Allt är visst möjligt

I min bransch (det vill säga journalistbranschen) får folk inte fasta jobb. Det har jag fått höra typ sen jag var tolv år och bestämde mig för att bli journalist. Det är den ständiga vikariesvängen som gäller, eller så får man satsa på eget företag och frilansa. Och med tanke på att det utexamineras ohyggligt många journalister från diverse folkhögskolor och universitet varje år så är det en enorm konkurrens om de visstidsjobb som finns. Gillar du inte läget står det liksom tusen på kö för att ta just ditt jobb, så det är ingen idé att bråka om anställningsvillkor, lön och annat trams.

Ungefär så.

Men idag hände det som inte kunde hända. Jag har visserligen vetat det ett tag, men inget är på riktigt förrän någon skrivit under ett kontrakt.

Jag har nämligen fått jobb. På riktigt. Tillsvidareanställd. Från och med i eftermiddags finns det signaturer på ett papper som bekräftar det hela. Och jag är så fruktansvärt glad så det går inte att beskriva!

Nu önskar jag att jag kunde säga att dagens goda nyheter fick mig att flyga fram som en hind på Sannarps IP:s tartan ikväll. Så var dock inte fallet. Men skapliga tider på min intervallstege (som såg ut såhär - 200m/400m/600m/800m/1000m/800m/600m/400m/200m och en minut gåvila rakt igenom) fick jag i alla fall ihop. För övrigt kan jag meddela att det inte alls är så att det känns lätt att springa 800 meter efter att man sprungit 1000 meter och vilat en minut. Jag tänkte att varje intervall efter vändningen skulle vara enklare än den förra, men ånej. Det var en ren plåga.

Men vad gör väl det. Jag har ju fått ett jobb.

Med pennan i högsta hugg i eftermiddags...

...och ett par timmar senare, lite svettigare, men lika glad. Och jävligt  färgkoordinerad.

Rädd i löpspåret

Häromdagen funderade jag en hel del på rädsla medan jag sprang. Jag har aldrig någonsin varit rädd när jag sprungit, bortsett från den gången då jag ville fira sommarens kortaste natt och sprang mitt i natten. Men det berodde ju mest på att jag inte hade någon pannlampa och sprang där det var kolmörkt. Jag trodde ju att det skulle vara ljust...

Hur som helst, skrämselartiklar om överfall när folk varit ute på löprundor biter inte på mig. Jag brukar tänka som vanligt - typ "det händer inte mig". Vilket det ju i rätt stor utsträckning inte gör. Till exempel så är ju överfallsvåldtäkter långt mycket ovanligare än våldtäkter som sker i hemmet eller på andra platser bland folk du känner.

Men jag har upptäckt att jag ändå är mycket mer lättskrämd nuförtiden jämfört med typ när jag var tonåring. Det hör väl till tonåren förstås, att man ska vara totalt orädd och odödlig, men det är en markant skillnad. Jag märkte det på riktigt i vintras när vi körde hem efter ett kvällsskidpass på elljusspåret i Ätran. Då lät det konstigt under bilen, som om något satt fast där. Johan stannade till och bad mig kika under bilen, men jag vägrade. Jag hade nämligen hjärtat i halsgropen och hade fått för mig att det var någon under bilen. Alltså, en människa som på nåt sätt hakat sig fast. Antingen skulle den vara död och det vore obehagligt, eller så skulle den vara levande och galen. Helt irrationellt och obegripligt. Men rädslan var verklig.

Och så på min löprunda häromdagen bestämde jag mig för att springa en annars välbekant runda lite annorlunda. Istället för att springa längs en bilväg så ville jag följa en liten stig precis bredvid Nissan i ett par kilometer. Det var en gråmulen, blöt, lerig och stilla kväll och jag kände mig rätt ensam där ute i skogen. Precis innan jag svängde ner på den för mig nya stigen kom jag förbi en slocknad marschall och ett gammalt, slitet porträtt av en ung man. Rös till lite och tänkte att det väl förmodligen var en minnesplats för någon som antingen dött i en olycka eller tagit livet av sig. Trippade vidare nerför stigen och kom fram till ett gäng tända begravningsljus. Kände mig lite olustig i den tysta, mörka skogen och bestämde mig för att vända om och ta vanliga vägen istället. Vände mig om, och just framför mig vid foten av ett träd satt en docka i bebisstorlek klädd i lila klänning och utan huvud. Och samtidigt hördes ekande, kalla skratt någonstans just bakom min rygg. Med klapprande hjärta rusade jag uppför stigen, ut åt fel håll så jag hamnade i en hästhage långt bort från vägen jag sprungit på från början. Jag vågade inte vända tillbaks och springa förbi det läskiga stället utan fortsatte i hagen tills jag inte kom längre utan fick kräla under ett elstängsel ut på en väg.

Det var längesen jag varit så rädd. Och inte heller här var det en särskilt rationell rädsla. Skratten kom förmodligen från andra sidan Nissan och lät skumma på grund av avståndet, dockan hade väl någon tappat, och ljusen må varit lite jobbiga och läskiga i stunden, men var ju förmodligen inte något annat än en del av en anhörigs sätt att sörja en död närstående. Men sammantaget blev det hela lite för mycket för mig. Under resten av löprundan tänkte jag på det här med rädsla. Blir den värre med åren? Borde man inte bli mindre lättskrämd ju mer man är med om?

Löpare med skrämselhicka - svårt att hålla i kameran och därmed suddig bild...

Regntunga skyar och kyrktorn bidrog till att resten av rundan inte heller var jättemysig.

Blixtar och dunder!

Mitt favoritlöpväder (spöregn och sommarvärme så man kan springa i bara shorts och sport-BH) övergick i totalt kaos när jag hade en halvmil hem. Himlen lystes upp av monsterblixtar och det brakade och bråkade ordentligt omkring mig. Jag har glömt allt som nån nånsin har sagt till mig om var man ska och inte ska vara när det blixtrar, men jag kände mig ganska trygg där mitt ute i ingenstans ändå. I alla fall så länge det inte åskade samtidigt som det blixtrade... Hur som helst, regnet fick mig att inse hur mycket jag längtar efter höstlöpning! Långa, lugna pass i duggregn, intervaller i skyfall... Underbart!

Det där med halvmaror...

Jag VET att jag sa rätt högt och tydligt efter målgången på Prinsens minne i lördags att det där med halvmaror inte är min grej. Jag orerade om att jag aldrig skulle ställa mig på startlinjen på en halvmara igen. Jäkla hittepå liksom, varför springa livet ur sig i två mil när man kan springa lugnt och länge istället?

Men minnet är kort som en snörstump, och igår kom startbeviset till Stockholm halvmaraton nerdimpandes i brevinkastet. Stockholm halvmaraton som var min första halvmara någonsin, loppet som jag bestämde mig för att springa efter en magisk 19 kilometersrunda en onsdag i augusti 2009, och som skulle bli tredje gången gillt om jag springer i år. Och det är ju klart jag ska springa! Jag minns inte ett dugg av smärtan och besvikelsen under Prinsens minne, nu känner jag bara revanschlust. Helt sjukt.

Och jag kommer gå för sub 1.45 igen. Det får bära eller brista. Med lite mer realistiska förväntningar så kommer jag inte bli lika besviken om det går åt helvete. Det är ju så att om man satsar hårt på något som man ligger på gränsen att klara av, då kan det spricka ordentligt om man inte är på topp. Och det är bara att gilla läget då. Men går det så går det! Och här ska inte mesas.

Shit vad laddad jag känner mig nu!

Efter målgång på 2.01.42 på Stockholm halvmaraton 2009.

Tre flugor i en smäll

Kan man kalla det triathlonträning när man cyklar 2,5 kilometer till simstadion, springer 6 kilometer, simmar en kilometer och sen cyklar hem igen? Oavsett vilket så har det varit en grymt skön kväll.

Insåg efter att ha blivit påmind om saken hos Ingmarie att det snart är slut på sommaren, det vill säga, snart stänger utomhusbaden. I mitt fall simstadion Brottet, som har en ynka vecka kvar på sina öppettider. Lika bra att njuta så länge det varar. Ska nog försöka plaska omkring i den där fantastiska tempererade havsvattenbassängen varje dag jag hinner den här veckan.

Skruttecykeln fick transportera oss till simstadion...

...och just utanför simstadion går Prins Bertils stig förbi. Lopptrötta ben sedan i lördags fick rastas tre kilometer ut längs havet  och tre kilometer tillbaks igen...

...och sen ner i plurret! I den här bassängen skulle man få vara alltid!

Prinsens minne - ett förhäxat lopp

Det är något med Prinsens minne och mig som inte riktigt vill sig. Här är storyn om varför 1.49.40 inte var en bra tid på halvmaran för mig igår:

FÖRE

Kl 10.45, mitt i en fundering om vem sjutton den där gamla skådisen och scenpersonligheten som Anders Eldeman frågade efter, tog sig Johan en titt på PM:t för loppet.

"Men vafan, starten för milloppet går ju klockan elva, inte klockan ett! Och du startar tolv!"

Melodikrysset glömdes snabbt bort och på rekordtid nålades nummerlappen fast nästan innan Johan fått på sig tävlingslinnet. På med chipet, en lyckokyss och så var det bara för honom att sprinta bort till starten, två kilometer bort. Själv fick jag bråttom att bestämma vilka skor jag skulle springa i och få någon slags ordning på min hyfsat nyvakna kropp. Ägnade tio minuter åt att noja och känna mig usel eftersom det var jag som av någon anledning varit helt tvärsäker på att vi inte behövde vara vid starten förrän strax innan klockan ett.

Rafsade ihop lite ombyteskläder och nåt att äta efter loppet. Hittade inte mitt hårband som skulle hålla borta luggen från ögonen, hittade ingenting.

Kände att gårdagens monumentala mensvärk var på väg tillbaks eftersom värktabletterna slutat verka. Funderade några sekunder på att ta nya, men valde trots allt att låta bli. Jag springer inte lopp på värktabletter, oavsett orsak till att jag tar dem. Jag vill inte ha saker i mitt system som riskerar att få mig att inte känna skaderelaterad smärta om den skulle dyka upp.

Så. På med löparskorna, upp på cykeln och iväg. Insåg efter tre minuters cykling att jag glömt vaselina känsliga kroppsdelar.

UNDER

Fick veta av några klubbkamrater att Johan kommit iväg på loppet. Visserligen nån minut efter startskottet, men eftersom det är chiptid så spelar det mindre roll. Andades ut.

Tiden bara susade iväg. Joggade bort till startområdet, kände mig inte riktigt redo. Stötte på Daniel och Sofie och hann beklaga mig över min röriga morgon och önska honom lycka till.

Funderade över dagens målsättning. Jag vill väldigt gärna ner under 1.45 på halvmaran, men kände inte riktigt att det var realistiskt idag. Men mitt problem är att jag inte är så bra på att ställa om när saker inte riktigt går som de ska. 1.45 var i mina tankar när startskottet gick, 1.45 var det mina ben ville ha.

Lade mig i strax under 5.00-tempo och konstaterade att det kändes riktigt bra inledningsvis. Kände mig stark och funderade en hel del på årets träning. Jag har kroppen för att gå under 1.45 konstaterade jag, det som jag kommer få kämpa med är huvudet. Jag ger upp alldeles för lätt när det börjar bli riktigt apjobbigt.

Klarade stigningen upp genom Grötvik och Stenhuggeriet, men började känna mig lite olustig. Magontet kröp sig på så smått, och när jag sprungit någon kilometer på cyklvägen mot Tylösand kom illamåendet. Jag hade drygt hälften kvar av loppet, och jag började fundera på att stanna och kräkas. Kul.

Resten av loppet var bara skit. Illamåendet i kombination med den starka solen fick mig att känna mig yr och jag funderade på om jag hade solsting. Jag hade ingen kontroll över kroppen, och gick bitvis för att hämta andan.

MOT MÅL

Sista fem kilometrarna hade jag en härlig kille omkring mig som hela tiden peppade mig framåt. Räknade ner kilometrarna åt mig, fick mig att hitta de sista krafterna. När jag konstaterade att jag behövde springa sista kilometern under 5.00 för att klara 1.50 så kunde jag trots allt öka. Upploppet sprangs i 4.25-tempo, och jag är glad att jag kunde avsluta med någon slags värdighet.

EFTER

Det var ingen bra dag. Först lovade jag mig själv att aldrig mer springa halvmaror. Det är inte min distans helt enkelt. Därefter lovade jag mig själv att aldrig springa tävling typ andra dagen med mens, det var det värsta jag varit med om. Nu i efterhand när jag kollar vad Garmin registrerat så låg jag på högre snittpuls under det här loppet än under årets hittills bästa lopp, Falkenbergs stadslopp, trots att jag sprang en halvminut långsammare per kilometer idag - det måste ju tyda på nåt.

Jag försökte landa i något slags "jamen under 1.50 är ju en jättebra tid, oavsett hur du genomförde loppet!", men det är svårt. Ett lopp där man inte når sitt mål men springer jämnt, fint och gör ett bra lopp - det är tusen gånger bättre än det här. Jag nådde ju mitt mål på väg mot sub 1.45, och det är egentligen inte alls en dålig tid. Men att komma i mål med en dålig känsla efter ett uselt sprunget lopp, det är inget roligt.

Därför var Prinsens minne ett skitlopp för mig igår.

Backlöpning med djävulen på axeln

Den där tävlingsdjävulen som sitter på axeln ibland alltså. Man önskar ju att den kunde hålla käften. Om inte den väste i örat att "hörrödudu, du är minsann snabbare och starkare än de andra löparna i den här backen, och är du inte det så får du låtsas. Spring nu för tusan!" så hade jag aldrig stapplat omkring på nerjoggen på det där ömkliga viset som jag gjorde ikväll.

Idag var nämligen dagen då jag skulle börja vänja mina ben vid lite mer kuperad löpning. Eller ja, jag springer inte särskilt ofta där det är platt på mina distanspass heller, men nu var tanken att jag skulle ägna mig åt seriös backlöpning. På mitt springberg som jag bor granne med finns det två stycken underbara backar som möter varandra i en liten grop. Båda backarna är drygt hundra meter långa, och har den fina egenskapen att de blir brantare och brantare ju högre upp man kommer. Rena döden således. Och idag skulle jag springa uppför och nerför i varannan backe, totalt arton gånger. Nio gånger per backe, allt uppdelat i tre set med två minuters ståvila. Sex backar per set alltså, kontinuerlig löpning hela tiden tills alla sex backar klarats av. Bra fart nerför också, ingen vila där inte. På så sätt tänkte jag mig att jag skulle få fin träning på nerförslöpning när man börjar bli trött.

Det var bara det att när jag hade kört första setet dök det upp ett par bekanta ansikten - några orienterare som jag träffat på klubbträningarna i våras. En av dem skulle också springa backe. Och där någonstans kom tävlingsdjävulen. Jag bet fast blicken så högt jag kunde se upp mot toppen, skrynklade ihop ansiktet och tokrusade uppför backarna så att jag fick visselandning när jag nådde toppen. INGEN kommer före mig i mina backar!

Och det gjorde de inte heller. Och en stackars annan löpare som sprang om mig nerför när jag var på väg mot min sjuttonde backe fick bara känna vinddraget när jag drog om henne uppför sen.

Allt väl så långt. Men när sista backen var sprungen såg jag i kors och började seriöst tvivla på min egen mentala hälsa. Det här kan aldrig vara bra. Vinglade hemåt, stretchade och hällde i mig vatten. Började känna mig som en människa.

Nu väntar jag bara på träningsvärken. Hoppas den går över till på lördag.

Ungefär såhär såg jag ut. Fast argare.

Kliv utanför lådan för tusan, Therese!

Petra skriver om det då och då - om att kliva ur sin komfortzon och våga göra saker som man tycker känns lite läskiga eller knepiga. Även om jag älskar att dansa så tycker jag fortfarande att det är lite läskigt att kliva ut på ett dansgolv. Det är nog så att jag alltid tänkt att jag är smidig som ett större kylskåp, och det är ingen bra egenskap när man ska snurra runt och vara följsam i takt med musik.

Men på den senaste tiden har jag fått omvärdera den saken. Jag är inte alls osmidigast i världen. Eller, snarare, jag kan fejka smidighet genom den allt större kroppskontroll jag fått under åren som löpare och skidåkare. Det är liksom inte längre så att ena handen inte vet vad den andra foten gör, utan allt hänger ihop någorlunda.

Fast det är fortfarande massa saker inom träningsvärlden som jag känner mig lite nervös inför. En sak är konvent. Alla verkar åka på konvent i tid och otid. Är det inte bloggvärldens eget Blogger boot camp arrangerat av bland annat Sofia och Terese så är det Nikehelger hit och LesMillslördagar dit. Jag blir lite illamående av nervositet bara av tanken på att vara i enorma salar med massvis med folk och försöka följa instruktören. Inte trampa fel. Inte fara iväg åt fel håll. Inte snurra till fel ände av salen.

Men så skrev Sara att hon skulle hålla föreläsning i Sisjön under konventet av alla konvent (att döma av namnet i alla fall) - The Convention. Min första tanke var att ringa arrangörerna och fråga om jag kunde få betala en mindre summa och komma bara på föreläsningen och skippa klasserna. Min andra tanke var, skrämmande nog, att jag skulle anmäla mig till hela dagen och gå på läskiga klasser också. Jag kikade mig nervöst över axeln när tanken dök upp, som för att försäkra mig om att ingen hört vad jag hade tänkt. Klasserna heter saker som "Explore your highest possibilites" och "TRX balanced - action in the loop", och jag lovar, det här är rena grekiskan för mig. Här har ni tjejen som tycker att det är avancerat med de gamla Friskisklasserna jympa medel.

Så jag ångrade min andra tanke.

Men sen ångrade jag mig igen. Det får vara slut med lådtänkande. Jag är ju rätt så orädd i andra sammanhang, på jobbet till exempel, så varför inte när det gäller träning?

Så, den här tjejen ska gå på konvent. Men nu behöver jag hjälp. Här är schemat - vad ska jag satsa på för klasser? Personligen tycker jag att stenåldersgrejen och armytrainingen låter grymt. Men om jag ska söka mig inomhus, vad sjutton ska jag anmäla mig till då?

Det där huvudet alltså

Om en vecka springer jag och Johan halvmaran Prinsens minne för andra året i rad. Och för andra året i rad styrde vi upp ett gemensamt långpass exakt en vecka innan eftersom Johan är orolig över sin förmåga att kunna springa 2,1 mil, eller nä, egentligen över sin förmåga att kunna springa överhuvudtaget. Godhjärtad som jag är lovade jag att hara honom ungefär 19 kilometer längs Prins Bertils stig idag, med Riccardos fantastiska glass i Möllegård som slutmål.

Men det visade sig att det var jag som var kylskåpet och klossen i sällskapet idag. Mådde illa och hade vader som betedde sig som ett par trilskande femåringar. Stela och lite onda var de, så jag fick stanna och stretcha några gånger. Inget att bekymra sig om, jag körde ganska hårt på gymmet igår, och i torsdags fick benen verkligen jobba under den underbara dansklassen, och att vaderna är trötta är inte så konstigt.

Men en sak som är intressant är vad som händer med mitt huvud när kroppen krånglar. Det blir helt kajko. Plötsligt kunde jag inte för mitt liv förstå hur sjutton jag kunde springa ett maraton med livet i behåll för några månader sedan. Det är lätt att börja tänka att det är stört omöjligt att springa samma sträcka plus lite till ungefär en minut snabbare per kilometer någon vecka senare. Fast jag vet ju innerst inne att jag kan. Det där himla huvudet alltså. Nästa lördag ska jag lämna det hemma.

Johan med Tylön i bakgrunden på en av de vackraste delarna av Prins Bertils stig  - de ljungklädda klipporna mellan Tjuvahålan och Tyludden.

Långpassglass värd namnet - hallonsorbet och chokladgräddglass gjord med kärlek och omtanke.

Och björnnbären var mogna!

Hey! Vart tog det roliga vägen?

Ibland är man bara för dum. Ikväll gick det upp för mig att det inte bara är tidsbristen som gör att jag inte "hunnit med" att träna så mycket på senaste tiden. Det finns andra faktorer. Till exempel leda och uttråkning.

Klart man inte tränar om man tycker att det är tråkigt.

Det tog mig exakt ett ynka träningstillfälle att bryta mitt löfte att "när de organiserade rullskidsträningarna drar igång då jävlar". Ikväll skulle jag rullat iväg till platsen där jag skulle möta upp klubben för någon form av gemensamt pass. Jag struntade i det och drog på mig dansskorna istället. Gick på en latinoinspirerad dansklass och shakeade arslet av mig. Och det var så roligt att jag insåg att kul, det har jag inte haft på träningen på ett tag. Inte så att jag känt att det varit ett måste att träna, och det har heller inte varit en plåga. Men det har inte varit jätteroligt. Och roligt, det måste man ha när man ägnar mycket tid åt något, annars är det ju helt onödigt.

Och jag VET ju det här egentligen. Men det behövs visst ett par Shakiralåtar och lite höftgung för att jag ska komma ihåg det.

Också dans. Fast en annan gång, på en annan kontinent.

Surrealistisk nerjogg

Man skulle kunna tro att när man springer trappor så är det själva trappspringandet som är det värsta. Särskilt när varje trappa är exakt 110 steg lång och särskilt när man springer tio gånger upp och ner.

Men nej.

Värst var första tvåhundra meterna på nerjoggen. Att plötsligt springa på platt mark efter en kvart intensivt uppånerspringande med mjölksyran ända ut i hårtopparna var en surrealistisk upplevelse. Jag höll på att välta in i en gärdesgård som stod utplacerad en bit till vänster om mig.

Den fruktade trappan. Fast egentligen inte. Den här bilden visar trappan ovanifrån, från översta delen. Nedersta, där  jag sprang mina 1100 steg, syns inte ens. Så lång är hela trappen. Foto: Johan.

Det bästa firandet

Hur firar man bäst sin födelsedag om inte genom att springa fem mil i skåneterräng? Precis det gör Markus varje år. Och i år tänker jag också vara med och fira! 27k från Skryllegården utanför Lund till en vändpunkt där det finns födelsedagsfika (i form av kladdkaka med grädde förra året hörde jag, i år hoppas jag på nåt liknande, eller wienerbröd!), och sen springer man tillbaks samma väg man kom (om man inte sprungit alltför mycket fel på ditvägen förstås...).

Som jag har längtat efter det här loppet! Redan förra året i någon form av postloppeufori efter Uppsala monster tur så ville jag kasta mig ut i skåneleran tillsammans med några klubbkompisar som skulle springa, men då var loppet fulltecknat och reservlistan nådde kring månen och tillbaks. Men i år är det min tur.

Att fira saker med hjälp av en löptur är för övrigt alldeles för underskattat. Min midsommarafton fick ju en liten guldkant med hjälp av tre mils landsvägslöpning, och jag var lite småavundsjuk på paret som gifte sig på Slottskogsvallen i Göteborg efter att ha gått i mål på Varvet tidigare i år. Lite roligt vore det ju att gifta sig i löparkläder... Eller i alla fall att göra det i samband med någon form av springäventyr.

En ny triathlonform?

Jag brukar ju orera om att jag har så mycket olika grejer för mig. Är det inte orientering så är det rullskidåkning, och så klämmer jag gärna in lite cykeldrömmar mitt i allt. När jag inte springer förstås. Och tränar för milen, halvmaran eller maran. Eller leker ultralöpare.

Det här har sina baksidor. Plötsligt sitter man där och undrar vad det blev av all träning som man skulle göra. Jag har till exempel inte kunnat närvara vid en enda orienteringsträning sedan i mitten på juni. Rullskidor har jag åkt sammanlagt 6 mil under sommaren. Det är ju det där med tiden. Dessutom blev loppet som skulle vara årets stora rullskidsmål inställt.

Jag undrar vad som krävs för att jag ska anse mig ha tid att göra allt jag säger att jag vill? Tanken slog mig när jag läst om Järnmannen i Kalmar att det borde finnas en tredje variant av triathlon - där man börjar med sprintorientering (bra att ha hjärnan i ordning under orienteringen, därför får den komma först), sen knäpper man fast klassiska rullskidorna och kör sju mil eller så (bra att variera så man kör en gren där man använder överkroppen så mycket i mitten, plus att det är en dålig idé att avsluta med en gren där man måste hålla reda på vassa pryttlar och dessutom balansera på smala plasthjul...) och sen avslutar man i vanlig ordning med en mara. Jag skulle lätt ställa upp! Och då finns det liksom inte på kartan att maska och hoppa över träningar.

På torsdag drar de organiserade rullskidsklubbträningarna igång. Då jävlar.

Glad efter mitt livs första rullskidstävling. Som hittills bara följts av ytterligare en...

Hur länge...

...får man vältra sig i och njuta av sina egna prestationer? Ända sedan i lördags har jag ägnat en tanke då och då åt mitt underbara Falkenbergs stadslopp och kommit på mig själv att le fånigt under tiden. Jag är fortfarande så sjukt stolt och glad över att jag lyckades springa så fint.

Men snart är det dags att ladda om. Nästa grej är att förbättra tiden på halvmaran. Två försök har jag - Prinsens minne 20 augusti och Stockholm halvmarathon i september. Den mesiga delen av mig siktar på 1.49.59. Men en liten röst nånstans långt därinne kvittrar om 1.44.59...

Min utsikt på morgonjoggarna den här sommaren. Vackert så det förslår!