Världens bästa glidtest

När vi närmade oss snön i Hallands inland i eftermiddags sprack molntäcket upp och solen tittade fram. Underbart! Och under detta sista skidpass innan Vasaloppet passade jag på att testa glidet på mina skidor lite.

Med snö som inte sett röken av minusgrader på flera dagar utan istället legat och försmäktat i tio plusgrader, kombinerat med klister från hela Hallands skidor så blir glidet vad det blir. Så man kan väl säga att det gick lite trögt idag... Känns gött. Vilket före det än blir på söndag så kan det inte vara värre än det här. Och jag är så jäkla taggad!

Malin Ewerlöf Krepp: "Jag känner mig som en glad motionär"

Malin Ewerlöf Krepp som vi är van att se henne - springandes. Foto: ewerlov.eu

Först ut i min miniserie med tjejer i Vasaloppsspåret på söndag är Malin Ewerlöf Krepp. Som löpare har hon massvis med meriter i bagaget, men som vasaloppsåkare är hon rookien i gänget.

När startskottet går för Vasaloppet på söndag morgon heter en av de knappt 16000 åkarna Malin Ewerlöf Krepp. Det är andra gången i livet som hon tar sig an de nio milen mellan Sälen och Mora, men första gången som hon kör "riktiga" loppet.

- Jag har drömt om det länge, och när en kompis skulle åka så hakade jag på. Sen hoppade han av typiskt nog, men det gör inte så mycket. Jag är glad att jag blev indragen i det här, säger Malin.


Även om Malin Ewerlöf Krepp för de flesta är känd som medeldistanlöpare med bland annat svenskt rekord på 800 meter och 1500 meter så är det inte första gången hon ställer sig på ett par skidor. Redan som liten åkte hon en hel del, och skidåkningen är något hon inte vill vara utan.

- Jag har alltid älskat längdåkning som träningsform. Det finns i blodet hos mig, jag har det i mig sedan barnsben.

Bäst trivs hon när det är riktigt kuperat, när kroppen och hjärtat får kämpa lite.

- Jag gillar när det är tufft, när jag får upp pulsen rejält. Och så är det skönt att få komma rakt ut i naturen, ensam. Det är avkopplande, lite som terapi. Jag kan tänka fritt, och gillar att vara ute ensam och åka.

Men på söndag är hon allt annat än ensam. Och den stora mängden människor både skrämmer och peppar henne.

- Jag fasar för att tävlingsdjävulen ska sätta klorna i mig bland alla människor. Tänk om man vill ta sig fram så fort som möjligt och så är det en massa folk i vägen. Det är nog det som jag kommer få tygla och kämpa med mest tror jag...

Vad ser du mest fram emot på söndag?

- Starten! Alla de där människorna som man sett så många gånger på tv och fått rysningar. Att stå där vid startlinjen och känna adrenalinpåslaget. Och så ser fram emot att komma i mål också förstås.

Men hon ser inte Vasaloppet som en tävling. Den stora skillnaden är förstås att det inte är ett löplopp. För även om hon lagt elitlöparkarriären på hyllan så ligger det fortfarande en hel del prestige i att springa lopp, och hon har vissa mål och krav på sig själv. Men inom skidåkningen är det inte så. Det finns inga krav på prestation.

- Det är skönt att få känna sig som en i mängden, som en glad motionär. Jag är som vem som helst.

Nästa kvinna ut i min lilla serie porträtt av tjejer i spåren på söndag är kvinnan som jag helst av allt ser högst upp på prispallen...

Väderprognos för söndag

Skärmklipp på Sälenvädret från yr.no

Alltså, man kan få en sämre väderprognos än den här inför söndag! Sju minusgrader i starten, gött! Och inte alltför olik prognos över Moratrakten med minusgrader hela dagen och inte nån sol som kommer och grötar till snön. Dessutom är det plusgrader för tillfället, och så kommer det frysa på ordentligt på fredag. Snabbt före med andra ord. Båda inte jättegott för de med medaljambitioner förstås, och ärligt talat så är det inte det bästa för mig heller. Jag råkar vara rätt stark när det är tungt före och kan plocka placeringar, medan jag är rätt feg när det går för fort i nerförsbackarna. Men ändå. Det är trots allt roligare att åka när spåren är fina.

Nu är det bannemig nära och det pirrar ordentligt i magen!

Tuffa intervaller i plusgrader

Säga vad man vill om vårväder, men det gör minsann inte livet som skidåkare lätt. I eftermiddag har ytterligare ett skidpass lagts till handlingarna. Långintervaller i svag uppförsbacke. I tung, småblöt snö. Jag kände mig inte snabbast i världen och fick slita rätt ordentligt för att hålla uppe farten. Men det är som det ska och ingen fara.

Imorn skidar vi sista passet innan söndag. Då står korta intervaller på schemat, med fokus på känsla och glädje. Tufft, kort och hårt. Inte alls min kopp te i vanliga fall, men som sista pass innan ett långlopp är det underbart.

Några tappra skidåkare hittade vi på konstsnön.

Och det var till och med flera som var där och åkte trots att de inte skulle köra lopp i helgen. Ganska obegripligt, för SÅ roligt är det inte med smutsig och blöt konstsnö...

Kändisar i spåret och nevositet

Alltså. Här har man tränat spurter och fällningar hela vintern och så kommer han kanske inte till start! Vad är det för sätt. Men men, äter man för många äpplen så gör man och då kanske man får finna sig i lite ont i magen.

En som däremot kommer till start är en av de brittiska prinsarnas frus syster. Och hennes bror. Systern är hon med rumpan du vet. Eller hur var det nu, jo, hon med rumpan som inte var en rumpa utan en fejkrumpa. Joråsåatte. Kan man inte få världens bästa norska skidåkarkille så kanske man får nöja sig med brittiska kungligheters släktingar.

Hur som helst. Folk har frågat mig idag om jag börjar känna mig laddad. Skojar ni?! Laddad till tänderna. Och hypokondrisk som få. Jag har ägnat många timmar idag åt att fundera på vad jag ska göra om jag går och blir sjuk. Ska jag ändå åka upp till Dalarna och vara hejaklack? Eller ska jag ligga hemma och grina?

Mitt i allt står mitt sunda förnuft och skriker för döva öron. Det säger att jag måste skärpa ihop mig och låta bli att ta ut saker i förskott och istället ägna mig åt seriöst planerande. Kolla på väderprognoser. Fundera över valla. Men istället - noja över klisterzoner. Fundera över om jag inte borde testat dem lite bättre. Få ett mindre sammanbrott.

Ja jisses. Välkommen till dårhuset Therese Wahlgren. Öppet bara under begränsad tid i slutet på februari och början på mars.

Jag, en 1970-talsskidåkare och min skidåkarkompis Kajsa på besök i Mora utan skidor. På söndag hoppas jag att vi har skidorna  i behåll.

Gå inte i skidspåren!

Som en liten varning till flanörer som tycker att preparerade skidspår är en superbra plats att promenera på: Akta er för arga skidåkare i Nässjötrakten. Jag säger då det. Handgemäng kanske är lite onödigt, men ibland är det nära att även jag brister när folk inte har vett att ha sina promenader nånstans där ingen lagt ner massa tid, energi och pengar på att preparera och hålla i ordning skidspår de korta veckor om året som vi faktiskt har snö.

Nåja. Idag har ytterligare en solig skidåkardag lagts till handlingarna. Vi kom ut lite senare än igår och fick trängas med hundar, barn och virriga föräldrar i de nypreppade spåren. Hundarna var få till antalet och hölls i koppel av nybörjarskidåkare, och de kom man lätt förbi i ytterspår. Alla små barn som liksom studsade fram på skidorna gjorde mig så lycklig att jag åkte runt och smålog mest hela tiden. I alla fall till de virriga föräldrarna dök upp och åkte i bredd alternativt ställde sig på tvären tillsammans med sina barn mitt i nerförsbackarna. Föräldrar som inte har vett att kolla upp om det är något särskilt de behöver tänka på (till exempel vilket av höger och vänster spår som är lämpligast att hålla för att åkandet ska flyta smidigt för alla inblandade) och sedan förmedlar det till sina barn, såna kan jag gärna vara utan.

Men men. Nu ska jag inte vara sån. Det är trots allt fantastiskt att folk hittar ut i spåren och ägnar sig åt världens roligaste sport. Och jag säger det igen - det är faktiskt helt otroligt att vi fortfarande kan åka här nere i söder, trots mängder av plusgrader!

För övrigt är det bara två skidpass kvar innan Vasaloppet nu. Två! Efter nästa söndag är den här säsongen över. Jag blir ledsen bara jag tänker på det.

Tjejvasaintervaller och psykbryt

Vasaloppsveckan är i full gång, och i min värld märks det på mitt humör. Jag är stingslig, nervös och har nerverna utanpå. Igår resulterade det i ett psykbryt i vallaboden. Under mitt skidåkarliv har jag i stort sett aldrig tidigare behövt tampas med plusgrader och varma glidvallor, och den här veckan räcker det att skidorna ser och känns lite annorlunda ut för att min värld ska rämna. Således bröt jag ihop och grinade lite när den gula jäkla plusgradersvallan inte ville bli ordentligt bortborstad...

Men idag är jag glad igen. Medan Susanne Nyström & co stakade sig fram mellan Oxberg och Mora så körde jag intervaller på konstsnön i Åkulla i Varbergs inland. Precis som Susanne körde jag utan fäste, men jag lovar att det inte såg riktigt lika starkt ut. Fick lite tips på hur jag kunde förbättra stakningen och kände rätt omgående hur jag fick med de nedre magmusklerna mycket mer i åkningen. De till en början rätt isiga spåren hann dagsmeja till sig under passet, så på slutet var det riktigt tungt. Men jag är nöjd och strålande glad över att det fortfarande går att åka skidor i Halland trots det här störiga vårvädret.

En kärleksförklaring

När jag packade in mig själv i bilen för att åka till närmsta någorlunda vettiga spår i eftermiddags så sken solen. Det var några plusgrader och jag kände mig som värsta glidaren som kunde åka skidor i solsken en helt vanlig torsdagseftermiddag. Men jag tror att jag måste haft utförsåkning i april i Alperna i tankarna, och inte konstsnöskidåkning i Falkenbergs inland en februaridag efter åtskilliga millimeter regn.

Nåja. Jag slet mig igenom en timmes åkning till slut, och avslutade det hela med att snacka med spårgubbarna som stod och mekade med skotern. Jag älskar spårgubbar. Det spelar liksom ingen roll att spåren är smutsiga eller sladdriga - utan spårgubbarna skulle vi inte ha några spår alls och därför älskar jag dem. De sliter ideellt på okristliga tider, med outtömlig energi. Och deras värv är inte slut när de fixat spåren en gång, nej, bädden måste pistas och packas om och nya spår måste dras, ibland dagligen. Jag är så himla tacksam över allt arbete de lägger ner.

En annan sak som slog mig och som gjorde mig vemodig idag var tanken på att snart är det över. Snart har årets Vasalopp klarats av, våren är här och snön kommer vara borta för den här gången. Plötsligt är slutet på den här skidsäsongen så nära. Jag kommer sakna skidåkningen något otroligt! Jag tror jag älskar den också. Skidåkningen alltså.

Shit, jag blev visst lite gråtmild såhär på torsdagsaftonen. Well, det ska man väl också få vara ibland.

Klistret är på, solen skiner...

...och skidåkaren är laddad! 

6k senare var det dock inte så jätteroligt. Tungt och jävligt.

Och skidorna hade sett bättre dagar. Men för tusan, det spelar ingen roll!
Jag är så lycklig över skidåkningen ändå!

Videoblogg från skidspåret

Vallaväckångest och led 7-resignation

Det finns så många historier om vallningsmisstag. Som den om killen som skulle vara allvetande och manlig och inte kunde erkänna att han inte heller visste när flickvännen bad om hjälp för att skidorna var för snabba (hur skidor nu kan vara det, men det är en annan fråga). Istället vallade han om i godan ro. Men klister på glidytorna. Efter det åkte flickvännen inte särskilt mycket mer skidor.

Skidornas belag består ju av två delar - fästzon och glidytor. I all sin enkelhet ganska genialt. Och inte svårbegripligt. När man står i jämnvikt på en skida är det de delar av belaget som är i kontakt med marken som man glider på. Där är det oerhört dumt att lägga klister. Eller burkvalla för den delen.

Men nu har jag råkat få just klister på mina glidytor. Det var en riktigt sorglig syn som mötte mig när jag kikade under skidorna efter målgång i söndags. Belagen var helt prickiga av klisterklumpar och tejprester, och när jag drog med fingret över ytan var den helt sträv. Nybörjare som jag är på det här med vallning så frågade jag förstås vad tusan jag gör åt det här. "Vallaväck", blev svaret. På glidytorna?! Jojjomen, så var det.

Känslan när man drar med en vallaväcktrasa över de tidigare så svarta, blanka belagen, den är inte rolig. Det riktigt skär i hjärtat. Men nu är det gjort. Inget mera klister på fel ställe, skidorna har istället blivit rengjorda och har fått sig ett par omgångar basewax och en rätt varm LF som jag tänkte köra mina sista konstsnöpass den närmsta tiden.

Före rengöringen. Kladdigt och strävt.

Förresten har seedningstabellen uppdaterats efter helgens lopp. Och jag kan bara konstatera att hade jag åkt Ymerloppet i Borås så hade jag varit i led 6 nu. Men det gjorde jag inte. Jag var som bekant i Åkulla och kom i mål sisådär 50 minuter efter en rad danskar som inte är bättre än att de står i led 2 i Vasaloppet. Därför verkar inte seedningsgruppen tycka att de ska bli bättre än så efter Åkulla heller, och således har de satt rätt hårda gränser för oss andra också. Jag fixade led 7 med tre minuter och missade led 6 med elva. Så kan det också gå.

Well, jag är nöjd och glad över mitt led. Det är trots allt en bra bit längre fram än förra året, och än så länge har jag ändå inga planer på världsdominans. Jag tar mig framåt sakta men säkert, och förr eller senare får jag nog min medalj.

Åkulla skimaraton 2012 - en stakningsfest

Jag kan inte för mitt liv förstå de där snubbarna som kör Vasaloppet ovallat. Hur gör de? Dagens Åkulla skimaraton blev en orgie i stakning, helt ofrivilligt, och jag skulle verkligen inte vilja åka mer än dubbelt så långt enbart med överkroppskraft.

Det började ju så bra. Jag spenderade gårdagskvällen i källaren i vårt lilla vallarum. Fick rådet att lägga på en gammal Rex-HF som motsvarar en blandning av Swix HF8 och HF10. Och ovanpå allt lite fluor för att hålla smutsen borta (och lura hjärnan att jag har snabba skidor - den går tamigtusan på vad som helst, den dära hjärnan!). Lade klistergrund, för klisterföre skulle det bli utan tvekan. Kände mig nöjd och peppad.

Och så kom morgonen. Mulet, ett par plusgrader och spår som aldrig fått frysa. Testade flexiklister. Noll fäste. Lade på lite av Rodes röda vid tårna. Knappt nån skillnad. Orkade inte greja mer och förberedde magen och armarna på att få jobba järnet. Tänkte "hur svårt kan det va?".

Mycket svårt, visade det sig. Loppet går på en typ 2,7 kilometer lång bana där första kilometern är runt en stadion, hyfsat platt, sen går det svagt uppför i typ sjuhundra meter och sen i princip vila resten av varvet som går nerför med ett par små uppförsbackar som avbrott. Försökte till en början haka på SK Hyltes snabba D35:a Marie-Louise Nilsson, men fick ge mig efter några varv. Det var tungt att bli frånåkt i de små backarna även om jag sen snabbt kom ikapp igen nerför, och jag fick slita för att hålla samma fart uppför slakmotan på banvallen där tjejerna jag åkte med kunde ta ett par glidsteg här och där för att hålla uppe farten. Ju längre loppet led desto mindre vila blev det dessutom på andra halvan av banan, för spåren var sönder, snön sockrig och alla klisterrester i spåren hade satt sig på mina glidytor...

När jag hade åkt bortåt två tredjedelar av loppet skrek mina armar. Det gjorde så förbannat ont, och jag försökte tänka på tekniken så att magen och ryggen skulle jobba mer. Men oj vad tufft det var!

Till råga på allt ropade mina varvräknare fel antal varv på mig. När jag trodde att jag bara hade tre varv kvar sa de att jag hade fyra, och då ville jag bara gråta. Fyra varv till i den här sörjan!? Men efter ytterligare ett varv hade de hittat mitt tolfte varv där nånstans i sina papper, och då var jag på banan igen.

Sista varvet försökte jag ta i. När jag kollar på mina tre sista kilometertider så inser jag att det där med att "ta i" är relativt. Snabbt gick det inte direkt... Men jag kom i mål, och jag gjorde det under tre timmar. För första gången i livet! 2.57.29 stannade tiden på.

Vann gjorde Majken Johansson Henaes, som också stakade sig igenom loppet. Hon gjorde det dock ungefär fyrtio minuter snabbare än mig, riktigt coolt!

Allt detta vallande till ingen nytta! Eller ja, nån nytta gjorde det förstås. Men ojoj vad mina skidor ser ut nu. Klister överallt...

Högstadieminnen och solskensåkning

När jag gick på högstadiet hade vi (som jag minns det) idrottslektioner utomhus så fort snön försvann. Det är förmodligen så att minnet spelar mig ett spratt, men jag minns i alla fall det som att vi travade den där kilometern mellan skolan och idrottsplatsen i tid och otid och på grund av snävt schema alltid kom för sent till nästa lektion för annars hann vi inte duscha. Det kan också ha varit så att vi slöade medvetet för att vi inte var så där ruskigt sugna på att ha matte efteråt, jag vet inte.

Hur som helst. Jag är uppvuxen i bruksorten Hyltebruk som ligger på väg upp mot småländska höglandet. Skolan jag gick på byggdes i början av 1970-talet, och jag gissar att även idrottsplatsen uppstått under ungefär samma tid. Det är på just den röda tartanen jag sprungit otaliga Coopertest, det är på de fotbollsplanerna jag provade lyckan som fotbollsspelare en säsong och det är i den kastcirkeln jag ägnade mig åt åtskilliga kast med liten boll - den enda friidrottgren jag var någorlunda bra på under mellanstadiet. Helt värdelöst, det var ju inte ens en riktig gren.

Igår var jag där igen, på idrottsplatsen Örnvallen där omklädningsrummen fortfarande luktar likadant av högstadiesvett och gräs. Hylte SK har efter några om och men äntligen fått till ett konstnöspår värt namnet, och eftersom plusgraderna ivrigt äter upp natursnön i mitt län så var konstsnö helt klart det bästa alternativet. Jag orkade inte kladda med klister utan körde stakningsintervaller på skejtskidorna istället. Tolv frustande varv på en åttahundrametersslinga där ungefär 350 meter uppförsbacke var arbetssträckan och resterande 450 meter gick utför och lämpade sig väl som vila. Gott så.

Men det finaste av allt igår var solen, värmen och att få hänga med likasinnade och snacka lopp, trill-rädsla och skidglädje.

Trainertest

Jag lånade en trainer av en klubbkompis för ett tag sen. Sen kom det en skidresa och lite annat ivägen, så det enda jag lyckades hinna med var att montera fast cykeln och fundera över cykeln som inredningsdetalj.

Hur som helst. Nu har jag provcyklat. I 150 minuter. Till en början kändes det lite festligt att sitta på min egen cykel i vardagsrummet istället för på en gymcykel bland massa andra svettiga människor. Men efter en timme blev jag uttråkad. Jag menar, det hände ju ingenting! Vardagsrummet såg likadant ut! Dessutom hade jag inte lyckats få igång cykeldatorn så jag kunde inte ens cykla pulsbaserat eller nånting. Så jag cyklade i en halvtimme till och sen drack jag en flaska vatten och började mickla lite med cykeldatorn istället. Efter en stund hade jag fått ordning på den och dessutom fått den att synka med pulsbandet, så då tänkte jag att jag ger det väl en chans till. Hoppade således upp på cykeln igen med tanken att köra lite tröskelintervaller.

Och nu jädrar hände det grejer. Visserligen hade jag fortfarande inte roligast i världen, men svetten sprutade och benen fick sig en ordentlig omgång. Tröskel, my ass förresten. I löpning vet jag ganska exakt när mjölksyran kommer så jag försökte ligga på samma pulsnivå på cykeln. Men det här var något helt annat, för satan vad mina ben skrek! Det kan också bero på att mina muskler inte är anpassade för cykling ännu förstås.

I alla fall, när jag cyklat fyra femminuterströsklar (eller vad man ska kalla dem) så varvade jag ner lite och hoppade sen av efter totalt en timme denna andra omgång. Rätt nöjd med ansträningsnivån, men också rätt övertygad om att om man ska cykla inomhus så är det alltid roligare att göra det ihop med folk, även om det betyder att man får släpa fram en gammal Monark från ett förråd och sitta och glo på handbollskillar som slöar runt på en plan klädda i mjukisbyxor samtidigt som man cyklar.

Min alldeles egna spinningsal!

En nybörjarskejtares bekännelser - filmversionen

Jag ägnade två pass under förra veckan åt att försöka lära mig skejta. Med Johan som instruktör kämpade jag framför allt med tvåans växel. Jag har ju försökt skejta förut, men mest genom att härma hur det ser ut när andra åker. Nu försökte jag istället att med hjälp av Johans tips tänka på tekniken. För mig handlar det väldigt mycket om att lära mig lita på balansen och låta benet jag glider på bestämma när jag ska lägga över vikten på andra benet och trycka ifrån och inte liksom falla över för att jag tappar balansen. Det övade jag väldigt mycket på på treans växel utan stavar.

När det sedan blev dags för tvåan så fick jag lägga ifrån mig stavarna och tänka på att hålla ihop kroppen och inte flaxa för mycket, och att ha frånskjutbenet under kroppen när jag skjuter ifrån för att få ut mesta möjliga kraft. Det är inte helt lätt. Jag har ett par skidor som är typ tio centimeter för långa, och jag känner mig verkligen som en nybörjare. Så jag fnissar lätt generat när jag tittar på de här filmerna.

Först, utan stavar:

Sen med stavar:

Och till slut en titt på hur jag önskar att det såg ut. Men det är väl skönt att ha lite att kämpa med. :)

Bästa sättet att fira alla hjärtan

Jag är inget större fan av jippodagar som den här. Jag hade tänkt "fira" genom att gå och lämna blod imorse, men det visade sig att jag inte fick det riktigt än. Sen kom jag trots allt på det bästa sättet att fira, jag gjorde som jag hade gjort vilken annan dag som helst - jag packade in ett par hjärtan (skidorna) i bilen och tog med mig ett annat (Johan) till spåret för någon mil distans i blötsnön. Rödklädd pilade jag omkring på de nydragna spåren och gjorde mitt hjärta (det i bröstet) lyckligt.

Själva passet då? Jo, drygt 15k i trögföre med Röd special under skidorna. Funkade sådär, så det blev mest stakning. Och trött var jag också. Kanske inte helt återhämtad från förra veckan. Därför fick det bli lugnt och inte så långt.

Lycklig men trött skidåkare.

Hej led 7! (och hejdå led 6)

Efter ett seedningslopp väntar ett par dagar av oändliga kval. Det är ett enda långt lidande som får sitt slut när Vasaloppets seedningsgrupp sammanträtt klart och någon fått tid och lust att uppdatera de små pdf:erna med tabeller över alla seedningsgrundande lopp som körts. För en liten stund sedan skedde detta.

Jag klickade, och hittade:

Led 7: 3.15
Led 6: 3.00

Och vilken tid trillade då jag över mållinjen i lördags? Jo, 3.00.57 som du kanske minns. Således missade jag sjätte ledet med de där snöpliga 58 sekunderna. Det är inte utan att jag blir lite förbannad.

Men samtidigt. Jag är en såpass mycket bättre skidåkare i år att jag nästan klarar led 6. Förra året var det knappt jag nådde led 8 på seedningsloppen. Det är något att vara glad och stolt över.

Fast just för tillfället tillåter jag mig själv att vara lite sur en stund.

Jag kanske ska satsa på Skatevasan istället? Nä, jag skojar bara. Dessutom är det seedningslopp på söndag igen. Då jävlar!

Orsa ski marathon 2012 - mitt livs bästa lopp

Efter en veckas tuff skidträning är det svårt att säga hur ett långlopp ska gå. Men jag hade bestämt mig redan igår - jag ska under 3.10 och så är det bara. Sen är det ju alltid svårt att säga, skidlopp kan bli så olika beroende på före. Men med tio minusgrader, vindstilla och stabil snötemperatur som gjord för Blå extra så talade allt för ett snabbt lopp.

Och själv kände jag mig urstark! Jag märker en tydlig förbättring i stakningen, och jag kunde staka uppför backar där andra körde med frånskjut. Snacka om att självförtroendet får sig en liten kick då... Kommentarer från sidan av spåret i stil med "åh, hon åker fint" och från medåkare runtomkring som berömde mig för min jämna fart gjorde också sitt till.

När jag varvade förra året hade jag redan funderat i en halvtimme på att bryta. Det här året längtade jag ut på nästa varv och ville aldrig sluta åka. Den enda lilla dippen kom efter drygt 35k på en del av banan som inte är riktigt min grej. Men lagom till uppförsbackarna efter 38k hade jag hämtat mig och blivit taggad igen.

När jag närmade mig stadion tittade jag till klockan och konstaterade att jag skulle behöva ligga på ordentligt för att komma sub3, och de krafterna hade jag inte. Eller så handlade det snarare om att jag var förbannat nöjd med att klara min målsättning med nästan tio minuter och inte kände att jag behövde pressa mer.

I mål kom jag på 3.00.57, och jag är så satans nöjd! Visst, jag kommer förmodligen gnälla en aning om det visar sig att jag hamnar 58 sekunder på fel sida strecket när seedningstabellerna kommer, men då ska jag tänka på att jag genomförde ett nära nog perfekt lopp där jag verkligen gav allt.

Johan, Kajsa och jag - tre glada skidåkare som fixade sina mål med god marginal. Och eftersom vi gjorde det så fick vi skejta uppför slalombacken och ta en öl på Toppstugan.

Ett maraton på 3.07

Jag är ingen snabb skidåkare. Men jag är inte längre jättelångsam. Imorse gav jag mig ut med intentionen att vara ute i åtminstone fyra timmar. Långpass deluxe liksom. Jag bestämde mig för att kolla till banan som vi ska köra Orsa Grönklitt ski marathon på på lördag. Det är en 21 kilometer lång runda som körs i två varv, som börjar med nån kilometer uppför, därefter kanske 15k flackt och fint, sen en brant nerförsbacke och så avslutas varvet med en rejäl stigning. Banans lägsta punkt ligger vid 18k, den högsta vid 20k...

Sagt och gjort. Jag njöt av varje meter längs den här natursköna banan och varvade nöjd och glad och med en stark känsla i hela kroppen. Bilden av ett ånglok som jag använde mig av förra året för att få till den där malande, starka känslan i stakningen satt på min näthinna. Jag var som en liten maskin som liksom flög fram längs spåren.

Uppförsbackarna som jag mindes som ett rent helvete från förra årets lopp var inte så farliga, fast jag undvek visserligen sista kilometern på banan där det hölls stafett på Brand-SM just idag och därför fick jag en mycket flackare avslutning. Men ändå. När klockan passerade tre timmar hade jag inte långt kvar till maratondistansen, och jag tryckte på sista biten för att se vad jag kunde nå för tid. Klockan stannade på 3.07 medan jag pustade ut en stund innan jag gav mig iväg igen.

3.07. Fatta! Det är ungefär en kvart snabbare än jag kört samma distans på någonsin i mitt liv - och detta var på träning! Visserligen var det hyfsat snabbt före idag, men det var det även på Västgötaloppet förra året som är mitt snabbaste seedningslopp hittills.

Glad som en lärka rundade jag upp till 50k och stannade klockan på 3.43.

Livet är bra härligt!

Delar av maratonbanan går på den så kallade Hällbergsrundan. Elva kilometer i skog och på fina myrar. 

Och så här glad är man när man får åka runt där.

Final climb uppför Orsas Alpe Cermis

Medan det steks pannkakor i den lilla dalaröda stugan precis bredvid spåren på Orsa Grönklitt så sitter jag och tänker på Marcus Hellner. Jag tänker på Hellner och på det där rycket. På att jag tyckte att Petter Northug var lite slö som inte orkade hänga på uppför Alpe Cermis under trettonhelgen.

Jag har tänkt om.

Det är inte så att jag tror att jag är i närheten av att begripa smärtan och kampen det innebär att bestiga den där slalombacken i Final climb. Men för några timmar sedan, efter någon timme teknik på skejtskidorna, så tog jag och Johan sikte upp mot toppen på huvudbacken här på Orsa Grönklitt. Precis i början gick det bra att köra på tvåans växel, men ganska snabbt var det ettan som gällde. Med paus. Och så på det igen, några meter till. Och paus. Benen skrek och det gick på ren vilja. Det hade inte spelat någon roll om någon åkt om mig där på slutet, jag hade knappast haft ett uns av kraft kvar att plocka fram för att hänga i.

Någon skidlektion för femhundra spänn har det för övrigt inte blivit. Jag anlitade Johan istället. Nu har han pratat med mig om kroppens tyngdpunkt, tyngdöverföring och toe-knee-nose och jag har lyssnat. Och jag känner att jag börjar hitta något. Kanske är det skejt som är min bästa gren?

Längst upp på slalombacken.

På plats i Orsa Grönklitt

Det är någonting med att ha fullt med snö och skidspår bara ett par meter utanför dörren. Det är liksom otroligt svårt att hålla sig inomhus. När vi kom upp igårkväll åkte skejtskidorna på efter middagen, med intentionen att bara latja runt lite. Det slutade med att jag åkte en mil i kuperade spår och bara njöt av livet. Skejt är den vackraste och roligaste formen av skidåkning man kan ägna sig åt! Jag ser visserligen mer ut som Kowalcyk än Kalla på tvåans växel, och det är frågan om det är särskilt vackert. Men ändå.

Idag har vi nött klassisk teknik, framför allt diagonalåkning. Stavarna har fått vila medan vi åkt fram och tillbaks uppför en backe. Sen satte vi fast stavarna igen och tänkte oss lite mer teknikträning i det kuperade elljusspåret. Men spåren hade blåst igen så till den grad att det mer liknade intervallträning rent ansträngningsmässigt.

Och nu, medan lunchen smälter i en tyst stuga där de flesta passar på att vila, sova eller bara sjunka in i någon slags dvala, så sitter jag och längtar efter att få dra på skejtpjäxorna igen. Och så funderar jag över om det är värt 500 spänn att ta någon lektion i skejt för att verkligen lära mig ordentligt. Ju mer jag åker desto mer inser jag att det är skejt jag tycker är allra roligast, så då kanske det är värt det.

Hällbergs fäbod, längst bort på Hällbergsrundan. Hit har jag inte hunnit ännu, men  under veckan vill jag dit. Vackert som tusan.

Solig och rolig löparfest

Den här vintern har jag sprungit otroligt lite. Knät har ju spökat, men framför allt handlar det om en naturlig prioritering av skidåkningen - jag har ju trots allt ett Vasalopp att ladda för.

Men ändå vet min kropp precis vad den ska göra så fort den sätter fötterna i ett par löparskor. Och det är jag så otroligt tacksam för! Dagens mil ihop med ett gäng härliga löpare kändes som en liten fjutt, jag hade lätt kunnat springa ett par mil till om jag hade haft tid.

Kylan var förresten inte så farlig. Antingen klättrade kvicksilvret under tiden vi sprang, eller så var det solens strålar som lyckades fixa upp temperaturen. Eller så var det bara värmen från mina medlöpare som höll mina fingrar varma och frusenheten i schack.

Vi sprang där i solskenet runt Nissan, jag fick ett par ord med Mattias Bramstång, en av mina löparidoler, och jag fick springa ihop med vänner som jag saknar under vintern när jag inte hänger med på klubbens löpträningar. Och mitt i allt tänkte jag tillbaks på våren 2009 då jag tog beslutet att börja springa. Det var ett märkligt beslut av mig då, med tanke på min bakgrund, men oj så rätt det blev. När jag tänker på de tre senaste åren med all löpträning, all skidåkning, alla människor jag fått lära känna och allt jag fått uppleva så känner mig så otroligt lycklig.

Kalasklädsel: Långkalsonger

Jag har inte vågat sticka näsan utanför dörren ännu. Men termometern säger mig att det inte är högsommarvärme ute direkt. Men har man kalas så har man. Då är det bara att klä sig efter väder. Om en timme firar vi Löpningens dag!

Min termometer har fått spel. Men om man bygger ihop de röda delarna så visar den på ett ungefär -15 grader.

Mycket har hänt sedan januari 2010

Igår nåddes jag av beskedet att ett av mina favoritspår från min första säsong som skidåkare har dragits upp igen. Det handlar om ideella krafter som spårat upp en numera före detta golfbana som heter Bäckavattnet och som ligger en knapp kvarts bilresa från Halmstad. Som jag mindes det var det ett lagom kuperat spår med ett par läskiga nerförsbackar och åtminstone två bra backar att diagonala uppför. Kul med lite variation efter all stakträning på senaste tiden, tänkte jag och packade in Johan och skidorna i bilen och stack iväg.

Men tänk vad mycket som händer på två år.

Det som för två år sedan var en monumental uppförsbacke upp till utslagsplatsen för hål tio som direkt följdes av en sjukt läskig nerförsbacke ner mot transportstigen bort mot hål elva är idag en måttligt utmanande uppförslutning som följs av en vilsam nerförslutning där man kan vila överkroppen lite.

Och det som för två år sedan var en liten backe jag hade som mål att staka uppför varje varv var idag mest ett gupp.

Och när jag ändå är inne på förändringar. Jag trillar ju som bekant fortfarande till höger och vänster, men det har jag slutat skylla på dålig balans och hänvisar istället till ett virrigt huvud som ibland far iväg på tankeutflykter och då glömmer jag bort att hålla reda på skidspetsarna. För faktum är att min balans på skidorna är hästlängder bättre i år bara jämfört med förra året. Det är med en helt annan säkerhet jag trampar runt kurvorna eller parerar trasiga spår. Sen kanske jag ser vilse och vinglig ut, men jag känner mig trygg och vet vad jag gör, och det är värt en hel del.

Så, sammanfattningsvis: Det går bra nu.

Här var jag igår. Hallands nyaste konstsnöspår, i Hylte. Lite barnsjukdomar lider anläggningen av, och hittills har de fått till 800 meter under denna deras första vinter. Jag lät bli konstsnön den här gången och stakade runt på natursnö på ett gäng fotbollsplaner. Det gick bra det också.