Det där loppet i maj (och det där i mars)

Det är den här veckan de börjar. 26-veckorsprogrammen inför Stockholm marathon. Och nånstans mellan 3.30 och 4.00 finns jag. Jojjomen. Det är Stockholm marathon jag ska springa i maj, som några av er redan har räknat ut.

Jag roade mig för ett tag sedan med att knappa in min miltid på Greg McMillans löptidskalkylator, och fick veta att jag borde kunna klara maran på 3.51.50. Obeaktat trängsel, kupering och väder, gissar jag. Jag har inte bestämt mig för om det känns som en tid att sikta på eller inte. Jag tycker att det är grymt svårt att räkna ut vilken nivå man befinner sig på, för det går så himla mycket upp och ner. Under vissa perioder känns det som att det där milloppet i somras då jag fixade sub 50 var rena turen, medan det andra dagar känns som att jag till och med har sub 45 i mig någonstans långt därinne.

Hur som helst finns det inte ens chans i världen att jag hakar på något av alla de där programmen ännu. Just nu kikar jag på youtubefilmer om Sandra Hanssons styrketräning, jag sneglar på Oskar Svärds träningsprogram inför Vasan och nojar lite över att jag inte kommit mig för att ge mig ut i snön med skidor under fötterna än. Jag kommer förstås ha tid till det senare i vinter, men svältfödd på snö som man är när man bor i den här delen av landet känns det nästan som en synd att inte utnyttja snön när den väl ligger där.

Nåja. Det ordnar väl sig. Det brukar ju det. Hur som helst har jag en klar och tydlig målsättning inför Vasaloppet 2011:

Jag ska ta mig till åttonde led!



Tidsbrist och crossfit

Var tar tiden vägen?! Jag har aldrig någonsin tidigare upplevt att jag inte hinner med vardagens basala saker (äta, jobba, träna, sova), men just nu skulle jag gärna ha några extra timmar per dygn. Och om jag hade de där extra timmarna skulle jag springa två mil till per dag. Eller vaddå, vem försöker jag lura? Två mil "till", det låter ju som att jag redan spinger och vill springa lite till. Så är det ju inte. Jag rör mig knappt ur fläcken. Det bara kommer dumheter ivägen.

Men när tiden inte finns, då får man bli effektiv och träna så varierat som möjligt när det väl finns möjlighet. Ikväll betydde det crossfit, eller vad man nu ska kalla det när man improviserar ihop ett litet träningskoncept med styrketräningsövningar varvat med långa intervaller. Och för att löpningen inte skulle bli för tuff för min medlöpare som är rädd om sina benhinnor så blev det inte så många kilometrar, men desto tuffare tempo i den här kölden.

Ungefär såhär:

1. Löpning: 3k uppvärmning
2. Rygglyft (2x12) och statiska utfall (2x12 per ben)
3. Löpning: 1,5k i ca 4.45-4.50-tempo
4. Skidarmhävningar (2x12) och knäböj (3x12)
5. Löpning: 1,5k i ca 4.40-4.45-tempo
6. Raka situps (2x12) och armhävningar (2x12)
7. Löpning: 1k nervarvning

Allt som allt 55 minuter rolig träning, och tufft för mina ben som inte känt på fart sedan i somras. Jag gillar't!

Sånt här kan man också syssla med när tiden väl dyker upp...

Wassberg tjurar i GP

Min kärlek till skidåkningen och skidvärlden känns ibland helt besinnings- och urskiljningslös. Häromdagen var det en kollega till mig som kallade längdskidåkningen världens mest oglamourösa sport - och jag tände på alla cylindrar. Vaddå oglamourös?! Det är ju världens bästa idrott! Fast sen lugnade jag ner mig och kom fram till att jag skiter väl i glamouren, det är ju det snoriga och slitsamma jag gillar. Och inte bara gillar, utan totaldyrkar. Jag har tidigare skrivit om boken "Ur spår!: Snor, svett och svenska skidkungar", och där porträtteras just den där snorige, buttre skidåkaren som sliter som ett djur i spåren. Det är som jävligt tjurigt att åka skidor. Löpning är på något vis lite mer tillrättalagt, och liksom gladare.

Jag kom att tänka på allt det här när jag läste den här intervjun med Thomas Wassberg. Tjurskallen kryper fram inte bara mellan raderna, utan också i klartext. Underbart! Jag vill också vara en sur skidåkare som far fram som en ångvält i spåren och vinner över alla finnar och norrmän!

Wassbergsskägget himself.

Stavlöpningen som försvann

Den här dagen alltså. Inget har gått som jag hade tänkt. Yogamattan ligger oanvänd på golvet, löparskorna står i hallen och undrar var jag blev av, och stavarna står i ett hörn och längtar ut. Det var ju stavlöpning följt av en halvtimmes balans och stretch som var planen!

Men jag lever, även om det är knappt. Jag gillar inte när saker inte går som jag hade tänkt. Men idag var det verkligen bara att dra det djupa andetaget och gilla läget. En krånglande bil ställde hela min plan på huvudet, och det var ju ärligt talat ingenting jag kunde göra något åt.

Istället ägnade jag kvällen åt att ruinera mig på skidutrustning. Om en vecka (när min storlek kommit) är jag ägare till ett par pjäxor som är dubbelt så dyra som alla andra fotbeklädnader jag någonsin köpt, men de satt som moln på fötterna och det faktum att det inte var någon så kallad motionärsmodell utan riktiga racerprylar gjorde att jag inte kunde motstå köpet. Jag kommer att bli såååå snabb!

Alpina RCL - mina nya vänner i spåret!

Iskallt och tungt

Jag är ute på löptur. Det är hiskeligt kallt och benen är inte så pigga. Ett skitmilpass, skulle man kunna säga.

Jämförelsespöket

Idag insåg jag en självklarhet - jag behöver inte vara värst jämt. Jag behöver inte ens vara värst ibland. Jag har tydligen, har jag insett, väldigt lätt för att ramla i fällan att börja jämföra mig med allt och alla. Någon springer och åker både klassiskt och skejt på rullskidorna många timmar under en förmiddag - jag reagerar med tanken "det där vill jag också göra", någon springer ett maraton på skoj på träning - jag reagerar med "åhå, fan, det skulle man göra" eller någon springer tio mil på tävling - jag tänker förstås att "jajjamen, det där ska jag också göra, och jag ska inte göra det om ett år, jag ska göra det nu!".

Inte jättekonstigt egentligen. Det är väl grymt att bli taggad av att folk omkring en eller i bloggvärlden gör coola saker. Det är bara det att jag är så förbannat dålig på att skilja på möjligt att göra nu, och möjligt att göra men kanske i framtiden. Det leder till att jag tror att jag kan mycket mer än jag kan, och när jag sen inte riktigt lever upp till mina egna förväntningar så blir det knas i huvudet. Och det var en annan aspekt på det här som jag insåg idag - nämligen att jag gör upp alldeles för stora planer eftersom jag tror att jag är lika vältränad/stark/galen som alla andra. Jag tänker: rullskidor i eftermiddag - jamen då åker jag väl typ fyra mil, lätt som en plätt. Fast jag aldrig åkt fyra mil rullskidor sammanhängande någonsin i hela mitt liv! Varför blir det så i huvudet? När jag tänker på de där fyra milen blir jag först peppad, men sen lite håglös, jag vill ju egentligen bara ut och ha rullskidsfest utan press, inte tänka att jag ska åka fyra mil och därmed basta.

Så det var med den insikten färsk i huvudet som jag rullade iväg österut med en vag idé om en runda att staka mig runt, en runda som kunde förlängas både en och tre gånger om jag hade lust. Det hela slutade med drygt två mil och en glad Therese med mjölksyra i axlarna.

De lovar snö på väderprognosen. Jag fick sådan vinterlängtan att jag fick hjärtsnörp. Tänk att det såg ut såhär på mina breddgrader i början av året!

Jag började även tänka på skidresorna. Som här, Grönklitt på träningsläger i januari. Åååh vad jag längtar tillbaks!

På rull igen!

Jag har ingen aning om hur långt jag tänker åka idag. Därför är lilla pannlampan med - om jag känner för ett maraton eller så. Jag känner mig taggad, äntligen!

Operation: Hitta motivationen

När allting känns tråkigt och onödigt finns det bara tre saker att göra.

1. Tänk nytt och gör saker du inte brukar göra.

För min del betydde det att ta mig an gymspöket tillsammans med Daniels cirkelträningsprogram. Och, tro det eller ej, jag hade sjukt roligt! Jag ville bara krama den där pilatesbollen av ren glädje när jag var klar. Hittade nya favoritövningar för armar och axlar och kände mig riktigt, riktigt stark.

2. Träna ihop.

Jag stämde träff med klubbkamraten och vesselsnabba Anette i bassängen. Hon har en hälsena som spökar lite, och vi har pratat ett tag om att sprattla runt där i vattnet tillsammans. Och vilket superpass det blev! 8 x 90 sekundersintervaller på ungefär 85 procent uppdelat i två set, och precis som när man springer fyrahundringar på bana så är det ett helvete sista minuten på varje intervall när mjölksyran sprutar genom öronen, men samtidigt går återhämtningen mellan varje intervall fort och man kan påbörja varje 90-sekundare med pigg kropp. Vi avslutade med några varv med hantlar i händerna och jag fick ytterligare en bra styrketränings-ahaupplevelse inför vintern. Det var riktigt, riktigt tufft!

3. Vila.

Idag skulle jag sprungit långpass. Men jag tror att den här motviljan och motivationsdippen delvis beror på trötthet. Och jag satsar inte på elitnivå och behöver inte träna mig genom alla motgångar, jag får vila. Dessutom hittade jag en oöppnad karta järntabletter från förra veckans blodgivning, och något säger mig att det också kan ha med min dåliga känsla i kroppen att göra...

Dagens vila innebär också att jag kan hänga hela förmiddagen framför Vinterstudion. Kom igen nu Hellner!!

Bild: Aftonbladet.se

Kan man verkligen göra allt?

Jag brukar leva efter devisen att "allt går bara man ger sig fan på det". Det finns inget som är omöjligt, saker är bara olika lätt eller svårt.

Men nu har jag hamnat i en extrem motivationsdipp. Jag ser inte riktigt någon mening med att ge mig ut och springa, eller dra några mil på rullskidorna. Att hänga på gymmet ska vi bara inte tala om. Det enda som verkligen känns vettigt och bra är yogan.

Fast samtidigt känns det inte alls bra att hoppa över springandet och rullskidandet. Då känner jag mig konstig. Jag behöver mina endorfinkickar, men ibland är det förbannat svårt att få sig till att ge sig ut och hämta dem. Och det känns inte längre på riktigt som att jag är kapabel att göra allt.

Beror det på kylan och det uschliga mörkret? Eller vad är problemet?

Uppvaknande

Är man knäpp om det första man tänker på när man vaknar på morgonen är eftermiddagens långlånga rullskidspass och kvällens yogapass? Och om man dessutom vaknar med ett stort leende? Rullskidorna står skinande rena och duschade i badrummet, stavspetsarna väntar på slip och jag håller en nervös blick på väderprognosen. Det var svinkallt när jag klev utanför dörren imorse och frosten låg på gräsmattorna, så risken finns att det fortfarande råder blixthalka i eftermiddag. Men ingenting kan stoppa mig idag!

Bakfull?

Du ser lite bakfull ut, sa Johan tidigare idag. I all välmening förstås, och det var nog inte alls menat så illa som det lät. Jag tror att ordet han sökte var löparbakis. Eller, för den delen, rullskidsbakis. För jo, jag har nog inte alla hästar hemma idag. Lite småblek i ansiktet, en blick som irrar lite fram och tillbaks och ett huvud som har svårt att fokusera. Kanske beror det på helgens fysiska urladdning som trots att den inte känns fysiskt kanske har satt sig på skallen, men jag tror faktiskt att min smått apatiska look idag har mer att göra med att jag har hamnat i trans. Liksom efter varje träningsläger jag varit på under det senaste året så har jag fastnat i tanken "alltså tänk att man kan ha det såhär helt underbart fantastiskt, tänk om man alltid kunde ha dagar som bara kretsade kring att äta, sova, träna och umgås med likasinnade långdistansnördar på ett totalt opretentiöst och avslappnat sätt... vad livet skulle vara fulländat då".

Jag känner mig fullkomlig i min löparoutfit tillsammans med min klubb. Ingenting kan rubba mina cirklar när jag springer längs stigarna runt Simlångsdalens IP. Jag älskar varenda minut ihop med det gänget, tillsammans med dem är jag liksom bara mig själv, inte den högpresterande journalisten, inte den slåknutpåsigsjälv-iga arbetsledaren och inte den vardagsstressiga unga kvinnan som aldrig tycker att hon räcker till. Där duger jag, där räcker jag till.

Kalla det verklighetsflykt om du vill, jag kallar det verklighetslängtan. Längtan efter att den bästa sortens tillvaro ska spilla över på resten av livet.

För övrigt kan jag numera stå i skulderstående. Varje yogaklass för med sig nya uppenbarelser! Bild: Lånad från webben

Dagen efter

Men vafaaaaan.

Den tanken vaknade jag med imorse. Jag låg stilla någon minut och kände efter i varenda liten del av kroppen - var den hel, kände jag mig okej, kunde jag resa mig - och konstaterade att jag mådde prima. Aldrig mått bättre.

Ska det vara såhär?!

Genast kom förstås tanken att jag hade kunnat fortsätta i natt. Men sen skärpte jag ihop mig och bestämde mig för att det hade jag inte alls kunnat. Jag var inte riktigt riktig i huvudet efter sjätte intervallen, hade jag gett mig ut igen hade jag förmodligen trampat snett och hamnat i ett dike och inte blivit hittad förrän det var dags för vårstädning längs Simlångsdalens gator.

Efter lite frukost sitter jag nu och känner mig rätt stolt ändå. Stolt över att jag var klok och valde rullskidorna framför löpning igår - min fot hade inte hållit för åtta mils löpning. Stolt över att jag inte bara fick till mängd på rullskidspassen, utan även ett par stycken med god kvalitet särskilt i dubbelstakningen. Stolt över att jag pannbenade mig fram med sex träningspass under 16 timmar - trots att det kändes motigt laddade jag om och gav mig ut. Här hade jag förstås hjälp av det tjugotal andra SIF-löpare som från och till var med och sprang, det var grymt peppande att vara så många som kämpade. Stolt över att jag aldrig vek ner mig när det kändes lite tungt ute på vägarna, för i ärlighetens namn kändes det aldrig sådär nu-gör-det-ont-på-riktigt-tufft, utan bara åh-jag-känner-mig-lite-trött-tufft, och då ska man inte vika ner sig. Alla pass jag gjorde genomförde jag som jag tänkt.

Så, i all enkelhet vill jag bara konstatera:

VI ÄR SÅ JÄKLA GRYMMA!

Inte bara jag då alltså, utan alla som på ett eller annat sätt deltog i ultraintervallerna runt om i landet igår. I min klubb var det flera stycken som  för första gången sprang ultradistans, och häftigast av alla var supersnabbatränar-Eskil som snittade nånstans runt 43 minuter på varje intervall, om inte mindre, och som sprang sista milen helt ensam när vi andra hade packat ihop och lagt oss på kudden.

Jag känner mig helt löparhög, trots att jag knappt sprang nåt själv. Men det är bara så himla häftigt när folk gör såna här prestationer!

Fyra tappra - Krister, Anette, Lasse och Roger.

Super-Eskil!

En av alla ultrarävar i klubben - Kenny.

Anette - snabb som en vessla, och supercool som sprang sex mil igår!

Innan andra starten, då hade skaran fått ett par tillskott och tappat en löpare sedan första intervallen.

Kl 18 dök min Uppsala monster tur-kompis Rikard upp. Vi ställde oss mycket frågande till hans outfit - det var ju spikregn och bara några få plusgrader ute!

Finito

De här skorna och dess ägare springer inte ett steg till. Jag höll på att vingla ner i diket och stuka foten, och plötsligt var det inte roligt längre. Men jag är stolt och glad över mina sex intervaller och sju mil!

Halvvägs!

Elfte budordet: Du skall icke tro att du kan hålla jämna steg med världens snabbaste Eskil ens när du har hjul under fötterna. Jävlar vad jag har fått staka! Hittills visar klockan en mil löpning och nästan fyra mil rullskidor. Innan natten är över ska jag ha gjort åtminstone en mil till på hjul och tre med löparskorna.

Motvind!

Andra intervallen blev på rullisar. I en fasansfull motvind! Nu tittar vi på Spirit of marathon och äter godis... Än så länge känns allt mest roligt, men jag förväntar mig att efter tredje intervallen kommer det bli tufft.

Första intervallen klar!

Vi är tio tappra själar som startade klockan sex imorse. Snabbast var förstås tränar-Eskil, själv hade jag ett helvete med min rumpträningsvärk. Nu är det frukost, men snart är vi på det igen!

När kommer nervositeten?

Det är visst så att jag är usel på att följa mina planer. Tanken var att jag inte skulle träna något efter i tisdags när jag sprang några kilometer ihop med Johan, jag tänkte ju vila mig i form inför i morgon. Men sen kom jag ju på att det var stavlöpning med klubben igår och då tänkte jag att jag kan ju ta det lite lugnt och verkligen tänka på att använda armarna mer än benen. No shit.

Så nu sitter jag här, femtielva backar med sprättsteg senare och undrar vad som hände. Jag har förbannat ont i rumpan, och jag kan bara tänka mig hur träningsvärken kommer ha utvecklat sig till klockan 6 i morgon bitti. Nåväl, det är väl bara att tugga i sig att man är en idiot.

För övrigt har jag inte förberett någonting inför i morgon. Förutom att köpa lite Enervit. Jag vet inte vad jag ska ha för kläder (eller hur många olika tröjor jag behöver), jag har inte bestämt mig för vilka sovpryttlar jag ska ta med mig till klubbstugan där vi kommer hänga mellan intervallerna och jag känner mig i största allmänhet alldeles för lugn för att det ska vara normalt. Jag borde vara uppstissad och sur!

Men jag har bestämt att jag inte kommer springa alla åtta milen. Jag kommer springa när det är mörkt och rulla i dagsljus, så det blir tre pass på rullskidorna och fem mil med löparskorna. Tror det blir fin balans.

En glad löpare från i vintras. Hur stor är chansen att jag ser såhär glad ut klockan 3 på morgonen på söndag tro?

Att safea eller inte, det är frågan

Det är med skräckblandad förtjusning jag tänker på helgens åtta mil. Liksom Anna har jag på något sätt lyckats förtränga under den senaste tiden att vi faktiskt ska springa de där åtta milen. När man tänker på det på det sättet så känns det här projektet som typ det dummaste jag har bestämt mig för att göra. Särskilt med tanke på den senaste tidens sporadiska löpträning på grund av min knasiga tå. Jag har just fått mina formgjutna inlägg, men dem kommer jag inte hinna gå och springa in innan lördag så att jag kan springa alla milen med dem, och jag har inte en aning om hur min fot kommer reagera på att springa så långt utan inlägg. Sedan september har jag ju inte sprungit ett enda långpass, varken med eller utan pelotter eller inlägg, så jag vet ingenting om hur kroppen reagerar på längre distanser än en mil.

Och det här har fått mig att börja fundera på att ha en backup-plan. Ska jag ta med mig rullskidorna för säkerhets skull, om foten trilskas efter några mil? Eller ska jag till och med strunta i att vara med i tävlingsklassen på lördag och köra dagsljusmilen på rullskidor istället?

Eller kommer en backup-plan bara göra att jag mesar ur fast jag egentligen skulle klara av att springa alla åtta milen?

En person jag inte skulle vilja möta i spåret....

...är helt klart den här bruden:

Bild: Laholms tidning

Hallåååå?! Vild, galen och töntglad på Vallåsen. Herregud. Nåja. Det var ju roligt att springa, så det kanske inte är så konstigt att jag ser muppig ut.

Ikväll sprang jag sista passet innan ultraintervallerna på lördag. Jag börjar bli såå peppad! Mina klubbkamrater har ritat två olika rundor som vi ska springa, en i dagsljus och en som lämpar sig bättre när det är nattsvart, det finns en plan för utfodring av oss löpare och vi har till och med en hjälte som kommer att fixa med tvätt och sånt om det behövs!

Undrar när det kommer börja kännas helt idiotiskt med de här intervallerna? Redan innan lördag, eller kanske inte förrän klockan 15 på lördag eftermiddag när den fjärde milen ska springas? Just nu känns det mest spännande och festligt.

Rollsborundan - eller dagen då rullskidorna stal mitt hjärta

Okej. Jag vet vad jag ska göra nästa år. Jag ska bli bäst i södra Sverige på rullskidor!

Men vi tar det från början.

Allt började bakom tre lastbilar. Där hade någon kritat upp sex streck som markerade startlinjer. Längst fram ungdomarna, bakom dem elitledet och därefter i fallande skala vi andra. Jag hade hittat mina tre konkurrenter, hejat på dem och försiktigt sådär som man gör kollat av formen och läget. En glad kvinna från IK Stern åkte sin första tävling, en Uddevalladam gjorde likaså men hade desto fler Vasalopp i ryggen, och en tredje, tystlåten ung tjej från OK Alehof fick jag aldrig riktigt koll på.

Rickard Bergengren till vänster och Mårten Svensson bredvid, mina coola rullskidskompisar som startade i elitledet! Foto: Privat.

Sen knölade det ihop sig. Alla de drygt hundra männen som skulle starta stökade för att komma så långt fram som möjligt och jag själv gjorde tvärtom. Är det nåt jag är rädd för i rullskidssammanhang så är det krockar - stavar som trasslar in sig, skidor som åker in i varandra, vingliga åkare som inte kan hålla armarna i styr i kurvorna. Isch.

Så gick starten. Jag hamnade såklart bakom en vingelpelle som aldrig tycks ha forcerat en kurva tidigare, och jag tvingades runda honom långt utanför för att undvika att få en stav i ögat, och redan där fick Uddevalla och Alehof en lucka. Jag försökte haka på dem så gott det gick, men fick fascinerat se hur de centimeter för centimeter stretade ifrån mig. Det var ett satans driv i deras stakning alltså!

Loppet gick på en flack rundbana med en vändplats om cirka 5,5 kilometer, vilket gjorde att jag både mötte och blev varvad av täten. Där i förstaklungan fanns bland annat min nyblivne skidklubbkamrat Marcus Jönsson och rullskidsgiganten Tobias Westman som senare skulle vinna loppet, och någonstans i andra och tredje klungan min rullskidsklubbkamrat Mårten Svensson och Rickard Bergengren från Björnstorps IF (trea respektive tvåa i Sydsvenska rullskidscupen, och Rickard är dessutom regerande dansk mästare i klassiskt!). Och jävlar vad de körde! Jag är så sjukt imponerad av rullskidåkare, det är så häftigt att se dem fara fram med sån enorm kraft, det ser liksom inte ut som att de har små hjul under fötterna, de flyger!



Rickard Bergengren längst till vänster. Foto: Ida Wickström/skidsport.com

Jag försökte hur som helst att knappa in på Uddevalla och Alehof under första halvan av loppet, men någonstans strax innan andra varvningen tvingades jag släppa dem (och det störde mig nåt ENORMT!) och ge mig den på att inte släppa förbi någon åtminstone. Kroppen svarade bra, och förutom en märklig krampkänning i vänster överarm efter en mil så kände jag mig bara i så otroligt bra form. Dubbelstakning är my thing när det kommer till skidåkning, det känns som att jag skulle kunna staka mig runt hela jorden om jag kände för det.

Sista varvet flög förbi, och sedan var det bara att försöka ta sig upp mot mål. OK Kungälv hade lagt målmattorna uppe på en höjd efter en trehundra meter lång backe, och det var många onda tankar som fladdrade mellan öronen medan jag kämpade mig upp där. Men jag hade en flåsande åkare bakom mig som jag skulle vinna över till varje pris, och det gjorde jag också.

Jag rullade över mållinjen som tredje tjej. Bakom mig hade jag således en tjej, men även fjorton killar. Kändes helt okej, särskilt med tanke på att jag inte direkt körde på nyaste materialet. Men okej är inte vad jag tänker nöja mig med, jag ska bli bäst! Det insåg jag redan i bilen på väg upp till Kungälv när jag lyssnade på hur Rickard pratade om hur han hade använt en kräftkniv för att komma åt med oljan inne i sina kullager. Jag vill också ha snabbaste hjulen, starkaste överkroppen och vara bäst i världen! Eller, jag nöjer mig med bäst i Syd- och eventuellt Västsverige nästa år.

I maj drar rullskidscuperna igång igen, och då ska jag min själ stå på varenda startlinje och jag ska spöa Fia Jobs och de andra med många rullskidslängder!

Efter dagens sliriga pass i solskenet på blankisiga vägar: Nästa års nya stjärna på rullskidshimlen!

4 minus och över 100 åkare

Det är svinkallt i Kungälv. Vi har rekat banan och konstaterat att man får akta sig för isfläckar. Som vanligt är det inte många tjejer som kör, men desto fler killar. Som jag har förstått det är det ett grymt startfält. Nu jäklar kör vi!

Tre gubbar

Det är skitfånigt, jag vet. Men idag jagade jag gubbar när jag sprang. Jag skulle förbi varenda en.

Min rumpa och mina lårbaksidor riktigt skrek efter blod och svett idag. Jag har sån fasansfull träningsvärk efter gårdagens uschliga stavlöpning (med tillhörande baklängesfartställningsgång uppför ett par backar) att jag nästan funderar på att bli religiös och be gud om förlåtelse för mina synder. Men jag tror ju inte på gud så det fick bli ett lätt litet återhämtningslöppass nu på kvällskvisten. Tänkte jag mig i alla fall.

Men så blev det förstås inte.

Jag är fortfarande så förbaskat lycklig över att jag kan springa utan att få ont att jag inte kan hålla mig till mina planer utan rusar på för kung och fosterland som en yster liten kalv när jag väl snörar på mig skorna. Så efter en inledande kilometer i 5.30-tempo rasslade jag iväg på fem kilometer snabbdistans på mitt småkuperade elljusspår. Allra snabbast sprang jag när jag såg en snubbe en bit längre fram, jag sträckte på mig, tog ut stegen och gjorde mitt bästa för att se ut som en proffslöpare och så svischade jag förbi som en katt på råttjakt. Det är nämligen så att jag är trött på att vara långsammast i stan, så varje snubbe jag kan springa förbi är en seger. Det är skitfånigt, jag vet, jag vet. De jag rusar förbi kan ju vara ute på ett tre mil långt långpass, vad vet jag. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är jääävligt skönt att springa förbi fotbollslöparna med mysbyxor.

Resultatet idag var hur som helst tre förbisprungna gubbar, ingen som sprang förbi mig och nio avverkade kilometer inklusive upp- och nerjogg.

(Och sen har jag skickat iväg en anmälan idag också, till ett läskigt lopp om sisådär ett halvår... jag kan inte bestämma mig för om det var dumt eller bara skitkul. När jag bestämt mig så berättar jag.)

Dags att lufsa som en älg

Igår stod jag på huvudet igen. Premiär för seriös hemmayoga med hjälp av en dvd, jag plockade fram mattan och de levande ljusen och gjorde mitt bästa för att fokusera. Det är svårt när man inte är i en lugn, småmörk och tom yogasal utan i en lägenhet som är sådär rörig som en lägenhet kan bli när två heltidsarbetande människor med alldeles för rolig fritid bor där. Men jag gjorde mitt bästa. Fyrtio minuter solhälsningar, krigare och töjningsgrejer. Och så huvudstående. I love it.

Ikväll ska jag göra mitt bästa för att inte stå på huvudet. Det är nämligen dags för ännu en premiär, nämligen för den fantastiska skidbarmarksträningen som inte involverar hjul, nämligen stavlöpning, skidgång, elghufs och annat djävulskap. Jag hoppas på snåriga backar, mjölksyra och ett rent helvete. Jag vill bli så trött i kroppen och särskilt i benen att jag nästan faller omkull i slyt med öronen först. Men bara nästan. Jag ska hålla mig på benen, man blir så full av barr annars.

Jävlars vad roligt det ska bli!

Igår...

...idag!

Totalt jävla mörker (och en snöplig andraplats)

Det här är historien om när jag kunde ordnat en dubbelseger till Simlångsdalens IF.

Tränar-Eskil sprang såklart ifrån konkurrenterna snabbare än någon hann säga lervälling och kom i mål tre minuter ifrån det femtonåriga banrekordet. I damklassen var det jag eller Anita som skulle visa var skåpet skulle stå och utklassa tjejerna från Vindrarp SK och Förslöv. Och jag drog förstås iväg som ett skott och trodde att jag var Ulrika Johansson. Vi sprang på en kuperad elljusslinga på toppen av Hallandsåsen och jag hade just tagit mig helskinnad ner för alla lövsliriga backar och uppför en vägg och hade kanske femhundra meter kvar på första varvet när det plötsligt blev mörkt. Totalt jävla skitmörkt. Nån hade glömt att ställa om klockan till vintertid, så lamporna trodde att det var dags att släcka ner. Så det var ju bara att stå still och vänta på att bli upplyst. Efter vad som kändes som en evighet sprakade lamporna igång igen och jag kickade igång maskineriet.

Vid det laget hade en tjej hunnit ikapp mig och vi följdes åt under kommande varv. Jag drog ifrån i uppförsbackarna (tack Eskil för alla backintervaller och alla kuperade slingor du hittar åt oss varenda söndagsträning!) och i nerförsbackarna, medan hon knaprade in på mig när det var lite plattare. Vet inte vad det säger om oss som löpare mer än att vi uppenbarligen har olika starka sidor. Men vid fyra kilometer när väggbacken kom igen så tyckte mina lårbaksidor att det var dags att lägga ner. Inte en chans i världen att du springer uppför det där vertikala helvetet! tycktes de skrika åt mig och jag fick gå i rask takt istället. Sen strejkade låren en stund till på toppen och tjejen såg sin chans och tog den förstås. Och jag hade inget att sätta emot. Jag fick igång mig själv och hade hela tiden tjejen inom synhåll, men tyvärr inte inom räckhåll. Men jag konstaterade att det inte var hela världen och gjorde istället mitt bästa för att springa så bra jag kunde sista varvet.

Jag kom i mål på 43 minuter, ganska exakt en halvminut efter tjejen jag jagade. Och vid målgången fick jag höra att hon var den enda tjejen som gått i mål före mig. Jag kom alltså tvåa. TVÅA! Hade jag vetat vad det var jag missade när hon sprang förbi mig hade jag nog haft ett bättre förhandlingsläge med mina lår och tagit upp kampen på ett bättre sätt. Det grämer mig. Fan vad jag hade velat vinna!

"Det dummaste jag gjort i mitt vuxna liv"

Tävlingslinnena är på, det spöregnar och vi är på väg till Hallandsåsen. Det blir ett 7.5k långt funrun på den lokala skidklubbens elljusspår! Jag är sjukt peppad, men Johan hävdar att det här är det dummaste han gjort sen han blev vuxen...