onsdag 31 mars 2010

Dagsform och blodsmak

Kladdig lerväg att springa på

Ibland känns det verkligen inte som att kroppen jobbar tillsammans med huvudet. Huvudet sa "tjoho, snabbdistans!" (hur nu det är möjligt att känna en längtan efter sånt, men det är en annan fråga) medan kroppen sa fuljogg med bångstyriga pulstoppar. Jag har således tillbringat lite drygt en timme i terrängen på Galgberget i ett skrattretande tempo, knappt styrfart, i en puls som jag uppskattar ligger nära min tröskel. Första fem längtade jag efter att dö, sen blev det lite dock lite bättre. Jag kunde öka tempot på delar av slingan och avslutade med en tempoökning sista kilometern som gav mig ordentlig blodsmak i munnen.

Och vilka slutsatser ska jag dra av det här? Min första tanke var förstås att jag förmodligen inte är helt frisk. Kanske ligger det en infektion och lurar nånstans. Eller så var det bara dagsformen. Man är inte alltid på topp. Och grispassen ska också göras.

Pulsträningsfunderingar

Man kunde tro att jag ägnat de senaste typ två dygnen åt att smälta all ny information jag fick mig till livs på föreläsningen om pulsträning som jag var på i måndags. Så är dock inte fallet. Ärligt talat var det inte mycket jag inte redan visste. Det var maxpuls hit och vilopuls dit och en uppmaning att testa att dela in sina träningspass efter pulszoner.

Framför allt gjorde föreläsningen mig nyfiken på att se vad en ordentlig periodisering eller pulsering av min träning skulle göra med mina resultat. Som det är nu tränar jag väldigt luststyrt - jag har en rätt luddig plan och vet ungefär hur mycket kvalitetslöpning jag vill köra, och hur många långpass etc, men inte när och hur och var. Jag lägger in passen när jag känner för det, typ. Och det innebär också att jag oftare än jag tycker känns okej drabbas av ofrivillig vila (en vila som egentligen i grunden är nödvändig, eftersom jag är dålig på att planera in vila, men samtidigt gillar jag ju inte att bli påtvingad vila på grund av omständigheter...).

Dessutom snackades det som sagt en hel del om pulszoner och om att man med hjälp av pulsen lättare kan få till utvecklande, underhållande respektive återhämtande pass. Det här väckte till liv ett litet dåligt samvete i mig. Jag är urusel på att köra mina lätta pass tillräckligt lätt så att jag verkligen kan köra de hårda passen så hårt som jag vill. Trots att jag bestämt mig för att köra ett lätt pass så driver jag upp tempot och därmed pulsen eftersom jag i stunden tycker att det känns lite mesigt och onödigt att springa långsamt. Detta fast jag innerst inne vet att lätt träning är nödvändig som komplement till hård träning. Det leder till att jag riskerar att få en enda stor mellanmjölkssås av min träning som inte leder till någon förbättring, och till att jag lättare drar på mig skador eftersom jag aldrig låter kroppen få återhämta sig ordentligt.

Det hela landade i alla fall i att jag bestämt mig för att göra ett maxpulstest de närmsta veckorna, och styra upp min löpträning lite bättre. Jag ska lära mig var min mjölksyratröskel ligger så att jag kan ägna mig åt att flytta på den och jag ska framför allt hitta min lätta träningszon och försöka hålla mig där då och då.

Jag tror att det här är ett bra steg mot att bli den bästa löpare jag kan bli.

måndag 29 mars 2010

Dags att träna huvudet


Tidigare ikväll försökte jag maxa i en trehundrametersbacke. Det gick sådär. Nu tänker jag att jag ska försöka lära mig nåt jag inte vet om pulsbaserad träning. Det vill säga typ det mesta.

söndag 28 mars 2010

Pausfågeln

Suddiga jag. Fastnar inte ens riktigt på bild.

Johan visar på en förvånande spänst efter drygt en timmes löpning i mina barndomstrakter.

Jag springer, testar nya vägar. Jag yogar, kämpar med smidigheten (kanske är det möjligheten att gå ner i spagat som är det optimala testet på hur vig jag är...?). Och jag har en tankepaus. Det är så mycket i mitt huvud just nu att det känns som att jag ska gå sönder. Det är det vanliga - vad vill jag, vad kan jag, vad ska jag bli - och det tycks aldrig som att svaren kommer. Spelar det någon roll hur gammal man blir, kommer man aldrig riktigt veta?

torsdag 25 mars 2010

Min bästa vän pinnen


En sak jag inte begriper är det här med håll. Jag var ute på ett alldeles normalt distanspass tidigare ikväll, hade inte ätit nåt konstigt (inte mer än att jag kanske ätit en aning för lite egentligen, den här dagen har varit lite kajko), inte druckit för mycket eller för lite och jag kände mig rätt i ordning. Och så plötsligt, efter fyra kilometer hugger det till i vänster sida. Det var bara att börja spana omkring efter nåt att hålla i vänstra handen så att resten av rundan skulle bli uthärdlig. Jag var längst bort på min runda, så hur jag än vände på det hade jag åtminstone fyra kilometer kvar hem. Jag hittade världens största gren i diket bredvid en fotbollsplan där ett gäng gängliga tonåringar i reflexvästar sparkade bollar åt alla håll, och den klängde jag smått krampaktigt fast vid.

Två kilometer senare var det borta, lika plötsligt. Jag fortsatte springa med mycket lättare steg, och gjorde några extra kilometrar av bara farten. Jag tackade min pinne även om jag inte har den minsta aning om vad det är den gör för att få bort det onda. Men den lyckas varje gång.

En bröstsimmande triathlet?

Rodd 10 min: 2304 meter

Igår var min kropp alldeles väldigt splittrad. Den ville göra allt. Så jag lät den göra det. Ett nytt försökKarin Tri:s innetriathlonutmaning, fast utom tävlan då eftersom det hela redan är avgjort. Som förra gången var det 10 minuter rodd, 20 minuter cykling och 15 minuter löpning som gällde.

Och jo, det gick bättre. Förra gången kom jag drygt 12000 meter. Igår kom jag 14000 meter.

Cykel 20 min: 8,93 km

Och det var cyklingen som räddade mig. Efter att ha putsat mitt roddresultat med typ 60 meter så cyklade jag in nästan 9 km, att jämföra med 7,5 km förra gången. Hemligheten: mindre motstånd så jag fick upp högre kadens. Jag kände mig dum som en plåtbit när jag insåg att motstånd på motionscyklar inte funkar på samma sätt som växlar på "riktiga" cyklar. Jag som trodde att man fick upp högre fart med tyngre motstånd, men icke. Nästa gång jag cyklar ska jag dock ta i mer, för det här är ju för dåligt. 9 km på tjugo minuter!

Löpning 15 min: 2,86 km

När jag kom till löpbandet blev det inte roligt längre. Jag hade glömt min Ipod hemma, och att cykla eller ro funkar hur bra somhelst, men löpband och jag kommer dåligt överens när jag inte har nåt att sysselsätta öronen eller blicken med. Jag råstirrade bara på siffrorna hela tiden och hade inte direkt nån härlig kvart. Mina ben var dessutom på dåligt humör efter den där vansinniga snurrsessionen på cykeln, så varje gång jag höjde farten över 11,5km/h blev det hawaii-löpning.

Men det är förstås bara att bryta ihop och komma igen. Nästa gång kommer jag över 15000 meter!

Dessutom gillar jag upplägget med att göra tre olika saker. Så mycket att jag funderar på att vara med på Halmstadsprinten i sommar. Då måste jag dock simma i Nissan. Känns inte jättehärligt. Plus att jag  kom på att jag inte kan simma. I alla fall kan jag inte crawla. Kommer jag få sneda och hånfulla blickar om jag simmar bröstsim?

tisdag 23 mars 2010

Snygg, smal och lyckad?

Men alltså. Varför tränar jag? För att det är så förtvivlat roligt? För att jag gillar utmaningar? För att jag gillar att pressa mig själv och se hur långt jag kan nå?

Eller kanske för att bli snygg, smal och framgångsrik?

Fan heller.

Vart jag än vänder mig just nu så snubblar jag över beach 2010. Vad är dealen?

Jag tränar inte för att bli snygg. Det får man på köpet, som en schysst liten extra effekt liksom. Men om vi nu ändå ska prata om utseende - jag känner mig som allra vackrast efter ett riktigt skönt långpass. När jag tömt kroppen på energi, när jag känner mig stolt, glad och nöjd med något jag gjort. Då syns det på mig att jag gjort nåt jag älskar, och att jag njutit av det.

Sen råkar det väl vara så att för att någon annan ska tycka att jag är attraktiv just vid den tidpunkten så måste denna någon gilla rödsprängda ögon, lite pluffsiga kinder (av nån anledning blir jag lite svullen av långpass) och ett något förvirrat och bortkommet leende. Och om nån gör det så fine, jag känner mig hur som helst vacker då. Och det räcker för mig. Jag behöver ingen beach 2010-satsning.

måndag 22 mars 2010

Ett härligt formbesked (eller nåt)


Vem hade trott att jag skulle fullkomligt krossa mitt tidigare kvartsmarapers? Eller min bästa tid på milen för den delen? Ja inte jag i alla fall. Vilket väl säger mer om min egen självuppfattning än nåt annat. Jag hade verkligen inga förhoppningar om några tider, tänkte mest att det var bra att jag var med för det räcker med deltagande för att flyttas fram några led på Varvet. Och så går det såhär! Grymt roligt.

I föga inspirerande miljö, snålblåst och jävulskap skulle loppet springas. Spenderade knappt två timmar på Frihamnspiren efter att jag hämtat ut min nummerlapp, i ett stort tältliknande schabrak till byggnad där det var så kallt att tänderna skallrade. Kände mig verkligen inte minsta sugen på att ge mig ut och slå några rekord. Men så började det närma sig start och då kom solen! Kastvindarna från nordväst kändes mindre plågsamma plötsligt, och långsamt väcktes löparlusten i mig. Jag sorterade in mig i startfållan på en plats där jag kanske egentligen inte borde vara med tanke på mina ambitioner, nämligen bland alla som tänkte springa under 55 ca. Kanske hade jag ändå en omedveten aning inom mig om vilken kapacitet jag hade? Hittade snabbt en rygg att hänga på, och innan jag visste ordet av var första varvet avklarat. Varvade på 26.40 ca, och blev lite orolig. Hade jag gått ut för hårt? Skulle jag orka?

Ja, det skulle jag.

Passerade löpare efter löpare, gnetade vidare i ett jämnt tempo. Sprang om min rygg och hittade snabbt en ny, lite bättre. Han sprang lite snabbare än jag trodde jag skulle klara, och det var precis vad jag behövde. Bestämde mig för att hänga på till varje pris, så när låren började kännas stumma när det var nån kilometer kvar så var det inget jag egentligen ägnade någon tanke. Jag skulle ju bara hänga efter den där killen, det var inte svårare än så.

När jag kom in på upploppet försökte jag springa liiiite fortare, mest för känslans skull. Kom väl knappast upp i någon svindlande hastighet, men det var med stolthet jag susade över mållinjen efter 53.05 minuter som 207:e dam av drygt 600.

Mest nöjd är jag med:

- Mitt sätt att disponera mina krafter. Gjorde en negativ split och även om jag inte dog på mållinjen och kände mig helt tömd på krafter, så var jag tillräckligt trött för att känna att jag sprungit nära toppen av min förmåga.
- Min satsning. Även om jag inte trodde alltför mycket om mig själv så fegade jag inte ur. Jag hade kunnat gå ut mycket långsammare, hållt ett 5.30-tempo och varit nöjd med det. Men nej, jag körde på, bära eller brista. Jag vet att det alltid finns lite mer att ta av även om jag tror att jag ska dö. Jag är glad att jag vågade lita på den förvissningen.

Nu längtar jag till slutet på maj! Det ska bli roligt att springa halvmara igen.

söndag 21 mars 2010

Snabbare än väntat!


Jag kom i mål på drygt 53 minuter! Det innebär en putsning av mitt kvartsmararekord med runt 5 minuter... Berättar mer sen, nu ska jag kolla när Hellner krossar Northug på femton fritt (hoppas kan man ju alltid...).

Lucky number 2320


Man kan säga mycket om Frihamnen i Göteborg, men inte är den vacker i alla fall. Nåja. Det går att springa även på fula platser. Nummerlappen är hämtad och nu ska löparpeppen hittas nånstans djupt inne i min morgontrötta kropp. Klockan ett startar vi.

lördag 20 mars 2010

Innetriathlonutmaningen

Före...

Jag har aldrig överhuvudtaget tänkt tanken att det skulle vara kul att testa triathlon. Men vafan. Jag är inte den som är den. Får jag en utmaning slängd i ansiktet så tar jag den. Och jag menar, 10 minuter rodd, 20 minuter motionscykel och till sist 15 minuter löpband, hur svårt kan det vara?

Rätt svårt, visade det sig. Hur gör man till exempel för att disponera sina krafter? Jag kände nästan hela tiden att jag borde kunnat ta i mer.

...glad och pigg efter 10 minuter rodd...

Rodden är inga som helst problem. Jag kan ro. Jag kan ta i. Körde på ganska lågt motstånd för att få ordentlig "fart", och landade på hyfsade 2245 meter. Men eftersom jag aldrig gjort något annat än använt roddmaskinen som uppvärmning innan så hade jag ingen aning om hur hårt jag "borde" kunna köra.

...lite tröttare efter tjugo minuter cykel...

Sen cyklingen då. Och jag säger som Sara, det är bannemig inte bekvämt att sitta på en motionscykel. Men tiden gick fort som tusan, swoosh så hade tjugo minuter gått. Och där satt jag och tittade på displayen som visade drygt 7,5k. Inte mer?! Jag gick ut alldeles för lugnt i början och det kände jag redan efter tio minuter. Då borde jag ha hunnit bli lite trött, men det enda jag var var svettig. Så jag ökade tempot något, men hade nog kunnat öka mer. Svårt att veta. Pulsmässigt så låg jag betydligt lägre under cyklingen än under löpningen, och det tyder väl på nåt.

...och svettig och dann efter den avslutande löpningen.

Och så var det som sagt löpningen. Hade glömt att kolla upp förhållandet mellan minut/kilometer och kilometer/timme, och eftersom mitt mattesnille somnade nån gång under gymnasiet fick jag dra till med nåt. Ville hålla runt 5 min/km sammanlagt, men med stegrande tempo under den där kvarten, och drog till med 10,5km/h inledningsvis. Men efter fem minuter insåg jag att det var ju ett rätt pissigt tempo. Höjde till 11,5 och körde fem minuter till. Sen ville mina pigga ben springa ännu lite snabbare, och jag höjde till 12,5 under fyra minuter för att sedan avsluta med en minut i 13km/h. Resultatet, 2,88 kilometer, känns väl sådär. Jag borde kunnat springa 3k eller något över när det bara var 15 minuters löpning det handlade om.

Men, vad roligt det var! Fyrtiofem minuters konditionsträning inomhus, det trodde jag aldrig jag skulle palla. Men tävlingsmomentet och det faktum att jag inte gjorde samma sak hela tiden fick verkligen igång mig.

Totalt landade jag på 12648 meter. Ska jag vara nöjd? Ingen aning. Men det är jag ändå. Tills nästa gång. Då jävlar ska jag komma längre!

Bättre sent än aldrig...


Nu vet jag vad jag skulle gjort på gymmet hela vintern! Sjukt kul med triatlongrejen. Resultaten kommer sen, och kanske avslöjar jag dessutom en ny utmaning som jag nosat upp och tänker hoppa på. :)

Hobbytriatleten

Jag har bestämt mig för att haka på KarinTri:s innetriatlonutmaning.

"Det handlar om att köra rodd + motionscykel + löpband med bestämda tider på varje maskin och se hur lång sträcka man kommer totalt.

Tiderna är:

Roddmaskin 10 min
Motionscykel 20 min
Löpband 15 min
Totalt: 45 min.

Sträcka: så långt som möjligt!"

Nu kör vi!

torsdag 18 mars 2010

"Ut med dig så du kan bli världsmästare nån gång!"

Helsikesbacken på Norra utmarken.

Jag har varit en gnällig, opeppad löpare idag. Dragit ut på tiden, inte riktigt haft lusten. Allt jag kunde tänka på var att livet var tråkigt. Och att det skulle vara tråkigt att springa bort till min helsikesbacke som jag skulle bemästra medelst hög och fin löpning idag. Jag brukar inte tycka om uppvärmnings-kilometrarna, och idag var de som ett stort, grått moln av tråkighet.

Men man blir inte världsmästare om man inte gör de tråkiga sakerna också. Och världsmästare, det vill jag bli. Jag brukar säga det, och så brukar Johan le lite åt mig. Funderade häromdan på att använda mina framtida VM-guld som nån slags säkerhet om jag skulle gå till banken och ansöka om lån. Kanske höra av mig till Eniro och säga att de måste lägga till en titel i katalogen på mitt namn - VM-medaljör in spe.

Det här är förstås bara trams. Det kommer aldrig bli nån VM-guldmedaljör av mig. Och det gör mig lite ledsen ibland. Fatta, jag kommer aldrig bli världsbäst. På nåt. Hur ledsamt känns inte det?

Jag kan bli så avundsjuk på de som hittade sin grej redan när de var små. De har haft tid att slipa på skidåkningen/löpsteget/balettsnurrarna/fotbollstrixandet i åratal, och när de är i min ålder har de peakat och blivit världsbäst. Vad hade jag kunnat bli om jag hade fått den här fantastiska skidupplevelsen som sjuåring istället för tjugo år senare?

Fåniga funderingar kanske. Jag kan ju ägna mig åt att bli den bästa löpare/skidåkare jag har förutsättningar för att bli idag. Men jag vill ju bli världsbäst!

Det stora, grå tråkmolnet låg som en gnälldimma över mig ända tills Johan sa de magiska orden:

Men ut och spring med dig nu så att du kan bli världsmästare nån gång!

Jag gav mig iväg med mina storslagna drömmar och omöjliga mål i huvudet och jag lovar att det var dem som hjälpte mig upp för de sista tio metrarna på varje backintervall.

onsdag 17 mars 2010

Skidinspiration








































Foto: Linda Thulin

Har just suttit och kollat på Svtplay.sePetter Northugs jävulska stakning i finalen i Slottssprinten. Han är helt fenomenal den killen. Han stakar ju för tusan nästan lika fort uppför som de andra diagonalar!

Och nu har jag hamnat framför VasaloppsklippenSvtplay.se... Så jävla vackert det är! Jag må se fram emot sommaren och alla lopp jag vill springa, men i hjärtat kommer jag hela tiden längta till snön och till de där spåren mellan Sälen och Mora.

Två mil är långt

Ett litet meningsutbyte över köksön på jobbet:

Jag: Åh, jag är så pigg i benen! (ett litet utrop jag gjorde delvis för att det var sant och delvis för att reta Johan eftersom jag trots allt sprungit två mil dagen innan medan han hade gjort ingenting och sånt är lite roligt att retas om ibland...)
Jobbkollega: Du får väl springa av dig lite då.
Jag: ...ja kanske...fast jag sprang ju lite igår, två mil.
Jobbkollegan: Va! Du skojar. Ja herregud. (börjar gå iväg från köksön, muttrandes) Vad ska man säga. Två mil.

Ibland är det lätt att känna sig lite distansskadad. Tio kilometer känns som en piss i rymden, och två mil som något man gör på en kafferast. Då är det skönt att bli nersläpad på jorden igen och inse att två mil nästan är en halvmara och något som många, många människor tycker är en bedrift att springa. Och som jag själv tyckte var en omöjlighet för ett år sedan.

tisdag 16 mars 2010

Löpning i Lilla London

Från samma runda i somras

Nä, jag har inte varit i Göteborg och sprungit. Jag har rört mig i krokarna runt Snöstorp och Skedala utanför Halmstad. Och där, plötsligt, stötte jag på Carnaby street och Kings road. Lite festligt på nåt vis. Efter tretton kilometer hade jag hunnit bli hungrig och dessutom hade ledan börjat smyga sig på, och just där hade alltså en anglofil lantbrukare spikat upp små gatuskyltar vid grusstigarna runt sin ladugård. Jag log och drömde mig tillbaks till Brick road, en rosa ren och Liberty tillsammans med världens coolaste londonbrud.

Två mil på drygt två timmar samlade jag ihop idag, och det kändes helt strålande för det mesta. Faktiskt första långpasset sedan i november!

söndag 14 mars 2010

Tolv timmar rullskidor!


Minns att jag har läst Marcus Hellner förklara nånstans varför han blir kvar i Gällivare när i stort sett hela skidslandslaget bor i Östersund. Det har med Dundret att göra. Uppför Dundret kör han sina idiotpass, både på rullskidor och springandes. Har för mig att springandes så handlade det om en tjugo minuter lång uppförsbacke. Och som du kanske vet går jag minst sagt i spinn så fort någon nämner ordet "backe"...

Fast just nu är det inte med löparskorna jag vill bestiga berg. Jag är, tro det eller ej, jävligt sugen på att plocka fram rullskidorna, smörja hjulhusen och ge mig ut på tur. Eller ja, ge mig ut och nöta uppförsbackar. Eller varför inte nöta motorbanor? I mitten av juni arrangerar Varbergs rullskridskoklubb ett 12-timmarsrace på Falkenbergs motorbana, antingen kör man solo eller i stafettlag. Är grymt sugen på att skramla ihop ett lag och köra!

Våren är här!



Jag kom iväg. Och i sann Ingmarie-anda sprang jag några varv runt polishuset på slutet för att klockan skulle stanna på fina siffror. Har man bestämt sig för att springa en mil så springer man en mil. Inte nio kilometer och hundra meter. Och jo, det kändes bra. Kroppen svarade fint på mina fartökningar. Jag var rätt snäll mot den och höll farten på en hyfsat behaglig nivå även i de snabbare partierna och gjorde istället längre intervaller än jag brukar.

Det kommer nog gå bra på söndag trots allt.

För övrigt har jag nu förstått att våren är här. Detta med hjälp av två återupptäckter:

1. Hundägare är ena lata jävlar. De orkar tydligen inte plocka upp skit efter sina små ludna hårbollar till djur. Och "det som göms i snö..." liksom.
2. En cykel med dynamolyse låter som en skördetröska. Det tänker man inte på när cykeln står i förrådet.

Tom och håglös


Jag känner mig som en tant idag. Har lyssnat på Siw Malmqvist och tagit en söndagspromenad. Är bara kyrkan och kaffe med dopp som fattas.

Och faktum är att jag känner mig lite tom och håglös. Har liksom inte lust att ta tag i löpträningen igen. Funderar på ett fartlekpass i solskenet om någon timme. Men fan vet vad det blir av det. Kanske borde jag göra som Ingmarie så klokt skrev i en kommentar till mitt förra inlägg? Låta tröttheten få ta sin tid. Men solen är lockande, och det kliar lite i benen. Jag kanske är på väg tillbaka?

fredag 12 mars 2010

Adrenalinkicken är förbi

Jag trodde jag skulle leva länge på Vasaloppet. Det kändes så dagarna just efteråt. Jag var så pigg, så glad och så full av energi.

Nu har energin sinat. Jag är omänskligt trött. Samtidigt längtar jag ut. Jag vill springa. Jag saknar de där långa, långsamma passen. Ensam med skogen och en väg som aldrig tar slut. Dessutom saknar jag snön. Jag saknar lugnet ute i spåren, tystnaden och målmedvetenheten.

Och jag tänkte på en sak som Catrin Nilsmark sa i Mästarnas mästare i tisdags: Man uppnår sina mål, och sen är de förbi. Snabbt som tusan går det. Man borde stanna upp i stunden oftare, och verkligen passa på att gotta sig i sina framgångar. Få känslan att fastna nånstans där inne, lättillgänglig. Så den bara är att plocka fram en eftermiddag när man har lite tråkigt. Saker som man kämpat så för, de förtjänar ett bättre öde än att försvinna bort bakom nästa utmaning så fort man klarat av dem.

Världens kortaste lårbaksidor

Min massör är en stjärna. Visst känner jag någon sekund då och då (kanske när hon trycker armbågen på hamburgerstora knutar i närheten av skulderbladen) ett blixtrande hat mot henne (men det går förstås över när armbågen är borta och jag känner hur knuten liksom simmar iväg för att förhoppningsvis aldrig dyka upp igen), men för det allra, allra mesta tycker jag om henne så mycket som det går att tycka om någon som gör mig gott genom att göra mig ont.

Igår tog hon hand om min Vasaloppssargade kropp. Jag har gått runt och sprätt och sagt att jag minsann återhämtat mig fantastiskt och inte har ont nånstans. Ren bullshit förstås. Jag har känningar i utsida höft med förgreningar ner i utsida/baksida lår och framför allt i övre delen av ryggen och i axlarna. De två sistnämnda känner jag inte alls igen från skidträningen sedan tidigare, så jag tror faktiskt att de beror på allt bärande av tunga och stora väskor under veckan. Hur som helst. Jag lade mig med fullt förtroende i min massörs händer, och hon hittade som vanligt punkter och platser på min kropp där jag samlat på mig spänningar och ondhet som kändes, verkligen kändes. Helvete vilken smärtdimma jag dök in i. Men smärtans motsats blir ju så ofantligt skön sen!

Sen fick jag skäll. Eller kanske är det rätta ordet förmaningar. Jag sitter snett, jag stretchar inte ordentligt, jag har låtit baksida lår förfalla något alldeles förfärligt. Det är inte konstigt att du upplever att du är stel i ländryggen när du har världens kortaste baksida lår.

Nu jävlar ska här stretchas. Jag har härmed valt sida i diskussionen stretcha/inte stretcha. Jag stretchar. Eller tänjer. Eller vad tusan man nu vill kalla det. Jag ska bli smidig 2010.

Nån som har en idé om hur "smidig 2010" blir ett mätbart mål? Ska jag mäta hur långt fram på benen jag når när jag sittandes böjer mig framåt över rakt utsträckta ben? Eller?

torsdag 11 mars 2010

Mot nya mål


Man får vara bra positiv för att hitta något vackert i omgivningarna en mulen vårvinterdag som den här...

Knappt är Vasaloppet över förrän det är dags att blicka framåt. Hade inte riktigt tänkt på att seedningsloppet till Göteborgsvarvet är så snart. Men det är det. Nästa söndag ska jag springa som vinden ute i Frihamnen i Göteborg. Och igår gjorde jag min första löprunda på en månad. Sprang på känsla och dit näsan pekade och hade det rätt härligt. Tänkte inte det minsta på tider och puls, utan fokuserade på omgivningarna och på hur det kändes i kroppen. Vägarna var torra och fina och jag hittade en urbra backe att köra intervaller på i vår och sommar, både springandes och på rullisarna. Hejade på förbispringande och mötande löpare och konstaterade att löpning är som att cykla - man glömmer inte. Måhända får jag revidera min förhoppning att springa på samma tid nästa söndag som jag gjorde på Midnattsloppet förra året, jag har trots allt inte fokuserat på löpningen alls sedan snön kom. Men då får det bli så. Jag har ingen lust att jaga tider just nu, jag vill bara hitta flytet och kärleken till löpningen igen. Och det ska nog inte bli så svårt. Kärleken fanns där redan igår, nu ska mina ben bara smörjas och avrostas, sen kör vi!

tisdag 9 mars 2010

Vasaloppet - the story

Först: Tack som fan alla som har peppat mig, trott på mig och följt mig under vägen fram till Vasaloppet! Ni betyder så himla mycket! Ibland har ni trott mer på mig än vad jag själv gjort, och det har hjälpt mig att ta mig upp ur svackor och fokusera igen. Tack, tack, tack!

Okej. Nu kör vi!

Men var börjar man? I bussen? Vid frukosten? På startlinjen?

Jag tror jag börjar i huvudet.

För vet ni vad, optimismen kom tillbaka. Med dunder och brak. Jag satt där bland fyrtiofem okända klubbkamrater i en fullpackad buss mellan Tranemo och Transtrand och kände mig redan som en vinnare. Jag tänkte på det senaste året och kunde inte riktigt fatta hur jag kunde få vara så lycklig. På grund av att jag av ren slump och kanske en aning idioti bestämde mig för att anmäla mig till långloppens lopp för ett år sedan så sitter jag här och har hittat så mycket glädje, kärlek och gemenskap. Och saker att göra som jag fullkomligt älskar.

Nummerlappsprovning. Konstigt att åka runt och skylta med en konkurrerande radiokanal, men vafan...

Nervös, visst. Lite orolig över att inte veta vad som komma skulle och om jag skulle orka, självklart. Men framför allt - glad och så himla peppad. "Det ska bli så jävla roligt att åka skidor i vackra omgivningar en hel dag!" var den tanke som snurrade i mitt huvud.

Vallning tillsammans med de jag bodde ihop med i Transtrand. Vi var sju åkare från klubben som bodde hos samma familj, varav fem inklusive mig var förstagångsåkare. Så himla roligt att kunna diskutera förväntningar med dem!

Rädslan och oron hade till stor del bytts ut mot upprymdhet, och när vi promenerade bort till starten på kvällen innan för att kolla in vasaloppsmässan ville jag bara att det skulle bli morgon så att jag kunde få ge mig iväg. Och efter en god natts sömn (tro det eller ej) så var det äntligen dags. Gröten åts med viss möda och sen kom plötsligt bussen och plockade upp oss. Tiden liksom rusade, det kändes som att jag knappt hunnit lämna skidorna i mitt startled förrän det var dags att kliva in i ledet igen och slita av överdragskläderna.

På väg mot starten!

Glad och peppad!

"Starten har gått!" ropade speakern. Och jag åkte. Inte. Först då, när mitt led inte kunde börja röra sig förrän efter ett par minuter, förstod jag hur fasansfullt många människor det stod framför mig. Som en människokorv eller människolemmeltåg som tagit betablockerare och blivit slött ringlade sig startfältet framåt.

Redan när jag kom fram till den före detta träddungen som delar fältet innan backen hade jag fått kryssa förbi tre ramlande åkare och passera två avbrutna stavar. Och sen började det. 45 minuters skidpromenerande som tog mig typ tre kilometer. Hamnade bredvid en snubbe från Pargas i Åbo skärgård bara ett par öar ifrån Houtskär där min farmor kommer ifrån och där jag tillbringat många somrar. Vi snackade Åland, färjor och djupfrysta Östersjöar. Snicksnackade lite med andra omkring mig och utbytte många utslitna klyschor angående backen. Sen kom 87 kilometersskylten och där och då bestämde jag mig för att åka nästa år. Det här var bara så fruktansvärt roligt!

Tog god tid på mig på kontrollerna, passade på att ringa upp redaktionen hemma i Halmstad och ge en liten rapport från inledningen på loppet i Smågan, drack och åt ordentligt och njöt av att titta på folk och sprida leenden omkring mig. Får man må såhär oförskämt bra och ha såhär nästan overkligt roligt?

Mångsbodarna kom och gick och sen kom solen. Kämpade med backarna upp mot Risberg i värmen och i en snö som började mjöla sig. Men sen gömde sig solen igen och det blev lite lättare. Upptäckte att jag hade bättre glid än jag förväntat mig, och dessutom en kropp som var mer en stakningsmaskin än en människa stundtals. Susade förbi människor med dåligt vallade skidor eller dåligt tränade människor som diagonalade på platten och kände mig urstark. Nådde Evertsberg och ordnade mitt eget Bergspris genom att spurta de sista metrarna in under porten. Kunde för mitt liv inte förstå varför dryga 300 personer (skulle det visa sig senare) valde att bryta just här med bara 43 kilometer kvar (jo, man blir lite lätt distansskadad när man sysslar med långlopp märker jag. "Bara" 43k. Det är ju längre än mina båda seedningslopp!). Vackra, vackra Evertsberg!

Sen sladdrade det på med kullerstensspår ner mot Oxberg (inte alls den vila som speakern i Evertsberg lovade, men nåja, det gick ju utför och jag gjorde några strålande snygga pareringar när folk framför mig trillade som korthus rätt över fyra spår på sina ställen). I Oxberg växte mitt skidåkarsjälvfötroende till nästan patetiska dimensioner - jag minns att jag tänkte att jag var skidåkardrottningen och borde krönas, att jag var oövervinnerlig och att de återstående tre milen var som en påse godis - inget kunde stoppa mig nu! Men då hade jag inte med sträckan Hökberg-Eldris i beräkningen. Satan i gatan vad tråkigt jag hade där. Trodde stundtals att jag skulle somna. Men sen kom Eldris - och kaffet. Det supersockrade kaffet som rann som guld ner i strupen.

Och vet du, sen var det mindre än en mil kvar! Och här någonstans fastnade leendet i ansiktet. Jag hade nog strålat rätt bra under stora delar av loppet, men nu fanns det liksom ingen hejd. Jag skulle klara det! Och jag skulle klara mig under tio timmar med god marginal! Känguruhoppstakande i ren glädjeyra plockade jag några placeringar, för att sedan bli omåkt av andra som liksom jag också upptäckte att det fanns energireserver att ta av när målet fanns så nära inom räckhåll. Aldrig har någon väl längtat så mycket efter att få se bebyggelse som här.

Och så kom det då. Upploppet. Hann med att ropa "fy fan, vilken grej!" till en tjej i spåret bredvid innan det var dags att plocka fram stakningsmaskinen igen. Hade funderat på en passande målgest under de sista två kilometrarna, men kom inte på något bättre än att falla ihop och kräkas, och det kunde jag ju inte göra, så därför blev det bara ett stort flin och armarna i luften.

JAG HADE GJORT DET! På tiden 09:05:38 passerade jag under Vasaloppsmottot, stolt som en tupp och med glädjetårarna sprutandes.

Och ja, det blir ett Vasalopp nästa år också.

Upploppet version två

Bekransad vasalöpare

Jag fick min krans och medalj när jag kom till jobbet imorse. Jag kände mig som en drottning och började nästan grina. Igen.

söndag 7 mars 2010

Jag är i mål!


Det här har bara varit så jävla fantastiskt!

lördag 6 mars 2010

Hej startledet


Jag har hälsat på mitt startled. Det var löjligt långt bakom elitledet. Jag får ju åka mycket längre... Nu står halva klubben och fästvallar. Blå Extra verkar vara en lågoddsare. Jag kör blått, lila VR45, blått och så en skvätt lila på toppen. Lila är min favorit, den har tagit mig många fina mil. Snart är det sängdags!

På väg!


Det obligatoriska stoppet på Rattugglan utanför Mariestad är avklarat. Det snackas valla, backtaktik och medaljer. Och vätskebälte eller inte. Jag är enda tjejen som åker för klubben. Man kan ju tycka att jag därmed, i egenskap av Tranemos främsta damåkare, borde få ett eget serviceteam...

fredag 5 mars 2010

Mera mat!



Dagens första frukost intogs kvart över fem. Dagens andra kvart över nio. Nu är det mellanmål och ungefär klockan ett blir det lunch. Och sen fortsätter det så.

torsdag 4 mars 2010

Di dära fjärilarna

Jag har spenderat hela kvällen med att tänka på att jag borde packa. Nu har jag kommit halvvägs. Det går liksom lite trögt. På nåt sätt så känns det inte verkligt ännu, att jag ska åka. Det är först när väskan är stängd och pjäxorna nerpackade som jag kommer förstå att det är på riktigt. Och jag vill dra ut på den insikten lite.

Johan deklarerade att han fått fjärilar för första gången inför loppet för en stund sedan. Helt galet. Jag har haft fjärilar i en vecka. Minst. Stissat upp mig över ingenting, funderat och planerat och varit helt okoncentrerad.

Imorn jobbar jag till halv ett. Sen far vi hemåt till västgötaskogarna och grundvallar. På lördag kl 8 går bussen mot Sälen, och innan dess ska jag ha ätit och druckit så det sprutar ur öronen. Jag är så förbaskat mätt redan nu att jag inte förstår hur det ska gå i mer mat i mig.

Åh.

Nervööööööös.

Icebug 24 - fjällorientering

Bild lånad från icebug24.com

Såhär mitt i Vasaloppsfokuseringen börjar sommarplanerna ta form! 30-31 juli tillbringar jag och Johan i Hemavan där det blir fjällorientering. Icebug 24 heter spektaklet. Nån som varit där och testat?

onsdag 3 mars 2010

"Tänk positivt!"

Annika skrev en snäll kommentar på mitt förra inlägg: "Jag tror inte på allvar att du deppar för detta. Det är du för smart för".

Jo. Det är väl så.

Jag deppar inte.

Jag blev bara så trött. Så frustrerad. Överreagerade. Jag ville ju ta ut mig, jag ville tömma depåerna i kroppen så att de blev hungriga efter massa ny energi att lagra. Och nu blev det inte så. Jag tror inte att mitt lopp på söndag på allvar kommer påverkas av att jag inte gör exakt till punkt pricka som jag tänkt veckorna innan. Inte egentligen.

Men ibland kan man inte stoppa tankemyllret i huvudet.

Jag fick en annan kommentar apropå mitt missnöje med sista passet som inte blev som jag tänkt: "Tänk positivt!". Den dök upp efter att jag beklagat mig och känt mig värdelös en stund efter att jag tagit av skidorna. "Tänk positivt!"

Jo tack. Det är just det jag har jag gjort det senaste året. Jag har tänkt positivt när jag klickat fast pjäxorna i livsfarliga rullskidor som jag innerst inne var dödsrädd för. Jag har tänkt positivt när jag snörade på mig löparskorna och visste att jag bara skulle orka springa en kilometer i sträck utan att få andnöd och dö. Jag har tänkt positivt när jag ställt mig på startlinjen i lopp efter lopp utan att egentligen vara ens i närheten av säker på att jag skulle orka ta mig i mål.

Jag har tänkt positivt när jag gång på gång ställt mig på skidorna och vetat att det här var något helt nytt, något jag skulle lära mig från grunden och det dessutom på en så kort tid som två månader.

Men igår orkade jag inte. Jag orkade inte vara positiv. Det var som om all ansträngning och all kamp bara sipprade ut ur fötterna och blev till ingenting. Och detta över 90 minuter skidåkning som inte blev riktigt som jag ville. Det kunde varit något helt annat, något lika trivialt, eller något jättestort.

Men jag vet att jag kommer stå där i starten på söndag morgon och vara lika jävla peppad, lika jävla rädd och lika jävla segerviss som vanligt. Optimismen kommer tillbaka. Det måste den.

Varför ser jag så glad ut?

Och vad fan ler du för?

JÄVLA SKIT.

Det gick verkligen jättedåligt igår. Spåren var superkonstiga (stenhårda, isiga och som gjorda för klister tydligen. Första gången jag fick klistra på mina skidor, känns inte som att det var helt nödvändigt att få testa det just den här dagen). Jag hade som ambition att köra ett riktigt hårt pass. En och en halv timme, upp mot 20k och verkligen använda slut på mina skidåkarmuskler. Både armar och ben. Och magen.

Och vad blev det?

En tumme.

Svischade runt en mil på trekvart. Var det jobbigt? Icke. Ett enda staktag tog mig en halvmil, så snabba var spåren. Helt meningslöst. Och fästet försvann rätt omgående i de isiga spåren, så de få gånger det var nån mening med att diagonala så smet skidorna iväg från mig. Inga trötta triceps, inga ljumskar och höfter som fick jobba således.

Dessutom hände något som jag inte räknat med.

Det blev asmörkt.

Ärligt talat borde jag väl varit beredd på det, det är ju ändå mars fortfarande. Men det var ju så klart väder och spåren går ju på rätt öppna myrar så jag tänkte inte riktigt att det skulle bli så farligt.

Men det blev det.

Jag harvade 6k till, med livet som insats. Var livrädd i nerförsbackarna, dels för att jag såg så dåligt, dels för att jag var rädd att fara omkull och bryta handlederna i den stenhårda snön. Hur skulle de se ut såhär dagarna före start?

Med gråten i halsen avslutade jag passet. Det stör mig när mina planer inte håller, och jag fick inte alls till mitt sista pass som jag ville. Så nu vet jag inte hur jag går vidare.

tisdag 2 mars 2010

18481

Åksugna skidor!

Mitt startnummer i Vasaloppet är ett palindrom. Jag tror att det är ett bra tecken. Vet inte riktigt varför, men det känns liksom bra. 18481. Med det numret kan ni hålla koll på mig! På Vasaloppet.se står det massa om hur man gör om man vill följa med sms, men annars uppdaterar de väl med tider på hemsidan också.

Just nu sitter jag och plirar ut genom fönstret på den tjusiga solen och undrar vad den har gjort med min snö på spåren i Simlångsdalen. Om nån timme ska nämligen sista skidpasset genomföras. Sista. Fatta. Helt sjukt. Jag ska köra hårt i en och en halv timme, sen är det återhämtning och uppladdning som gäller resten av veckan. Och lite yoga och promenader för att hålla kroppen igång.

Och vem är det som har släppt in alla de där fjärilarna i min mage?!

måndag 1 mars 2010

Allt får inte plats i huvudet!

Jag försöker koncentrera mig på jobbet. Tänker istället på nummerlappar. Jag försöker koncentrera mig på vad folk omkring mig pratar om. Tänker istället på Enervit och Dextrosol. Jag försöker svara på frågor om allt möjligt som folk undrar om. Tänker istället på klisterzoner och svarar uppåt väggarna.

Kan det inte vara söndag nu så att jag får Vasaloppet ur huvudet?!

(Och när är det egentligen tänkt att den här kroppen och det här huvudet ska få sån ro att de frivilligt går med på att somna? Den här veckan skulle ju vara sömnen och energins vecka!)