"Ut med dig så du kan bli världsmästare nån gång!"

Helsikesbacken på Norra utmarken.

Jag har varit en gnällig, opeppad löpare idag. Dragit ut på tiden, inte riktigt haft lusten. Allt jag kunde tänka på var att livet var tråkigt. Och att det skulle vara tråkigt att springa bort till min helsikesbacke som jag skulle bemästra medelst hög och fin löpning idag. Jag brukar inte tycka om uppvärmnings-kilometrarna, och idag var de som ett stort, grått moln av tråkighet.

Men man blir inte världsmästare om man inte gör de tråkiga sakerna också. Och världsmästare, det vill jag bli. Jag brukar säga det, och så brukar Johan le lite åt mig. Funderade häromdan på att använda mina framtida VM-guld som nån slags säkerhet om jag skulle gå till banken och ansöka om lån. Kanske höra av mig till Eniro och säga att de måste lägga till en titel i katalogen på mitt namn - VM-medaljör in spe.

Det här är förstås bara trams. Det kommer aldrig bli nån VM-guldmedaljör av mig. Och det gör mig lite ledsen ibland. Fatta, jag kommer aldrig bli världsbäst. På nåt. Hur ledsamt känns inte det?

Jag kan bli så avundsjuk på de som hittade sin grej redan när de var små. De har haft tid att slipa på skidåkningen/löpsteget/balettsnurrarna/fotbollstrixandet i åratal, och när de är i min ålder har de peakat och blivit världsbäst. Vad hade jag kunnat bli om jag hade fått den här fantastiska skidupplevelsen som sjuåring istället för tjugo år senare?

Fåniga funderingar kanske. Jag kan ju ägna mig åt att bli den bästa löpare/skidåkare jag har förutsättningar för att bli idag. Men jag vill ju bli världsbäst!

Det stora, grå tråkmolnet låg som en gnälldimma över mig ända tills Johan sa de magiska orden:

Men ut och spring med dig nu så att du kan bli världsmästare nån gång!

Jag gav mig iväg med mina storslagna drömmar och omöjliga mål i huvudet och jag lovar att det var dem som hjälpte mig upp för de sista tio metrarna på varje backintervall.