Att springa som en pensel

Jag har lekt brickpass idag. Femtiofem minuters spinning med sjukt tunga backar följt av femtiofem minuters lugn löpning på mitt berg. Det gick bra. I alla fall i de tre kilometrarna i mitten. Första tre var konstiga. Sista tre var mina vader rätt trötta på mig.

Nåja. Medan jag sprang omkring däruppe funderade jag över min runda. Den är sig rätt lik. På kvällen kan man bara springa elljusspåret, resten av berget är beckmörkt. När man sprungit färdigt och laddat upp passet ser rundan ut som en tjock båt, ungefär. Och häromdagen tyckte jag att mitt rullskidslångpass såg ut som en knubbig Karlavagn. Om man kisar lite. Men oftast ser passen mest ut som stora blobbar. Det är tur att jag inte har en Iphone. Då skulle jag lätt ladda ner appen och börja med Figurerunning. Om jag tycker att ticset att nödvändigtvis alltid springa upp till jämn kilometer är lite störigt ibland så är det ingenting jämfört med hur besatt jag skulle kunna bli av det här. Springa rundor som ser ut som grejer. Fatta så roligt.

Bild lånad från Figurerunnings Facebooksida.