Ett lopp jag helst av allt vill glömma

Det var det där med smärttåligheten va. Planen var ju att skita i att det gjorde ont och bara köra.

Jag trodde att jag skulle kunna ignorera stortåleden och knölen på insidan av min högerfot (som plågat mig med skavsår och ont bra länge nu), jag trodde att jag skulle kunna tänka bort höftontet (som i sin tur verkar vara en konsekvens av den dumma fotsmärtan som jag omedvetet försökt kompensera genom att springa snett), men det gick inte. Det gick verkligen inte.

Det sorgligaste av allt är att det gick så bra i början. Jag gick ut lite, lite för hårt och höll 4.50 första tre kilometrarna, men sen hittade jag ett tempo som det kändes som att jag skulle kunna hålla för alltid - runt 5.06-5.08. Nånstans runt sex kilometer kom höftontet och sa hej och jag konstaterade att det inte kändes nåt vidare men att det inte var någon fara. Blev förbisprungen av SIF-Kajsa och bestämde mig för att haka på och se hur länge det skulle hålla. Inte så länge, visade det sig. Vid åtta kilometer hade även foten bestämt sig för att börja jävlas, och då blev livet inte särskilt trevligt längre. Varje nedslag med högerfoten kändes som ett knivhugg och jag började mumla massa svordomar och kände hur psyket började svika mig. Sög i mig energi från alla söta barn som ville highfivea och försökte leva på känslan i låren och resten av benen som sa mig att det här tempot klarar jag, det är mitt perfekta halvmaratempo just nu.

Passerade halvtidsmattorna på 53:30 men förstod att under 1.50 var jag inte löpare nog att klara idag, andra halvan av loppet skulle gå betydligt långsammare.

Vid 12k var jag tvungen att ta en första gåpaus utöver vätskekontrollerna. Jag bestämde mig för att en kort smärtvila i form av gång var motiverad då och då, annars skulle jag inte ta mig i mål. Istället ökade jag farten när jag väl sprang, för orken var det inget fel på idag. Ägnade mig åt detta sätt att ta mig fram när en snubbe med alldeles för tighta kläder sprang förbi mig: "Meh, jag har ju din rygg, då kan du ju inte börja gå!" ropade han. Så jävla skitnödigt och fånigt av honom att säga så, tänkte jag och började springa igen. Sprang om och förbi den tighta snubben och gick en kortis till efter ett par kilometrar. Han kom i fatt och slängde ur sig "Är det intervallträning du sysslar med eller?!". Då började jag nästan grina av ilska. Satansförbannadeidiot. Sprang en bit till strax bakom honom och övervägde mina möjligheter. Skulle jag springa om honom nu eller på upploppet? Han skulle helt klart inte gå i mål före mig i alla fall. Nä, fan att han skulle. Jag susade förbi med så lätta steg jag kunde och försökte få min rygg att se pissförbannad och snabb ut, och sen pinnade jag på tills jag hade honom långt bakom mig.

Hittade till slut skylten för 18 kilometer, bestämde mig för att gå i några sekunder och började se slutet på det hela. Men jag måste ha sett ut som att jag helst av allt ville dö, för plötsligt fick jag en klapp på axeln och nån sa "det är inte långt kvar nu, vi klarar det här!". Jag blev helt varm i hela kroppen och sprang i fatt killen med de snälla orden för att tacka honom. Hängde med honom en bit och berättade om Simlångsdalens IF och om allt som gör ont i min kropp, han berättade om sina löpardrömmar och om hur mycket han tycker om att springa långsamt och långt. Vi drog varandra framåt och han kämpade på bra i mitt tempo som han erkände är alldeles för snabbt egentligen. Till slut släppte han mig med ett leende och jag tackade honom för hjälpen, för bannemig om det inte är han, den räddande ängeln i vit t-shirt och bredaste leendet som fick mig att öka tempot och faktiskt ta mig springandes i mål.

Jag ramlade över mållinjen på 1.51.51 till slut. Klart under tvåtimmarsmålet (vilket ju var rätt väntat) och dessutom långt under mitt eget hemliga mål på 1.55. Däremot fick jag se mig slagen av både Anette och Kajsa som är mina vindsnabba klubbkonkurrenter på halvmaran. Men det gjorde inte så mycket idag. Huvudsaken var att jag tog mig i mål.

Nästa gång har jag rättat till min fotknöl, fått ordning på höften och blivit en riktig löpare igen.