Icebug så fick jag ont. Igen. Inte ontont, men så att det kändes.

Hur sjutton ska man få sig till att bli bättre på att sköta om sina skavanker och rätta till dem innan det blir kris och katastrof av dem?

Bergslängtan

Regnbåge södöst om Tärna, innan ovädret kom igång på riktigt under Icebug

Nu är jag hemma igen. Och jag har en undran. När vet man om det man känner bara är fånigt sentimentalt och naturromantiskt drömmeri utan verklighetsförankring, och när det är på riktigt en längtan efter något som man verkligen vill ha? Jag sitter nämligen här bland tvätt som ska tvättas och tält som ska vädras och längtar till bergen. Kollar på bilderna från Sytertopparnas fot och från området kring Ryfjället och känner hur jag blir helt varm i kroppen. Det är där jag vill vara! Alltid!

En ren som verkade förbereda sig som bäst inför parningsperioden i september, hans horn var gigantiska

Jag har intagit toppen som heter Horisonten!

Lite sol och mycket vind på Stråhtietjåhkka

Kungsleden mellan Hemavan och Viterskalsstugan...dimmigt till en början...

...men sen lättade molnen och ramlade ner under mina fötter istället. För jag gick verkligen som på moln däruppe...

STF:s fjällstuga där jag hittade några andra vandrare som liksom jag hade planerat att ge sig upp på Norra Sytertoppen som syns bakom molnen. Kanske tog de toppen dagen efter, jag kom i alla fall aldrig dit. Den här gången...

Norge!

Long time no see. Jag har hittat en dator på ett uschligt vandrarhem i Oslo och passar på att sno åt mig lite internettid. Datorn kan vara det enda bra med det hær stællet. Usch.

Men Norge ær grymt! Jag har redan børjat planera (halvt på skoj, halvt på allvar) att flytta till Trondheim. Vi spenderade tre underbara dagar dær.

Igår førsøkte vi ta oss upp på Trondheims høgsta topp, Storheia. Den når futtiga 565 møh, læt som en piss i havet nær jag jæmførde med till exempel det læskiga Ryfjællet med sina 1400 møh. Men ett fjæll ær ett fjæll och det ær trevligt att vandra. Så vi tog trikken till Lian och førsøkte hitta rætt bland Trondheim skiklubs alla skidspår och stigar. Det var inte det lættaste. Vi hamnade totalfel och fick ge upp. Sen gick vi næstan vilse på ett eljusspår och kom ner på nåt stælle som hette Bakli och som jag aldrig hade hørt talas om. Men som tur var træffade vi på trevliga løpare som kunde visa oss rætt.

Nu væntar jag på att Johan ska sova klart. Vi tog nattåget till Oslo, och det ær inte precis så att man blir utvilad av att sova i en stol. Men jag pallar inte det dær vandrarhemsrummet, det ær riktigt sorgligt. Så jag ska ut på en tur tænkte jag och kolla omgivningarna. Grefsenkollen heter nån kulle eller strøvområde hær intill som verkar ganska fint.

Snart bær det hur som helst av hemåt igen. Jag tar med mig många fina minnen och många planer før framtiden från den hær dryga veckan i svenska Lappland och i Norge.

Ensam på Vindelfjället

Idag tog jag mina tunga ben och traskade längs Kungsleden en bit. Egentligen var planen att vi skulle ta oss till Viterskalstugan, en av STFs fjällstugor, och äta lunch och sen ta oss de sju kilometerna uppför Sytertoppen, men Johan mådde inte bra och ensam bestiger jag inte berg. Men till stugan kom jag och fick mig en underbar naturupplevelse på vägen. Det är något magiskt med allt ovanför trädgränsen! Jag känner mig helt harmonisk där uppe. Mötte några fransmän som hade vandrat hela leden från Abisko, och jag måste säga att jag blev lite sugen. Kanske nästa år...?

Kanske ändå...

Med lite respektiv på saker och med lite erfarenhet i bagaget börjar jag tänka på nästa år. Vi har suttit och studerat kartorna igen efter frukosten och hittat en rutt vi borde ha valt i fredags istället för den vi tog. Med lite kunskap om terrängen hade vi kunnat vara mycket smartare. Det grämer mig lite, men samtidigt väcks en revanschkänsla... Så vi får väl se vart vi befinner oss vid den här tiden nästa år.