Högstadieminnen och solskensåkning

När jag gick på högstadiet hade vi (som jag minns det) idrottslektioner utomhus så fort snön försvann. Det är förmodligen så att minnet spelar mig ett spratt, men jag minns i alla fall det som att vi travade den där kilometern mellan skolan och idrottsplatsen i tid och otid och på grund av snävt schema alltid kom för sent till nästa lektion för annars hann vi inte duscha. Det kan också ha varit så att vi slöade medvetet för att vi inte var så där ruskigt sugna på att ha matte efteråt, jag vet inte.

Hur som helst. Jag är uppvuxen i bruksorten Hyltebruk som ligger på väg upp mot småländska höglandet. Skolan jag gick på byggdes i början av 1970-talet, och jag gissar att även idrottsplatsen uppstått under ungefär samma tid. Det är på just den röda tartanen jag sprungit otaliga Coopertest, det är på de fotbollsplanerna jag provade lyckan som fotbollsspelare en säsong och det är i den kastcirkeln jag ägnade mig åt åtskilliga kast med liten boll - den enda friidrottgren jag var någorlunda bra på under mellanstadiet. Helt värdelöst, det var ju inte ens en riktig gren.

Igår var jag där igen, på idrottsplatsen Örnvallen där omklädningsrummen fortfarande luktar likadant av högstadiesvett och gräs. Hylte SK har efter några om och men äntligen fått till ett konstnöspår värt namnet, och eftersom plusgraderna ivrigt äter upp natursnön i mitt län så var konstsnö helt klart det bästa alternativet. Jag orkade inte kladda med klister utan körde stakningsintervaller på skejtskidorna istället. Tolv frustande varv på en åttahundrametersslinga där ungefär 350 meter uppförsbacke var arbetssträckan och resterande 450 meter gick utför och lämpade sig väl som vila. Gott så.

Men det finaste av allt igår var solen, värmen och att få hänga med likasinnade och snacka lopp, trill-rädsla och skidglädje.