En kärleksförklaring

När jag packade in mig själv i bilen för att åka till närmsta någorlunda vettiga spår i eftermiddags så sken solen. Det var några plusgrader och jag kände mig som värsta glidaren som kunde åka skidor i solsken en helt vanlig torsdagseftermiddag. Men jag tror att jag måste haft utförsåkning i april i Alperna i tankarna, och inte konstsnöskidåkning i Falkenbergs inland en februaridag efter åtskilliga millimeter regn.

Nåja. Jag slet mig igenom en timmes åkning till slut, och avslutade det hela med att snacka med spårgubbarna som stod och mekade med skotern. Jag älskar spårgubbar. Det spelar liksom ingen roll att spåren är smutsiga eller sladdriga - utan spårgubbarna skulle vi inte ha några spår alls och därför älskar jag dem. De sliter ideellt på okristliga tider, med outtömlig energi. Och deras värv är inte slut när de fixat spåren en gång, nej, bädden måste pistas och packas om och nya spår måste dras, ibland dagligen. Jag är så himla tacksam över allt arbete de lägger ner.

En annan sak som slog mig och som gjorde mig vemodig idag var tanken på att snart är det över. Snart har årets Vasalopp klarats av, våren är här och snön kommer vara borta för den här gången. Plötsligt är slutet på den här skidsäsongen så nära. Jag kommer sakna skidåkningen något otroligt! Jag tror jag älskar den också. Skidåkningen alltså.

Shit, jag blev visst lite gråtmild såhär på torsdagsaftonen. Well, det ska man väl också få vara ibland.

Klistret är på, solen skiner...

...och skidåkaren är laddad! 

6k senare var det dock inte så jätteroligt. Tungt och jävligt.

Och skidorna hade sett bättre dagar. Men för tusan, det spelar ingen roll!
Jag är så lycklig över skidåkningen ändå!