Vulkanlöpning eller sandintervaller?

Jag har mig veterligen aldrig varit på en enda kanarieö i hela mitt liv. Men nu ska jag till en. Och jag utgår från att det finns en vulkan som man kan ta sig upp för på ett eller annat sätt. Och jag hoppas på långa, vulkansvarta stränder att trippa fram på i morgonsolen. Eller springa barfotaintervaller på.

Gud vad jag längtar efter sol och d-vitamin. De senaste veckornas gråa lock som legat över Halland har inte varit bra för mitt välbefinnande.

Morgonjogg längs stranden och sanddynsintervaller på Kap Verde. Mmm!

Therese ryter ifrån

Nu har jag varit på spinning. Igen. Herregud, jag kommer väl tröttna fortare än jag hinner få vältränade ben. Nåja.

Jag testade en ny instruktör idag. Igen. Och inte heller idag blev jag nöjd, fast vi fick faktiskt flera riktigt långa, tuffa partier stående i uppförsbackar. Så jag samlade mod till mig och gick fram efter passet och frågade hur hon tänkte kring det här med position två, som hon själv kallades runnings, eller nåt åt det hållet. Och det där ständiga hoppandet mellan positionerna efter åtta takter. Hon visade sig vara helt ny på instruerande och väldigt glad över att jag undrade saker. Och det där hoppandet var hon själv inte så förtjust i så det hade hon redan funderat på att sluta med. Långt och segt, det var det bästa sa hon. Kulkul. Kanske blir det bättre framöver. Jag skämdes nästan lite som kritiserade henne, även om jag försökte vara konstruktiv. Hon var ju så snäll och tillmötesgående. Sen fick jag tips om två killar som var cyklister själva och som gillade bubbeltänket och körde instrumentalmusik och rätt enkelt och rakt på. Så det löser nog sig det här.

Men medan jag satt där på cykeln i dunklet så slog det mig att när jag är åter på svensk mark (reser utomlands på fredag och även om det är till en ö med massvis med bra vägar att cykla på så är jag ännu inte så mycket cyklist att jag tar med mig cykeln på flyget...) om en och en halv vecka så kan det vara kallt som satan. Kanske till och med snö, även om jag tvivlar på det. Så kanske, kanske har jag redan cyklat årets sista tur på Bianchin. Tråkigt. Jag saknar henne redan.

För övrigt - svettas man inte helt obegripligt mycket i en spinningsal? Eller
är det bara jag? Jag har stora pölar under min cykel efter passet, och kläderna
kan man vrida ur.

Vad är grejen med position två?

Jag tycks ha blivit helt spinningtokig. Eller så är jag bara cykeltokig och tar varje tillfälle jag kan att få trampa runt litegrann.

Men jag undrar ett par saker, så alla ni andra spinningfrälsta, hjälp mig!

Hittills har jag inte hittat någon instruktör som jag tycker sådär värst mycket om. Det är mest en himla massa tjo och hejhopp nu kör vi tio korta snabba intervaller här kööööööör hååååååårt LITE SNABBARE KAN NI frustfrust. Fast det står jag ut med just nu, jag tänker att det löser sig med tiden. Men, jag fattar inte grejen med att man ska hitta en kompis bredvid och en av oss ska bestämma vad vi gör i en halv låt och sen byter vi. Jag vill inte bry mig det minsta om de andra i salen, jag vill bara bry mig om mig själv. De andra ska vara där och flåsa och svettas i periferin och gärna ge ifrån sig ofrivilliga ljud av ansträngning (det gör nämligen jag, och det är roligast om alla andra också har det lika jobbigt som jag). Men de ska inte lägga sig i mitt cyklande.

Sysslar alla instruktörer med sånt?

Och en annan sak som jag funderar över är det här med position två. Alltså den där då man liksom står upp och cyklar som en tant. Jag känner mig som att jag är ute med gammelcykeln och försöker ta mig upp för en backe på det mest osmidiga sätt. Ska man inte vara cool landsvägscyklist där i spinningsalen och liksom fara fram som en liten välformad, aerodynamisk projektil?

Jag kanske gör fel, vad vet jag. Men jag försöker i alla fall vara den dära projektilen när vi slipper tantcykla och kan hänge oss åt den tredje positionen. Och framför allt kanske när vi sitter ner. Då drömmer jag om Bianchin och tänker på regnbågar och andra tjusigheter som man kan få se om man cyklar på riktigt.

Dagen då jag blev spinningfrälst. Men det kanske berodde på att vi cyklade
för sjukt coola Åsa Erlandsson. Bild lånad från The Convention.

Det bästa sättet att spendera en vilodag på

Jag består just nu av 4,5 deciliter mindre kropp. De 4,5 decilitrarna ligger i en blodpåse uppe på sjukhuset och har det bra, i väntan på att bli kontrollerade och sen förhoppningsvis välanvända.

Jag älskar att lämna blod. Visserligen är den där nålen sjukt stor, och det är inte alltid sköterskorna lyckas med bedriften att träffa rätt i mina konstiga ådror, men det spelar liksom ingen roll. Trots lite yrsel och skit så mår jag så himla bra när jag ligger där i stolen och ger bort en liten bit av mig själv till någon som behöver den bättre. Jag har blodgrupp 0, och kan därför ge till alla andra blodgrupper men bara få från min egen. Viktigt, viktigt att såna som jag går till blodcentralen och delar med oss. Och jag blir glad över att det alltid är fullt med folk i stolarna när jag är där. Alla våra 4,5 decilitrar tillsammans kan ju rädda liv!

Men som löpare är det där med Hb-värdet inte alltid sådär himla bra. Senast jag fick ge blod var för ett år sedan, och då låg jag bra när det stack mig i fingret, men sedan visade det sig att det verkliga värdet var 118 g/l. Alldeles för lågt för en blodgivare. Därför fick jag ett brev från nån form av läkare som informerade mig om att numera blir det bara en gång om året för mig, istället för tre. Surt att jag som så gärna vill ge inte får, när det finns så många andra som kan men som inte vågar.

Hur som helst. Idag visade sticket i fingret Hb 137, men eftersom fingerblodet alltid visar högre än det verkliga värdet så trodde sköterskan att jag låg precis på 125 som är det som kvinnor ska ligga på för att få ge. Sköterskan godkände hur som helst och nu finns det alltså lite, lite mindre av mig själv i mig. Och Cancerfonden har fått några kronor till.

Tänk vad bra man kan ha det på en vilodag ändå!

Allt är väldigt blodigt i mitt liv känns det som. Det är inte bara i blodpåsar och
längs cykelvägarna här hemma som mitt blod finns. Den här bilden är från
i våras när jag lade lite blod i ett dike när jag snubblade över en sten på Kap Verde.

Frotterar mig med medaljörer och backar

Jag sitter och känner mig lite som en amöba. På ett bra sätt. En pösig och nöjd blobb som bara ligger och jäser och njuter av livet och tanken på den gångna helgen.

Och det är ju inte så konstigt att jag är en nöjd amöba, så som jag frotterar mig. Igår följde jag med Daniel till ett av Löparprojektet i Skånes träningspass i Bokskogen. Vi kom till den charmiga och roliga engelsmannen och före detta landslagslöparen Ian Manners hus där det fanns en massa truliga tonåringar som skulle springa runt, runt på en slinga bland röda höstlöv i närheten av Yddingesjön. Och det var inte riktigt vilka tonåringar som helst - där fanns till exempel 16-åriga Sara Lahti som häromveckan blev silvermedaljör i Nordiska mästerskapen för juniorer i terräng. Helt grymt, särskilt med tanke på att hon i stort sett är tre år yngre än de andra tävlande. Själv sprang jag inte särskilt mycket, men jag roade mig med att kolla in löpsteg och hållning och blev riktigt inspirerad. Och Ian pratade sig varm om vikten av stretching, något som fick mig att börja fundera över min egen stela kropp. Kikade lite i smyg på Sara (som det för övrigt var roligt att se springa igen, hennes tå kan vara löparsveriges mest kända...) som kunde böja sin kropp i helt osannolika formationer och jag kände mig som ett kylskåp. Kanske värt att börja på projekt smidig igen? Ett tag kände jag ju att jag hade något på gång, när jag yogade två gånger i veckan minst och magen började närma sig låren när jag gjorde framåtböjar. Men av någon anledning är även svårt fånget lätt förgånget. Nu har jag knappt yogat alls sen i våras, och jag drar mig lite för att börja igen. Det är inget kul att vara stelast i klassen.

Löparprojektet kommer springande!

Från skånska bokskogar, NM-löpare och ermanska ostkakor igår till halländska bokskogar, VSM-silvermedaljörer och kräks i svalget idag. Jag tog cykeln inåt land och efter lite omvägar och uppförsbackar klockade jag tre mil när jag rullade ner på Simlångsdalens IP där mina alldeles egna klubbkompisar droppade in en efter en, redo för ett jävulskt backdistanspass som tränar-Eskil hade kokat ihop. Själv hade jag det riktigt jävligt i löparskorna den här förmiddagen och kände flera gånger frukosten i halsgropen, men jag roade mig istället med att spana på mina medlöpare som springer så tjusigt. Där finns bland annat Anette som springer som en vind och plockar veteran-SM-medaljer på löpande band, där finns Lennart som jobbar på femtio maror före femtio och är på god väg med Bromölla förra helgen som den fyrtioåttonde. Där finns cykel-Sara som springer så lätt, så lätt uppför väggbackar, där finns Martin och Karl-Bertil som knotar sig uppför backarna och som känns segare än livet självt. Och mitt i allt tränar-Eskil som aldrig tycks bli trött, och som alltid har de rätta peppande orden att plocka fram när de sista tio metrarna upp till backens krön känns som sista milen på en mara.

Gud, jag känner mig helt frireligiös. En frireligiös amöba. Men jag är bara så himla, himla glad över alla underbara människor jag har fått träffa tack vare löpningen!

En dryg timme backar blev det, och sen var det dags att sätta sig på cykeln igen. Jag struntade i omvägarna och kom hem efter två mil, rätt så nöjd med dagens insats. Visst fick jag mig en liten tankeställare när tre mils cykling följt av nästan tolv kilometers löpning kändes så jävligt, men herregud, det är ju ändå nio månader kvar till Kalmar. Och väl där tänker jag inte springa ett maraton i uppförsbacke precis.

Snygg-Bianchin. Som inte fått något namn ännu. Måste fundera på det.

Att springa som en pensel

Jag har lekt brickpass idag. Femtiofem minuters spinning med sjukt tunga backar följt av femtiofem minuters lugn löpning på mitt berg. Det gick bra. I alla fall i de tre kilometrarna i mitten. Första tre var konstiga. Sista tre var mina vader rätt trötta på mig.

Nåja. Medan jag sprang omkring däruppe funderade jag över min runda. Den är sig rätt lik. På kvällen kan man bara springa elljusspåret, resten av berget är beckmörkt. När man sprungit färdigt och laddat upp passet ser rundan ut som en tjock båt, ungefär. Och häromdagen tyckte jag att mitt rullskidslångpass såg ut som en knubbig Karlavagn. Om man kisar lite. Men oftast ser passen mest ut som stora blobbar. Det är tur att jag inte har en Iphone. Då skulle jag lätt ladda ner appen och börja med Figurerunning. Om jag tycker att ticset att nödvändigtvis alltid springa upp till jämn kilometer är lite störigt ibland så är det ingenting jämfört med hur besatt jag skulle kunna bli av det här. Springa rundor som ser ut som grejer. Fatta så roligt.

Bild lånad från Figurerunnings Facebooksida.

Vilka skidskor/skidpjäxor ska man välja?

Okej, du har valt vilka rullskidor du vill ha. Nu måste du bara hitta lämpliga skidskor också. Hur ska du veta vilka som är bäst?

Det enkla svaret är egentligen att de skor som är bäst är de som sitter bäst på dina fötter. Bestäm dig för en summa du är beredd att ge för dina skidskor och prova alla skor som ligger i den prisnivån. Köp de som passar dina fötter.

Jag visste ingenting om någonting när jag köpte min första rullskidutrustning för drygt två år sedan. Jag var lite snål och köpte ett par "fina" skidskor på rea, ett par Madshusskor i silver och blått. De satt helt okej, men jag borde ha köpt de som kostade några hundra till som passade mina fötter bättre. Dessutom hade de en snörning som liknar Salomons snabbsnörning, det vill säga ett tunt snöre som man liksom drar i och reglerar med hjälp av en plastbit som håller snöret så fastspänt som man vill, men den var inte alls lika bra kvalitet. Den lossnade ofta, framför allt när det var kallt ute. Jag reklamerade dock och fick vanliga snören att stoppa i istället, och nu funkar de utan problem. Jag använder dem bara till rullskidåkning.

Men du kan absolut använda samma skidskor till rullskidorna som till snöskidorna. Själv har jag en tendens att frysa riktigt ordentligt om fötterna och märkte en enorm skillnad när jag köpte nya skidskor i vintras (ett par Alpina RCL) med tjockare sula och mer foder. Och när jag köpte de nya skidskorna valde jag att ha dem enbart till snö, för de håller lite bättre då. Rullskidskorna får jag spola av och hålla ordning på noga för att de inte ska bli väldigt slitna av allt grus och vatten som skvätter upp när jag är ute och åker under hösten. Men som sagt, det är inte nödvändigt att ha två par.

Mina skidskor som får följa med när jag ska åka på snö. De har ett litet spänne
på hälen som gör att man kan reglera hur tight de sitter kring hälen. Bra för mig
som har smala hälar och breda kalleankafötter.

Då ska jag bli en Järnkvinna

Jag gillar att kaxa mig. Och det får sina konsekvenser. I princip hela min löpar- och skidåkarkarriär bygger på att jag gillar att säga att jag ska göra saker nån gång inom en hyfsat snar framtid men ändå tillräckligt långt fram för att det inte ska kännas riktigt på riktigt. Sen är jag liksom tvungen att fixa alla grejer jag kaxar mig om.

Således är det ju inte särskilt konstigt att jag mer eller mindre lovat att bli en järnkvinna nästa sommar. Detta trots att jag knappt cyklat eller simmat i hela mitt liv. Men om det fortsätter i den här takten (hittills totalt 17 mil på räsern - bara en mil kvar tills jag cyklat allt man ska cykla för att bli en järnkvinna! Fast i sommar ska jag göra allt i ett streck. Och gärna efter att ha simmat fyra kilometer...) så kommer det nog gå alldeles strålande. Det tänkte jag i alla fall fram till för en stund sedan. Och vad hände då för en stund sedan? Jo, jag fick reda på att det är bestämt vilket datum som den där lilla tävlingen ska genomföras i Kalmar nästa år, oavsett om det blir en riktig Ironmandeltävling eller "bara" en vanlig Järnman. Den 18 augusti är det som gäller.

Herrejisses.

Det är ju snart!

Jag har redan bitit ner naglarna till nagelbanden.

Hittills har mina idiotprojekt gått rätt bra. Jag genomförde ju det dära Vasaloppet 2010 som var min första dumhet, och jag är på god väg att bli den där ultralöparen jag drömmer om. Men nu snackar vi triathlon. Och vi snackar inte sprintdistans.

Kan inte nån jävel hejda mig?

Wannabecyklisten. Som för övrigt inte ramlade en enda gång i fredags
när jag cyklade ihop tre mil ytterligare till min lilla cykelpott.

Att tänka på vid köp av rullskidor

Jag får ganska ofta frågor om min rullskidutrustning, vad som är bäst, vad man ska välja, hur man ska tänka om man ska köra både rullskidor och snöskidor, kan man använda samma stavar och skidskor och så vidare. Så jag tänkte att jag skulle berätta det lilla jag vet.

Årets säsong är min tredje, så jag anser fortfarande att jag är nybörjare. Jag har inte hunnit prova så många olika grejer ännu, men jag kan ju ge lite tips för någon som precis som jag för tre år sedan tänker prova på rullskidor för första gången!

Och jag tänkte börja med det viktigaste - vilka rullskidor man ska köpa.

Jag åker på ett par Elpex Wasa 610, en rullskida med stomme av aluminium som beskrivs som en bra nybörjarskida. Lite som en gammal Volvo - stabil, men utan några finesser. Hjulen är något bredare än de flesta andra (det handlar om ett par millimeter) och det är därför den känns så stabil. Men den är också rätt tung, och släpar liksom efter i diagonalåkningen och framför allt i andra växeln, det vill säga stakning med frånskjut. Där upplever jag dem som vingliga. Man kan väl säga att det är en rullskida som gör sitt jobb, men inte så mycket mer.

Det lilla jag har provat andra skidor att jämföra med så kan jag säga att jag upplever Swenor Fibreglass som en skida som är mycket skönare att åka på. Till skillnad från Wasaskidan så består Fibreglass av en laminerad träkärna och glasfiber, och det säger sig själv att en sådan skida blir lite mer flexibel och stötdämpande. Åker man på knögglig asfalt är de båda skidorna som natt och dag. Jag kan säga såhär att hade jag köpt rullskidor idag så hade jag förmodligen satsat på ett par Swenorskidor, men kanske då Swenor Carbonfibre som är ungefär samma skida som Fibreglassen, men lite lättare och anpassad för folk som väger lite mindre. De har dock tio millimeter smalare hjul än min Wasaskida, och det är frågan om jag hade gillat det från första början, när jag kände mig otroligt osäker och vinglig.

Själv blir jag förresten väldigt nyfiken på Marwe Classic 700C när jag läser om den lite här och där. Det är en klassisk rullskida med spärren på framhjulen istället för bak. Låter spännande tycker jag. Rullskidorna försöker ju efterlikna snöskidornas vallafäste med hjälp av en spärr på bakhjulen (förutom i Marwes fall då) som liksom tar emot när man trycker ifrån i frånskjuten, men spärren är väääldigt förlåtande och du kan i princip gå uppför backarna utan att trycka ifrån det minsta eftersom spärren hindrar dig från att åka baklänges. Frågan är om det blir mer skidlikt med spärren i fram? Det vore isåfall grymt!

Men, för att summera - utan att vara expert tycker jag att det viktigaste att fundera på innan man köper rullskidor är vad man vill använda dem till, och hur ovan man känner sig.

Har du aldrig stått på ett par skidor ska du kanske inte köpa de med smalast hjul. Men å andra sidan, har du bra balans i vanliga fall är smala hjul inte direkt någon nackdel. Smala hjul betyder ofta smalare stomme och lättare skidor.

Ska du tävla på rullskidorna? Om du inte tänker köpa två par rullskidor och ha ett par för träning och ett par för tävling så kanske det är värt att kolla upp ifall det finns tävlingshjul till de skidor du köper. Till mina Wasaskidor finns det inga tävlingshjul, men det går förstås att lösa genom att sätta dit smalare hjul av annat märke och sätta distansplattor mellan stommen och hjulen. Men det känns inte helt optimalt. Återigen, hade jag köpt rullskidor idag hade jag köpt Swenorskidor som det finns tävlingshjul till. När jag köpte mina rullskidor visste jag inte ens att man kunde tävla på rullskidor, men när jag fick reda på att det faktiskt fanns rullskidtävlingar kände jag redan till säsong två suget efter att stå där i ett startfält och nervöst vänta på att få dra iväg längs asfalten i jakt på den bästa tiden...

Mina Elpex Wasaskidor.

Ett superbra sätt att hitta motivationen

Det är lätt att glömma hur effektivt det är att bara koppla av hjärnan emellanåt. Erik, en av mina klubbkamrater, hade i all anspråkslöshet planerat en uppstart på skidsäsongen i form av ett miniträningsläger den här helgen, och i fredags bestämde jag mig för att haka på. Kollade på schemat och bestämde mig för att göra precis som Erik sa utan att knota. Var det tio intervaller stavlöpning/skidgång uppför en slalombacke så var det, liksom.

Nu, drygt sex träningstimmar senare, varav de flesta ren kvalitet, sitter jag helt nöjd på rumpan och bara längtar efter nästa träningspass. Vi har stavsprungit de där intervallerna uppför slalombacken, simmat 50-metersintervaller tills axlar och rumpa skrek om nåd, sprungit superpasset 4x4 minutersintervaller på 90-95 procent av max (fast med minimal löpträning de senaste veckorna bestämde jag mig för att lägga mig strax över tröskeln istället, kändes som en lagom uppstart...) och avslutningsvis kört långpass på rullskidorna. Eftersom jag är långsammast i världen fick jag köra mina dryga 36k alldeles ensam medan de andra rullade 56k i en hastighet som för mig är tävlingsfart, och jag ljuger om jag säger att det var lätt. Shit vad kroppen värkte efter alla mördande intervaller. Jag slet mig framåt och tyckte att hjulen rullade segare än vanligt. Stannade för en vätske- och bananpaus hemma hos löparvännerna Anette och Lasse som bor lägligt längs vägen, och bet sen ihop och plockade fram jävlaranammat för att klara sista 15 kilometrarna. När jag rullade in i stan var det knappt styrfart på mig, och jag vinglade till varenda gång jag behövde stanna för ett rödljus.

Men nu efteråt mår jag bättre än på länge. För att inte tala om hur bra jag mådde under alla träningspassen, kanske undantaget de sista femton kilometrarna på rullisarna då. Det är stor lycka att ha så många bra träningskompisar! Och när motivationen tryter är det verkligen super att låta någon annan bestämma och bara koppla bort den där rösten som säger "amen hallå jag är tröööööött låt mig sitta hemma och uggla", för väldigt ofta mår man bättre av att komma ut och slita häcken av sig på en löparbana.

Och ja just det, höften och rövblåmärket har gett vika. Det syns fortfarande som en osmickrande böld, men det går att springa. Jag är så nöjd! Nu jävlar är jag på gång igen!

Nästan hela gänget som inledde helgen i vår närmsta slalombacke. Liten, men naggande. :)

Tio intervaller uppför var det som gällde.

Jag har inte sprungit med stavar sedan förra hösten och blev verkligen helt slut.

Vi avslutade med att springa uppför i lag om fyra som samtidigt
försökte få med sig en fotboll upp till toppen.

Drömmen om landslaget

Alltså, ibland känner jag mig lite som ett barn. Du vet det där med när någon frågar vad man ska bli när man blir stor så svarar man astronaut för det är ingen som har sagt till en att "nänä, det blir nog knepigt för dig, vet du hur många som vill bli det och som aldrig lyckas?". Om nån frågade mig nuförtiden vad jag ska bli när jag blir stor så skulle jag lätt kunna säga medlem i skidlandslaget. Ibland drömmer jag att jag är med där. De verkar ha det så himla mysigt. Och inte bara drömmer, jag tänker att jorå, där kommer de vilja ha mig snart. Vilket ju givetvis är helt befängt. Jag skulle inte ens platsa i ett skånskt skidteam, och då snackar vi inte bara om det faktum att jag inte är skåning.

Nåja. Jag blir i alla fall lite glad över att Anna Haag står där i en vallabod i italienska Val Senales och vallar sina skidor själv. Det känns som att vi åtminstone har något litet gemensamt då.

Landslagsmaterial...?

Dumma höft, dumma stress

Jag har en motivationsdipp. Ibland blir det liksom inte så mycket med veckorna. Jag längtar mest till att jag ska få sova, eller i alla fall slippa göra något särskilt. Jag hade ett litet bryt i början på veckan och fick lite hjälp från kollegor och chefer att få perspektiv. Det är alltid bra. Att få hjälp alltså. Jag vet inte hur du funkar, men för mig är det lätt hänt att jag känner att jag måste hinna precis allt. Jag får svårt att prioritera, särskilt när allt jag ska göra är så fruktansvärt roligt. Jag samlar saker på hög, saker jag borde göra, saker jag aldrig känner att jag hinner och sen blir det bara kris och katastrof. Då är det bra om någon kan säga "hörrudu, vad är egentligen viktigast? Vad kan du låta bli att göra? Och vad spelar det för roll i det stora hela?".

Jag har svårt att hitta en väg ut ur stresstunneln själv. Ibland funkar det ju att träna sig ut, genom fysisk aktivitet blir kroppen och hjärnan lugnare, och dessutom får man en stund på sig att fundera. Eller kanske ännu hellre en stund som är helt separerad från resten av livets måsten och som blir ett litet andningshål.

Men den här veckan har det inte riktigt funkat. Jag har varit less på mitt höftonda (som för övrigt fortfarande inte är bra. Det är en sjukt fånig skada som bara känns dum och irriterande. Skadornas motsvarighet till förkylning på nåt sätt - inget som gör livet omöjligt att leva, men som är tillräckligt begränsande för att man inte ska kunna träna som man vill) som har hindrat mig från att springa. Det går helt enkelt inte för det känns obehagligt. Och det är springa jag vill göra. Jag kan yra hur mycket som helst om spinning och andra roligheter men i slutändan är det ändå bara löpningen jag längtar efter. Träffade på en springkompis utanför gymmet häromdagen. Hon hade sprungit snabbdistans med Halmstadtriatleterna. Jag hatar snabbdistans. Men ändå fick jag sån löparcraving när hon berättade om passet att jag höll på att krypa ur skinnet.

Ja, det var väl dagens lilla gnällkvot. Nu ska jag äta glass.

Kom igen, ge mig träningslusten åter!

I verkstan

Snart dags för spinning igen. Och i min värld är det inte bara att dra på sig ett par jympaskor och köra. Nejnej. Jag har sneglat lite avundsjukt på alla klickskor under de två pass jag varit på under den senaste veckan och tänkt att om jag nu ska bli lika spinningtokig som alla andra så ska jag vara det med stil. Spinningskor är således inköpta. Men ack vad mycket nytt man måste lära sig med varje ny sak man provar. Inte visste jag att man var tvungen att plocka fram insexnyckeln för att kunna gå på spinning med någon slags värdighet. Nåja.

Herrejisses vilken instruktionslapp, by the way. Nästan som om de trodde jag var helt korkad.

The Convention 2011: Vi ses 2012!

Nu såhär i efterhand var alla mina oroligheter inför lördagens jätteträningsgalej i Göteborg alldeles knasiga. Jag rodnar nästan när jag tänker på att jag var så nervös. Det var ju bara sjukt kul!

Jag och Anna. Anna som kurerar ett löparknä och därför bland annat yogat över fyrtio dagar i sträck. Den rutinen skulle jag också vilja ha. Funderade en kort stund på att börja gå upp klockan fyra istället för kvart i fem för att hinna med tjugo minuters morgonyoga varje morgon... Foto: Privat.

Dagen började tidigt, tidigt på en Statoilmack utanför Halmstad. Jag och miljoner kajor stod och väntade på en skånebil innehållandes Anna, Linda och Camilla som räddade mig från SJ:s pengalystna klor. Det första jag gjorde när vi nån timme senare kom fram till gigantiska Elixia i Sisjön (jag har bott i de där krokarna för en massa år sedan, och då var Sisjöns industriområde sunkigt och tråkigt. Raka motsatsen till idag, känns det som. Och verkligen raka motsatsen till Elixia. Snacka om supersnyggt gym!) var att byta bort min första klass. Akrobatyoga mot Cyclocrosspinning. Jag vet att jag sagt att jag skulle kliva utanför ramarna och prova nya saker, men akrobatyoga var liksom bara för mycket. Spinning däremot kändes lagom otheresigt och bra. Jag har bara varit på tre spinningpass i mitt liv, alla lika urtråkiga. Men folk älskar ju spinning, så jag tänkte att jag skulle ge det en chans.

Och herrejävlar vad kul det var! Åsa Erlandsson var lugn som en filbunke och sa bara precis lagom mycket för att jag skulle fatta vad jag skulle göra, och det bästa av allt - ingen skränig listmusik och tjo och tjim. Istället var det bara instrumentalt med skön puls som man kunde sjunka in i och bara fokusera på att bli fruktansvärt svettig och utmattad. Det var för övrigt nån som sa till mig att det var viktigt att inte köra slut på sig totalt på första passet. Det verkade min kropp strunta blankt i, så när jag klev av från cykeln var det på darrande ben. Och med en helt annan syn på spinning (till och med så annan att jag rusade iväg på en spinningklass på mitt eget gym när jag kom hem från Göteborg i eftermiddags, och hade roligt då också!).

Pass nummer två var Jari Ketolas Atletisk muskelfys. Sjukt jobbigt, men kanske inte superinspirerande. Massa "vanliga" övningar fast på ett lite annorlunda sätt. Och massa hoppande som inte funkade alls för min höft, det högg till på ett riktigt obehagligt sätt. Jag var ganska nöjd med att få ett par timmars vila med lunch och sen en föreläsning med inspirerande och roliga landsvägscyklisten Mattias Reck som pratade om uthållighet och hur viktigt det är att kunna arbeta med fett som bränsle.

TRX-salen. Foto: Orka mera-Anna.

Totalt vilse kände jag mig när det blev dags att kliva in bland remmar och öglor i Stina Albihns TRX-sal tillsammans med bland annat Keron. Det var en sak att ha händerna i de där öglorna och göra diverse bakvända plankor och benböj, men när fötterna skulle upp i luften och händerna sitta fast i golvet så blev det värre. Jag vinglade och kände mig svagare än svagast. Å andra sidan var det bra att jag fick svart på vitt att det finns saker att jobba på. Balans och corestyrka till exempel...

Allt avslutades med Träningsglädje-Saras föreläsning/diskussion om hur man lyckas som träningsbloggare. Det var spännande att höra både hennes tankar och hur andra i salen funderade kring både sitt eget och andras bloggande. Tur för övrigt att Sara gillade att vi brötade in med frågor och påståenden, för jag kunde såklart inte hålla käften. Jag har så mycket tankar kring bloggande som jag aldrig hinner tänka klart och få ur mig. Funderingar kring integritet, kring innehåll och avsändare, kring journalistik versus bloggeri och så vidare. Jag får se till att ta mig tid att tänka färdigt nån dag. Jag kan dock konstatera just nu att jag är en usel bloggare som knappt fick med mig en enda användbar bild hem...

Jag lämnade Sisjön igårkväll med en glad och varm känsla i magen. Förutom att jag tror att jag hittat en ny träningsform som jag kan bli vän med så tar jag också med mig det där underbara apropåingentingsamtalet med en supertrevlig tjej från Elixia Masthugget medan vi smälte lunchen och jag hoppas att jag kommer stöta på Oscar och hans kompis gamlaelitmedeldistanslöparen som jag tyvärr glömt namnet på under nästa års Convention.

Jag blev tydligen lite biten.

The Convention. Hjälp?!

På lördag ska jag till Göteborg på mitt livs första konvent. Det råkade bli så när jag under ett ögonblick i somras fick lust att utmana mig själv att göra saker jag aldrig vågar göra. Jag är livrädd för konvent. Mest eftersom jag är övertygad om att jag kommer göra fel. Jag är inte typen som fattar koreografi särskilt fort, och jag får lätt prestationsångest. Men under den här hösten har jag dock lärt mig gilla gruppträningspass, eftersom jag hittat en dansklass som jag verkligen älskar. Så det ska nog gå bra det här också.

Men när jag kikade lite på klasserna jag anmält mig till så ångrade jag mig lite. Varför i hela fridens namn har jag fått för mig att Acroplay ("En sprudlande och dynamisk teamklass med inslag från både akrobatik och yoga. På ett lekfullt och svettigt sätt får du uppleva världen i ett upp och nedvänt perspektiv") var något för mig? Jag kommer ramla omkull och skaffa mig ännu en lårkaka. Jag borde satsat på kettlebells istället.

Nåja. Det kommer säkert bli bra.

Fast en sak som jag helt ärligt undrar över är det här med att duscha och byta om. Eftersom det här är min första gång så jobbar jag lite efter devisen "jag gör som alla andra gör". Således - hur många ombyten ska man ha? Ett för varje klass? Det är ju typ bara en kvart mellan varje pass, så det är inte direkt så att man hinner med stora duschceremonin. Eller?

Ser ni en förvirrad löpare irra runt i Sisjön på lördag så kan ni väl ta hand om mig!

Alla möjligheter i världen. Choklad, någon?

Det kom ett mejl...

What to do?! Jag som hade förberett ett litet tal för att förklara för mina medsimmare varför jag ser ut som ett misshandelsoffer. Nu får jag spara det till på torsdag. Och kvällen ligger plötsligt öppen. Jag gillar inte öppna kvällar utan ordning. När jag plötsligt kan göra vad som helst blir jag lat och vill göra ingenting- Förutom möjligen att äta upp alla chokladkakor jag bakade tidigare idag. Johan ska köra testlopp på rullskidorna. Jag borde följa med och fisåka i bakvattnet. Fast jag är ärligt talat lite skraj för att ramla omkull och slå mig. Töntigt, jag vet. Jag håller på att bli tant.

Fast nu är stavspetsarna slipade och det finns liksom inga ursäkter längre.